Skriva städlistor, arbeta heltid, tala klarspråk om att ”sova med fienden” eller skilja sig. Det är några av de konkreta förslag för ökad jämställdhet
i vardagen – på individplan – som debattörerna runt bordet kom upp med.
Men att ta itu med kvinnors ”dubbelarbete” och allt vad det innebär av stress, hälsoproblem och sämre möjligheter i arbetslivet handlar snarare om att diskutera lösningar på politisk nivå.

Förutom en utbyggd barnomsorg är det inte många av kvinnorörelsens visioner från 1970-talet om ett ”nytt” vardagsliv som förverkligats, trots stark mobilisering. Varför?

SVANTE TIDHOLM: Först vill jag fråga, var inte feministrörelsen mycket bredare då och angick många fler? Nu känns rörelsen mer dominerad av medelklass. Är det inte därför debatten handlar mer om till exempel queer än vardagsproblematik?

GUDRUN SCHYMAN: Jag var inte med i någon feministrörelse på 1970-talet, men det jag såg av den var mycket livaktigt. Men det var ju ett annat politiskt klimat då, hela det politiska klimatet har gått mot en privatisering i alla bemärkelser och de politiska perspektiven har snävats in till att bli mycket mer privata, vilket innebär att diskussionen om samhällsplanering, bostadsbyggande och kollektivhus betraktas som ren sekterism. Vi har tagit upp detta mycket inom Feministiskt Initiativ och det betraktas ju som väldigt aparta frågor, trots att jag tycker att det är något väldigt centralt. Det handlar inte bara om att den feministiska rörelsens agenda förändrats, utan snarare samhällsklimatet.

INGA-LISA SANGREGORIO: I Grupp 8 drev vi kravet ”arbete åt alla”; kvinnor måste ha en egen försörjning. Daghemmen var en nödvändig förutsättning. Men våra övriga krav, kortare arbetstid – sextimmarsdagen – och kollektiva boendeformer som underlättar vardagslivet återstår att genomföra. Senare var jag med och ordnade konferenser om att ”bygga och bo på kvinnors villkor” med kvinnor från de nordiska länderna och det var ett jätteintresse! Jag tror att det skulle kunna bli så igen.

SCHYMAN: Jag håller med dig om att frågorna kan bli heta igen. För de krav som kvinnorörelsen drivit länge om närhet i samhällsplaneringen och kortare arbetstid, är väldigt kopplat till klimatfrågan.

Vilka lärdomar finns att dra från kvinnokampens historia? När rörelsen har mobiliserat runt en fråga i taget har segrar vunnits, som rösträtt, barnomsorg och kvotering i politiken. Är det för komplext att förändra hela samhällsplaneringen?

SCHYMAN: Man kan uttrycka det i termer av att det blir för svårt, men det som händer är att då kommer motståndet fram. Så länge man håller sig till en isolerad fråga kan man få en väldigt bred uppslutning men man hotar inte makten. Det går att genomföra en isolerad fråga, som barnomsorgen. Det är en otroligt bra reform men den har ju inte i grunden ändrat den patriarkala maktordningen. Man måste jobba på flera nivåer samtidigt, både brett i enskilda frågor och med ett långsiktigt systemskiftande ”maktrubbningsarbete”.

HELENE SIGFRIDSSON: Vi märker väldigt tydligt inom Makalösa föräldrar, att om vi arrangerar ett seminarium om bostadsfrågor så kommer det jättemånga människor, majoriteten av dem är kvinnor, och intresserade av precis samma lösningar som då, till exempel kollektivhus.

Frågorna engagerar säger ni, men ger det något avtryck i politiken?

SANGREGORIO: Jag har ju varit på flera internationella kvinnokonferenser för att diskutera samhällsplanering och bostadsbyggande, som skulle vara bättre för kvinnor – och även för män och för klimatet – och en sak man kan se är en förfärlig statistik över utvecklingen i alla länder. Hur många barn kan till exempel gå själva till och från skolan? Det har gått ner i alla länder. Det innebär att föräldrarna måste följa eller köra dem, och så blir det ännu mer biltrafik, ännu farligare – och ännu färre kan gå själva. Jag bor precis vid en förskola och ser hur föräldrarna kör som dårar, speciellt när de har lämnat ungarna. Och det är ju tid som egentligen är helt meningslös. Man kan mäta hur lång tid det tar för människor att bädda och städa, men hur mäter man det ”onödiga” resandet?

Innebär det att det är en hoppfull tid nu, att klimatfrågan öppnar möjligheter till förändring, eftersom mycket måste förändras?

