Det mullrar från Syd

I Adam Kuleits Tanzania har det varit torka i tre år och att odla något blir allt svårare. På Rufina Mois atollö Carferets i Stilla Havet gör sig befolkningen redo för att evakueras – för gott. I Sydkorea tvingas de kvinnliga småbönder som Yoon Geum-soon organiserar att importera tropiska fruktfrön – klimatet har tippat över till att bli tropiskt och de traditionella äppelodlingarna är snart ett minne blott.

I miljontals byar över hela världen görs samma erfarenhet:

– Förut har naturen varit vår vän, nu bestraffar den oss, som Adam Kuleit sammanfattar det.

Men det är inte bara konsekvenserna av klimatförändringarna som blivit smärtsamt påtagliga – fler och fler ser också kopplingen mellan utsläppen i den rika världen och hur naturen reagerar.

Än så länge är de ganska få, men bollen är satt i rullning och nu mullrar det dovt från Syds sociala rörelser. Fackföreningar, småbönder, ursprungsfolk och miljöorganisationer har alla lyft upp klimatfrågan till toppen på sina agendor och börjat ställa krav som kan sammanfattas i ett ord: klimaträttvisa.

Stoppa utsläppen, men gör det rättvist. Det är den rika världen som är ansvarig för klimatkrisen. Det är därifrån resurserna måste komma – för att göra samhället klimatvänligt och för att anpassa det så att det kan hantera klimatförändringarna.

Invid FN:s klimatmöte på Bali i Indonesien har de sociala rörelserna byggt upp en ”Solidaritetsby för en nedkyld planet”. Dominerar gör Via Campesina, en radikal bonderörelse som organiserar medlemmar i 56 länder inklusive de jordlösas rörelse MST i Brasilien. Via Campesinas gröna scarfs och kepsar syns överallt på småbönder från Thailand, Mocambique, Norge, Sverige och givetvis Indonesien.

En grön keps sitter på Yoon Geum-soon. Hon kommer från Korean Women Peasant Alliance i Sydkorea och berättar att Via Campesina länge har sett med oro på klimatfrågan, men att det är först nu som de verkligen förstått vidden av den.

– När klimatet förändras drabbas vi bönder väldigt hårt. Skadeinsekter sprider sig fort och det blir över huvud taget svårare att odla. Det gör att många bönder måste ge upp sina liv som bönder och tvingas flytta in i till städerna där de ofta har svårt att hitta jobb.

Nyligen beslutade Via Campesina att kampen för klimatet är den viktigaste frågan för rörelsen. De har redan satt igång en omfattande utbildningskampanj för att öka medvetenheten hos sina medlemmar.

– Vi har också gett oss in i den internationella processen för att driva på för att utsläppen stoppas och för att visa att organisk odling, som vi länge kämpat för, är det som är bäst även för klimatet.

Via Campesinas utbildningskampanj kommer förmodligen att få en stor effekt. Medvetenheten om klimatförändringarna är ofta väldigt låg bland dem som inte jobbar direkt med frågan. En organisation som åkte runt och visade Al Gores klimatfilm En obekväm sanning i Indonesiens gymnasieskolor för ett år sedan vittnar om att inte en enda elev kände till klimatförändringarna innan de såg filmen.

Samma erfarenheter görs i alla världsdelar. På en konferens om Afrika och klimaträttvisa känner sig Adam Kuleit tvungen att ställa sig upp. Hans ansikte lyser av glädje.

– Jag är så glad att vara här tillsammans med er.

Efteråt berättar han om sin frustration över att så få har koll på klimatfrågan och om att han är med i ett nätverk i Tanzania för andra som också jobbar med frågan. Han är besviken, både på att regeringen inte gör något för att upplysa folk och på att det går så trögt för den massaj-organisation han företräder att öka medvetenheten.

– Vi är väldigt oroliga över att öknarna breder ut sig. Folk påverkas redan hårt. De ser förändringarna, men de känner inte till den internationella processen kring klimatförändringarna. Det är väldigt frustrerande när man ser att det internationella samfundet inte gör något. De försöker hela tiden fly riktiga åtgärder.

Rufina Moi suckar djupt över frågan vad som ska hända med henne och de ungefär 15000 andra som bor på atollöarna söder om Papua.

– Vi lever av våra fruktträd, men när havsnivån stiger sköljer saltvatten fram och dödar träden. Vi förhandlar med regeringen om en ny bosättning, men ännu är ingenting klart. De gamla vill inte flytta, men vi försöker övertala de unga i alla fall.

Det är på de små atollöarna och i Afrika som orättvisan i klimatfrågan blir som tydligast. Människorna där drabbas allra hårdast av den kris som de själva har bidragit allra minst till att skapa. Dessutom har de inte mycket att säga till om i den politiska process som ska lösa krisen.

Det senare är något som Raphaël Hanmbock tänker ändra på. Han kommer från Kamerun i Västafrika och är med i African Network for a Climate Community.

– Även om vi i Afrika har många andra stora problem, som fattigdom, så måste vi prioritera kampen för klimatet mycket mer. För om vi inte gör det kommer kostnaden att bli väldigt, väldigt hög.

Raphaël Hanmbocks organisation har en tydlig idé om hur klimatfrågan kan hanteras på ett sätt som inte bara är effektivt, utan även rättvist. Sedan fem år stödjer de idén om Minskning och utjämning, M&U (se grafik) – en radikal modell som skulle tvinga ner de rika ländernas utsläpp kraftigt, låta de fattigaste ländernas utsläpp öka något och på några decenniers sikt nå lika stora per capita-utsläpp för alla världens länder.

Det är en idé som går stick i stäv med Kyotoprotokollet som för det första endast omfattar de rika länderna (minus USA) och för det andra vill ha samma procentuella minskningar för alla industriländer, oavsett nuvarande utsläppsnivå.

– Vi är väldigt oroade över Kyotoprotokollets ramverk. Minskning och utjämning är det enda ramverk som kan leva upp till FN:s klimatkonvention om att förhindra en farlig klimatförändring och låta Nord ta det största ansvaret för utsläppsminskning.

Minskning och utjämning har ett växande stöd i Afrika. Climate Network Africa, i vilken inte bara Raphaël Hanmbocks organisation ingår utan även många andra organisationer från Väst- och Centralafrika, har tagit tydlig ställning för modellen. Dessutom har många av de afrikanska delegaterna M&U på sin agenda. Nu gäller det bara att få resten av världen att lyssna.

– Vi är 53 länder i den afrikanska gruppen, men vi har inte haft så mycket att säga till om hittills. Vi har kommit till Bali för att förbereda för minskning och utjämning och för att ge större makt till Afrika i förhandlingarna. Då krävs det att vi blir mer eniga.

FN-förhandlingarna om ett nytt klimatavtal handlar inte bara om utsläppsminskningar utan om en rad andra frågor: hur skogsskövlingen ska stoppas, hur utvecklingsländer ska få tillgång till grön teknik och kanske framför allt – hur de ska kunna anpassa sig för att möta klimatförändringarna.

– Att skydda sig mot klimatförändringarna i USA och Europa är ganska enkelt eftersom ni har mycket pengar. I Afrika är det väldigt svårt. Det var tydligt tidigare i år när flera länder i Västafrika drabbades av enorma översvämningar, bland annat i Mali. För att rädda folk som blivit strandsatta var man tvungen att använda helikopter. Problemet var att det inte fanns tillgång till någon helikopter i Mali, så man fick flyga in en helikopter från Frankrike!

– Minskning och utjämning skulle lösa alla de frågor som folk pratar om på klimatmötet, utan att det blir välgörenhet. Nord skulle helt enkelt tvingas betala vad det kostar, säger Raphaël Hanmbock.

En kritik mot Minskning och utjämning är att den vill tvinga över resurser från Nord till Syd genom en marknad där länder med låga utsläpp kan sälja utsläppsrätter till rika länder. Kritikerna menar att handel med utsläppsrätter aldrig kommer att gynna de fattiga – i handel är det alltid den starkaste parten som drar det längsta strået.

– De har rätt! Naturligtvis, säger Raphaël Hanmbock. Så länge vissa är många gånger rikare än andra, kommer det inte att bli jämlikt. Men det betyder inte att vi inte kommer att kunna tjäna på handel. Det avgörande är inom vilket ramverk den görs.

Detsamma säger Colin Challen, brittisk parlamentsledamot som också kommit till Bali för att argumentera för Minskning och utjämning, bland annat på konferensen om Afrikas klimatutmaning. Colin Challen påminner om att det som ligger som grund för FN-förhandlingarna är vetenskap som i flera fall är daterad.

– Risken för en skenande klimatförändring är stor. Det kommer att behövas internationellt samarbete och ett säkert sätt att minska utsläppen. Minskning och utjämning är väldigt tydligt på den punkten – det är dessutom en modell som är väldigt enkel och därför lätt för folk att förstå.

Och stödet för Minskning och utjämning breder ut sig. När den nya klimatrörelse som nu växer fram i Storbritannien gjorde aktioner mot flygindustrin i somras hade aktivisterna principerna för Minskning och utjämning skrivet i handflatorna. Den princip som modellen bygger på – lika per capita-utsläpp – har numera stöd såväl i Tysklands som Storbritanniens regeringar.

I Europa arbetar nätverket Action for a Global Climate Community för Minskning och utjämning. De föreslår att länder som redan nu stödjer idén startar ett eget samarbete som kan växa i takt med att fler länder ansluter sig.

Raphaël Hanmbock är hoppfull, hans M&U-kontaktnät växer, men han är säker på en sak – utan kamp i både Syd och Nord kommer inte klimatförändringarna att stoppas.

