Under sina första decennier var Arbetaren en konsekvent röst mot de AK-arbeten som infördes i början av 1900-talet för att hantera en stigande arbetslöshet. Arbetarens Vendela Engström har läst reportage från såväl 1930-talet som 2000-talet och intervjuat historiker och skribenter om statliga arbetslöshetsåtgärder.

Under mellankrigstiden avlöste strejker och lockouter varandra, samtidigt som arbetslösheten var hög i landet. För att hantera den stigande arbetslösheten infördes statliga nödhjälpsarbeten, eller AK-arbeten (efter Statens arbetslöshetskommission), som de också kallades. Denna arbetsmarknadsåtgärd tvingade kort sagt fattiga arbetslösa till hårt och dåligt avlönat arbete för att inte bli av med sitt ekonomiska understöd.

Arbetaren kom att bli en viktig kritisk röst mot AK-arbetet. Under rubriken Från Göteborg: Ett AK-offers underbara saga skrevs 1934:

”Där andra tidningar, borgerliga eller socialdemokratiska, och övriga partiorgan, av partitaktiska skäl icke vågar rikta något angrepp mot kommunala organ så står Arbetaren fri och oberoende och kan därför fritt och otvunget rikta en kritikens strålkastare över de skandalösa förhållanden våra arbetslösa klasskamrater äro utsatta för och påtvingas av de samhälliga s.k. hjälporganen.”

Det var när första världskriget bröt ut 1914 som Statens arbetslöshetskommission (AK) inrättades. Staten förmodade att arbetslösheten skulle stiga i samband med kriget, men under krigsåren var arbetslösheten låg och det var först under mellankrigstiden som arbetslösheten började stiga rejält.

– I den här kontexten var arbetsgivarna och arbetsgivarorganisationerna på offensiven mot den fortfarande unga fackföreningsrörelsen. De hade möjlighet att pressa tillbaka fackföreningarna när relationen mellan utbud och efterfrågan på arbete såg ut som den gjorde, där utbud på arbetskraft var mycket större än efterfrågan. Det var även en tidpunkt när arbetsgivarna rekryterade strejkbrytare under arbetsplatskonflikterna, säger Johan Svanberg, docent i historia vid Stockholms universitet.

År 1920–1921 var arbetslösheten uppe på runt 25 procent, enligt dåvarande fackföreningarnas siffror. AK:s uppgift blev att organisera nödhjälpsarbete, så kallat AK-arbete, för dem som inte kunde försörja sig själva. På kommunal nivå fanns arbetslöshetskommittéer med ansvar för att organisera kommunala nödhjälpsarbeten. De arbetslösa sysselsattes med tungt grovarbete, som utdikning av våtmarker, vägbyggen och skogsarbete. Än i dag finns AK-minnesstenar runt om i landet. Ett exempel på utfört nödhjälpsarbete är muren runt Skogskyrkogården i Stockholm, uppförd 1923–1932.

Nödhjälpsarbetarna skickades ofta på arbete långt från hemorten och lönen låg under lägstalön på orten där nödhjälpsarbetet utfördes.

”Jag blev uttagen till ett AK-arbete. Den 14 juni skedde deportationen till AK-demokratins härliga lusförläggning i Småland. Det behöver väl inte särskilt påpekas att arbetslösa från trakterna kring den plats vi deporterades, sändes till Norrland medan arbetslösa därifrån sändes till – Småland”, berättar en AK-arbetare från Göteborg för Arbetaren 1934.

Den 29 mars 1933 beskriver tidningen avlöningen för de arbetslösa i Forserum:

”I det tryckta slavkontrakt, som förelagts arbetarna, stipuleras att massaveden skall huggas i 12 eller 6 fots längd (…) Om någon huggare råkar bryta mot någon av alla de drakoniska bestämmelserna i detta slavkontrakt och inte vidtager rättelse i enlighet med förmannens önskan, blir han genast avskedad och får i så fall ej ut mer än hälften av innestående fordran för utfört arbete.”

Många AK-arbetare inackorderades i undermåliga baracker, erbjöds inte arbetskläder och de som vägrade ta ett AK-jobb fick inte någon arbetslöshetsersättning.

Den syndikalistiske historieskrivaren Ingemar Sjöö skriver i boken Fackliga fribrytare: Episoder från hundra år av svensk syndikalism att majoriteten av medlemmarna i LS av SAC under fackföreningens tidiga år var ”okvalificerade massarbetare” och att de var de första som fick gå från en arbetsplats om det inte längre fanns behov för dem.

Syndikalister kämpade för bättre löne- och arbetsvillkor, men motarbetades av både statsmakt och reformistiska organisationer. Exempelvis försökte arbetsköpare och LO-förbunden hejda SAC:s tillväxt via klausuler där syndikalistiskt organiserade arbetare utestängdes från arbetsplatserna. Ett exempel på detta är ”Syndikalistklausulen” från 1920 års byggnadsavtal som gick ut på att ignorera stridsåtgärder som vidtagits av ”utomstående”. Med utomstående menades organiserade syndikalister. Därför kom många konflikter även att utvecklas till regelrätta föreningsrättsstrider.

Striderna mot massarbetslösheten kom från syndikalistiskt håll att manifesteras i kampen mot AK. Arbetaren skriver i mars 1933 om hur de statligt subventionerade lönenivåerna inom nödhjälpsarbetena resulterade i att lönerna för arbeten utanför kommissionens kontroll kom att rätta sig efter ”den svältlöneprincip som lanserats av AK”.

– Så som gängse ekonomiska doktriner såg ut under 1920-talet skulle nödhjälpsarbete betalas med en lön som låg något under marknadspris, för att ge incitament till att lämna nödhjälpsarbetet så fort som möjligt och ge sig ut på den öppna marknaden igen. Liknande tendenser, att man ska pressa lönerna tillräckligt lågt för att efterfrågan på arbetskraft ska öka, finns även i dag, säger Johan Svanberg.

Utöver lönedumpningen ökade arbetarklassens hat mot AK i och med att nödhjälpsarbetare kom att beordras ut som strejkbrytare på fackligt blockerade arbetsplatser.

Utöver lönedumpningen ökade arbetarklassens hat mot AK i och med att nödhjälpsarbetare kom att beordras ut som strejkbrytare på fackligt blockerade arbetsplatser.

Den första stora sammandrabbningen mellan AK och SAC var den så kallade Stripakonflikten som pågick mellan år 1925 och 1927.

Lönerna på gruvan Stripa i Bergslagen var usla – bland de lägsta gruvarbetarlönerna i landet. Gruvarbetarna krävde löneökning, men när gruvbolagets förvaltare vägrade gå med på det utlyste Guldsmedshyttans LS av SAC, som majoriteten av gruvarbetarna på Stripa var organiserade i, strejk från och med den 9 mars 1925.

Året därpå begärde gruvbolaget 15 arbetslösa till malmlastning från den lokala Arbetslöshetskommittén. Begäran kom att skickas vidare till statliga Arbetslöshetskommissionen, som tolkade frågan på så sätt att Stripa hade rätt till nödhjälpsarbetare.

AK:s beslut innebar även, enligt Johan Svanberg, att arbetslösa som inte tog ett anvisat nödhjälpsarbete, även på arbetsplatser med pågående strejk, blev utan understöd.

– Landets fackliga organisationer uppfattade resultatet av AK:s direktiv som ett organiserat strejkbryteri i statlig regi, säger Magnus Jerlström på Lindesbergs kulturhistoriska arkiv som bland annat skrivit om Stripakonflikten i årsboken Bergslagshistoria.

Konflikten skulle få långtgående konsekvenser och AK:s tolkning av konfliktdirektiven, som aktualiserades i och med strejken, bidrog till ett regeringsskifte. Den socialdemokratiska regeringen upphävde AK:s beslut, något som inte uppskattades av riksdagens borgerliga majoritet. Efter en misstroendeomröstning valde den socialdemokratiska regeringen att avgå 1926.

Strejken avblåstes 1927 efter en komprosmissartad löneuppgörelse mellan Guldsmedshyttans LS och gruvbolaget.

En annan omtalad konflikt bröt ut i samband med järnvägsbygget mellan Ulricehamn och Jönköping, även kallad ”Pinebobanan” eller ”Svältbanan”. Bygget skedde i AK-regi vilket sågs som ett slag i ansiktet mot landets rallare; skulle rallarna, som organisatoriskt hörde hemma i SAC eller i LO-anslutna facket Väg och Vatten, få AK-löner?

SAC satte bygget i blockad 1928 med syfte att få till marknadsmässiga löner. Snart tvångskommenderades arbetslösa till bygget för att bryta blockaden och 1929 avblåste SAC striden.

Järnvägsbygget kom att bli en dyr affär och sträckan invigdes först 1940, för att endast vara i bruk i 20 år. 1933 skriver Arbetaren: ”Byggnadskostnaderna uppgå för närvarande till 15 miljoner kronor, vilket utgör omkring 140 000 bankilometer. Den på sina håll svåra terrängen anses emellertid vara en bidragande orsak till fördyrningen.” (15 miljoner kronor 1933 motsvarade drygt 498 miljoner kronor år 2021, enligt SCB:s prisomräknare).

Den ekonomiska politik som fördes under 1920-talet, med låga ersättningar för arbetslösa, utmanades på 1930-talet av keynesianismen. Den svenska versionen, kallad Stockholmsskolan, innebar bland annat att staten även började se på landets arbetare som konsumenter.

– Teorin går ut på att om man ser till att arbetarna har tillräckligt med pengar att handla för kommer man få fart på tillväxthjulen och därigenom kommer arbetslösheten att minska. På 1930-talet var det här ett helt nytt sätt att se på lönesättning, säger Johan Svanberg.

Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) fick 41,7 procent av rösterna i riksdagsvalet 1932 och kom att styra landet med en minoritetsregering. För att få igenom partiets budget sökte de stöd hos Bondeförbundet. Den 27 maj 1933 nåddes en överenskommelse mellan SAP, lett av Per Albin Hanson, och Bondeförbundet.

I uppgörelsen, som i folkmun kom att kallas kohandeln, togs Stripadirektivet upp och SAP fick igenom delar av sitt åtgärdsprogram för bekämpandet av arbetslösheten. I utbyte fick Bondeförbundet igenom krav på höjda priser på livsmedelsprodukter, liksom tullskydd för jordbruksprodukter. I samma veva klubbade riksdagen även igenom att AK-arbetet, som nu kallades beredskapsarbeten, skulle avlönas kollektivavtalsenligt för liknande arbetsuppgifter, något som kom att införas steg för steg under 1930- och 1940-talen. Under samma period började även arbetslösheten att minska runt om i landet.

År 1940 lades AK ned och omformades tillfälligt till Statens arbetsmarknadskommission. 1948 ombildades den i sin tur till ett mer permanent organ: Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS. År 2008 ombildades AMS till Arbetsförmedlingen.

– Under 1990-talet återanvänds ett ”avskräckande” synsätt på arbetslöshet, med diverse tvingande åtgärder som motprestation för att som arbetslös ha rätt till statlig ersättning, säger Jon Weman, som bland annat skrivit boken Åtgärdslandet – Arbetsförmedlingens svarta bok, som bygger på en reportageserie publicerad i Arbetaren under 2005.

I reportaget ”Uppdrag: Hetsa och skrämma” från den 18 februari 2005, försöker Jon Weman reda ut syftet med vissa av de statliga arbetslöshetsåtgärderna, och tar bland annat upp den ekonomiska teorin om jämviktsarbetslöshet, den så kallade Nairu-modellen, där inflation balanseras mot arbetslöshet. För att inflationen inte ska skjuta i väg, enligt teorin, bör arbetslösheten vara över en viss nivå.

”Med andra ord: ju mer desperat de arbetslösa slåss om arbetstillfällena, desto mindre press på lönerna, och desto fler arbetslösa kan få jobb utan att inflationen drivs upp – men bara om desperationen upprätthålls”, skriver Jon Weman.

Den moderatledda regeringen Reinfeldt införde 2007 ett arbetsmarknadspolitiskt program kallat jobb- och utvecklingsgarantin. Personer som varit arbetslösa i över 450 dagar slussades in i en tredje fas, Fas 3, och erbjöds då arbete hos en arbetsköpare utvald av Arbetsförmedlingen. De som hamnade i Fas 3 fick ingen lön av arbetsköparen utan fick aktivitetsstöd av Försäkringskassan.

”Deltagarna avlönas av Försäkringskassan med 65 procent av sin tidigare lön. Myndigheten betalar även arbetsköpare 225 kronor per person och dag. Totalt gör arbetsköparen en vinst på 5 000 kronor i månaden”, skriver Klas Lundström i artikeln ”Fas 3 är rent slaveri”, publicerad 2010 i Arbetaren.

I samma artikel tar Lundström upp kritiken mot Fas 3 som bland annat handlade om att arbetslösa användes som gratis arbetskraft av företagen och att de som hänvisats till en arbetsplats ”tillåts gå i uppåt tre år utan kollektivavtal, semester, semesterersättning eller referenser”.

Klas Lundström skriver: ”Att inte ’göra rätt’ för sig, vara duktig, individuellt framgångsrik har skapat en kollektiv skamkänsla och ett samhälleligt okej att se ned på människor som av olika anledningar inte lönearbetar.”

Likheterna mellan de mest impopulära arbetsmarknadsåtgärderna är tydliga. Arbetaren var viktig för att belysa de arbetslösas villkor både i kampen mot AK-arbetet och mot Fas 3, mer än ett halvsekel senare. Jon Wemans Åtgärdslandet fick så stort genomslag att den första upplagan sålde slut. När Fas 3 slutligen avskaffades av regeringen Löfven 2015 var anledningen att man funnit att mycket få personer gick vidare till anställning eller studier efter åtgärden.

Arbetaren fortsätter bevaka situationen för de mest utsatta på arbetsmarknaden. På senare år har antagligen en del av dem som tidigare hade satts i arbetsmarknadsåtgärder i stället tvingats bli ”egenföretagare” i den så kallade gig-ekonomin. Men oavsett hur åtgärderna ser ut för den som är arbetslös för stunden, så är ämnet något som väcker starka känslor. Många som någon gång varit arbetslös kan nog vittna om den skamkänsla som kontakten med Arbetsförmedlingen har en tendens att framkalla.