SCHYMAN: Absolut! Det är inte bara en möjlighet utan en nödvändighet! Jag tror att vi kommer att få se många av kvinnorörelsens klassiska frågor diskuteras, även globalt.

Vilka frågor syftar du på?

SCHYMAN: Till exempel arbetstidsförkortningsfrågan. Den kan vara en motor och verktyg i den omställning som vi måste göra. Därför är den frågan väldigt viktig att lyfta igen, ur ett bredare perspektiv.

SANGREGORIO: De som alltid har varit för, socialdemokratiska kvinnoförbundet, har ju sagt att de inte längre driver frågan. Samma sak med Kommunal. Otroligt sorgligt! En orsak till att det inte hänt något är att fackföreningsrörelsen, som ju är väldigt mansdominerad, alltid har varit oerhört rädd för kravet på kortare daglig arbetstid. Vad skulle arbetarna med lediga lördagar till? Skulle de behöva vara hemma och ”hjälpa till” med städning?

TIDHOLM: Det är väl det man kan misstänka ibland, när man ser vilket motstånd det finns mot kortare arbetstid. Och speciellt med tanke på den statistik som visar att nyblivna pappor jobbar mer än de gjorde innan de fick barn. Vill de hellre jobba än vara hemma?

Ni säger alla att det är viktigt, men är det möjligt att blåsa ny energi i sextimmarsfrågan?

ALLA: Ja, absolut!

SCHYMAN: Ibland tänker jag på att det politiska minnet är väldigt kort. Det är inte så länge sedan det fanns en stor majoritet som såg att välfärdsutvecklingen också innefattade en fortsatt förkortning av arbetstiden. Att gå från 48 till 40 timmars arbetsvecka tog tid. Men när det sista steget togs, på 1970-talet, och lediga lördagar infördes, fanns en bred majoritet i riksdagen bortsett från moderaterna, att denna utveckling skulle fortsätta. Enligt en statlig långtidsutredning från den tiden skulle 30-timmarsveckan vara genomförd år 2010.

Bör man lasta de mansdominerade facken för att det inte blivit så?

SANGREGIORIO: Abslolut! De har prioriterat semester, pensionsålder och andra ledigheter. Metall gjorde en gång en helt absurd utredning om vad man kunde få i stället för sex timmars arbetsdag: Då kunde man få elva veckors semester, åtta års tjänstledighet för studier och pension vid femtio år. De har gjort allt för att undvika den dagliga arbetstidsförkortningen, vilket jag tror beror på att de inte vill ifrågasätta sin könsroll.

SIGFRIDSSON: Det är också så att det har det kommit ett antal reformer som ger vissa människor möjlighet att köpa sig mer tid. Genom vårdnadsbidraget kan vissa vara hemma längre med barn och vissa kan köpa hushållsnära tjänster för att göra annat på den tiden. Men ensamstående föräldrar har inte den tiden. Så tid med barn riskerar att bli en statusfråga. Vi som är ensamma föräldrar måste jobba heltid för att kunna försörja vår familj och så måste vi vara med våra barn, det är de två sakerna vi rör oss mellan. Och då skulle en förkortad arbetstid göra jätteskillnad! Alla verkar vara överens om att barn och unga behöver mycket tid med sina föräldrar, att små barn inte ska ha för långa dagar och att även tonåringar behöver mycket tid med föräldrarna. Men det står ju i motsättning till att vi har en stor grupp som har väldigt begränsade möjligheter att tillbringa tid med barnen.

SCHYMAN: Men det är viktigt att frågan breddas till att handla om mer än föräldraskap. Den måste också handla om miljö, hållbar utveckling, hälsa, stress som drabbar kvinnor på grund av dubbelarbetet och välfärdsutveckling.

SANGREGORIO: Dessutom har frågan drivits på ett enfaldigt sätt, med parollen 6 timmars arbetsdag med 8 timmars lön. Hur ska en småföretagare med en anställd kunna genomföra det utan att kompenseras? Där måste en mer långsiktig samhällsekonomisk analys göras. Se på exemplet från Kiruna där 6-timmarsdagen prövats. Det visade sig ekonomiskt lönsamt, men inte för kommunen som fick alla kostnaderna. Vinsterna fick landstinget och i viss mån staten när människorna var mindre sjuka.

SCHYMAN: Du har rätt i att det är ett av problemen med att driva frågan, att stat, kommun och landsting har olika portmonnäer. Men det finns ingen fråga som man i övrigt diskuterar på det viset. Motståndet mot sex timmars arbetsdag har varit så irrationellt! När jag började i riksdagen 1988 hade det suttit två utredningar och så fick Mona Sahlin hand om en tredje…

SANGREGORIO: Ja, jag förlåter henne aldrig det!

SCHYMAN: …och då kom den fram till att 6 timmars arbetsdag inte var möjligt för att det var arbetskraftsbrist i slutet på 1980-talet. Sedan gick det några år, det hade hunnit bli arbetslöshet i stället och då kom det en ny utredning. Men då var argumentet plötsligt att det var fel åtgärd för att ta itu med arbetslösheten.

SANGREGORIO: Det är inte alls säkert att kortare arbetsdag leder till kortare livsarbetstid. Om man ser på livet som ett maratonlopp blir det viktigt att inte bränna allt krut för tidigt. Vad är långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar annat än tecken på att arbetsuttaget varit för stort för de individerna? Samhällsekonomiskt blir det olönsamt om långa arbetsdagar leder till kortare arbetsliv.

Kan sextimmarsdagen vara en paroll att bryta ut och samla den feministiska rörelsen kring i dag?

TIDHOLM: Ja. Och jag tror att det skulle betyda mycket för män, att de skulle må väldigt bra av om de tvingades arbeta mindre och få mer tid att tänka på – det här kanske låter konstigt – men också att tänka på sig själva utan att det går ut över familj och hemarbete.

SANGREGORIO: Alla debatter drivs väldigt mycket av en väldigt liten medelklassgrupp. Det är också en bidragande orsak till att inget hänt, att den gruppen prioriterar sådant som pigavdraget. De vill ha tid för karriären, tycker att det är roligare än att städa och snyta snoriga barn.

Kan olika åtgärder för att åstadkomma ett nytt vardagsliv ha en positiv inverkan även för kvinnors situation på arbetsmarknaden; om de till exempel leder till att kvinnor inte längre tar ut 80 procent av föräldraförsäkringen och 90 procent av ledigheten för att ta hand om sjuka barn?

SCHYMAN: Åtminstone är det ju så att argumentationen faller för dem som hävdar att det är självklart att satsa mer på de anställda som inte är frånvarande på grund av barn, både vad gäller lön och annat. Då blir det ju intressant att se vad för argumentation som kommer i stället, för att vidmakthålla idén om att vad män är och gör och säger är mer värt än vad kvinnor är och gör och säger. Jag tror inte att det finns en isolerad fråga som kan stjälpa den här patriarkala strukturen, men visst finns en stor förändringspotential i att individualisera föräldraförsäkringen, både vad gäller hur man har det hemma och på jobbet.

SANGREGORIO: Jag är inte 100 procent övertygad. Jag tycker att det vore bättre med en tredelning av tiden, som på Island. Ur demokratisynpunkt kan man inte heller komma ifrån att exakt lika delning inte har stöd bland dem som berörs. Dessutom måste man bestämma sig; är föräldraledigheten ett förmån eller ett straff? Om det är en förmån får väl männen driva frågan.

Nu har regeringen lagt ett förslag om jämställdhetsbonus som ger 3000 kronor extra, skattefritt i ett antal månader till dem som delar lika. Har den lagt ett bra förslag?

ALLA: Nej!

SCHYMAN: De har lagt ett förslag utifrån föreställningen att det är pengarna som avgör, och så är det inte! Det är i högre grad en utbildningsfråga.

SIGFRIDSSON: Dessutom är jämställdhetsbonusen ytterligare ett riktat stöd till kärnfamiljen. Det är ingenting som kommer ensamstående till del. Och jag kan inte heller se att det finns någon jämställdhetsaspekt i förslaget, för dem som väljer att leva tillsammans.

Är det inte märkligt att det enda socialdemokraterna kommer med är en diskussion om att eventuellt förlänga föräldraförsäkringen?

SCHYMAN: Ja, då behöver man ju inte rubba på ordningen.

SANGREGORIO: Det är något svårt i det här, inte bara mellan män och kvinnor utan också ur klassynpunkt. Vänstern är så otroligt emot vårdnadsbidrag, men att förlänga föräldraförsäkringen är ju också en form av vårdnadsbidrag. Och varför ifrågasätts inte ersättningsnivåerna, att det är mer betalt ju mindre du behöver pengarna eftersom det är knutet till lön? Jag räknade ut en gång att skillnaden mellan den som får högst och lägst ersättning för att vara hemma med barn uppgick till mer än 30 års barnbidrag. Varför ska en högavlönad man, med glorian på huvudet, ha mer betalt än en kvinna som råkat bli på smällen när hon studerade?

SIGFRIDSSON: Förväntningarna på vad det är att vara mamma respektive pappa är väldigt olika, redan under graviditeten. Det är mycket mer fokus på mamman under föräldrautbildningen fastän båda rimligtvis borde veta lika lite. Därför jobbar vi med ett projekt där vi vill få barnmorskor att samtala mer med båda föräldrarna om förväntningar på varandra och föräldraskapet och vad det innebär om de skulle separera.

SCHYMAN: Vi måste kanske sluta prata om papparoller och mammaroller och i stället prata om föräldraskap…

SIGFRIDSSON: Precis!

SCHYMAN: …föräldrar är vi oavsett om vi är män eller kvinnor, om vi hamnar i den situationen, och föräldraskap kan inte vara annat än 100-procentigt eftersom det handlar om en kärleksrelation som inte kan förhandlas bort.

TIDHOLM: Det som krävs är en omfattande attitydförändring hos män men också hos kvinnor. Det finns en syn bland många kvinnor att män är inkompetenta som föräldrar. Det var först med mitt andra barn som jag kände att jag kan vara förälder. Jag kan känna av det, särskilt när jag är ute på stan, att nu måste jag skärpa mig och göra allting rätt för annars kan det när som helst komma en kvinna och ta mitt barn ifrån mig. Redan i skolan borde man kunna separera flickor och pojkar och lära dem hur man tar hand om barn. Själv hade jag ingen manlig förebild men jag hoppas att mina barn kan få det så att de vågar lita på att män faktiskt kan vara kompetenta föräldrar. Jag tror att det är supervanligt bland män att känna att de inte duger.

SCHYMAN: Självklart är det så, på individnivå. Men ser vi på samhällsnivå är det en maktfråga med gamla strukturer och könsrollskonstruktioner. Du har till och med en tillbakagång i vissa grupper, med ideal som blir allt mer skruvade. I media är det ett idolskapande runt kvinnor som vill vara hemma länge med egna barn.

TIDHOLM: Det är lätt att bli väldigt pessimistisk när man tänker på det på det sättet. Men det handlar om ett problem i hela den heterosexuella relationen när kvinnor och män går in i att skaffa barn och leva tillsammans. Det finns något tragiskt i att vi går in i de här relationerna och tror oss kunna uppnå jämställdhet, trots att vi i stort sett vet i förväg hur alla män och alla kvinnor, med vissa avvikelser, kommer att bete sig i relationen. Att förändra detta är ett stenhårt jobb som kräver otroligt mycket av oss!

Det är i och för sig bara 19 procent av hushållen som är sambo med barn, men är det så att det krävs en samhällsplanering och bostadsbyggande för att öppna upp kärnfamiljen?

SIGFRIDSSON: Bostadsfrågan är jätteviktig, särskilt om man separerar. I storstadsområdena är det till exempel helt omöjligt att få tag i bostäder nära varandra för att skapa en förutsättning för att kunna ta hand om barn på ett jämställt sätt.

SCHYMAN: Dessutom är det så att hela privatiseringen av bostadsmarknaden innebär en ekonomisk segregering av stora mått och samtidigt bygger in ett mansberoende. Många kvinnor har inte råd att skilja sig, för de har inte råd med vad en nyproduktion kostar.

Trots alla fina ord om kollektivhus finns det bara ett 40-tal i hela landet, det är en rätt liten subkultur. Är det värt att tala om som alternativ?

SIGFRIDSSON: Jag tror inte att problemet är att folk inte är intresserade av självförvaltade kollektivhus, problemet är snarare att de inte finns. Bland ensamföräldrar bor majoriteten i hyresrätt. Vi gjorde nyligen en rapport om bostadsfrågan som också handlar om kollektivhus. Det visade sig att det finns ett jättesug och ett enormt tryck på de kollektivhus som finns. Hade det funnits en politisk vilja att erbjuda fler tror jag att de hade fyllts.

TIDHOLM: Kollektivhuset är totalt ovärderligt; för barnen som får den gemenskapen och för min kärleksrelation betyder det hur mycket som helst! Man bryter den isolering som kan ta död på alla relationer, speciellt under ett sådant tryck som det innebär att ha småbarn. Det betyder mycket både att få jobba och att kunna sitta ner och äta tillsammans med andra. Jag skulle inte kunna se mitt liv just nu utan att leva i kollektivhus. Det är tragiskt att det finns så få. Varför är inte vartannat hus kollektivt?

SIGFRIDSSON: Dessutom kan det rikta sig till precis alla typer av familjer.

SANGREGORIO: Jag var ju med och gjorde en bok där vi jämförde 15 olika kollektivhus och det visade sig att de skiljer sig åt, att det finns väldigt många olika sätt att driva dem på för att människor ska trivas.

SCHYMAN: Hade inte jag bott i kollektiv som ensamstående mamma med två barn hade jag aldrig kunnat ge mig in i politiken. Och en stor vinst är att man slipper en del av könskampen i relationen för man går inte in i privatiseringen. När man sitter ner som vuxna människor och diskuterar vad som behöver göras kan det inte bara ”bli” osynligt arbete. Man bryter också den isolering som bäddar för en könskamp som tar död på kärleken! Om man lyfter ur allt det där praktiska minskar risken att gå in i traditionella könsroller och man öppnar för relationer som kan se väldigt olika ut.

SANGREGORIO: Risken är att man då upptäcker hur lite som faktiskt är kärlek.

SIGFRIDSSON: Och det gör ingenting!

Är det viktigt att ifrågasätta heteronormativiteten?

SCHYMAN: Motpolerna i heteronormativiteten är ett nav, och när man ser vilka konsekvenser det får för alla, hur det stänger möjligheterna att utveckla alternativa familjekonstellationer så tycker jag att det är ett viktigt begrepp att ifrågasätta.

SIGFRIDSSON: Vi måste sluta utgå från kärnfamiljen som norm i samhällsplaneringen. Om man börjar bygga ett samhälle med marginal för olika slags familjer tror jag att det också blir bättre för kärnfamiljer.

SANGREGORIO: När vi började jobba med detta var det inte för att vi ville krossa kärnfamiljen, utan för att bryta kärnfamiljens isolering, även för barnens del att de får tillgång till olika vuxna.

Är nya former av boende en förutsättning för att komma åt att den enskilda kvinnan har en så svag förhandlingsposition, i allt från vab till städning och utsatthet för våld inom kärnfamiljen?

SCHYMAN: Jag tror inte att man måste sätta det i motsättning. Men en förutsättning för att upprätthålla ett samhälle som är jämställt är att det finns en stadsplanering som stödjer tanken om jämställdhet.

Finns det mer än kollektivhus som kan förändra vardagen? Skulle till exempel folkkök i varje kvarter kunna bli lika självklart som barnomsorg, med ekologisk mat till ett billigt pris?

TIDHOLM: Efter revolutionen…

Men skulle det kunna vara en realistisk utveckling?

SCHYMAN: Jag tycker att man skulle kunna tänka sig att när man hämtar barnen så hämtar man maten. Samma sak tycker jag med tvätten, att man borde kunna lämna bort den, till överkomliga priser. Väldigt mycket skulle kunna professionaliseras.

TIDHOLM: Är det inte så att man borde lära män att städa och laga mat, i stället?

SCHYMAN: Men även i en situation där du och jag delar precis lika, tycker jag att det vore en bra idé att professionalisera vissa saker.

SIGFRIDSSON: Även ur hållbarhetssynpunkt, för då kanske man inte skulle behöva lika många kläder och när de tvättas professionellt får man bort fläckarna bättre och det finns någon som kan laga de trasiga kläderna.

TIDHOLM: Men måste man inte börja i det egna hemmet, när så många lever i heterosexuella relationer?

SANGREGORIO: En viss kamp måste man ta själv, man kan inte bara skylla på samhället.

SCHYMAN: Självklart är det så på individnivå, men de politiska kraven måste ju formuleras på samhällsnivå.

Har ni några konkreta tips på att åstadkomma jämställdhet i vardagen?

SIGFRIDSSON: Många säger att relationen blir mycket mer jämställd efter att de separerat, då tvingas båda ta ansvar. Jag driver dessutom stenhårt linjen att jag inte ”kan” laga mat…

SCHYMAN: Jag har lämnat flera relationer för att det här har varit problem. I dag lever jag i en relation där det inte är det och det är för att vi hela tiden pratar, det tycker jag man ska göra; ta en diskussion om hur det är att ”sova med fienden”, till exempel…

SANGREGORIO: Under många år jobbade vi båda heltid, då blir det inget snack om att någon ska sköta allt hemarbete. Men jag tycker också att man kan vara ganska generös mot varandra och göra olika mycket i olika perioder. Men visst är det listigt att inte lära sig allt.

TIDHOLM: Listor har jag haft stor nytta av för att komma ihåg allt som behöver göra. Som man har jag inte tränat in det seendet som behövs för att se allt som behöver göras, trots att jag är 30 år. Då går jag till listan för att se vad som behöver göras vid en städning.

SIGFRIDSSON: Jag tror att män måste lära sig säga nej till vissa saker också. Nej, jag klipper inte gräsmattan och jag byter inte däck på bilen för jag vill vara med barnen!

TIDHOLM: Det finns manliga egenskaper som premieras, även från feminister. Som man krävs det ändå att vara ”manlig” och man går in i relationer mycket utifrån de mönster man fått, väldigt tidigt. Ibland kan jag få känslan av att om jag jobbade med mig själv så mycket att jag verkligen blev jämställd skulle jag inte vara särskilt attraktiv för kvinnor.

SCHYMAN: Därför är heterosexualiteten en väldigt central fråga att diskutera, vi förväntas tända på detta, det sitter där som ett kitt.

TIDHOLM: För att åstadkomma en förändring måste manligheten förändras, män måste bli mänskligare. Då är föräldraskap en bra ingång, just för att män också tjänar, rent mänskligt, på om de får bättre relationer med sina barn.

SANGREGORIO: Det du talar om är en del av förklaringen till att många män i min generation är så tråkiga, för de har levt så begränsade liv. Och det är också ett stort fel, inte bara i pigdebatten utan också i tanken om att professionalisera för mycket av hushållsarbetet, för utan det blir vi mindre mångsidiga som människor.

Finns det en motsättning mellan förkortad arbetstid och professionaliserat hushållsarbete?

ALLA: Nej!

SIGFRIDSSON: Man behöver tiden till att vara med sina barn, efter man har hämtat maten.

SCHYMAN: Det var väl ingen som sade att för att vi går ner från 48 till 40 timmars arbetsvecka måste vi sluta utveckla tvättmaskiner och dammsugare. Det är en konstlad motsättning!

SANGREGORIO: Och en viktig utgångspunkt är att inte montera ner mer i den offentliga sektorn, med tanke på hur stor del av kvinnors obetalda arbete som går åt till att vårda, inte minst äldre.

Kan någon av kraven för en ny vardag sättas överst och bli lika framgångsrik som ”Daghem åt alla!”, i dag?

SCHYMAN: Komplexa sammanhang kan inte snuttifieras på det sättet. Tvärtom tror jag att vi ska sätta frågorna i relation till varandra och till klimat och hållbarhet.

SANGREGORIO: Jag håller med…. det skulle i så fal vara att få bort alla de onödiga dagliga transporterna. Ett nytt mål för samhällsplaneringen borde bli att minska transportbehoven.

TIDHOLM: För mig är det att manligheten måste reformeras radikalt och bli mänskligare. Det kommer att påverka klimat, krig, allt!

SIGFRIDSSON: Sluta utgå från kärnfamiljen som norm och prata mer om det individuella föräldraskapet. Det kommer att leda till politiska förändringar som måste ske, som kanske förkortad arbetsdag och individualiserad föräldraförsäkring.

Finns det inte lite för mycket diskussion och debatt i relation till aktivism och mobilisering?

SIGFRIDSSON: Jag tycker att vi i Makalösa samlar människor och kampanjar kring barnomsorg på obekväm arbetstid.
SANGREGORIO: Vi drev ju i många år frågan om kollektivhus, ordnade debatter, skrev böcker och så vidare. Ett konkret hus är lättare att mobilisera för än det mer övergripande om ett nytt vardagsliv och kortare arbetstid. Men det ena utesluter inte det andra!

Debattörer:
Namn: Helene Sigfridsson
Ålder: 28 år
Yrke: Generalsekreterare hos Sveriges makalösa föräldrar.
Engagemang för ett nytt vardagsliv: Jag jobbar mycket med föräldrafrågor och jag tänker alltid på att inte ha olika förväntningar på mammor och pappor, och jag pratar mycket om föräldraskapet som
individuellt.

Namn: Inga-Lisa Sangregorio
Ålder: 71 år
Yrke: Frilansskribent
Engagemang för ett nytt vardagsliv: Som skribent har jag länge pläderat för en samhällsplanering som underlättar samarbete över hushållsgränserna och minimerar behovet av dagliga transporter. Arrangerat konferenser och medverkat i flera böcker om vardag och boende. Medlem i arbetsgruppen Bo i gemenskap.