Med vad ska jag börja? Med den förlamande elbristen som slår urskiljningslöst, mot civila såväl som sjukhus? Med flygräderna och de dagliga bombningarna från den israeliska armén, som lika urskiljninslöst gör civila och polisstationer till måltavlor? Med Israels medvetna utsvältning av en och en halv miljon människor genom stängningen av ALLA gränser och förbud för FN att föra in ens nödhjälp, för att då inte tala om basmediciner, mat, byggmaterial…
Eller ska jag börja med den bomb som just slog ned i en bröllopsfest nära inrikesministeriets byggnad i Gaza city, med femton lägenhetsbyggnader inom bombens träffradie? En kvinna dödades och 47 andra skadades, främst kvinnor och barn som var i sina hem eller lekte på gatan. Scenerna av de skadade, blödande, gråtande barnen ett ögonblick efter att de hängett sig åt bröllopsfesten var hårresande, men nämndes knappt i de flesta nyhetsrapporter. De skadade togs till Al Shifa-sjukhuset, där det var svårt att få fram nog med sängar och filtar för dem. Barnen fick trängas tre eller fyra på varje bädd.
Israel säger att stängningen av gränserna till Gazaremsan är ett svar på raketbeskjutning över gränsen, mot den israeliska staden Sderot. Beslutet ingår i en breddning av den militära kampanjen mot Gazas miliser, som avfyrade mer än 110 hemmagjorda raketer mellan fredagen och söndagen. Två israeler skadades. Det kan ställas mot att 19 palestinier dödades enbart under förra onsdagen, i en israelisk attack mot östra Gaza city.
Inom 74 timmar efter att den amerikanske presidenten och “fredsmäklaren” George Bush avslutat sitt besök hade Israel dödat 37 människor och skadat minst 90. Hälsoministeriets talesman i Gaza, Khaled Radi, hävdar att Israel använder internationellt förbjudna vapen, som gör det svårt för släktingar att identifiera kropparna, eftersom de slits sönder till oigenkännliga spillror.
Bland barnen finns en 13-årig pojke som dödades med sin far och farbror i något Israel kallade “ett misstag”. En annan israelisk attack dödade Maryam al Rahel och hennes son Mohammed, som befann sig på en åsnevagn när ett israeliskt stridsflyg bombade dem. Deras kroppar förvandlades, som så många andras, till små köttstycken som spreds över gatan.
Tillsammans med några journalistkollegor gick jag för att kondolera en vän som förlorat sin kusin till följd av medicinbristen. På vägen dit ljöd skottlossningen högt från begravningar och demonstrationer. Vi parkerade vår bil och en kollega föreslog att vi skulle stanna och se vad som hände, men de flesta föredrog att åka vidare. Några minuter senare fick vi veta att just den plats där vår bil stått parkerad hade bombats: två palestinier dog, tre skadades. Det kunde ha varit vi.
Medan jag skriver den här rapporten stiger dödssiffran. Ytterligare två har just rapporterats döda i norra Gaza och fyra har skadats svårt. Men talesmannen för det israeliska försvarsdepartemnetet Shlomo Dror har sin bild klar: “Det är oacceptabelt att människor i Sderot lever i skräck varje dag medan människor i Gaza lever livet som vanligt.”

