Upp till kamp emot – vad?

Första maj har spelat ut sin roll menar vissa. Andra håller på traditionerna och tycker att dagen är viktigare än någonsin. Samtidigt ser olika intressegrupper möjligheter att kapa dagen och locka folk till sina tåg och torgmöten.
Det sedan de röda fanorna, på vissa håll, dyker upp med allt glesare mellanrum i leden. Men vad är det vi firar egentligen? Och varför?

När dammet lagt sig och rökmolnen från polisernas pistoler lättat ligger döda kroppar utspridda i en klunga av förtvivlade och panikslagna människor. Torget Haymarket i Chicago ser ut som ett slagfält. Luften, som för en gångs skull är relativt klar och fri från fabriksskorstenarnas smogg då tusentals arbetare strejkat sedan några dagar tillbaka, luktar istället av krut. Den senaste tiden har demonstrationerna avlöst varandra längs de större gatorna i centrum. Chicagoarbetarna, varav många organiserade anarkister, har under en längre tid krävt åtta timmars arbetsdag. Året är 1886 och den amerikanska arbetarrörelsen är på många sätt mer organiserad och samlad än den europeiska.

Nyheterna om polisens brutalitet och de dödade arbetarna spreds sedan snabbt över världen. Den efterföljande rättegången mot dem som ansågs skyldiga till att ha kastat en bomb mot poliserna, som bevakade demonstrationen strax innan massakern, kom att bli väldigt uppmärksammad. Först några år efter att de åtalade dömts till döden och avrättats kom det fram flera trovärdiga uppgifter som stärkte misstankarna om att det rörde sig om ett uttänkt justitiemord. Företagsledare och flera högt uppsatta politiker gjorde allt för att stoppa fortsatta arbetarprotester.

I Chicago hade staten visserligen, efter påtryckningar och demonstrationer, på sina håll redan infört åttatimmarsdagen. Men för de allra flesta som arbetade var dagarna på fabriksgolven och bakom symaskinerna betydligt längre än så. Tre år efter Haymarketmassakern, till den andra socialistiska arbetarinternationalen i Paris, kom en delegation av fackligt aktiva arbetare från USA med förslaget att första maj hädanefter skulle vara arbetarnas internationella kampdag. En dag då de tillsammans skulle ta strid för åttatimmarsdagen och andra rättigheter. Och den sten som då sattes i rullning gick knappast att stoppa. Runt om i hela världen firas första maj fortfarande som en påminnelse om vad som hände i Chicago för 124 år sedan, men också som en gemensam dag för arbetarnas befrielse och internationell solidaritet.

I Sverige anordnades den första stora första majdemonstrationen 1890 i Stockholm. Omkring 30 000 arbetare marscherade genom huvudstaden, bort mot Gärdet för att lyssna på tal av bland andra Hinke Bergegren och August Palm. De gemensamma parollerna innehöll liknande krav på förändringar som i Chicago fyra år tidigare: åtta timmars arbetsdag, åtta timmars fritid och åtta timmars vila. Genom åren har sedan allt från antimilitarisering till kravet på fem veckors lagstadgad semester lyfts fram i de svenska demonstrationstågen.

Det har naturligtvis hänt en hel del och flutit enorma mängder vatten under Chicagos många broar sedan Haymarketmassakern 1886. I Sverige har arbetarrörelsen starkt förankrat första maj i almanackan och dagen är för många i det närmaste synonymt med socialdemokraternas röda rosor och fladdrande fanor utanför Folkets hus. Men hur många känner egentligen till bakgrunden till firandet, som enligt Lars Ilshammar, institutionschef och historiker på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm, mer utvecklats till något av ett allmänt familjejippo än en dag för kamp och strid.

– Jag tror faktiskt väldigt få vet vad som hände i Chicago, många tror nog att det är en ledig dag som sammanfaller lagom till att det är vår, säger han.

I sitt jobb får han ofta frågan om varför arbetarrörelsen firar första maj.

– Naturligtvis går det inte att jämföra med hur det var förr, för 100 år sedan, men i dag är det nog vanligt att man åtminstone inom sossarna mer pliktskyldigt sluter upp, medan anarkisterna och syndikalisternas tåg fortfarande består av folk som manar till kamp och förändring.

På många håll i landet blir demonstranterna allt färre. I Socialdemokraternas demonstrationståg i mellanstora svenska städer sluter sällan fler än ett hundratal personer upp. Socialdemokratiska partiledare lovar ofta – hand i hand med LO-basen – nya reformer  om bara väljarna lägger sina röster rätt och sjunger stolt den självrefuserade Internationalen framför tv–kamerorna. Men under de senaste åren har flera andra politiska grupper använt dagen för att synas och nå ut med sina budskap.

”Vi är också arbetare”, stammade ett gäng uniformerade nazister under SAC:s och Vänsterpartiets gemensamma Första majtåg i Gävle för några år sedan, strax innan de jagades bort från torget av ilskna demonstranter.

I Uppsala var Kristdemokraterna bara för något år sedan den största politiska grupperingen med sina 1 200 sympatisörer, större än vänsterns alla tåg tillsammans. De demonstrerade då för rättvisa inom barnomsorgen.

– Jag tror att KD anser att här finns det en ledig nationell helgdag som det bara är att ta för sig av utan att de egentligen vet varför man firar, säger Lars Ilshammar.

Vissa menar att dagen har spelat ut sin roll, och passar på att ta en extra ledig dag i solen och struntar i tal och demonstrationer. Andra vill att vänstern går på offensiven.

En av dem är Göran Greider, den socialdemokratiske debattören, chefredaktören och författaren, som menar att dagen måste utvecklas.

– Det roligaste är väl egentligen att första maj fortfarande överlever år efter år, det ska man inte underskatta. Jag tror att dagen fortfarande betyder väldigt mycket för många människor.

Samtidigt, menar han, måste vänstern bli bättre på att marknadsföra första maj, bli bredare och samlas under gemensamma banderoller. Han ser framför sig hur alla med vänstervärderingar går i ett och samma tåg, och målar upp bilden om en dag fri från den socialdemokratiska partistämpeln, en dag för visioner.

Ida Gabrielsson, förbundsordförande i Ung Vänster, tror inte heller hon att Första maj har tappat i betydelse utan menar att det här är dagen för att ställa vänsterpolitiska krav. Att första majdemonstrerande kristdemokrater har fått mycket uppmärksamhet i media, tycker hon inte att man ska fästa för stor vikt vid.

– Första maj är ju vår dag, vänsterns, och vi ska fira och vara glada. Även om det är svårt att sätta medias dagordning – de tycker såklart det är roligt att rapportera om hur KD demonstrerar – så måste man komma ihåg att det är tusentals fler som demonstrerar med krav från vänster den dagen.

Men Lars Ilshammar tror att de allt glesare socialistiska tågen de senaste åren beror på att hela partipolitiken mer och mer utspelar sig i en allt smalare mittfåra där partierna i dag står närmare varandra än förr. Och då är det svårt att mana till kamp, menar han.

– Dagen kom ju till av ett skäl och i ett skede när det fanns en tydlig politisk strid mellan höger och vänster.

I USA, där det alltså startade för över 100 år sedan, var dock regeringen med presidenten Grover Cleveland i spetsen snabba med att i stället för att införa första maj som nationell helgdag instifta den så kallade Labour Day, första måndagen i september varje år. Allt för att inte riskera några oroligheter i samband med att Haymarketmassakerns offer skulle hedras. De senaste åren har dock flera fackförbund och sociala rörelser börjat fira första maj även där, och flera större demonstrationer har ägt rum. Labour Day anses väldigt avpolitiserad och är, precis som Första maj för många i Sverige, en dag för picknick och familjeaktiviteter.

Avpolitisering eller ej – fortfarande samlas tiotusentals människor i Sverige, och miljontals demonstranter över hela världen för att kräva bättre villkor i vardagen, för att visa sin solidaritet med de mest utsatta, för klassamhällets avskaffande och med gemensamma drömmar om att en bättre, mer rättvis värld, är möjlig.

I Uppsala kommer ett tusental kristdemokrater att samlas för en stor familjemanifestation. Frågan är om de känner till innebörden och bakgrunden till det som länge var Sveriges enda nationella helgdag som inte haft något med Svenska Kyrkan och religion att göra.

Fyra röster om första maj

Miriam Eriksson. Ombudsman för Kristdemokraterna Uppsala.

Vad kräver du på första maj?

– Vi är ute och demonstrerar för familjen, för att valfriheten för familjerna ska bli större. Vårdnadsbidraget är ju vår hjärtefråga och vi tycker det är viktigt att vi går ut och visar det. Vi skulle vilja ha det som för 100 år sedan då man samlade familjen och gick ut med sina picknickkorgar på första maj och umgicks tillsammans.

Vet du varför dagen firas?

– Inte exakt faktiskt, jag vet att det är familjens dag, då man har sjungit in våren på Valborg och samlas dagen efter och är ledig. Det har väl också något med Skansen att göra.

Haymarket då?

– Ingen aning faktiskt, vad det är, men man kan ju inte veta allt.

Veronica Svärd. Pressansvarig för Feministiskt Initiativ, Östersund.

Vad tänker du kräva på första maj?

– Jag tänker kräva jämställda löner, men det system vi har i dag verkar inte kunna göra det möjligt, därför lägger vi fram vårt förslag om en jämställdhetsfond. Tanken är att den ska finansieras till hälften av staten och till andra hälften av arbetsgivarna och gå till de mest underbetalda yrkesgrupperna.

Har du koll på dagens historia?

– Det är ju arbetarrörelsens dag, men jag kan inte exakt hela historien mer än att det är då arbetarrörelsen går ut och kräver förbättrade villkor och högre löner.

Karin Salmson. Medlem i Klimataktion, Billeberga.

Vad går du ut med för krav på första maj?

– På mitt plakat ska det stå, vad är välfärd? Jag tycker att det i dag finns en ganska egocentrisk bild av vad välfärd är. Det har reducerats till att man ska kunna konsumera så mycket som möjligt och flyga långt på semestern. Jag tycker att västvärlden har ett globalt ansvar för att jobba fram en mer rättvis klimatpolitik.

Varför firar vi första maj?

– Det var väl andra internationalen som bestämde att första maj skulle vara arbetarnas dag. Och så är det något med ett torg, jag minns inte vad det heter. Men det var ju längesedan. Men jag tycker det är viktigast vad det betyder i dag: en dag för vänstern.

Christer Forsberg. Ordförande för Joe Hill-sällskapet, Gävle.

Vad kräver du på första maj?

– De är så många saker, men mest tänker jag just nu på en ansvarsfull klimatpolitik som tar ett radikalt grepp. Men också så klart, som jag blir otroligt less på, att man försöker avskaffa arbetsrätten. Fast främst är det nog klimatet i år.

Vet du varför dagen firas?

– Japp, det vet jag. Det är för att minnas upproret och Haymarketmartyrerna i Chicago 1886.

Denna artikel publicerades ursprungligen i Arbetaren Zenit nr 17 2010. 

Publicerad Uppdaterad
2 hours sedan
Syntolkning: Protester mot Macron.
Enligt det franska facket CGT är det den största franska sociala mobiliseringen sedan proteströrelsen mot pensionsreformen 2023. Foto: Aurelien Morissard/TT

Över en miljon protesterade mot Macron

Under torsdagen samlades över en miljon fransmän runt om i landet i protest mot regeringen och dess planerade nedskärningar.

”Ilskan växer”, skriver det franska fackförbundet CGT i ett pressmeddelande på sin hemsida. Uttalandet kommer dagen efter den landsomfattande protesten och generalstrejken som enligt dem omfattade över en miljon fransmän.

Som Arbetaren tidigare rapporterat har den franska arbetarrörelsen planerat två dagar med generalstrejk och protester i september. 

Protesterna som hölls den 10 september, under parollen ”Blockera allt!”, riktades inledningsvis mot den tidigare premiärministern François Bayrou som lagt fram ett budgetförslag med omfattande nedskärningar.

Foto på en demonstration i Frankrike 2023.

Franska syndikalister mobiliserar för generalstrejk

En demonstrant under protesterna den 10 september. Foto: Jean-Francois Badias/TT

Bara dagar innan generalstrejken valde François Bayrou att avgå efter en misstroendeomröstning. Han ersattes av Sébastien Lecornu.

Trots att premiärministern avgått återstår planerna på nedskärningar. Med anledning av det samlades över en miljon fransmän den 18 september i protest mot president Macron. 

På flera platser runt om i landet lade anställda ner arbetet. Enligt tidningen AFP stängde bland annat nio av tio apotek runt om i landet, och en tredjedel av alla lärare ska ha gått ut i strejk. 

Publicerad
Läs hela artikeln
7 hours sedan

Video: En sång till Aref

I veckan var det tre år sedan Mahsa Jina Amini dog i häkte efter att Irans moralpolis arresterat henne för att hon bar sin huvudsjal slarvigt. Hennes död ledde till stora protester under parollen ”Kvinna, liv, frihet”.

Kampen pågår ännu, men har mötts av hård repression. Albert Andersson är en del av nätverket Azadi – anarkistiska frihetsunionen. Han skrev en sång som har fått spridning över världen. Den handlar om 15-åriga Aref Ghanbarzehi, den första anarkist som rapporterades ha dödats under protesterna.

Därefter har den iranska regimen fortsatt mörda och tortera aktivister. Arbetaren publicerar här musikvideon under vinjetten Röster från rörelserna. All information i låttexten kommer från Aref Ghanbarzehis nära vänner, berättar Albert Andersson.

Se videon här nedan eller textad på Youtube:

För att se det här innehållet måste du godkänna cookies från Vimeo genom att klicka här.

Flagga med iranska Mahsa Jina Amini

Iran: Protester och förtryck två år efter Aminis död

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
9 hours sedan
Alex Olofsson flytten av Kiruna
Alex Olofsson, skribent i Arbetaren och boende i Kiruna. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Gregor Kallina. Montage: Arbetaren

Alex Olofsson:
Rivningen av Kiruna är en klassfråga

När LKAB nu jämnar Kiruna med marken blir konsekvenserna en fråga om klass. Medan fastighetsägare kan göra en vinst på LKAB:s rivningar så står hyresgästerna inför höjda hyror och tvångsförflyttningar. Uppgörelsen skapar tydliga vinnare och många förlorare. Linjen dem emellan dras av ekonomisk ställning och inte av behov.

För en dryg månad sedan kom nådastöten. På en presskonferens meddelade LKAB att ytterligare 6 000 människor kommer tvingas flytta. Enligt LKAB har det nu blivit nödvändigt att riva staden – för att rädda den. De kommande tio åren ska resterna av gamla Kiruna jämnas med marken. Vi måste säkra det som gruvbolaget kallar för ”vår gemensamma framtid”. 