– Folk i i-länderna måste hjälpa oss att slåss för ett avtal som bygger på rättvisa.

När Colin Challen avslutat sitt föredrag, reser en kvinna från brittiska Oxfam, Cate Raxworth, vissa invändningar. Är lika per capita-utsläpp verkligen rättvist när vissa länder redan har tagit för sig av så stor del av atmosfärens utrymme genom att fälla sina skogar, bygga sina vägar och fabriker, och även skolor, sjukvård och försäkringssystem? Kommer atmosfären verkligen att räcka till om Afrika bygger upp infrastruktur och välfärdssystem och vi samtidigt ska dela lika på utrymmet?

Hon förespråkar i stället en ny modell, Greenhouse Development Rights, GDR, som ger större atmosfäriskt utrymme åt fattiga än rika, och samtidigt upprättar stora fonder för de anpassningsåtgärder som är nödvändiga för att skydda människor från klimatförändringarnas konsekvenser.

Utöver Cate Raxworths moraliska kritik finns också en mer formell kritik av M&U, som Katherine Watts från Climate Action Network ger uttryck för. FN:s klimatkonventions defintion av ”olika men gemensamt ansvar” handlar inte bara om historisk skuld, som M&U baserar sin rättviseprincip på, utan även kapacitet att bidra till klimatkrisens lösning. Greenhouse Development Rights väger samman både ansvar och kapacitet när utsläppsminskningarnas och anpassningarnas bördor ska fördelas.

Upphovsmännen till GDR är två gamla ”green lefties”, Tom Athanasiou och Paul Baer från amerikanska Ecoequity, samt forskaren Sivan Kartha vid Stockholm Environment Institute. Deras modell är ny, den presenterades i mer utförlig form först i september 2007. Ändå diskuteras den en hel del på klimatmötet i Bali, vilket glädjer Tom Athanasiou.

– Vi började som anhängare av Minskning och utjämning. Vi försökte först korrigera några av problemen, men blev sedan övertygade om att modellen inte funkar för många länder. Kina kommer inte på miljoner år att godta M&U, och om Kina inte kan gå med på det, vad är då poängen? Om både Kina och USA hatar det – varför då arbeta för det, har du inget annat att göra med din tid? säger han med ett skratt.

Anledningen till att Kina, enligt Tom Athanasiou, aldrig skulle gå med på en per capita-modell är att deras utsläpp redan ligger över det globala genomsnittet. Under M&U skulle Kina tämligen snart behöva minska utsläppen, medan landet anser sig ha rätt att fortsätta öka utsläppen i syfte att utvecklas ekonomiskt.

Vad GDR erbjuder är en rättighet för fattiga, upp till en viss inkomstnivå, att satsa sina resurser på utveckling i stället för att behöva ta ansvar för att minska utsläppen och betala för anpassningsåtgärder, vilket medför att även länder som Kina skulle ha rätt att fortsätta öka sina utsläpp, medan i-länderna skulle behöva minska sina utsläpp drastiskt (se grafik) – i själva verket mer än vad som är teoretiskt möjligt. För att det hela ska gå ihop under ett globalt utsläppstak måste, i realiteten, i-länderna genomföra utsläppsminskningar i u-länder.

Frågan är om inte u-ländernas rätt till ökade utsläpp då blir närmast virtuell – en formell men inte reell möjlighet.

– GDR skyddar bara rätten till utveckling i dess svagaste betydelse. Den säger att klimatregimen åtminstone inte kan beskatta de fattiga. Den garanterar inte utveckling, men rätten till utveckling.

Men krävs det inte väldigt mycket handel för att kompensera i-ländernas stora krav på negativa utsläpp?

– Den måste inte nödvändigtvis innebära så mycket handel. Utsläppsminskningen kan delvis vara fondbaserad, delvis handelsbaserad. Men handelssystemen kan vara bra designade. De kan baseras på auktionering snarare än på nedärvda utsläpp. Vi måste acceptera det faktum att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle, att alla lösningar kommer att innehålla inslag av handel. Men vi måste aktivt försöka reglera handeln och skapa bra institutioner, menar Tom Athanasiou.

En annan fråga är förstås hur troligt det är att en klimatregim, vars rättviseanspråk går längre än till och med M&U, kommer att förhandlas fram i FN. Varför skulle USA, som inte går med på bindande utsläppsminskningar över huvud taget, acceptera GDR?

– Alla på det här mötet vet att vi inte kan fortsätta så här, att vi måste nå en överenskommelse mellan u-länder och i-länder för att komma vidare. Och det finns snabba vändpunkter i den här branschen – Australien nådde just en. Om en överenskommelse mellan Nord och Syd kunde göras måste jag också tro att vi skulle nå en snabb vändpunkt globalt sätt. Och då är allt möjligt, även för USA, säger Tom Athanasiou.

Om förespråkarna av radikala och principbaserade utsläppsmodeller rör sig i mötets utkant befinner sig Climate Action Network i dess centrum. CAN:s presskonferenser hålls i ståtliga konferenslokaler och genomförs effektivt av organisationsproffs.

Så har de också 430 medlemsorganisationer att plocka ur. Hela den traditionella miljörörelsen finns representerad här: internationella organisationer som Världsnaturfonden, Greenpeace och Jordens Vänner, men också Svenska Naturskyddsföreningen, forskarnätverk och lobbyorganisationer både från Nord och Syd.

CAN driver inga krav som sticker ut utan förespråkar på många punkter samma linje som EU: 25–40-procentiga minskningar för rika länder till 2020 och globala utsläpp som börjar minska inom 10–15 år. CAN bygger gärna vidare på Kyotoprotokollet, men vill se ett absolut utsläppstak och att utvecklingsländerna hjälps in på en mer hållbar utvecklingsväg genom överföring av grön teknik. De stödjer också klimatkompensation och utsläppshandel.

Är det tillräckligt för ett nätverk av miljöorganisationer att ta ungefär samma position som EU i många frågor?

– Vi tar inte EU:s position i många frågor. De tar våra! Vi är väldigt framgångsrika i vår lobbying, svarar Katherine Watts från CAN:s Europasekretariat.

CAN vill gärna se mer ambitiösa mål från EU, men stärks samtidigt av att EU antagit de hittills mest långtgående klimatmålen av industriländerna och kommer att satsa mer på förnyelsebar energi.

Även Jordens Vänner, som är kritiska till klimatkompensation och utsläppshandel är alltså medlem i CAN – trots att CAN:s officiella inställning är mer pragmatisk kring dessa frågor.

– Det finns olika åsikter inom CAN, och idén med ett nätverk är att vara tolerant mot olika åsikter. Genom CAN mobiliserar vi och bedriver lobbyverksamhet runt FN:s klimatmöten, men vi vill också arbeta bredare med klimatfrågan, säger Joseph Zacune från Friends of the Earth International.

EU verkar inte vara någon match för CAN, återstår då att lobba för att få med resten av den rika världen. Men om det inte får effekt, om förhoppningarna om ett nytt tillräckligt kraftfullt klimatavtal grusas, kommer CAN att mobilisera sina medlemmar till kamp utanför maktens korridorer?

– Det kommer inte att bli aktuellt. Vi kommer inte att acceptera ett misslyckande, det har vi inte råd med. Vi har två år på oss att slåss som galna för det här. Det som står på spel är så stort att de flesta förmodligen inte förstått fullt ut vad det innebär.

Om mobilisering genom demonstrationer är vad som krävs är det inte CAN:s sak, svarar Katherine Watts.

– Vi har bara sex heltidsanställda på Europakontoret så det är inte riktigt möjligt att arrangera något. Men vi har organisationer inom CAN som kan sådant – Jordens Vänner och Greenpeace är till exempel väldigt bra på manifestationer, aktioner och medvetandehöjning. Att olika grupper antar olika delar av utmaningen är en styrka med nätverket.

Men det är långt mellan CAN och Durban.

Om CAN är den proffsiga NGO:n (Non-governmental Organization) med självklar närvaro i FN:s korridorer är Durban-gruppen knappt ens ett nätverk utan ett informellt samarbete mellan gräsrotsgrupper främst i Syd. För tre år sedan undertecknade de en appell – ”Klimaträttvisa nu” – på en konferens i den sydafrikanska staden Durban. Även om bägge nätverken är närvarande på FN-mötet i Bali är det med olikartade uppdrag. CAN är inne i kongresshallen – Durban hittar man på diverse sidotillställningar med vittnesmål om hur både klimatförändringarna och klimatregimen underminerar människors livsvillkor, eller så håller de teoretiska utläggningar om utsläppshandelns fördärv.

Det som förenar Durban-appellens undertecknare är kritiken mot handelsmekanismer i klimatregimen. En av appellens undertecknare är Carbon Trade Watch, där Kevin Smith är medlem. Och han gör ingen hemlighet av att alla i klimatrörelsen inte är överens.

– De flesta miljöorganisationer har en snäv syn på klimatförändringarna. Det går inte att bara fokusera på koldioxid, för oss är det omöjligt att separera miljö från social rättvisa.

Durban-gruppen ser utsläppshandel som något som alltid drabbar Syd – det är samma gamla kolonialism, även om det nu är en ny vara som exploateras: billiga, påstådda utsläppsminskningar som exporteras med stor vinst till Nord.

Medan CAN och många andra firade Kyotoprotokollets tioårsdag under förhandlingarna på Bali, levererar Kevin Smith idel sarkasmer om det protokoll som så många hoppades skulle innebära ett första steg mot adekvata utsläppsminskningar.

– Kyoto är inte bara meningslöst sett till utsläppen i världen, det är värre än ingenting om man ser till hur det påverkar befolkningar i Syd. Kyoto gör inget annat än suger energi ur klimataktivister och skänker enorma profiter åt utsläppshandlare i Nord och affärseliter i Syd.

Det är långt mellan CAN och Durban.

Kevin Smiths kritik av marknadsmekanismer går även ut över förslag som M&U, GDR och koldioxidransonering på nationell nivå, även om de bygger på de ”bra designade handelssystem” som Tom Athanasiou talade om.

– Vi har ingen linje i Durban-gruppen om detta, men jag tycker att man är naiv i frågan om hur handel alltid missgynnar Syd. Det problematiska kvarstår i M&U: att en global allmänning styckas upp i äganderätter. Det tror jag nästan alltid leder till ökade ojämlikheter. I längden är det mer rättvist att bevara dem som allmänningar.

Kevin Smith rör här vid miljöproblemens kärna i en kapitalistisk omgivning, det som i nationalekonomiska termer kallas för ”allmänningens tragedi”: eftersom utsläpp från exempelvis företag drabbar allmänningar saknas i regel ett pris på utsläppen. Därmed ”externaliseras” den samhälleliga kostnaden från företaget, som utan kostnad kan fortsätta smutsa ner. För att råda bot på denna ”tragedi” vill de flesta, även inom miljörörelsen, sätta ett pris på utsläppen och på så vis integrera dem i ekonomin. Men på köpet riskerar man då att stycka upp och stängsla in allmänningen.

Enligt Kevin Smith har man då gjort större skada än nytta. Frågan är vad alternativet är om man vill få bukt med utsläppen?

– Som klimataktivister måste vi börja kämpa för hållbara utsläppsminskningar i våra lokalsamhällen och i våra länder, snarare än att invänta en global klimatregim. Vi kan göra dessa minskningar utan att omvandla atmosfären till egendom. Genom traditionell reglering, genom att stödja gräsrotsrörelser över hela världen som tar strid mot utvinning av fossila bränslen, genom att slåss för att alla subventioner till fossilindustrin stoppas och att det i stället satsas på förnyelsebara bränslen.

Det är en inställning som väcker många frågor och invändningar från andra organisationer, som exempelvis anser att det behövs ett globalt utsläppstak, som anser att läget är så akut att vi inte kan invänta en helt ny process, som anser att klimatrörelsen både kan kämpa lokalt och globalt, eller som inte har så stora förhoppningar om att en klimatrörelse ska kunna tvinga fram en progressiv klimatpolitik i USA eller i auktoritära stater som Kina och Saudiarabien.

Men Kevin Smith avfärdar kritiken. Till slut står det i alla fall klart att han skulle kunna tänka sig att stödja ett globalt avtal under förutsättning att det bygger helt på nationella minskningar, utan möjlighet till handel över gränser, och kompletteras med ett avtal om rättvis övergång så att inte fattiga drabbas av omställningen.

Men att det skulle hända förefaller inte särskilt troligt i dessa tider av marknadsliberalism.

– Jag har inte mycket hopp. Jag tror att det var Antonio Gramsci som sade det: Intellektets pessimism, viljans hoppfullhet…

En av ganska få demonstrationer som äger rum under klimattoppmötet sker när Världsbanken ska presentera sin plan för hur regnskogsområden ska kunna bevaras genom pengar som kompenserar för utsläpp i Nord. Ett femtiotal demonstranter ropar ”Bort med tassarna, Världsbanken” och ”Skogar ja, Världsbanken nej” innan de lägger sig ner och låtsas dö i en klassisk ”die-in”. Deltagarna kommer främst från småbondeorganisationer och ursprungsbefolkningar i Indonesien och näraliggande länder.

En av de ”döende” är Walden Bello, chef för Focus on Global South och sociologiprofessor bördig från Filippinerna. Han har länge arbetat med handelsfrågor och varit en av Världshandelsorganisationens, Världsbankens och Internationella Valutafondens mest vältaliga kritiker, känd för många i den globala rättviserörelsen.

I likhet med andra personer med samma bakgrund – såsom Martin Khor från Third World Network i Malaysia – och rörelser, såsom Via Campesina, delar av Attac och radikala fackföreningar som KCTU – riktar de nu stort, och ännu så länge ganska yrvaket, intresse mot klimatförändringarna.

– Handelsfrågorna blir allt mer sammanlänkade med klimatfrågan, vilket vi ser i dag när Världsbanken är här för att sälja in sina marknadskoncept, säger Walden Bello.

Om förhandlingarna på Bali säger han att de saboteras av Stilla havsländerna Japan, Australien, USA och Kanada, att vi har fått ett antal renegatstater och att särskilt Japan är en stor besvikelse.

– Men opinionen är stark i dessa länder, och den här utvecklingen kan bara vändas av folkrörelserna.

Ännu går inte mobiliseringen i klimatfrågan att jämföra med hur stora globaliseringsfrågorna var omkring millenieskiftet, med gigantiska mobiliseringar från Seattle 1999 till Genua 2001 och stora möten som World Social Forum. Men även på Bali fanns tecken, som Solidaritetsbyn med hundratals småbönder, ursprungsbefolkningar och miljörörelsen. För övrigt var en av arrangörerna nätverket Vår värld är inte till salu, som tidigare varit inriktat på handelsfrågor.

Walden Bello tror att vi befinner oss ungefär fem år från en klimatförhandlingarnas motsvarighet till Seattle – då stora mobiliseringar får förhandlingarna att bryta samman.

– De sociala rörelserna är alltid före regeringarna och företagen. Men vi behöver politisk press också mellan mötena. Rörelsen är inte lika stark som den har varit, men det går upp och ner. Vi behöver skapa en bred allians mellan miljörörelsen och andra sociala rörelser som kan tvinga regeringarna till en djupgående förändring.

Walden Bello ser klimatfrågan som en stor utmaning, men också en stor möjlighet att förändra våra produktions- och konsumtionsmönster till ett sätt som står i överensstämmelse med jordens krav.

– Jag tror att vi har 50 procents chans att rädda miljön från allvarlig skada genom klimatförändringarna.

Han menar att dagens tillväxtmodell kommer att ifrågasättas, ekonomin kan inte fortsätta att växa som nu utan att naturen drabbas. Och då blir frågan större. Klimatfrågan avslöjar enligt Walden Bello en inneboende motsättning i kapitalismen, mellan kravet på tillväxt och de fysiska krav omgivningen ställer på oss. Den enda strategiska lösningen på lång sikt är då att folket kontrollerar både staterna och produktionen, menar han.

– Kapitalismen kommer antingen att förstöra oss, eller så kommer vi att förstöra kapitalismen.

Under FN-konferensens sista skälvande timmar såg Walden Bellos förhoppningar ut att börja besannas – om inte ett störtande av kapitalismen, så åtminstone ett steg mot en världsomfattande, radikal klimatrörelse. Sociala och ekologiska rörelser från hela världen, samlade på Bali, enades om att bilda en koalition. Mot klimatförhandlingarnas ”falska lösningar på klimatförändringarna – så som koldioxidkompensation, handel med skogsarealer, biobränslen, handelsliberaliseringar” vill de ställa verkliga lösningar som minskad konsumtion, stora resursöverföringar från Nord till Syd, hållbara småjordbruk och att låta fossila bränslen vila i marken.

Namnet på koalitionen bär nästan samma namn som vår bilaga: Climate Justice Now – Klimaträttvisa nu!

Fakta / Klimatrörelsen

Climate Action Network (CAN) är ett nätverk bestående av 430 organisationer i både Nord och Syd. De stora miljöorganisationerna, som Greenpeace, Jordens Vänner och Världsnaturfonden är alla medlemmar där. CAN följer förhandlingarna i UNFCCC mycket nära, skriver utlåtanden och förslag. Det är snarare en ”lobbyorganisation” än en folkrörelse, och det finns även spänningar inom CAN, exempelvis mellan folk från Nord och Syd, och vad gäller synen på handelsmekanismer. CAN:s linjer sammanfaller tämligen ofta med EU:s. Under COP-mötena delar CAN ut skampriset ”Dagens Fossil” till det land de anser har blockerat processen mest.

“Durban-gruppen för klimaträttvisa” är ett nätverk som vänder sig emot marknadsmekanismer i klimatregimen. Det består främst av sociala rörelser från Syd som på olika sätt drabbas av klimatförändringarna, direkt eller indirekt (som plantager för att utvinna biobränslen). Durbanapellen har undertecknats av ett par hundra organisationer, men det är färre som är aktiva i nätverket. Även Durbangruppen deltar på, eller strax utanför, COP-möten. De har inget artikulerat alternativ till dagens klimatregim, och många tycks föredra inget avtal framför ett nytt marknadsbaserat avtal.

“Vår värld är inte till salu” är ett internationellt nätverk av organisationer som protesterat mot orättvisa handelsavtal vid exempelvis WTO-möten. I nätverket ingår massorganisationer av småbönder, arbetare, ursprungsbefolkningar och kvinnor, främst från Syd-länder. Även om inte miljöfrågan är ny för dessa organisationer var 2007 första gången de mobiliserade till ett klimattoppmöte. I likhet med Durbangruppen tar de avstånd från marknadsmekanismer i klimatregimen.

ITUC – International Trade Union Confederation – har länge deltagit i UNFCCC:s möten, men aldrig så stort som i år, med en 85 personer stark delegation. De arbetar både för kraftiga utsläppsminskningar och ”just transition” – en schysst klimatomställning som innebär att arbetare som blir arbetslösa ska ha rätt till omskolning, att det satsas på nya gröna jobb, och så vidare. I klimatsammanhang är ITUC snarare att betrakta som en lobbyorganisation än en mobiliserande massrörelse.

Climate Justice Now! Coallition är det senaste bidraget till klimatrörelsen. Nätverket bildades under Bali-mötet och samlar småbönder, ursprungsbefolkningar, miljövänner med flera som kämpar för klimaträttvisa. Mot klimatförhandlingarnas ”falska lösningar” på klimatförändringarna – så som klimatkompensation, biobränslen och handelsliberaliseringar vill koalitonen ställa ”verkliga lösningar” som minskad konsumtion, stora resursöverföringar från Nord till Syd, låta fossila bränslen vila i marken och hållbara småjordbruk. Bland medlemsorganisationerna finns Via Campesina, Jordens Vänner och World Rainforest Movement.

Utöver dessa finns en uppsjö av NGO:s som arbetar på uppdrag av privata företag, samlade i paraplyet Bingo (Business and Industry NGO’s). Den enskilt största NGO:n på plats på Bali lär ha varit International Emissions Trading Agency, med över 300 delegater.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Grovsnusmumriken betraktar världen.

Grov mumrik vill ha rätt visa

Grovsnusmumriken om alla som mimar med i Internationalen: ”Förena er!”

Bild: Kattis M, text: Crille M

Grovsnusmumriken spelar Kjell Höglund "Från alla håll så manar man till krig och kamp och utanför mitt fönster hör jag ofta stöveltramp", bredvid sig en gitarr med "This machine kills fascists"

Grovsnusmumriken säger … desertera!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 days sedan
Anarchist front Iran och Afganistan i ett uttalande inför 1 maj.

Leve anarkismen!

”Anarkismen menar att arbetarnas befrielse från kapitalismens ok inte uppnås genom parlamentarisk representation, utan genom horisontell självorganisering och direktdemokrati.” Anarchist front Iran och Afghanistan i ett uttalande inför 1 maj där de utvecklar sin kritik av den nuvarande ekonomiska ordningen.

Den 1 maj är inte enbart ett historiskt minnesdatum, utan en påminnelse om en levande tradition av klasskamp, global solidaritet, omprövning av arbetets natur och strävan efter befrielse från kapitalismens auktoritet och dominans samt från alla former av stat och parlament. För arbetare är denna dag en möjlighet att reflektera över organisationsformer, kollektiv makt och alternativa horisonter bortom den ”rådande ordningen”.

Den 1 maj är mer än ett symboliskt tillfälle; den speglar vardagen för miljontals arbetare som lever under trycket av inflation, otrygga anställningar och begränsningar i rätten att organisera sig. Frågan handlar inte enbart om ”löneförbättringar” utan den centrala frågan är: Vem bestämmer över arbete, produktion och liv?

Om det kapitalistiska systemet

Dagens värld präglas av sammanflätade och återkommande kriser. Däribland brist på frihet, jämlikhet och rättvisa, trygghet i arbete och miljöförstöring, krig, auktoritarianism och växande dominanssträvanden.

Den samtida kapitalismen, med stöd i finansialisering, plattformisering av arbete och globala leveranskedjor, har befäst nya former av exploatering. ”Arbete” har blivit allt mer fragmenterat, tillfälligt och instabilt, samtidigt som kontrollen och övervakningen av arbetare har intensifierats.

Under dessa förhållanden är byråkratiska fackföreningar, tillsammans med hierarkiska och representativa institutioner, ofta oförmögna att svara mot arbetarklassens verkliga behov och intressen. Många av dessa institutioner har antingen integrerats i statligt-kapitalistiska strukturer eller nöjer sig med begränsade förhandlingar inom den rådande ordningen.

Strävan efter det anarkistiska samhället

Anarkismen menar att arbetarnas befrielse från kapitalismens ok inte uppnås genom parlamentarisk representation, utan genom horisontell självorganisering och direktdemokrati. Råd, allmänna församlingar och oberoende fackföreningar kan bli verkliga krafter endast när de växer fram underifrån, är ansvariga och hålls fria från alla former av hierarki och byråkrati.

Under de senaste decennierna har kapitalets globalisering, tillsammans med privatisering, avreglering och flexibilisering av arbetsmarknaden, lett till ökad otrygghet och försvagning av arbetarnas organisationer. Tillfälligt, plattformsbaserat och informellt arbete har blivit norm, och klassklyftorna har fördjupats i många länder. Dessa processer är inte ”avvikelser” utan systemets naturliga funktion, där vinst prioriteras över allmän välfärd.

I motsats till reformistiska perspektiv som ser staten som en reglerande och skyddande kraft för arbetare, betraktar anarkismen staten som en institution som i slutändan upprätthåller den kapitalistiska ordningen, även när den talar i välfärdens språk. Arbetslagar, minimilöner och försäkringar kan lindra lidande på kort sikt, men verkar ofta inom ramar som reproducerar ojämlikhet.

Situationen för och lärdomar av Irans arbetarklass

I Iran möter arbetare en kombination av strukturella kriser och politiskt förtryck: kronisk inflation, löner under fattigdomsgränsen, klientelistisk privatisering, otrygga anställningar och hårda begränsningar av fri och oberoende organisering. Försök att bilda syndikalistiska fack eller organisera strejker möts av säkerhets- och rättsliga påtryckningar samt hårt och brutalt förtryck.

Trots detta har, under senare år, olika former av arbetarmotstånd vuxit fram, såsom strejker bland industriarbetare, protester från chaufförer, sjuksköterskor, lärare och pensionärer. Utöver det har solidaritets- och ömsesidiga hjälpnätverk mellan arbetare, kvinnor, etniska grupper, miljörörelser, studenter och hbtqia+-personer med flera bildats. Dessa rörelser, även om de är splittrade och under press, visar att möjligheter till självorganisering och självförvaltning gradvis växer fram.

Strejker — särskilt generalstrejker — är i denna tradition inte bara verktyg för krav, utan övningar i social självförvaltning. Genom kamp lär sig arbetare att kollektivt organisera produktion och livets reproduktion — en kapacitet som kan lägga grunden för en ny libertär samhällsordning.

Spridda erfarenheter av arbetarråd, självstyrande kooperativ och lokala solidaritetsinitiativ runt om i världen, inklusive Iran, visar att möjligheter till horisontell organisering finns även under svåra förhållanden.

Att återta kontroll över livet

Utvidgningen av tillfälliga kontrakt och entreprenadföretag har placerat arbetare i en situation där de i praktiken saknar anställningstrygghet och förhandlingsstyrka. Inom sektorer som petrokemi, vägbyggen och kommunala tjänster möter entreprenadarbetare försenade löner, långa arbetsdagar och brist på skyddsnät. Detta är inte ett fel, utan ett medel för kontroll och försvagning av organisering.

Exempel som Haft Tappeh sockerkomplex i Iran, och vissa privatiserade industrienheter, visar att privatisering i praktiken leder till lönesänkningar, försenade utbetalningar och minskad produktion. Som svar har arbetare organiserat protester, strejker och till och med föreslagit idéer om ”rådsstyrning” för att återta kontrollen.

Vi befinner oss nu i många avseenden i ett känsligt historiskt ögonblick, men klasskampen mellan arbetare och kapitalister har alltid pågått. Att uppmärksamma den 1 maj får mening när det kopplas till bred kollektiv handling genom allmänna församlingar, gemensamma krav, solidaritetsfonder och stärkta horisontella nätverk.

I detta sammanhang betonar den anarkistiskt-syndikalistiska ansatsen direkt självorganisering:

  • arbetsplats- och bostadsråd som horisontella beslutsenheter,
  • arbetarkontroll över produktionen i stället för byråkratisk eller statlig-privat styrning,
  • kooperativa solidaritetsnätverk för att minska beroendet av marknad och stat,
  • strejker och direkt aktion som påtryckningsmedel underifrån.

Målet är inte bara att ”reformera” arbetsvillkor, utan att omvandla sociala relationer kring produktion och makt. Arbetarnas befrielse sker inte genom statens och parlamentets löften, utan genom horisontell självorganisering och återtagande av kontrollen över livet.

Leve anarkismen!

Den 1 maj i Iran påminner också om att arbetare inte bara står inför ekonomiska problem, utan även begränsningar i att bestämma över sina arbetsvillkor. Samtidigt visar strejker, informella nätverk och solidaritetspraktiker på möjligheten till horisontell organisering. Frågan kvarstår: hur kan dessa erfarenheter utvecklas till breda och hållbara strukturer?

Leve den globala arbetarsolidariteten!
Leve anarkismen!
Nej till Mullah! Nej till Shah! Nej till krig!
Kvinna–Liv–Frihet!

Anarchist Front Iran och Afghanistan

Amalthea Frantz:
Techbolagen får elrabatt – arbetarna betalar

Mattias Karlsson, Sverigedemokraterna

SD:s chefsideolog bjuden till hov­kopplad herrklubb

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
5 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren.   Foto: Arkiv / TT Montage: Arbetaren

Veckovers: Vart vi ska får vi lära oss på vägen

Det är lätt att vara kritisk.
Svårt att säga vad som är bra.
Det är lätt att vara negativ.
Svårt att säga vad man vill ha.

Vi känner vad som skaver,
det som gör ont och är svårt.
Lidande kan, om det enda vi känner,
bli det enda som riktigt är vårt.

Allt annat är ännu det främmande,
kräver av dig en obekant insats.
Det krävs mod att börja formulera
ett namn på en okänd plats.

Att börja gå mot ett okänt mål,
det är svårt, men kan vara det rätta.
Och vem vet? När väl du gått några steg
blir det svåraste kanske det lätta.

Så låt dig inte skrämmas från början
av att inte se slutet på din färd.
Vart vi ska får vi lära oss på vägen.
I ditt hjärta bor en ny värld.

Veckovers: Ensam pappa

Jesper Lundby: ”Livet i sig är ganska politiskt”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
5 days sedan
Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz om hur Socialdemokraterna lockade hit techbolagsjättar med elrabatt – medan de utlovade jobben blev till usla villkor hos utländska bolag. Foto: Ylva Bergman, Johan Apel Röstlund

Amalthea Frantz:
Techbolagen får elrabatt – arbetarna betalar

”Politiska och ekonomiska makthavare agerar globalt i sina egna intressen. Internationell solidaritet mellan arbetare är inte bara ett gammalt slagord – det är en av få saker som kan utmana världsordningen på riktigt”, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

Den senaste tiden har vi rapporterat hur byggarbetare vid Microsofts enorma serverhallar enligt dem själva ”blir behandlade som slavar”. Och hur syndikalister är på plats för att sprida information och värva arbetare till facket. 

De flesta av byggarbetarna kommer från andra länder. Situationen hade setts som extrem med svenska mått för ett par decennier sedan. Men nu har det blivit vardagsmat.

Sossarna lockade techjättar till Sverige – med billig el

Här är det läge för en kort påminnelse om de här enorma byggprojekten. S-regeringen Löfven lade för snart tio år sedan stor prestige i att få techjättar som Microsoft, Amazon, Google och Facebook till Sverige. Man bokstavligen bönade dem om att komma hit. 

Dessa företags skatt på el reducerades med 97 procent. Elkostnaderna för vanliga invånare sköt i höjden under åren som följde. 

Regeringen ställde heller inga miljökrav alls på serverhallarna, enligt en granskning av Riksrevisionen. Anläggningarna drar enorma mängder energi. Ofta lika mycket som närliggande hela städer. Det bidrar i sin tur till överbelastning av elnäten – och värre lär det bli. Redan 2020 varnade Svenska kraftnäts förre generaldirektör Mikael Odenberg för detta och kallade det för ”idioti att etablera serverhallar i Mälardalen”. Ändå fortsätter etableringarna.

Usla villkor för migrantarbetare

Mellan raderna i S-regeringens fjäskande är det lätt att läsa in: Vi ska ha hit riktigt coola amerikanska storföretag. Det måste vara framtiden. Titta bara hur vi tvättar bort den tråkiga sossestämpeln! Jobb ska det bli också.

Så hur blev det med arbetstillfällena? Ganska snart stod det klart att expertis ofta flögs in från utlandet. I exempelvis Luleå skulle Facebook skapa runt 30 000 nya jobb, påstod organisationen Business Sweden, som ägs gemensamt av staten och kapitalet. När man senare räknade visade det sig vara under 100 jobb, enligt bland andra Tillväxtverket.

Och så är det själva byggena. Generellt har 80 procent av arbetskraften varit utstationerad från utländska bolag. I somras skrev LO en debattartikel i Aftonbladet som känns rätt yrvaken. Om usla villkor och Microsofts antifacklighet. 

Sådant har syndikalister länge arbetat hårt med att uppmärksamma, för det mesta i medieskugga. Det har ju som sagt blivit vardagsmat i Sverige: migrantarbetare med dåliga villkor. 

En påminnelse på 1 maj

Techjättarnas etablering är extra belysande. Politikens, och inte minst just Socialdemokraternas, försök att leka näringsliv blir en förlustaffär. För lokalsamhällen, för arbetares rättigheter, för skatteintäkter, för miljön och energiförsörjningen. 

Kapitalet får 97 procents skatterabatt. Som tack får skattebetalarna inte ens chans till jobb. Företagen ser det som helt självklart att lägga ut det på underbetalande underleverantörer som dessutom försöker motarbeta facklig organisering.

Låt det bli en påminnelse inför arbetarrörelsens högtidsdag 1 maj. Politiska och ekonomiska makthavare agerar globalt i sina egna intressen. Internationell solidaritet mellan arbetare är inte bara ett gammalt slagord – det är en av få saker som kan utmana världsordningen på riktigt. 

Microsoft i Gävle: ”De behandlar oss som slavar”

Framgång i Gävle: Microsoft­arbetare går med i facket

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan
Nino Come har tecknat ett syndikalistiskt 1 majtåg.
Vad händer på 1 maj runt om i landet?   Foto: Nino Come

Det händer på 1 maj 2026

Vill du tåga, mötas eller festa med kamrater på 1 maj? Kanske alltihop? Arbetaren listar demonstrationer och evenemang runt om i landet.

Gävle

Syndikalistisk 1 maj på Joe Hill-gården
Klockan 12.00, Nedre Bergsgatan 28
”Joe Hill-gården slår upp portarna i år igen för ett Syndikalistiskt 1 maj!. Det kommer i vanlig ordning bjudas på mat och fika, allt veganskt. Och på scenen blir det livemusik och tal, allt i Joe Hills anda! Klockan 12.00 öppnar portarna och grillen, 13:00 öppnar scenen.”

Göteborg

Svenska Spanien frivilliga
Klockan 11:00, Masthuggstorget
”Gemensam manifestation för arbetarrörelsen på 1 maj kl 11.00 på Masthuggstorget till minne av de svenska frivilliga under spanska inbördeskriget 1936-1939.”

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 12:30, Masthuggstorget
”Ingen är fri förrän alla är fria.

Vi lever i oroliga tider där demokrati inte längre respekteras, både i världen som här i Sverige. Vi måste nu därför mer än någonsin göra kampen gemensam, att både politiskt som socialt ta vårat ansvar för att tillsammans säkra den rättvisa framtid som vi vill se. Tillsammans är vi starka och vi uppmanar er åter igen att gå med oss på 1a maj!

Ta också tillfälle i akt då det även infaller på en fredag att då vi tågat färdigt stanna och häng med kamrater. Vår vänskap och de band som vi har till varandra är något av det viktigaste som vi måste ta vara på för vi är alla syskon i den gemenskap som vi bildat och livet är vårat att ta vara på och värna om därefter.

Parti- och nationalstatssymboler undanbedes.”

Årets enda första maj-fest
Klockan 18.00, Skeppet

Syndikalistiskt Forum presenterar stolt Klubb Klasslös, årets enda 1 maj fest.
Nu kan vi inte hålla oss längre utan här kommer både akterna och biljetterna för årets 1 maj fest! Bjud in alla du känner!

Dörrar öppnar kl. 18 på Skeppet och vi håller igång till stängning vid 01. Kom och dansa, sjung, släpp loss med goda kamrater. Kan knappast bli bättre än så här! Vi ses på Skeppet. Köp din biljett här:

Norrköping

Första maj-firande med Norrköpings LS
Norrköpings LS bjuder på fika vid lokalen kl 11.00
Klockan 12.00, Samling Tyska Torget
Den 1 maj är det dags att fira arbetarrörelsens internationella högtidsdag och vi samlas klockan 12.00 på tyska torget. Tåget avgår sedan mot Norrköpings konstmuseum klockan 12.30. Efteråt träffas vi vid lokalen för att umgås och grilla tillsammans.

Varmt välkomna och vi hoppas att vi ses där!

Nyköping

1 maj-tåg
Klockan 11.30, Teaterparken
Första maj närmar sig och det blir en fullspäckad dag: Vi samlas kl 11.30 i Teaterparken för att tåga tillsammans till Gripsholmsparken där tal och musik väntar, därefter blir det soppa och filmvisning kl 15 i Propellerteaterns lokal på Behmbogratan 16.

Fest (inställd)
Kulturhuset Magasinets 1 maj-fest i Nyköping är tyvärr inställd, skriver arrangörerna på Facebook

Malmö

Revolutionär 1 maj 
Klockan 15.00, Möllevångstorget

”Vi lever i en tid där mycket känns mörkt. Fascismen härjar allt friare varje dag, såväl på gatan som i finrummen. Övervakningen ökar och sprids genom de institutioner människor lärt sig lita på. Möjligheterna att protestera begränsas. Det som generationer av arbetare har kämpat fram monteras ned bit för bit. Samtidigt ser vi hur de rikaste blir rikare medan fler människor får det svårare att klara vardagen.

Kamrater – sörj inte. Organisera er. Ge inte upp. Prata med varandra. Bygg gemenskap. Fyll inte bara mötesplatserna. Bygg nya. För varje gång vi organiserar oss så får vi mer makt. För varje gång vi står tillsammans blir vi starkare.”

Stockholm

Högtidlighållandet av de spanienfrivilliga
Klockan 9.30, La Mano
Till minne av de svenskar som reste som frivilliga till Spanien under inbördeskriget. LO Stockholms län arrangerar, talare från bland andra Stockholms LS av SAC.

Anarkistisk 1 maj
Klockan 10.30, La Mano
140 år sedan massakern på Haymarket. 140 år av klasskamp.

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 11:00, Sergels torg
”Välkomna att fira syndikalistisk 1a maj med Stockholms LS, SUF Stockholm och Allt åt Alla Stockholm.
Vi ses som vanligt på Sergels Torg, 11:00, för att gå till Stortorget.
Avtåg från Sergels Torg 12:00.
Beräknad ankomst till Stortorget ca 13.00.
Partisymboler och nationsflaggor undanbedes”

Arbetarens 1 maj-fest: Äkta party – utan partier

Det blir dryck, mat, musik, bokbord, sång och hålligång natten lång! Klockan 13.30 öppnar vi dörrarna – direkt efter Stockholms LS 1 maj-tåg.

När: 1 maj 2026. Klockan 13.30–01.00.
Var: Bacchi Syre, Järntorgsgatan 5, Gamla stan, Stockholm.
Frivilligt inträde, fullständiga rättigheter

Fest på Cyklopen
Tid: 17.00 Cyklopen.
”Vi firar kollektivets styrka med livemusik inne och ute, djs, dans, folkkök, livepodd, kampsånger, gemenskap, solidaritetstorg, brinnande brasor och den där stämningen som bara kan uppbringas på årets finaste dag.

Dörrarna öppnas 17.00 Föranmälan krävs! Skriv upp dig här. Rekommenderat inträde: 150 kr (utan Brand) eller 200 kr (med Brand) 18+, men barn är välkomna med sin målsman. Mat finns, så det går bra att komma hungrig. Barnaktiviteter i trädgården mellan 15.00 och 17.00!”

Uddebo

1 maj-firande
16:00 Bröt (Uddebo gamla vävfabrik)
Samling kl. 16:00 vid Bröt (Uddebo gamla vävfabrik). Marsch till Gula Huset i Uddebo. Ukuleleorkestern värmer upp innan Johan Johansson äntrar scenen vid 18:30. Samarrangemang tillsammans med Miljöpartiet, Rebellmammorna och Sjuhärad för Palestina.

Umeå

Frihetlig första maj
Klockan 11:30, Vänortsparken
”Frihetligt Första Maj 2026 i Umeå fortsätter bygga på samarbetet med Bokkafe Angbett.
Samlig 11:30. Vänortsparken.

I år:
– Mer fika i parken (hoppas på soligt väder) med intäkterna vikta åt Ingen Människa är Illegal.
– Längre demonstrationsrutt. Alla klagomål har lyssnats på: det blir mer demonstration!
– Fler talare! Inte alltid det som framkallar jubel: men när ambitionen är att fler röster som spränger gränser ska höras, snarare än samma gamla röster om och om igen, så måste man ändå säga att det är nåt positivt!

Vi ses på första maj!”

Uppsala

Revolutionär Brunch.
Klockan 10–14 Kafé Mumrik, Kungsgatan 61
”Ingen vill demonstrera på tom mage. Se därför till att starta arbetarklassens dag på bästa möjliga vis: med lyx, bröd och socialism. Alla intäkter under dagen går oavkortat till Ingen Människa är Illegals arbete.

En sådan viktig och festlig dag inleds självklart med revolutionär frukostbuffé för fjortonde gången. Även i år fixar Ingen Människa är Illegal Uppsala frukosten i samarbete med Bokkafé Projektil.

Kören Röda Lågan kommer att uppträda under förmiddagen, tid kommer. Denna gång på Kafé Mumrik vid Uppsala centralstation!

Öppet 10-14, frukostbuffé med nygräddade scones och mycket mer serveras hela dagen. 50-500 kr, du betalar efter förmåga. Allt är veganskt.”

13:30 Syndikalistisk 1 maj
Klockan 13:30, Carolina Rediviva
”Med vårens vindar så nalkas första maj och vi förbereder oss nu för att åter ta gatorna och höja den syndikalistiska andan. Vi samlas vid Carolina Rediviva kl. 13:30 och har en gemensam picknick. Vi kommer ha med enkelt fika, ta gärna med eget som kan delas runt. Därefter börjar vi marschera kl. 14:30 och går ner emot Stadshuset. Tillsammans ska vi få gatorna att eka med en glödande arbetarklass-kör. Vi har ett tydligt krav, en socialism i frihet!”

Visby

1 maj-fest
Klockan 16–20, Langska huset (Kopparsviksgatan 7, Visby)
”Live musik. Fritt inträde! Gött häng, billig mat, fika och dryck.
Alkohol- och drogfritt! Festen är inomhus i Langska huset.

Välkomna på en 1 maj fest efter dagens demonstrationer och firande. Kom och njut av live musik och trevligt umgänge i den mysiga miljön av Langska huset.

På scen: Smell the tulips, Jocke och Nellie, Hedvig Hellgren

Arrangeras av SAC Syndikalisterna (Gotland) och Ung vänster”

Har du tips på något som händer i din stad? Mejla [email protected] så lägger vi till!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Filip Hallbäck menar att S borde fokusera på arbetstidsförkortning i stället för språkkrav i välfärden. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Låt arbetstids­förkortning bli den stora valfrågan!

Socialdemokraterna meddelade i början av april att de vill införa nationella språkkrav i välfärden. Tågvärden Filip Hallbäck frågar sig varför ett parti med rötter i arbetarrörelsen inte fokuserar på att förbättra de anställdas arbetsvillkor och rättigheter i stället.

Till vardags arbetar jag som tågvärd och det innebär oregelbundna scheman då man jobbar vid olika avgångar. Det är ett givande yrke, eftersom man får en ansvarsfull roll med fokus på trygghetsskapande och serviceinriktade insatser. Ofta upplever vi tågvärdar att vi gör skillnad för resenärer genom att synas och förmedla information.

Det finns egentligen ingen ”vanlig dag” på jobbet, eftersom varje resa innebär möte med nya passagerare. Sedan finns självfallet också mindre roliga inslag, oväntade händelser med trasiga tågfordon och konflikthantering med arga resenärer.

Jag följer dagligen den politiska debatten och häpnade över ett av Socialdemokraternas mediala utspel inför valrörelsen. Partiets integrationspolitiska talesperson Lawen Redar meddelade på en pressträff i riksdagen den 7 april att man vill införa nationella språkkrav i välfärden.

Nyliberalismen skadar välfärden mer än dålig svenska

Filip Hallbäck arbetar till vardags som tågvärd. Foto: privat.

Bakgrunden är att många saknar tillräckliga kunskaper i svenska språket för att jobba, samtidigt som Sverige står inför enorma rekryteringsbehov de kommande åren. Avsikten med åtgärden sägs vara att stärka trygghet och kvalitet.

Allvarligt talat, är det verkligen språkfrågan som är det stora problemet gällande arbetsmarknadspolitiken? Jag känner inte alls igen mig i den problembeskrivning som Socialdemokraterna formulerar, åtminstone inte i mitt vardagliga arbete.

Ett parti med historiska rötter i arbetarrörelsen borde rimligen kämpa för att förbättra de anställdas arbetsvillkor och stärka våra rättigheter.

Ja, det är viktigt att kunna det svenska språket om man ska ha ett socialt orienterat yrke, men det finns betydligt mer graverande problem i välfärdssystemet. Det råder massarbetslöshet, social nedrustning och ökade klassklyftor i de heliga privatiseringarnas spår. I egenskap av tågvärd märker jag dagligen hur avregleringarna av järnvägssystemet påverkar min arbetsmiljö och jag märker hur de växande socioekonomiska skillnaderna i samhället, liksom nedskärningar på sociala insatser, påverkar ett flertal resenärer som är beroende av kollektivtrafiken.

Att det största oppositionspartiet då väljer att upphöja språkfrågan till ett paradnummer blir bara patetiskt.

Bättre att fler jobbar sex timmar än att färre jobba åtta

Jag önskar att arbetstidsförkortning blev den centrala arbetsmarknadspolitiska frågan.

Där finns två tydliga ställningstaganden: Antingen vill man befästa arbetsgivarnas makt och låtsas som att 40 timmars arbetsvecka är hugget i sten (som högern förespråkar) eller så vill man frigöra mer tid åt anställda utifrån insikten att tid är en resurs (som vänstern gör). Flera fackförbund, särskilt inom LO-kollektivet och vissa akademikerförbund, väljer att driva den frågan – vissa med krav på lagförändringar. 

Utgångspunkten är samhällsekonomisk: Det är bättre att fler jobbar sex timmar än att färre fortsätter jobba åtta timmar medan många står utanför arbetsmarknaden. Personligen skulle jag gärna vilja ha fler kollegor och slippa den ständiga frågan om jag kan jobba extra de dagar när det saknas personal. Men framför allt behöver jag bättre balans mellan jobb och privatliv, vilket en 30 timmars arbetsvecka kan erbjuda.

Som det ser ut i dag känns det som att all min vakna tid tillbringas på min arbetsplats och jag hinner inte alltid återhämta mig. Jag vill tro att många andra yrkesgrupper befinner sig i en liknande sits på sina arbetsplatser.

Vems fel är splittringen inom vänstern?

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
– Det här är en attack på strejkrätten, säger Martino Puppo från det italienska facket SI Cobas. Foto: SI Cobas

Italien attackerar fackliga aktivister med nytt säkerhets­dekret

Fyra fackmedlemmar inom logistikbranschen är de första att anklagas för brott enligt Italiens nya säkerhetsdekret. De fackliga aktivisterna riskerar upp till 10 000 euro i böter efter att ha organiserat oanmälda demonstrationer. ”Det är sensationellt att det första fallet som det nya säkerhetsdekretet riktar in sig på är en facklig strejk bland arbetare”, säger Martino Puppo, en av de utpekade fackmedlemmarna till Arbetaren.

Gräsrotsfacket SI Cobas anordnade den första av flera demonstrationer den 27 februari 2026, bara tre dagar efter att Italiens säkerhetsdekret skärpts ytterligare sedan det trädde i kraft förra året. En ny artikel i säkerhetslagen riktar sig mot just organisatörer av icke aviserade manifestationer.

Nu anklagas fyra fackmedlemmar, som pekades ut som organisatörer av manifestationerna, vilka ägde rum utanför logistik- och transportföretaget Arceses grindar i provinsen Alessandria – en i landet växande hub för logistik cirka en timme norr om hamnstaden Genua i norra Italien.

– Det här är en attack på strejkrätten och de väljer att rikta den mot landet strategiska logistiksektor, säger den fackliga aktivisten Martino Puppo till Arbetaren.

Det ironiska i det hela, menar han, är att anklagelserna handlar om att de fackliga protesterna har ”orsakat betydande ekonomisk skada för företaget” samt har ”möjliggjort att facket har tillskansat sig en bättre förhandlingsposition”. 

– Det var ju precis vad vi alltid har för avsikt att göra med våra strejker, säger Martino Puppo.

SI Cobas om Melonis säkerhetslagar: ”Väljer att attackera prekära arbetare”

Han beskriver hur facket SI Cobas varit mycket aktiva inom logistikbranschen den senaste tiden för att uppmärksamma de prekära arbetsförhållanden som råder där. Fackmedlemmarna vittnar om långa arbetsdagar, övertid som regel snarare än undantag, men framför allt osäkra anställningsvillkor.

– Vi har tagit den fackliga kampen för bättre arbetsvillkor och mot de korta kontrakten och osäkra anställningsvillkoren, som bidrar till att arbetarna hela tiden pressas till ännu sämre villkor med rädsla för att annars förlora jobbet, säger Martino Puppo och fortsätter:

– Samtidigt vet vi att logistiksektorn, särskilt i området runt Alessandria, är strategiskt viktig för Italien, och det finns starka politiska- och företagsintressen som önskar dämpa protesterna.

Den 29 maj planeras en landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik. Foto: SI Cobas

Martino Puppo och de andra utpekade fackmedlemmarna riskerar böter på mellan 1 000 och 10 000 euro. De får heller inte komma tillbaka till kommunen de närmaste tre åren, efter att de delgivits ett så kallat ”utvisningsbeslut. Detta för att förhindra deras fackliga aktivitet i området. Utvisningsbeslutet från kommunen, som på italienska kallas ”foglio di via” och ges till personer som anses ”socialt farliga”.

– Melonis regering argumenterar för sina nya säkerhetslagar genom att hävda att det innebär större säkerhet för italienarna, men de väljer att attackera prekära arbetare när säkerhetsdekretet används första gången, konstaterar Martino Puppo och är orolig för den fortsatta utvecklingen. 

Begränsningar i strejkrätten kan utökas

I Italien finns begränsningar i strejkrätten när det kommer till så kallade kritiska branscher, såsom hälso- och sjukvården och skolan. Dessa har nyligen kritiserats från Europeiska kommittén för sociala rättigheter (ECSR) för att vara alltför inskränkande. Nu vill Melonis extremhögerregering ändå gå fram med tillägg till de bestämmelserna och bland annat inkludera logistiksektorn.

– Vi lever i en tid av så kallad krigsekonomi, där logistiken har en central roll, och just nu pågår även diskussioner om att inskränka strejkrätten ytterligare inom denna sektor, säger Martino Puppo.

I lördags anordnades en lokal stödmanifestation för de fyra fackmedlemmarna där ett par hundra personer deltog. Den 29 maj planeras en större landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik.

Italien vill kriminalisera arbetarprotester och civil olydnad

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april.

Det kom ett mejl och vårkvällen blev som bara en vårkväll kan bli

Det var barn och blöta handdukar och promenad hem från simhallen när jag snabbt kollade in i mejlen en kväll tidigare i veckan. Bara ett par dagar tidigare hade Ahmed Mohammed – som jag (Alexandra) har skrivit en hel del om tidigare – fått besked om att hans förvarsplacering hade förlängts i ytterligare två månader. Trots att både han och Migrationsverket varit medvetna om att statslösa palestinier inte tas emot av Irak, dit han har sitt utvisningsbeslut.

Men nu kom mejlet och det stod:

”Hej Alexandra. Jag är på väg hem. De släppte ut mig!”

Texten fortsatte med varma ”tack så jättemycket för allt”, ”ta hand om dig” och tre emojis av röda rosor. Jag stannade upp och måste ha helt fastnat i telefonen för jag märkte inte att ett barn ropade på mig.

– Mammaaaaaa!!!!

Vi gick vidare hemåt och plötsligt noterade jag vårkvällen omkring mig. Ljuset. Doften som på något sätt måste ha kommit till när resterna av det bortsopade gruset virvlade runt uppe bland de allra tidigast utspruckna knopparna. Den ljumma vinden.

En märklig känsla smög sig in i bröstet, bekant men så ovanlig i dessa tider.

Kan det ha varit en förnimmelse av hopp?

Jo, kanske.

När man jobbar med att skriva om klimatkrisen och, tja, förutsättningarna för mänskligt liv som vi känner det på planeten – då dyker frågan om hopp upp mest hela tiden.

Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april. Foto: Alexandra Urisman Otto

”Men ni måste ju skriva om något hoppfullt också”, sägs det och jag kan bara hålla med. Längtan efter något som inte är nattsvart är konstant närvarande. I vår bok ”Att låta världen få veta” har Lisa Röstlund och jag intervjuat kollegor över hela världen och många beskriver hur deras redaktörer efterfrågar “konstruktiva nyheter” och uppmanar dem att sätta ljuset på “lösningarna”.

Men hur ska vi se på “hoppet” i tider av existentiell kris och där svensk och internationell rättsordning är i fritt fall? Om hoppet ens finns, hur ser det i sådana fall ut?

Hoppet i fallet Ahmed är ganska lättdefinierat. Lite andrum och en ljusning för en familj som levt i panik under lång tid. Känslan av att det finns vissa gränser kvar i systemet och att granskande journalistik fortfarande har potential att påverka åtminstone på marginalen.

Men ofta – inte minst i klimatsammanhang – används begreppet “hopp” lite hafsigt, beskriver flera av journalisterna vi intervjuade i boken. Som att tunga ämnen behöver lättas upp, till vilket pris som helst. För att kunna skildra hoppet behöver vi komma ihåg att definiera det, om inte annat för oss själva.

Syftar vi på ett hopp om att personer i den välbeställda, trygga medelklassen i ett land som Sverige ska kunna fortsätta leva lika bra som tidigare – eller till och med bättre?

Eller syftar vi på att de mest utsatta personerna på de mest utsatta platserna ska få ett mer värdigt liv med tillgång till grundläggande saker som sjukvård, skolgång och elektricitet? Samtidigt som vi gemensamt klarar de enorma utmaningar – på rekordtid – som krävs för att undvika att vägen ut ur livets korridor blir dramatisk och oåterkallelig?

Klimatpsykologen Frida Hylander fick också uttala sig i boken och hon menade att ett verkligt hopp har utgångspunkt i acceptansen av hur läget är. I det ingår att förstå den falska föreställningen om att vi bara kan fortsätta som tidigare utan att det leder till skada. Idén om ett ”fiktivt status quo” som man ställer upp potentiella samhällsförändringar mot.

Så länge det finns en möjlighet att kunna fortsätta ha det bra utan att genomföra förändringar, framstår i princip alltid förändringar som mer ”besvärliga” och negativa än ett status quo, beskriver Frida Hylander.

– Men det finns inget scenario där vi i den rika delen av världen fortsätter leva som vi gör i dag och på sikt också fortsätter att ha det bra som vi har det i dag. Att fortsätta som vi gör i dag är det som är instabilt, otryggt och förknippat med det stora lidandet.

Klimatpolitikforskaren Mathias Fridahl vid Linköpings universitet påminner om samma sak: att det krävs en samhällsomställning av aldrig skådat slag. Och att det ska gå fortare än någon tidigare förändring vi känner till.

– Det kommer kräva systemförändringar, tekniska förändringar, politiska förändringar. Men också stora livsstilsförändringar, säger han och fortsätter:

– Det finns ingen väg där vi kan fortsätta vara ungefär som vi är i dag. Om vi struntar i klimatomställningen, så kommer vi tvingas till förändring i alla fall. På grund av effekterna av ett förändrat klimat. Det handlar bara om ifall vi vill försöka ta kommandot över den här förändringsprocessen och göra den till något så bra som vi kan. Eller om vi låter det skena iväg och tvingas till förändringarna istället.

Vad är då det hoppfulla i ett sådant läge? Många av de intervjuade i handboken resonerar på samma sätt som jag gör: Människor som agerar, som försöker, som kämpar. Som använder sin demokratiska rätt, som organiserar sig, säger ifrån och kräver den nödvändiga förändringen. Som läser på, informerar vidare, ser igenom lögner, inspirerar, förändrar vanor och inte ger sig. Det är hoppfullt. Människor som utgår från omtanke i det lilla i livet hela vägen ut i det stora geopolitiska, som förstår att tystnad inte alltid (utan tvärtom sällan) är neutralt utan ett ställningstagande i sig.

Ett meddelande från Lotta i Murjek

Det kom förresten ett annat meddelande också. Minns ni Lotta som Greta och jag träffade i Murjek? I Väljarintervjun sa hon att hon tyckte att vi svenskar skulle behöva bli lite mer som fransmännen. Ställa traktorer på gatorna och stoppa trafiken och inte ge sig förrän någon faktiskt lyssnar.

– Jag kan tycka att många av oss känns lite trötta. Vi har det för bra tror jag, vi är inte vana vid att behöva säga ifrån. Men man måste ju säga ifrån och inte bara räkna med att alla andra gör det. Det är svårt att ta sig ut när man aldrig har gjort det, men jag tror att det skulle kännas otroligt bra att visa vad man tycker, sa hon.

Efter att intervjun publicerades hörde hon av sig med ett kort sms:

”Har bestämt mig för att demonstrera på onsdag. ✌️”

Klimatdemonstration Stockholm

Stor uppslutning när tusentals samlades för klimatet

Beatrice Rindevall från Naturskyddsföreningen är med och ordnar torsdagens klimatmarsch i Stockholm

Inför klimat­marschen: ”Högern accepterar inte längre fakta”

Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Leonard Andersson menar att splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik. Foto: TT, wikimedia commons. Montage: Arbetaren.

Vems fel är splittringen inom vänstern?

Beror oenigheterna inom Vänsterpartiet på bråkiga individer eller partiets politiska svängningar? Leonard Andersson anklagas för att bidra till splittringen, men menar att han inte vill rösta på ett parti som säger vänster men gör höger.

Jag är aktiv i Solidaritet och var tidigare medlem i Vänsterpartiet. Under det senaste året har jag gång på gång fått höra att det är sådana som jag som splittrar vänstern, saboterar för arbetarrörelsen och går högerns ärenden. Men är det verkligen jag som bär skulden för det?

Jag lämnade Vänsterpartiet och tänker inte rösta på något av riksdagspartierna därför att de inte längre för en politik som jag kan stå för. Är det mitt fel att de helt har ändrat sin politik?

Jag ser mig själv som socialist. Jag har en moralisk och ideologisk kompass som pekar klart åt vänster. Då tänker jag inte rösta på partier som gång på gång sviker just de värderingar de säger sig företräda. Det borde inte vara särskilt svårt att förstå. Ändå verkar många inom vänstern tycka att det är väljaren som ska böja sig, hålla tyst och rösta rätt, oavsett hur långt partierna har rört sig bort från sin egen grund.

Vad ska vänstern enas kring?

Det sägs att vänstern måste stå enad inför valet för att vi ska få bort högern. Men enade kring vad? Krigsupprustning, Nato, visitationszoner, hårdare migrationspolitik och fortsatt anpassning till en samhällsutveckling som vänstern borde bekämpa? Är det verkligen att stå upp för vänstern?

Vänsterpartiet vill inte längre lämna Nato. De skriver under på att lägga hundratals miljarder på upprustning. De rödgröna partierna tävlar om att låta hårdast i migrationsfrågan. De accepterar i större eller mindre utsträckning samma politiska riktning som regeringen redan slagit in på.

Leonard Andersson var tidigare medlem i Vänsterpartiet och är nu aktiv i Solidaritet. Foto: privat.

När det gäller Israel klarar de inte ens att tydligt och otvetydigt ta ställning mot det som pågår. De utesluter eller utmanövrerar dessutom de folkvalda inom partierna som säger emot. Som om det inte vore illa nog sker det inte ens för att de brutit mot några principer, utan för att andra partier eller lobbyorganisationer sätter press.

För mig är det inte en sidofråga. Det handlar om grundläggande moral. Om ett parti inte tydligt kan fördöma folkmord, ockupation och förtryck, då har det också lämnat den internationella solidaritet som vänstern en gång stod för.

Då är frågan vem det egentligen är som har lämnat vem. Är det jag som sviker vänstern när jag
vägrar rösta på partier som övergett sina principer? Eller är det partierna som svikit sina väljare?

Politiken viktigare än färgen på regeringen

Nästa argument brukar vara att alternativet är en ny Tidöregering. Men för mig spelar det väldigt liten roll vilken färg nästa regering har om politiken i avgörande delar ändå är densamma. Om de rödgröna partierna vet att väljarna alltid kommer tillbaka av rädsla för högern, då finns det heller inget som tvingar dem att ändra kurs. Då kan de fortsätta glida högerut val efter val och ändå räkna med att väljarna okritiskt accepterar deras agerande.

Det är inte jag som har skapat splittringen inom vänstern genom att vägra rösta mot min egen övertygelse. Splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik.

Den uppstår när deras väljare förväntas svälja vad som helst i enhetens namn. Den uppstår när lojalitet med partiapparaten blir viktigare än lojalitet med grundläggande mänskliga rättigheter.

Det måste kosta att förråda sina ideal

Så innan någon ännu en gång anklagar oss som lämnat för att vara förrädare borde de kanske ställa en enklare fråga till sig själva: Representerar partiet jag tänker rösta på fortfarande mina värderingar, eller röstar jag bara av gammal vana, rädsla eller lydnad? Bekämpar jag eller möjliggör jag en människofientlig högerpolitik?

För egen del tänker jag inte lägga min röst på partier som säger vänster men gör höger. Jag hoppas att tillräckligt många gör samma sak så att de nya partierna får reell makt. Men även om de inte får det så är det värt det, för det måste kosta att förråda sina ideal.

Amalthea Frantz:
Varje val, inget val – eller?

Publicerad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan

Bakom kulisserna: Väljarintervju från Ljungbyhed

Medan Greta har varit iväg och gjort annat har jag (Alexandra) varit på besök i Ljungbyhed, en skånsk ort historiskt känd som fäste för en militär övningsplats. Nu ligger här ett förvar, alltså en plats där människor som ska utvisas ur Sverige blir inlåsta i väntan på att skickas iväg.

Det regnade den här dagen och hela känslan när jag klev fram mot stängslet var… dyster. Minst sagt. Som en tung och mörk sen höstdag kändes det och det var innan jag ens hade kommit in.

Det fanns en persondörr men när jag närmade mig stängslet öppnades bilutfartsgrinden och jag fortsatte in genom den, mot själva byggnaden. En man kom ut med walkie talkie och sträckte upp handen till stopp. Han pekade mot sin walkie talkie:

– Han säger där inifrån att nästa gång porten öppnas så där får du inte bara gå in.

Jag såg förvirrat på honom men nickade för säkerhets skull.

– Okej, sa jag.

Väl inne dök det upp ett helt gäng ytterligare personer, alla i samma typ av uniform och alla vänliga men mycket allvarliga. Jag fick skriva mitt namn och några andra uppgifter på ett papper (!) och vägleddes förbi dörrar som öppnades med blippar från vakternas gummiarmband.

– Då går vi och hämtar honom, sa en av dem och jag fick slå mig ner i soffan som var mycket hårt stoppad och klädd i något som liknade en grå vaxduk.

I den i övrigt mycket sterila doften fanns ett sting av cigarettrök, som om lokalerna hade sanerats efter inomhusrökning men utan riktig framgång. På besöksbordet låg en Pippi Långstrump-bok.

Ahmed leddes in i rummet och vakterna lämnade oss ensamma. Han nickade mot mig och jag tror att han försökte le men det syntes på hela hans uppenbarelse att han inte kunde.

Jag frågade hur han mådde.

– Inte bra.

Vi är nästan jämnåriga, Ahmed och jag. Och i ungefär samma fas i livet. Den när ens små barn är viktigare än något annat. Men där slutar i princip likheterna, eftersom slumpen gav våra liv helt olika förutsättningar.

Medan jag spelade bandy hela eftermiddagarna på betongskolgården vid Hornstull i Stockholm växte Ahmed upp som statslös palestinier i Bagdad. Samma år som jag började i tvåan på Östra Reals gymnasium (läs om Östra Real-killarna som Greta och jag träffade vid Karlaplan här) flydde Ahmed först till Jordanien och därefter till Syrien där han levde i flyktingläger i flera år. År 2012 hade jag just slutfört min skattefinansierade universitetsutbildning – Ahmed flydde vidare till Turkiet. Och 2015 – när dåvarande statsministern Stefan Löfven (S) sa att hans Europa inte bygger murar, “vi hjälps åt” – kom Ahmed till Sverige.

Hur reste du från Turkiet?

– Jag åkte båt.

Till Grekland?

– Ja.

Och sen från Grekland till Sverige?

– Ja.

Var det en okej båt?

– Nej, dålig båt. Plast eller… Vad heter det?

Gummi?

– Ja, gummi. Det stämmer.

Det måste ha varit fruktansvärt läskigt.

– Vad skulle jag göra? Jag måste.

Ja. Var du ensam?

– Jag hade min bror med mig också.

Hela intervjun med Ahmed kommer inte här på bloggen, den finns istället som Väljarintervju här – hoppas att ni vill läsa. Jag har också gjort en granskning av Ahmeds fall och hur det kan komma sig att han sitter i förvar, trots att Migrationsverket vet (det finns papper på det!) att Irak inte tar emot statslösa palestinier som varit borta från Irak så länge som han har varit. Den granskningen finns här.

Ahmed mådde väldigt dåligt under intervjun, hade svårt att berätta sin historia. Extra svårt var det att prata om den tvåårige sonen Ali som enligt Ahmed vaknar varje natt och skriker efter sin pappa. Jag fick faktiskt höra hans röst en stund när familjen ringde till Ahmed under intervjun. De talade arabiska med varandra och Ali kallade mig för “doktorn” för att jag tydligen lät som läkaren på BVC.

Hur som helst. Känslan av att säga hej då till Ahmed och sedan komma ut på andra sidan stängslet för att kunna åka hem till mina barn, påminde mig om hur det var att lämna flyktinglägret Moria i Grekland år 2019. Skam, tacksamhet. Sorg.

Jag hade varit där och gjort ett reportage för Dagens Nyheter inför EU-valet, tillsammans med fotografen Alexander Mahmoud. Då hade vi intervjuat småbarnsmamman Zainab Nazari.

– Framtidslöshet är det värsta som kan drabba en. Vi har ingen aning om vad som kommer att hända om några dagar eller om någon vecka, sa hon.

– Vi har många drömmar. Men de främsta handlar om mina barn. Min äldsta dotter som är 15 år, drömmer om att bli fysiker, atomfysiker. Min son vill bli pilot, min andra dotter vill bli läkare. Jag försöker mitt bästa för att deras drömmar ska gå i uppfyllelse.

När jag lämnade Moria, var Zainab fast i familjens UNHCR-tält. Nu var det Ahmed som var kvar när jag gick. Han fördes ut ur besöksrummet för en timme på rastgården klockan 12.30. Och sedan: en enda lång väntan.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln