Hon kör in till kanten av gatan som skär rakt genom samhället och stänger av musiken, motorn och sig själv. Hon har kört många mil och nu är hon framme. Tillbaka. Igen. Hon blundar. Sitter kvar. Sjunker ner. Handen fortfarande på bilnyckeln och foten kvar på gaspedalen. Kanske somnar hon en stund. När hon öppnar ögonen igen blir hon bländad av solen som ligger stickande lågt i slutet av gatan. Hon känner sig lockad att vrida om nyckeln och bara köra iväg. Rakt in i ljuset. Men hon stannar kvar. Ser sig omkring. Affären skyltar med erbjudanden om billiga kycklingvingar, kaffe och choklad. Postkontoret har blivit café och tv- & radioaffären har stängt för alltid. Hon brukar stanna till just här varje gång hon återvänder. Hon har stått här förr och kollat läget, inte så mycket för att kolla vad som händer utanför rutorna utan mer vad som händer innanför. Andhämtning, tankar, hjärtslag. Fyra män runt en blinkande kranbil håller på att såga ner de sjuka träden som kantat gatan i hundra år. Hon är född i den här staden. Det är här hon har sina rötter. Hon har flytt en gång med flyktlådor fyllda av hopp och tro. Hon har kommit tillbaka mer än en gång med lådor fyllda av en massa annat. Nu är hon tillbaka igen. Det var ett tag sedan sist. I föräldrahemmet står hennes säng renbäddad och väntar som ett brandsegel att handlöst falla ner i. Affischerna på väggarna är nerplockade, men häftstiftshålen finns kvar. Hon brukar ligga på rygg och se sig omkring och minnas innan hon sjunker ner ner ner i sömnen. Hon sover alltid djupt och lugnt här. Första natten.
En av männen åker upp i krankorgen och spänner en vajer runt en trädtopp. Han gör ett tecken och en annan man i svart och självlysande gult startar en motorsåg och kapar trädets stam. Det tar mindre än en halv minut. Trädet märker ingenting.
Hon knäpper på radion och lyssnar på röster som pratar om trupper som oroligt börjat röra sig på var sin sida om en avlägsen gräns. Utanför bilfönstren har snön och isen snart dragit sig tillbaka helt. Nästan obemärkt har de sista drivorna skamset försvunnit under den vasst pekande solen. Kanske förvandlade till en tunn sträng av vatten med ett minne av hänförda, storögda barn sent i november. Saker förändras, förvandlas.
Ett ungdomsgäng med för lite kläder går förbi utanför på trottoaren. Minnen kommer och minnen går. Mannen uppe i kranbilens korg skickar ner kedjor som ringlar sig som glittrande ormar runt trädets stam och grenar. Nere på marken sticker en av de andra männen in en metallplatta mellan stammen och stubben och fäster sedan kedjorna i plattans fyra hörn. Trädens knoppar har just spruckit upp till gröna skira blad. På vänster sida en bit bort står biblioteket nedsläckt tyst surrande av tankar förvandlade till bokstäver. Hon minns när källarplanet under biblioteket var ungdomsgård. Nu är det mäklarbyrå och hon vet att han som en gång var punk nu är boss där och hon vet att hon vet mindre och mindre för varje dag som går. Det är så det känns. Brustna knoppar. Brustna hjärtan. Brustna illusioner. Brustna drömmar. Brustna ideal.
Nya träd står med rötterna i stora säckar och väntar i styv drillad givakt på att ta över. De är ingen allé. De är en armé. En stapplande figur i lång rock passerar utanför i vårvintergruset med en trilskande rollator framför sig i. Ungdomsgänget delar på sig och släpper igenom. Det ligger en bukett blommor i rollatorns korg.
Radion säger att svallvågor av händelserna vid gränsen kommer att skölja över hela världen. Börsen är redan nervös. Siffror blinkar rött och blått. Upp och ner. Fram och tillbaka. Plus. Minus. Minus. Plus. Munnarna pratar om börsen som en nerstucken termometer. Varje kväll klockan 18.00 normal svensk jävla tid dras den upp och hyenor kollar, luktar, smakar och talar om hur läget är. Klockan är bara strax efter två. Men. Du bör vara oroad. I natt är ingen bra natt för sömn. Eller eventuellt tvärt om. Många kroppar i skräddarsydda kostymer är ställda efter den där klockan. Många nervösa fingrar på såphala knappar och avtryckare. Många huvuden med pudrade pannor och tatuerade manus på hjärnbarken som låter floder av ord rinna ur sina leende reptilmunnar inställda på repeat.
Och på båda sidor om den där avlägsna gränsen smyger skuggfigurer av kött och blod omkring i mörkret vagt medvetna om att det är räntan på ditt bolån på andra sidan klotet som påverkas om de skulle tända en cigarett och bli synliga och träffade rakt i gommen av ett startskott från någon annan livrädd på andra sidan mörkret. Kött och blod.
Hon sitter i allén, som snart inte längre är en allé och trycker av radion med långfingret och minns en gång. En annan vår. När hon strök förbi strax utanför bildörren tillsammans med han som en gång var punk och hon var hon som nu är hon.
Hon rafsar fram en cd utan omslag från botten av skivsamlingen ur djupet av handskfacket. På golvet framför passagerarsätet står en kasse med två flaskor vitt vin. Hon sneglar på dem och vet att det är en dum idé. Eller inte. Solen skiner och bilen kan stå kvar där den står under natten. Hon sträcker sig efter en flaska, vrider av korken och tar några ljumma klunkar. Hon lutar sig tillbaka med slutna ögon och lyssnar på sånger om kärlek & uppror på låg volym med flaskan fastsatt mellan låren. Hon tar en klunk då och då. Inuti hennes huvud har tiden stått still i staden. Alltid när hon närmar sig skylten med stadens namn är det som om hon kör in i en seg regnbågsfärgad såpbubblebubbla. När hinnan släpper greppet om bilens plåt skjuts hon snabbt och hårt in från tankens dåtid till nutid. Hon brukar parkera bilen just där hon står nu och stiga ut i en annan tidzon. När som helst kan hon då möta någon på gatan förvandlad till oigenkännlighet på bara ett ögonblick.
Hon rycker till när det knackar på rutan. Utanför står en av trädkaparna. Hon hittar först inte den rätta knappen. Hon ser hans ögon, ser hans mun röra sig. Hon får ner rutan. Har hon inte sett avspärrningarna? Hur kom hon in här? Han är skrattande irriterad. Du får inte vara här. Hon frågar och han säger att en helikopter strax kommer för att lyfta upp trädet de kapat och köra iväg med det. Hon ser fram över gatan och konstaterar att inga andra bilar är synliga. Inga bilar och inga människor. Han ber henne köra iväg. Ta första vänster. Förbi biblioteket. Hon ser att han tittar på flaskan mellan hennes ben. Hon orkar inte förklara. Hon vrider om nyckeln. I backspegeln ser hon att han plockar upp sin telefon och börja knappa. Hon ser att det rör på sig innanför mäklarbyråns fönster när hon passerar.
Utanför avspärrningarna kör hon in till kanten, tar med sig vinflaskan och stiger ut i det knastrande gruset i det stickande ljuset. Hon anar att det är polisens nummer som kranmannen knappat in på sin telefon. Hon slår sig ner i slänten nedanför kyrkan och tar på sig sina hörlurar, tar en klunk, spelar en sång som en gång sålde sig som jeansreklam. Hon kommer
i håg när hennes vän mäklarpunkaren satt med huvudet hängande mellan knäna och sa att allt nu var över. Definitivt. Hon stampar takten i det torra gräset, kisar mot solen och funderar på om hon ska stanna eller gå. Allt det där känns som så länge sedan. Nu är allt till salu för ingenting och ingen tycker att det är något konstigt med det. På himlen ser hon helikoptern stiga till väders med trädet hängande under sig Hon följer det med blicken tills det försvunnit bort över himlen. Hon vinkar ett kort farväl och tar en klunk ur flaskan. En polisbil glider förbi nere på gatan. De ser henne. Hon vinkar. De vinkar inte tillbaka. Hon ler och rullar en tussilago mellan fingrarna. Och djupt nere i marken knyter trädets rötter ett hårdare tag om jorden.
Jan Samuelsson har tidigare publicerat ett tiotal noveller i olika tidningar och antologier. Han är född i Jönköping, var länge göteborgare, men bor numera i Stockholm.