För många i de nya rivningszonerna blev beskedet snabbt en affärsfråga. LKAB har meddelat att de kommer följa minimikraven: de köper fastigheter till marknadsvärde (uppskattat av bolagets egna mäklare) plus 25 procent. Alternativt så kan de efter förhandling bygga ett nytt hus till den som äger sin egen fastighet.

Hur många som hittills tagit pengarna och sedan valt att lämna staden är inget gruvbolaget vill uppge. Men det är tydligt att i den här uppgörelsen så kommer det att finnas både vinnare och förlorare. De som hyr sitt boende sitter mera trångt. För dessa finns det inga pengar att tjäna på att deras hem rivs.

Alex Olofsson:
Kyrkflytten är ett PR-jippo från LKAB mot Kirunas själ

Hyresgäster tvingas flytta till dyr nyproduktion

Hyresgästföreningen i Kiruna har larmat om oro och ilska bland medlemmarna.  Ekvationen är enkel: de gamla hyresrätterna rivs och ersätts med dyrare nyproduktion. Resultatet? Medelhyran i Kiruna kommer att stiga.

För 150 år sedan påpekade Friedrich Engels att ”lösningen” på bostadsfrågan för arbetarklassen helt enkelt är att förskjuta den från ett stadskvarter till ett annat. I Kiruna ser vi denna teori i praktiken. De som drabbas är nämligen ofta de som en gång byggde staden – många av de boende i stadsdelarna som nu ska rivas är seniorer och gamla gruvarbetare. Människor som haft råd att leva på sin pension just för att boendekostnaderna i det gamla beståndet varit låga.

Exakt hur många hyresgäster som påverkas är ännu inte klarlagt, men Hyresgästföreningen räknar med att det är drygt 1 500 hyresgäster som står inför en tvångsförflyttning i rivningarnas första skede.

Kremlologi för att förstå gruvbolag och kommun

Kirunabor som Arbetaren har talat med bekräftar oron. Vad händer med mitt boende? När måste jag flytta? Vad kommer det att kosta? Frågorna är många, svaren få. Att tolka presskonferenserna från LKAB och kommunen efter nådastöten har jämförts med kremlologi, den gamla sovjetiska konsten att tyda det som inte sägs. Den nya folksporten går ut på att läsa vad som egentligen sägs mellan raderna. För direkta svar om framtiden är numera en bristvara i Malmfälten. 

Visst skapar gruvan och rivningarna jobb. Vi har Sveriges lägsta arbetslöshet och det finns pengar att tjäna när ett samhälle ska rivas. Men för den som arbetar i vården, som städare, som butiksbiträde eller är fattigpensionär, så är det en klen tröst när hemmet försvinner och hyran blir högre.

Rivningarna av Kiruna måste ses ur ett klassperspektiv. Det här är resultatet när politikerna låter ett företags kvartalsrapporter styra ett samhälles utveckling – eller rättare sagt: dess avveckling.

Medeltiden Sverigedemokraterna Kyrkoval

Kyrkovalet: SD hänvisar till medeltiden i sitt valmanifest

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
10 hours sedan
Chimamanda Ngozi Adichies nya bok Drömräkning berättar om fyra nigerianska kvinnors vänskap Nigeria och USA under pandemin och nedstängningarna. Foto: Manny Jefferson

En litterär gigant på Sverigebesök

Den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie, tar emot Bokmässans pris i Göteborg, i slutet av september. Hon är också aktuell med en ny skönlitterär bok, Drömräkning, som den svenska titeln lyder. Christin Sandberg berättar om en av samtidens mest hyllade och lästa författare.

Chimamanda Ngozi Adichie, som föddes i Nigeria 1977, är en litterär gigant. Vid 19 års ålder flyttade hon till USA för att gå på college. I dag bor hon växelvis i de två länderna. Hon har inspirerat miljontals unga afroamerikanska tjejer att utforska sin identitet och stå upp för sig själva. Hon har berört med sina böcker och inte minst bidragit till att skriva om historien utifrån just sitt afrikanska berättarperspektiv.  

Adichie har länge varit en feministisk ikon, och särskilt för svarta kvinnor. Det finns nog inte en afroamerikansk student i humaniora i USA som inte har läst något av hennes verk. Hon kan ses som en av världens mest inflytelserika författare. När hon efter år av skrivkramp, förluster och återkommande depressioner är tillbaka är förväntningarna alltså skyhöga. 

Drömräkning (Dream count) är en följd av sorgen efter hennes mors bortgång i mars 2021, bara fem månader efter att fadern dött i covid, berättar Adichie i podden Talk Easy. Hon menar att förlusterna och de erfarenheter som kommer med åldern lyser igenom i romanen, som också tar sitt avstamp i tiden för pandemin och nedstängningen.

Just de här delarna, som hon själv så gärna pratar om i intervjuer, är dock svåra att läsa in i Drömräkning och gör den kanske till Adichies svagaste bok hittills. Här finns en intresseväckande inledning, som romanen sedan tyvärr inte lever upp till. Kanske var det för mycket begärt att kunna toppa de bidrag hon hittills gett till världslitteraturen. Och ett närmast omöjligt uppdrag att möta de enorma, oundvikliga, förväntningarna.

Drömräkning berättar om tre nigerianska privilegierade kvinnor med kristen bakgrund: Chimaka, Zikora och Omelogor, och Khadi, en muslimsk kvinna från en lägre samhällsklass från Guinea. Det handlar om deras liv i USA och Nigeria, relationer och framför allt tillbakablickar på deras många kärleksrelationer som kommit och gått och som kunde ha blivit något om det hade fungerat. Vi får ta del av den nigerianska överklassens liv, utan minsta bekymmer för det materiella, deras resor och flyktiga relationer. Varje kvinnas historia berättas i separata kapitel, men vävs ihop genom deras vänskap.

Övergreppsberättelse med klassperspektiv

Berättelsen som sticker ut är den om Khadi, som utsätts för en våldtäkt av en högt uppsatt vit man, på ett lyxhotell där hon arbetar. Den historien är baserad på det verkliga fallet då en hotellstäderska i maj 2011 anmälde Dominique Strauss-Khan, dåvarande chef för IMF (Internationella valutafonden), för sexuella övergrepp och våldtäktsförsök. Vad som nog var tänkt att tillföra ett klass- och könsperspektiv blev tyvärr slarvigt behandlat i boken och lämnar nästan en sur eftersmak – inte minst i bokens slutord.

Alla borde vara feminister gavs ut på svenska 2015, i samarbete med Sveriges Kvinnolobby, FN-förbundet, LO, TCO, Teskedsorden, Unizon och Gertrud Åström. Boken distribuerades som en gåva till alla elever i årskurs 2 i den svenska gymnasieskolan.

2003 romandebuterade Adichie med Lila Hibiskus, som följdes av En halv gul sol, om Biafrakriget i Nigeria på 1960-talet. Några år senare kom Americanah, en bok som undersöker teman som klass, kön, migration, ras och identitet, och som många litteraturstudenter i engelska (inklusive jag själv) har fördjupat sig i och som blev hennes stora genombrottsroman. Hon har även regelbundet skrivit essäer i välrenommerade amerikanska tidningar som New Yorker och Atlantic. 

Sommaren 2009 höll hon ett så kallat TED-talk, The Danger of a Single Story om att det måste finnas plats för flera berättelser samtidigt. Om berättandets kraft och vikten av berättelser som går mot stereotyper och fördomsfulla berättelser om ”de andra”, människor och kulturer för att dessa inte ska få fäste.

Och det är precis detta som är Adichies styrka och stora bidrag till litteraturen. De välskrivna böckerna med nigerianska karaktärer och deras liv, erfarenheter och relationer i centrum. Men också berättelser som testar gränser, där migration och västerländska världsbilder och värderingar ses från andra perspektiv, där fördomar ställs på ända och vi lär oss något om det nigerianska samhället och dess historia samtidigt som vi lär oss om oss själva. Ett exempel på det ger hon själv i podcasten Easy Talk med att hon inte skulle vara intresserad av frågan om ”ras” om det inte vore för den utbredda rasismen i USA.

2013 utkom Alla borde vara feminister – ett feministiskt manifest), som har citerats i många populärkulturella verk, från Beyonce till FN. 

Medeltiden Sverigedemokraterna Kyrkoval

Kyrkovalet: SD hänvisar till medeltiden i sitt valmanifest

I blåsväder

2017 hamnade Chimamanda Ngozi Adichie i ordentligt blåsväder efter att ha svarat på en fråga från en journalist om hur hon – med ett feministiskt, och starkt kroppsligt perspektiv, som berör problem kring menstruation, pms och förlossningsupplevelser – betraktar transkvinnor. Hennes uttalade inställning att en kvinna som vuxit upp med en mans privilegier inte kan likställa sin upplevelse med en underpriviligierad flicka och kvinna, gjorde att hon snabbt hamnade i kylan i många sammanhang, och priser och intervjuer ställdes in trots att hon intensivt förnekade transfobi och gärna ville ha en debatt – som hon tycker att hon förvägrades. Karriären tog ordentlig skada under flera år.

Genom att läsa Chimamanda Ngozi Adichie upptas vi i en för många ny del av världen som också den i sin egen rätt är större än vi kan ta in. Men vi får ta del av den och kan lära oss. Vi får också tillgång till nya referensramar för att förstå lite mer och samtidigt förstå hur lite vi egentligen vet. I podden Easy Talk refererar Adichie bland andra poeten Marilyn Nelson, som har skrivit A Wreath for Emmet Till, om en svart pojke som lynchades till döds i Mississippi 1955. Lynchningen och mordet på fjortonårige Emmet Till låg bland annat till grund för bildandet av Medborgarrättsrörelsen, med företrädare som Martin Luther King och Malcolm X, som tog upp kampen för afroamerikaners medborgerliga rättigheter i USA under 1950-talet.

I samband med Bokmässan i Göteborg gästar Adichie Sverige för att ta emot mässans litterära pris Sjöjungfrun.

Kultur ett sätt att orka överleva terror på Västbanken

Publicerad
Läs hela artikeln
1 day sedan
Amalthea Frantz är chefredaktör på tidningen Arbetaren. Foto: Foto: Judiska ungdomsförbundet/X

Amalthea Frantz:
Vilka är ”odjuren” i vår våldsamma tid?

Vi lever i en våldsam tid. Både vad gäller retoriken och verkligheten. Samtidigt förminskas verkliga hot av viss retorik – som att kalla fredliga demonstranter för odjur.

Vi lever i en våldsam tid. En tid av krig, folkmord och hot. Liksom många andra medier skriver Arbetaren nu för tiden mycket om Gaza och Israel. Förstås måste vi rapportera: mängder av civila dör, Gaza närmar sig utplåning, sjukhus bombas, liksom kvinnorättsorganisationer. 

Men frågan får också långtgående konsekvenser inrikes. 

Vi lever i en tid där man vågar sparka en facklig förtroendevald för att han följt en medlemsomröstning om att blockera israeliskt krigsmateriel. En tid där moderata toppolitiker, inklusive utrikesministern, till tiotusentals följare snabbt sprider att personer som protesterar mot folkmordet ”inte är aktivister” utan ”odjur”. 

De som benämndes odjur var den här gången en liten grupp demonstranter med banderollen ”Judisk antisionistisk allians”. När sanningen väl spreds ledde detta till många krumbuktande bortförklaringar från politikerna.

Judisk Antisionistisk Allians

”Problemet är att miss­tänkta krigs­förbrytare bjuds in”

En tid av hotad frihet

Bara några dagar tidigare gällde mediepaniken att en grupp demonstranter utanför riksdagen följde efter moderaten Carl-Oskar Bohlin, minister för civilt försvar, och skrek slagord. 

Företrädare för ett annat riksdagsparti, Kristdemokraterna, kräver nu hårdare tag mot Palestinarörelsen – och i förlängningen mot hela rätten att demonstrera. 

Sveriges statsminister Ulf Kristersson svarar att han ”inte utesluter lagändringar”. Nej, så klart gör han inte det. Regeringen har sedan de tillträdde genomfört flera lagändringar som utgör hot mot yttrandefriheten.

Tiden vi lever i är också upptakten till valåret 2026. Just nu pågår kyrkovalet. Resultatet av det har ofta använts för att analysera kommande riksdagsval. 

Kyrkovalet är ett välkänt tillfälle för små partier att ta ny plats. Förra gången, 2021, lyckades högerextrema Alternativ för Sverige ta mandat och nu satsar de igen. Samtidigt ställer den nuvarande regeringens stödparti Sverigedemokraterna upp i kyrkovalet med ett manifest som hänvisar till medeltiden som ett föredöme.

Medeltiden Sverigedemokraterna Kyrkoval

Kyrkovalet: SD hänvisar till medeltiden i sitt valmanifest

Viktigare än på länge att granska makten

Sänk åldersgränsen för straffbarhet till 14 år, föreslog en statlig utredning i våras. Socialdemokraternas kongress hängde på. Sänk den till 13 år, säger Tidöregeringen nu. Men kanske tidsbegränsat.

Forskning och erfarenheter stödjer inte att detta skulle ha en positiv effekt på den fruktansvärda utvecklingen där barn utför våld på uppdrag av gängledare. 

Däremot visar erfarenheten att när en stat inför mer repression och övervakning så framställs förändringarna ofta som tillfälliga – men sedan blir de kvar.

Samma vecka som ovanstående utspel sade riksdagen för övrigt ja till regeringens förslag om att få använda hemliga tvångsmedel, till exempel avlyssning, mot barn. 

Den politiska debattens tonläge är redan så här pass aggressivt. Så värre lär det bli det kommande valåret. Arbetaren kommer göra allt vi kan för att fortsätta granska makten, oavsett vilka partifärger den ikläder sig.

Vi lever i en tid som även framtida generationer med säkerhet kommer beskriva som omvälvande och extrem. Kanske avgörande. När de ser tillbaka kommer i alla fall tidningen Arbetaren ha stått rakryggad. För yttrandefrihet, mot alla auktoritära och totalitära politiska system. Precis som vi gjort sedan år 1922. 

Silas Aliki:
Så började Åkesson älska staten Israel

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 day sedan
Medeltiden Sverigedemokraterna Kyrkoval
Konstnären Hieronymus Bosch (1450–1516) illustrerar medeltida sjukvård. I Sverigedemokraternas valmanifest till kyrkovalet hänvisar de till kyrkans mer centrala roll under medeltiden, bland annat när det kommer sjukvård och utbildning. Foto: Wikimedia Commons, Tommy Pedersen/TT. Montage: Arbetaren

Kyrkovalet: SD hänvisar till medeltiden i sitt valmanifest

I det pågående kyrkovalet lyfter SD frågor som aborträtten, att bryta med Pride-rörelsen och att kyrkan ska driva välfärdsbolag – med hänvisning till medeltiden. Arbetaren har granskat Sverigedemokrater i Svenska kyrkans, SDSK:s, valmanifest och nomineringslista – där den absoluta majoriteten är män.

Förtidsröstningen till kyrkovalet pågår och söndag den 21 september är sista dagen att rösta för de som är medlemmar i Svenska kyrkan, vilket är nästan halva Sveriges befolkning. Av dem är 4,7 miljoner röstberättigade varav 18,4 procent röstade i valet 2021. Valet handlar om hur kyrkan ska styras och de som röstar får välja vilka som ska styra på tre olika nivåer: nationellt (kyrkomötet), regionalt (stiftsfullmäktige) och lokalt (kyrkofullmäktige). 

I jämförelse med riksdagsval så är det nomineringsgrupper, i stället för politiska partier, som ställer upp. Men flera av dem är kopplade till riksdagspartier. Bland dem Sverigedemokraternas nomineringsgrupp Sverigedemokrater i Svenska kyrkan, SDSK. 

70 procent män på SD:s vallistor

Arbetaren har granskat SDSK nomineringslista inför valet. Flertalet nominerade ställer upp på flera ställen, men efter att ha tagit bort dubbletter har partiet drygt 950 personer på listan. Av dem är ungefär 280 personer kvinnor. Det betyder i sin tur att cirka 70 procent av kandidaterna är män.

Partiet har varit mansdominerat ända sedan det grundades av nazister och andra högerextrema i slutet på 1980-talet. Under senare år har partiet arbetet för att få in fler kvinnliga kandidater. Trots det har SD fortfarande högst andel män (74 procent) i riksdagen, enligt Statistiska centralbyrån, SCB. Samma tendens går att se på region- och kommunnivå.

Kuvert med förtidsröster läggs i valurnan vid förtidsröstningen till Kyrkovalet. Foto: Johan Nilsson/TT

En av de stora frågorna inför årets kyrkoval är hur kyrkan ska hantera sina skogsägor. I SDSK:s valmanifest prioriteras andra frågor: första punkten handlar om att de vill bryta med Pride-rörelsen. 

På svenska kyrkans hemsida står: ”Svenska kyrkan ska vara en inkluderande kyrka, där hbtqia+-personer ska känna sig trygga och välkomna. Därför jobbar vi aktivt mot diskriminering och för inkludering”.

Niclas Nilsson, researcher och utbildare på Expo. Foto: David Lagerlöf

Det vill SDSK sätta stopp för. De skriveri manifestet att de vill att kyrkan avslutar sitt samarbete med Pride-rörelsen som de menar är ”en politisk rörelse” vars ”ofta extrema värderingar och budskap överensstämmer inte med traditionell kristen lära”. 

Det är inget som förvånar Niclas Nilsson, researcher och utbildare på Expo, som har granskat valmanifestet.

– Sverigedemokraterna har både lokalt och i tidigare kyrkoval reagerat kraftigt mot att kyrkan engagerar sig i Pride, säger han och tillägger:

– Valmanifestet känns väldigt amerikaniserat, med stark betoning på kärnfamiljen.

Tillbaka till medeltiden

Konstnären Hieronymus Bosch illustrerar medeltida sjukvård, från 1494. Bild: Wikimedia commons

SDSK vill även se att kyrkan tar över delar av välfärdsansvaret genom att driva ”äldreboenden, sjukhus, skolor och förskolor”, då de menar att ”de institutioner som i dag ansvarar för dessa verksamheter delvis har brustit i sitt välfärdsåtagande.”

Sverigedemokraterna hänvisar vidare till historien, ända tillbaka till medeltiden, då kyrkan hade en mer framträdande roll i samhället: ”Under medeltiden och fram till 1800-talet var kyrkan en central aktör inom både utbildning och vård. Många av Sveriges första skolor och sjukhus grundades och drevs av kyrkan. Denna tradition av omsorg och bildning är något vi vill återuppliva och förstärka.”

Under medeltiden hade kyrkan stor makt och kontroll över människors liv, kvinnor avrättades och brändes på bål för häxeri, skolan var tvingande religiös och böner ansågs ofta verka bättre än läkares sjukvård. 

Hur vanligt är det att SD refererar till medeltiden?

–  Jag reagerade starkt på den formuleringen, det är ingenting jag har sett i de sammanhangen förut, säger Niclas Nilsson.

Vilken roll vill SD att kyrkan ska ha i samhället egentligen?

– Historiskt sett, men även nu, har Sverigedemokraterna tre berättelser om kyrkan. Å ena sidan använder de kyrkan som ett slagträ mot religiösa minoriteter, i synnerhet muslimer. Å andra sidan beskriver de kyrkan som vänster och politiskt korrekt. Samtidigt finns det en nostalgisk berättelse om kyrkan inom SD, där den beskrivs som en sorts förlorad guldålder där kyrkan hade en mer framträdande roll och stod mitt i byn. En tid som de menar var renare och mer konservativ.

Jessica Stegrud och Ulf Kristerson

Regerings­underlagets nazistvänner är Kristerssons ansvar

Begränsad aborträtt

Nomineringsgruppen vill även att kyrkan mer aktivt ska debattera abortfrågan och ”fostrets rätt till liv”, och därigenom inskränka abortfrågan. Vidare skriver de att ”allt liv är skapat av Gud och därmed har ett inneboende värde och helighet”.

– Det är en formulering som de har stärkt i alla fall i jämförelse med förra valrörelsen, säger Niclas Nilsson.

Svenska kyrkan skriver på sin hemsida att de tycker att kvinnor har rätt att göra abort och att den åsikten har kyrkan haft ”ända sedan abortlagen kom, 1975”.

SDSK skriver vidare att det endast finns två kön, man och kvinna, och att ”människan är skapad till Guds avbild” och att ”förslag om att erkänna eller teologiskt bejaka ett “tredje kön” strider mot Bibelns grundläggande människosyn”.

Islamofobi och kristofobi

Valmanifestet fortsätter i kristet konservativ, nationalistisk och islamofobisk anda och vill bland annat att kyrkan bryter samarbeten med muslimska organisationer och att kyrkan ska motarbeta att ”islam breder ut sig i vårt land”. I stället lyfter de ”hatbrott mot kristna och kyrkliga platser” i Sverige. 

Enligt Niclas Nilsson handlar mycket av Sverigedemokraternas politik om vad partiet är emot, snarare än vad de är för.

– Valmanifestet präglas till exempel av ett väldigt starkt avståndstagande mot i synnerhet muslimer och islam.

Silas Aliki:
Så började Åkesson älska staten Israel

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 days sedan
Statare på Björksund i Sörmland, cirka 1925. Foto: Sörmlands museum/Wikemedia Commons

En arbetsform med katastrofala följder

Berättelsen Den barmhärtige mördaren vidgar sig utåt, från en enskild och privat tragisk händelse till en berättelse om bakgrunden till Folkrörelsesverige där alla skulle med. Men statarna kom bakefter och fick betala ett högt pris. Författaren Patrik Svensson fortsätter att skriva enligt sitt lyckade recept, där varje pusselbit i det stora samhällsbygget får sin stund. 

Legostadgan, som byggde vidare på den första allmänna legostadgan från 1664, gällde med vissa förändringar fram till 1926. Stadgan reglerade hur förhållandena mellan jordägaren och de som arbetade på gårdarna skulle se ut. 

När importen av spannmål ökade under 1800-talet började mängder av de torpare som arbetat med jord och skog och egen odling att söka arbete med animalisk produktion på gårdarna. De flyttade in i ruckliga längor byggda av plank nära sina arbetsuppgifter, som skulle utföras från morgonens tidigaste timmar till dess att solen gick ner.

De tjänstetagande lantarbetarna och jordägaren var att betrakta som en slags familj. Husbonden var familjens överhuvud med ansvar för inte bara husrum, kläder, värme och mat till arbetarna – utan också för deras uppfostran. Han hade att behandla de underlydande milt och klokt, men om de uppförde sig illa hade han inte bara rätt utan också skyldighet att utdela bestraffning, om han så tyckte genom kroppsaga. De som arbetade på gården hade inte rätt att lämna den utan tillåtelse, utan kunde hämtas tillbaka handgripligen. Endast en vecka på året i oktober gick det an att byta plats till en annan gård, för övrigt var man bunden till den plats och villkor som gällde vid tillträdet.

Statarsystemet var vanligt i södra halvan av Sverige och upphörde i oktober 1945.

Den vita piskan

Stataren skulle helst vara gift och gärna ha några halvvuxna barn som kunde bistå med oavlönat arbete. Till hustruns jobb hörde ”Den vita piskan”, mjölkningen av gårdens kor flera gånger per dygn. Barnen fick hjälpa till säsongsvis med att plocka grönsaker, potatis, rovor och betor, att bära vatten och bränsle, sköta höns med flera sysslor som de klarade efter ålder. Snart var de upplärda att hantera större djur och mer krävande och tyngre sysslor. Flickor fick börja arbete som lillpigor, med städning och köksarbete vid tidig ålder. Lönen var in natura, det vill säga mat och bränsle som inte gick att producera i det egna hushållet och odlingsmarken. 

Patrik Svensson skriver om statarna. Foto: Julia Lindemalm

Berättelsen Den Barmhärtige mördaren, om den skånska stataren Elof Nilsson, som en vintermorgon 1942 tog sin revolver och sitt hagelgevär och mördade sin hustru Matilda och de tre yngsta barnen Signe, Pelle och Ebba, 13, 10 och 8 år gamla, är en bok med många ingångar i tragedin. En av de röda trådarna är just statsystemets uppgång och fall. 

Elof Nilsson uppfyllde alla önskvärda villkor som lantarbetare. Han föddes in i jobbet på en gård i Skåne. Som trettonåring blev han i praktiken föräldralös då de flyttade vidare en oktoberdag och han blev kvar som vuxen dräng fram till dess att han träffade sin Matilda och de bildade familj.

Anna Jörgensdotter:
En kultur­kanon tom på folklig kultur

Barnen som inte överlevde

Efter ett antal flyttar till olika gårdar i Skåne hade Matilda Nilsson fött 13 barn, våren 1941 levde fortfarande 7 av dem. Familjen trängdes i två rum och kök, de äldsta barnen var i tjugoårsåldern och arbetade på gården. De mindre barnen snorade och man kämpade med vägglöss, råttor och småsår som snabbt kunde bli farliga innan penicillintet blev i allmänt bruk.

Elof älskade djuren, gjorde sig bemärkt som stadig, plikttrogen, lugn och vänlig. En som hade ordning på det han åtagit sig. Tog ansvaret för familjen på största allvar. Kanske var det vad som gick sönder när yngsta barnet Albert fick lunginflammation och tynade bort inför hans åsyn. Penicillinet var inte uppfunnet och barnen låg på gränsen till undernärda, de hade knappast extra att ta av. Efter några månader tvingades föräldrarna begrava sin fyraåring, deras sjätte barn som inte överlevt småbarnsåren. 

Samtidigt kom Matilda i bråk med grannen som skaffat en oavbrutet skällande hund. Allt blev irriterat och Elof tog sitt gevär och sköt hunden efter ett bråk för mycket. 

Livet gick vidare en liten tid men ingenting läkte. En kväll pratade Elof och Matilda ihop sig; det fanns ingen lösning på en tillvaro som blivit outhärdlig. Morgonen därpå, under skrik och dramatik, dog fyra personer – dottern Märta, 19 år, flydde ut i snön, skräckslagen i nattlinne.

Statare på väg hem efter mjölkning. Ven 1933. Foto: Gunnar Lundh/Wikimedia Commons

Statarna hamnade på efterkälken

Patrik Svensson, gjorde en sensationell debut med Ålevangeliet. Hans ton och effektiva växelspel mellan historik, små detaljer, fakta, personliga minnen och känslor är fullt igenkännbara här. Elof Nilsson var en avlägsen släkting och författaren lyckas, i samtal med en annan släkting, få berättelsen att kännas personlig och på samma gång en del av strukturen bakom vår moderna folkhemshistoria. Han har läst sjukhusjournaler och rättegångsprotokoll, lägger fram statistik och skisserar upp omständigheterna kring livet för ”familjemedlemmarna” på de stora godsen och gårdarna. Lojaliteten och den sociala kontrollen var nödvändig för att man skulle stå ut. Men man stod samtidigt inte ut – och då gick det riktigt illa. 

Medan arbetarrörelsen mobiliserade till strid och allmänna val blev statarna efter och så fortsatte det ända fram till året för krigsslutet 1945. Efter Per Albin Hanssons tal 1928 om att nu få möjlighet att arbeta för ett samhälle ”utan strykpojkar eller kelgrisar” dröjde det ytterligare nästan två decennier innan också lantarbetarna fick riktiga avtal. Då satt Elof Nilsson på Sankt Lars mentalsjukhus i Lund sedan ett par år, lugn i att sköta sjukhusets får på ängen innanför murarna.

För den som intresserar sig för de enskilda offren för ett system där den understa klassen kan jämställas vid livegna, in i modern tid, är Patrik Svenssons berättelse ett skakande lysande första kapitel. 

En farlig föreställning

Publicerad
Läs hela artikeln
2 days sedan
Montage: Den fackliga aktivisten Ivan Semenov: inklippt i förgrunden, i bakgrunden möte med Solidariska byggare
Иван Семенов, член правления синдикалистского профсоюза Solidariska byggare. Foto: Volodya Vagner, Soldidariska byggare. Montage: Arbetaren

Ivan Semenov:
Самоорганизация или надзор: что остановит преступность на рабочих местах?

Недавно в Aftonbladet вышла дебатная статья о преступлениях в рабочей среде. Её написали представители ведомств, которые должны бороться с так называемой arbetslivskriminalitet — преступностью на рынке труда.

Для того чтобы прийти к этим выводам, им пришлось проделать огромную работу. Но, по правде, хватило бы заглянуть на одно из наших профсоюзных собраний: там сидят люди как раз из тех профессий, о которых они пишут.

Авторы перечисляют проблемы в строительстве, ресторанах и уборке — в тех сферах, где чаще всего работают мигранты. Обращаются они главным образом к потребителям: смотрите на цены, проверяйте F-skatt и наличие коллективного договора. Так, мол, можно заметить недобросовестную конкуренцию, которая бьёт по правам работников. Они также призывают правительство снять «секретность» между ведомствами, чтобы тем проще было обмениваться данными и сотрудничать.

На бумаге это выглядит логично. Но наш профсоюзный опыт другой. Эксплуатируют людей и в дорогих ресторанах в центре Стокгольма, и на объектах рядом с Королевским дворцом — даже у компаний с высокими ценами и коллективными договорами. Больше проверок нередко приводит лишь к тому, что работодатели придумывают новые способы обойти контроль. Каждый следующий шаг требует ещё больше ресурсов.

И при этом почти никто не обращается напрямую к тем, кого эксплуатируют. Почти никто не говорит им простую вещь: у вас те же права, что и у всех на рынке труда. Почти никто не объясняет, как эти права защитить и как избежать эксплуатации, как связаться с профсоюзом и получить поддержку.

Montage: Den fackliga aktivisten Ivan Semenov: inklippt i förgrunden, i bakgrunden möte med Solidariska byggare

Ivan Semenov:
Underlätta facklig organisering – så kan staten spara pengar

Я вспоминаю сказку Андерсена, которую мне читали в детстве. Это сказка о Гадком утёнке. Молодой лебедь, который думал, что он утёнок, постоянно страдал, потому что не знал, кто он. И я думаю: что было бы, если бы хозяева дома, в котором он жил, вкладывали силы в то, чтобы его защитить? Помогло ли бы это ему? Или, может быть, больше бы помогло то, если бы он с самого начала знал, что он лебедь? Возможно, он смог бы ответить своим обидчикам и постоять за себя. Возможно, он сразу нашёл бы свою стаю и чувствовал бы себя в безопасности. Скорее всего, история сложилась бы иначе.

Я снова наблюдаю изменения курса с интеграцией на усиление контроля. Вместо того, чтобы вкладываться в людей. Не эффективнее ли дать знания тем, кто не знает своих прав? Пояснить, что им положено по закону, как действовать в конфликте, как организовываться и вступать в профсоюз?

Говорю это из собственной практики. Я много работаю в соцсетях с мигрантами, провожу семинары и вебинары — в том числе для тех, кто приехал из Украины по директиве ЕС о временной защите. Мой опыт один и тот же: люди не знают своих прав и не понимают, куда обращаться, когда их нарушают. Поэтому соглашаются на эксплуатацию и теряют деньги.

При этом на сайте Arbetsförmedlingen я не встречал простого и понятного описания прав участников программ «Nystartsjobb» или «Rusta och matcha». Там нет объяснения, что такое коллективный договор и какова роль профсоюзов в шведской модели. В курсах SFI этого тоже нет. Нет даже базового «теста по правам работника» — наподобие обязательного инструктажа по технике безопасности для тех, кто идёт работать на стройку.

И когда ведомства говорят, что государство теряет на этом миллиарды крон, и предлагают нарастить контроль работодателей, разве не стоит задать ещё один вопрос: не эффективнее ли параллельно — а может, и в первую очередь — информировать самих работников об их правах?

Короткую версию этой колонки я пытался опубликовать как реплику в Aftonbladet— чтобы донести мысль шире. Редакция её не приняла.

Иван Семенов, член правления синдикалистского профсоюза Solidariska byggare, веду блоги о правах работников на YouTube и TikTok

Publicerad
Läs hela artikeln
2 days sedan
EAFA:s vd Staffan Skada utvecklar sina tankar om ”att till allas båtnad teckna avtal med oss själva”. Foto: Pressbild, Montage: Arbetaren

TJ avslöjar: Gigbranschen – ett 1800-talslajv som gick överstyr

De så kallade gigbolagen har fått mycket kritik för de dåliga arbetsvillkoren för branschens cykelbud, taxiförare och timanställda frilansare. Härom månaden anklagades egenanställningsföretagen för att ha slutit kollektivavtal med en organisation som de själva kontrollerar. Nu kan TJ avslöja att hela gigbranschen i själva verket är resultatet av ett lajvrollspel med 1800-talstema som råkade gå för långt.

I somras kunde tidningen Arbetsvärlden berätta att det tecknats ett nytt kollektivavtal för ”egenanställda” i gigbranschen, den bransch som omfattar olika sorters tillfälliga anställningar utfärdade på uppdrag från kunder. Överenskommelsen visade sig ha tillkommit under ganska speciella omständigheter: ”Uppdragsarbetarförbundet” som Egenanställdas arbetsgivarorganisation, EAFA, tecknat avtal med saknar helt medlemmar utöver dess styrelse. Det registrerades mindre än en månad innan kollektivavtalet undertecknades – och verksamheten ska enligt skrivningar på förbundets hemsida bland annat finansieras av ”arbetsgivarsidan”.

– Det är ett helt gult fack, sade Pontus Blüme, utredare på fackförbundet Transport, till Arbetsvärldens reporter. (Ett gult fack är en facklig sammanslutning som styrs eller kontrolleras av arbetsköparsidan i syfte att motverka arbetarnas inflytande genom andra kanaler, TJ:s anmärkning.)

Nyheten om kollektivavtalet med den en smula underliga fackliga parten följer på en rad skandalrapporter från gigbranschen de senaste åren, med uppgifter om oförutsägbara arbetsvillkor, godtyckliga uppsägningar och löner som inte går att leva på.

TJ stämde träff med EAFA:s vd Staffan Skada i bridgerummet i egenanställningsföretaget Finn Snara Flis lokaler på Gamla Brogatan i Stockholm för att höra om vad som egentligen försiggår i branschen.

TJ: Varför valde ni att teckna det här omtalade nya kollektivavtalet?

– I Finn Snara Flis senat voro vi alla, skam till sägandes, en smula konsternerade över de ymnigt florerande uppgifterna om att våra daglönare stodo i begrepp att iordningställa egna loger, så kallade fackmannaföreningar. Det handlade om sammanslutningar genom vilka daglönarna, enligt våra sagesmän, avsågo att rikta ekonomiska angrepp mot oss och så att säga bita den hand som – om än i vissa fall högst sporadiskt, det skall medges – föder dem. En dylik aberration kunde icke vinna vår acceptans. Därför beto vi huvudet av skam och grundade ett eget förbund, och vi kunde strax därpå till allas båtnad teckna avtal med oss själva.

Innebär en sådan avtalsmodell inte ett avsteg från vedertagna fackliga principer?

– Jag är rädd att redaktören nu tillämpar en för mig obekant terminologi, måhända alltför modern. Ville redaktören förresten ha ett eget rökverk?

Men *host host* ni känner väl till hur det brukar gå till på arbetsmarknaden? Under hela 1900-talet…

– Jag erkänner icke ifrågavarande sekel.

Vad menar du?

– Jag var måhända otydlig. Att sitta här, år 1843, och idka spekulation om vad ett kommande århundrade må ha i sitt sköte, ter sig faktiskt en smula övermaga. Dessutom ber jag i all ödmjukhet att få erinra om att jag alltjämt tituleras ”herr egenanställningsdirektören”. Men det står redaktören fritt att dua eller nia kaffeflickan.

Är det så att ni helt enkelt är kvar i 1800-talet?

– Bakgrunden till det hela är faktiskt en smula penibel. Jag och tre kompanjoner voro för ett par dussin år sedan svårt begivna på iscensatta rollspel, så kallade lajv. Under våra träffar voro vi iklädda tidstypiska munderingar, och vi omgåvo oss då också med epokenliga tjänsteandar som vi arvoderade med smulor från vårt bort – en passopp, en kalfaktor och en springsjas som fick inhandla konfekt åt oss på stan. En sen afton när vi alla voro rusiga efter ett galej på Berns salonger råkade vi svära en ed: ”I detta välsignade tillstånd skola vi, ta mig fan, bliva kvar så länge vi leva.” Eftersom vi nu en gång hava svurit vid den onde, och eftersom man icke kan neka till att vår belägenhet bär drag av bekvämlighet, har det så förblivit. Redan måndagen veckan därpå anställde jag mitt första velocipedbud.

Så hela gigbranschen är i själva verket ett 1800-talslajv som gått överstyr?

– ”Överstyr” är redaktörens ord. Vi hava tagit fasta på de finaste bitarna, på självaste innerfilén: Springsjasar som städse finnas tillgängliga men endast avlönas när man finner anledning att kalla på dem, daglönare som törsta efter påhugg, inga fackmannaföreningar som ställa till bråk, inga sjuklöneutbetalningar, hela makten koncentrerad hos oss senatsbröder, som hava till enda uppgift att utgöra förmedlande länk mellan beställare och utförare.

Vad är nästa steg i gigbranschens utveckling?

– Vi överväga att återuppta traditionen att avlöna daglönare i rusdrycker i stället för i penningar, emedan stora mängder av ifrågavarande drycker kan inköpas partivis i Polen för en spottstyver, säger Staffan Skada, och fortsätter efter ett bloss på cigarren:

– Våra daglönare äro därtill i dagsläget oftast förortsbaserade, medan kunderna regelmässigt dväljas i innerstaden. Detta har förstås historisk precedens i den så kallade kåkstadsmodellen för arbetsfolket, men vi diskutera ändå som bäst möjligheten att koncentrera våra springsjasar i för ändamålet avsedda gårdshus i innerstaden, på det att vi må avkorta kundernas väntetider. Det behövs inga boendeytor att tala om, egentligen icke mycket mer än ett logement – för arbetarna i gigekonomin hinna ju ändå icke med annat än att sova när de väl hava avslutat sina dagspass.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 days sedan
Judisk Antisionistisk Allians
Nätverket Judisk Antisionistisk Allians demonstration i måndags. Foto: Judiska ungdomsförbundet/X

”Problemet är att miss­tänkta krigs­förbrytare bjuds in”

”Problemet är inte protesterna, problemet är att misstänkta krigsförbrytare bjuds in”, skriver Matylda Jonas-Kowalik, medlem i nätverket Judiskt upprop, med anledning av Expressens publicering om att ”propalestinska demonstranter” samlats utanför en judisk skola i Stockholm.

När vi bevittnar ett folkmordsartat våld av en aldrig tidigare skådad omfattning i Gaza, har Sverige under de senaste två dagarna präglats av en hätsk debatt om protester riktade mot judiska institutioner som bjuder in israeliska militärer och evenemang.

Den 15 september anordnade organisationen Med Israel för fred, MIFF, ett evenemang med den israeliske soldaten Eldar Maider. Maider, som har deltagit i Israels militära operationer i Gaza, har rapporterats som misstänkt krigsförbrytare av European Palestinian Youth Union (EPYU). Detta med hänvisning till källor som bland annat inkluderar hans egna inlägg på sociala medier, där han ses mitt bland förstörelsen av civil infrastruktur.

Som svar på detta evenemang organiserade gruppen Judisk antisionistisk allians en protest utanför lokalen, som även inhyser det judiska kulturcentret Bajit och Hillelskolan. Demonstrationen väckte kritik från judiska organisationer såväl som svenska politiker. Judiska ungdomsförbundet i Sverige, JUS, skrev på sociala medier: ”Det spelar ingen roll vem avsändaren är, och det spelar all roll vad kontexten är. Att ställa sig med detta framför den judiska skolan när barn går hem är rakt av antisemitiskt.” 

Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard skrev på X:  ”Det här handlar inte om yttrandefrihet, utan om att skapa skräck och rädsla hos barn som bor i Sverige. Vars familjer i generationer har blivit förföljda. Jag känner bara avsky mot dem som gör detta.” 

Enligt tidningen Flamman ägde dock både evenemanget och protesten rum efter skoltid.

Skolor ska inte användas till militär propaganda

Den egentliga frågan är inte huruvida protesten var antisemitisk – en sådan anklagelse stämmer inte – utan om kulturinstitutioner och skolor ska användas som arenor för denna typ av indoktrinering? För många av oss som växte upp i judiska gemenskaper i diasporan är det tydligt att våra organisationer ger plattform åt och legitimerar israeliska narrativ. Israels inflytande har länge varit, och är fortfarande, starkt närvarande i många av dessa sammanhang.

De så kallade shlichim, unga israeler utsända av organisationer som Jewish Agency for Israel, fungerar som kulturella ambassadörer och en länk mellan Israel och judiska samhällen världen över. Under årtionden har de varit en etablerad och återkommande del av många judiska organisationers verksamhet. Det är först på senare år som många har börjat ifrågasätta om våra samhällen borde medverka till att putsa upp bilden av Israels handlingar.

Som barn gick jag i en judisk skola i Warszawa, Polen. Jag minns tydligt ett besök av IDF-soldater som delade ut gåvor till oss alla — jag måste ha gått i femte eller sjätte klass vid den tiden. De gav oss judiska böneböcker, kosher-snacks och småprylar med IDF:s logotyp. Då tyckte vi att det var spännande och häftigt. I efterhand känner jag mig vettskrämd över att vi som barn utsattes för militär propaganda i en skolmiljö — dessutom utan att våra föräldrar tillfrågades.

Judiska protester utanför synagogor

Sedan början av Israels senaste angrepp på Gaza har otaliga protester mot det pågående folkmordet ägt rum utanför judiska institutioner. Flera synagogor i Nordamerika arrangerade under förra året fastighetsevenemang för att marknadsföra försäljning av egendom på Västbanken till judiska amerikaner. Detta utlöste protester i städer som Los Angeles, New Jersey, Baltimore, North Hollywood och Toronto. I juli 2024 slog Internationella domstolen (ICJ) fast att Israel måste stoppa bosättningsexpansionen på den ockuperade Västbanken och i Östra Jerusalem, samt avsluta den illegala ockupationen av dessa områden och i Gaza så snart som möjligt

Samma mönster av protest fortsatte i november, då gruppen Jews for Palestine samlades utanför Harvard Hillel, en framträdande judisk studentorganisation på amerikanska universitet, för att protestera mot ett event med Ronen Manelis, tidigare IDF-talesperson och chef för underrättelsetjänsten i IDF:s Gaza-division.

Kritiseras för att sprida israelisk propaganda

Den gemensamma nämnaren här är att dessa judiska utrymmen inte kritiseras för att de är judiska, utan för att de användes för att sprida israelisk propaganda. En annan likhet är att många av dessa protester, liksom den i Stockholm, organiserades av judiska grupper som motsätter sig massvåld i Palestina. Att kalla dessa protester antisemitiska är att förvränga verkligheten. Den verkliga faran är att omvandla rum för kultur, lärande och tro till arenor för propaganda från en militärmakt som aktivt deltar i ett folkmord.

Skandalen här är inte protesterna, utan de institutioner som bjuder in misstänkta krigsförbrytare och normaliserar deras närvaro. Om mainstream-judiska organisationer fortsätter att fungera som plattformar för israelisk propaganda måste de vara beredda på att möta offentligt motstånd — även inifrån de judiska gemenskaperna själva.

Matylda Jonas-Kowalik, medlem i nätverket Judiskt upprop och doktorand vid Uppsala universitet.

Barn på flykt från Gaza stad

FN i ny rapport: ”Israel begår folkmord”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln