Motståndet växer i Reinfeldtland

Hur nya är de nya moderaterna?
Jennifer Hillblom (JH): Jag tycker man kan genomskåda deras politik rätt tydligt, de använder sig av en ny sorts retorik, delvis, men politiken är ju densamma som den alltid har varit, väldigt höger, nyliberal arbetsgivarpolitik helt enkelt. Jag tycker inte det är något nytt med det.

Stefan Carlén (SC): Jag tycker det är absurt att läsa personer som hävdar att A-moderaterna har blivit för vänster och sånt där, samtidigt som alla kan se att det de gör just nu det är att rasera hela den svenska välfärdsmodellen, väldigt metodisk, väldigt systematiskt. Och de som inte ser det tycker jag är väldigt blinda, faktiskt.

Jan Abrahamsson (JA): Vad är det som är nytt? Det är väl ingenting som är nytt?! De har sin retorik, de har sina idéer och självklart är det alltid små nyanser men det är ju samma höger som det alltid har varit.

SC: Fast jag tycker ändå att det är en sak som är intressant och det är att de säger en sak och gör tvärtom. Det är väldigt, väldigt tydligt när Anders Borg säger att ”nej, vi vill ha starka fackföreningar” och så driver han en politik som ser till att rasera medlemsantalet. Han säger ”nej, vi vill inte ha någon låglönemarknad” och ändå vet vi att sänkt a-kassa skapar en låglönemarknad.

JA: Men vem blir egentligen förvånad över den biten, det har ju alltid varit i det politiska maktspelets bit att säga en sak och göra något annat.

JH: Det är en annorlunda omfördelningspolitik och där är ju självklart moderaterna grövre än vad socialdemokraterna är. Socialdemokraterna har drivit en nyliberal politik de senaste decenniet, men vad moderaterna gör nu är att göra allt i mycket snabbare takt än vad som skulle ha hänt om det varit en socialdemokratisk regering. Men självklart har socialdemokraternas politik lagt grunden för det här. De började ju med utförsäljningar och privatiseringar. Och samma sak är det när det gäller asyl- och flyktingfrågorna, där är ingen skillnad alls på socialdemokratisk och moderat politik.

Vad har förvånat er mest under regeringens första år?
SC: Jag är inte ett dugg förvånad. Det enda jag kan vara förvånad över är hur folk kan vara förvånade.

Beror det på att folk är dumma, eller?
SC: Nej, nej. Jag måste ärligt säga att jag tror att väldigt många väljare faktiskt gick på den här retoriken och mediebilden av vad som skulle bli. Sedan när de vaknar upp och ser att ”oj då, det blev visst mycket värre” då blir det en reaktion. Alla system som attackeras så här hårt, de har en inneboende motmakt, ett inneboende försvar. Vi ser det nu, det är inte bara politiken som avgör, väljaropinionen är en sak, en annan är avtalsrörelsen som gjorde allt för att stoppa ett genomslag för låglöneyrken och gjorde allt för att satsa på kvinnolöner och på lägstalöner. Det kommer alltid att finnas en motmakt ifrån samhället mot det som sker.

JH: Jag är förvånad över att det inte har varit fler starka protester och att man inte har utnyttjat årets avtalsrörelse för att faktiskt visa vad man tycker om den här politiken som slår väldigt hårt mot fackföreningsrörelsen. Och nu hotar centern att inskränka strejkrätten. Det är ju otroligt att LO, eller LO:s medlemmar inte har reagerat mer kraftfullt och ställt krav på strejk. Jag vet att folk är arga och knyter näven i fickan, men var finns motståndet? Folk måste organisera sig och visa att de är förbannade.

JA: Fast det tycker jag är väldigt enkelt, under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet så har det odlats fram, och det handlar inte bara om de borgerliga partierna – det handlar lika mycket om socialdemokratin, LO och de stora organisationerna, en passivitet. Att medlemmar inte ska fatta beslut. Det gör någon annan, typ centralorganisationen, de politiska partierna, intressegrupperna. Och så länge besluten inte berör mig själv, så att jag känner att jag drabbas av det – då är alla problem egentligen en abstraktion. Ta a-kassan som exempel. Avgifterna höjs för att bland annat finansiera slopandet av förmögenhetsskatten och vad händer då? Jo, det blir bråk. Det blir bråk och vi syndikalister varslar om strejk för att försöka stoppa det, medan LO centralt gör vad de kan för att förstöra strejken.

Varför tror ni de gjorde det?
SC: Nu kanske jag kan få svära i kyrkan i en tidning som Arbetaren, men det finns ju faktiskt en väldigt stor skillnad mellan en syndikalistisk tradition och en demokratisk socialism sedan 1910 och framåt. Den ligger ju i att LO-förbunden har accepterat den parlamentariska demokratin och att man tar kampen i valrörelser, att man tar kampen innan.
Sedan är det så att man naturligtvis protesterar, men en politisk strejk för ett LO-förbund handlar om väldigt grundläggande rättigheter och fackliga grundrättigheter, som man då helt plötsligt river upp. Har man förlorat ett val så går man inte ut i en politisk strejk.

JH: Men en demokratisk fackförening är ju en fackförening som gör vad medlemmarna vill. Och om LO:s medlemmar vill ha en politisk strejk, som det fanns ett upprop för, varför går man inte ut i politisk strejk? Det är väl demokratiskt, att göra som medlemmarna vill.

SC: Om man har grunden att man tror på demokrati och parlamentarism, då får man banne mig respektera att förlora. Och jag kan säga så här, att som en arbetarrörelse som i hundratals år har kämpat efter förbättringar så kommer det bakslag, och det här är helt klart ett bakslag. Men jag tror att det kommer förbättringar, att vi kommer att fortsätta kampen för ett socialistiskt samhälle.

Om vi stannar en stund vid fackföreningarna. Regeringens politik har slagit hårt mot fackföreningsrörelsen med höjda avgifter, borttagna skatteavdrag för medlemskap och sänkt a-kasseersättning vilket facken har förlorat många medlemmar på. Hur ska facken överleva den här mandatperioden på bästa sätt?
JH: Det facket måste göra, det som SAC gör och det som vissa LO-klubbar och avdelningar gör, det är att de måste ta strid och visa att det är vi medlemmar som är facket och det är vi som bestämmer. Och visa vad facket står för, att facket är till för att förändra arbetarnas villkor till det bättre och inte vara en toppstyrd organisation med en sossepamp längst upp utan visa att det är vi som är facket och att man faktiskt förändrar människors villkor tillsammans.

JA: Det jag tycker är viktigast, i alla fall för oss syndikalister, är precis vad du sade: vi måste gå i konflikt. Konflikt innebär inte automatiskt strejk. Det finns en svensk myt som säger att man antingen förhandlar och går till domstol eller så strejkar man och däremellan finns ingenting.

SC: Jag tycker framför allt att det är arbetet på arbetsplatserna som är det viktiga, och det gäller att understödja det så mycket som möjligt. Det jag vill säga är att facket är utsatt för en attack, man slår framför allt mot hjärtat, det vill säga medlemskapet. Vi ser ju de här politiska prishöjningarna på fackligt medlemskap, det handlar om 140 procents prishöjning. Normalt sett är prishöjningar på 2 procent. Dem de slår emot behöver facket mest: visstidsanställda och personer som har en ganska lös anknytning till arbetsmarknaden, de har helt enkelt inte råd. Och det är inte för inte som regeringen har drivit igenom de här försämringarna, för det är ju de här som ska bli det låglöneproletariat som ska serva överklassen i hemmet och i alla andra delar. Det är det här som jag tror är viktigt, att när man jobbar som fackföreningsrörelse så måste man se till alla delar.

JH: Ett problem är ju också att det är många unga som inte är med i facket. Det kom ju en rapport nyligen som visar att det är väldigt låg organisationsgrad bland just unga. Och det kan ju bero på att facket inte tar strid för osäkert anställda. Att man som timanställd undrar ”vad får jag ut av det här kollektivavtalet, jag har fortfarande lika låg lön som tidigare”. Fastanställda, timanställda och tillfälligt anställda måste ta strid tillsammans. Att man ska ses som en enhet, att alla inte kämpar var för sig.

JA: Det har pågått en ideologisk krigsföring sedan 1970-talet där Svensk Näringsliv och de borgerliga partierna har jobbat för att individen ska vara det viktigaste. Kollektivet är något från socialismens skräphög, det ska vi slänga undan, bry dig bara om dig själv! Det här tror jag har påverkat mycket, tillsammans med inställningen att om det inte drabbar en själv, varför ska man bry sig?

Den här regeringen är ju minst sagt inte särskilt snäll mot kvinnor, med pigavdrag och vårdnadsbidrag. Vad kommer mandatperioden att få för effekt för jämställdheten?
JH: Deras politik är verkligen att ta flera steg tillbaka från det som vi har kommit fram till på vägen mot jämställdhet. Vårdnadsbidraget tar oss tillbaka till det här idealet där kvinnan ska vara hemma med barnet och få en låg lön för det. De här pengarna som satsas på vårdnadsbidraget, varför lägger man inte dem på den offentliga sektorn? På fler dagisfröknar, mera pengar till förskolorna, saker som gör förskolorna bättre och höjer Kommunalkvinnornas löner.

JA: Rent krasst tror jag inte att det kommer att leda till så stora förändringar på kort sikt. Jag skulle vilja påstå att 99,9 procent av kvinnorna i Sverige vill jobba, vill ha en egen ekonomi och bestämma över sig själva.

Men det ger väl ett incitament till att gå tillbaka till något som fanns, må så vara under en historiskt kort period?
JA: Visst, det ger ett incitament.

JH: Jag säger inte att kvinnor alltid har varit hemma, men det fanns ju ett hemmafruideal, även inom arbetarrörelsen, och man kunde överleva två på en metallarbetarlön på 1970-talet.

JA: Precis. Och det är ju också ett grundläggande problem som har funnits i fackföreningsrörelserna och arbetarrörelsen. Klasskampen har alltid setts ur ett manligt perspektiv och jag tror det fortfarande finns mycket sådant kvar.
Men jag tror att det är en väldigt liten del av befolkningen som kommer att använda sig av vårdnadsbidraget. Det som är oroväckande är ju själva incitamentet, det är det som långsiktigt förändrar samhället. Tanken på ett jämlikt samhälle har ju historiskt sett funnits under en väldigt, väldigt kort period.

SC: Jag tror tvärtom. Jag tror att alla de här politiska besluten slår rätt hårt mot ambitionen att skapa ett jämställt samhälle. Ta till exempel vårdnadsbidraget, vi vet från Finland att det framför allt är de som har lös anknytning till arbetsmarknaden, och har låga löner, som stannar hemma ytterligare några år och sedan halkar efter ännu mera i till exempel löner.
Men det som kommer drabba kvinnorna ännu hårdare är skattesänkningarna. 65 miljarder är regeringens första skattesänkning på, det motsvarar 195000 jobb i offentlig sektor. Och det man vill ha i stället är en massa jobb i en privat tjänstesektor, lågavlönade på mycket korta deltider med väldigt otrygga förhållanden och så vidare.
Hela politiken, från början till slut, är en enda stor högerkrok mot jämställdheten.

JH: Absolut. Det som kvinnorörelsen har kämpat för, kvinnorörelsens hjärtefrågor, försöker man nu slå hål på. Med pigavdraget slår man hål på kollektivet, man isolerar folk i arbetsgivarens hem till och med. Hur ska man kunna kontrollera arbetsmiljö och liknande när man blir helt isolerad?

JA: Jag håller helt med om vad ni säger, men jag tror att ett av grundproblemen vi har – nu kommer det här att låta väldigt pretentiöst, men jag får väl vara det – vi har avideologiserat arbetarklassen. Vi fick en välfärd, vi lyckades till och med att förvandla majoriteten av arbetarna till någon slags hypotetisk medelklass och folk tar för givet vad man har. Självklart har man dagis, självklart har man jobb och en massa andra självklarheter. Det går snabbt att riva ner någonting. Det är där jag tycker att den fackliga kampen är så jävla viktig eftersom det handlar om att diskutera på arbetsplatserna, och få saker konkretiserade så att man förstår vilken del av det hela man tillhör.

Vilket är det värsta tänkbara scenariot inför valet 2010?
SC: Det kan jag säga. Det är Reinfeldts och regeringens egentliga strategi. Som, och nu får jag väl vara lite konspiratorisk, går ut på att genom att sänka alla ersättningsnivåer så oerhört mycket, genom att sänka skatter och genom att privatisera skapa en värderingsförskjutning hos en väldigt stor grupp av väljarkåren som annars har en grund i ett solidariskt tänkande. Nu, när rädslans
portar öppnas, blir vissa mer egoistiska och börjar tänka ”ok, nu har jag fått så dåliga villkor så nu vill jag hellre betala den här försäkringen via min egen lilla grupp. Det blir lite billigare och varför ska jag då betala mer i skatt?”. Så att man får den här gruppegoismen som skulle innebära att vi får en borgerlig hegemoni i väljarkåren på 55 procent, ungefär som det ser ut i andra länder.
Och när den här politiken får drivas vidare ytterligare, inte fyra år, det blir åtta, det blir sexton år, då innebär det att man gör det omöjligt att fortsätta en snabbare utjämning av klassklyftorna, man cementerar ett mycket, mycket starkare och tydligare klassamhälle där man har fått till stånd en värderingsförskjutning i väljarkåren. Och det är det värsta som kan hända.

Hur gör man motstånd mot detta då?
JA: Hade jag lösningen på det skulle jag ta ett patent och flytta till Bahamas. Men jag har inte mer än… för mig så handlar det om praktiskt fackligt arbete på golvet, där man både jobbar praktiskt med de vardagliga problemen, men även med ideologiska bitar. Alltså inte bara frågan om raster och pengar utan även vad vi vill med vår verksamhet och hur vi vill att samhället ska se ut – vad är det för värderingar vi ska ha gemensamt?
Det fanns ett bildningsideal inom arbetarrörelsen, där ABF är ett bra exempel, men det har vi raserat. Och nu menar jag hela arbetarrörelsen, jag pekar inte ut LO.
Vi har rivit ner bildningsidealen, vi har avvecklat i stort sett alla LO-tidningar och andra tidningar, vi har lämnat över medieinflytandet till de borgerliga medierna. Visst finns det några kvarvarande vänsterblaskor, som Arbetaren, men de är ju inte ens en droppe i det stora havet. Vi förlitar oss på att politiska partier ska lösa alla problem, att demonstrationer ska lösa alla problem, vi lämnar över ansvar på alla andra. Vi måste skapa nya ideal. Vi kan inte hänvisa till Kapitalet som skrevs för över hundra år sedan och säga: så ska vi ha samhället.

JH: Jag håller fullkomligt med, och det är därför vi måste se till vilka våra vapen är för att förändra, vi måste sprida kunskapen om hur man kan förändra. Enkla tips och trix, broschyrer, hur kämpar vi tillsammans. Jag tycker att SAC har gått på offensiven med hur man organiserar folk, till exempel det här med papperslösa. Facket måste bli fräschare, komma in med nya idéer om hur man motverkar att det bildas en grupp arbetare som saknar makt, både på jobbet och i övriga samhället. Det är framför allt det den här borgerliga politiken kommer att leda till: att vi blir mer och mer maktlösa. Att vi är fastbundna ekonomiskt, för att vi måste jobba hela, hela tiden.

Protesterna den 18 september verkar inte bli så stora som ni hoppades. Varför inte?
JH: Dels beror det på att det har varit väldigt kort varsel och dels beror det på den här låsningen och vanmakten: att arbetarrörelsen har blivit passiviserad. Man är van vid att andra tar beslut, att andra har makten.

Vilket, eller vilka, är regeringens värsta beslut under det här året?
SC: Allt hänger ihop, allt har en klar riktning. Och det är väldigt svårt att säga vilket som är värst. Man kan säga att det som ökar klyftorna mest är hela arbetsmarknadspolitiken, hela den här nedrustningen av alla arbetsmarknadsinstitutioner. Man drar ner 30 procent på Arbetsmiljöverket, lägger ner hela Arbetslivsinstitutet, man avskaffar arbetsgivarnas rehabiliteringsansvar, lägger över allting på Försäkringskassan som inte finns på arbetsplatserna, och drar ner resurserna på Försäkringskassan.

JH: Det som kommer att drabba mig hårdast som barnskötare och kvinna i ett låglöneyrke är framför allt a-kasseförsämringarna som innebär lönedumpningar och sämre ersättningar. Man kommer helt enkelt att bli fattigare. Mindre pengar till förskolan och pigavdraget kommer att göra att jag troligen får ta hand om en överklassfamilj på Östermalm i stället för att arbeta tillsammans med arbetskamraterna på förskolan.

SC: Jag kan fortsätta rabbla från där du slutade. Denna enorma privatiseringsvåg man släpper i kommuner och landsting nu, där man avskaffar stopplagen för försäljning av hyreslägenheter. Vi kommer att få se en enorm utförsäljning av bostäder. Syftet är att skapa ett helt annat samhälle och det är det som är det otäcka. Att de är så metodiska. Det har bara gått ett år. Vänta bara vad som kommer i budgeten den 20 september, biståndet vet vi redan kommer att skäras ner. Åh, det är så mycket.

JH: Men man ska inte deppa ihop. Ja, det blir lite mer skit än vad det skulle varit annars, men det man ska göra är ju att fortsätta organisera sig. I stället för att vara barnskötare på en förskola så kommer jag att organisera mig som piganställd, och vi inom Kvinnopolitiskt Forum tog initiativ till en aktionsgrupp som vi kallar nyckelpigorna. Lite skrämseltaktik: våga ge oss nycklarna till era hem så ska ni få se vilket motstånd vi organiserar då.

JA: Jag tror det är två saker som arbetarrörelsen måste bygga upp. Organisera, och skapa en ny vision.

SC: Jag tycker, när jag har lyssnat på det här samtalet, att man lätt hamnar i att det var bättre förr. Jag brukar ibland trösta mig med att läsa gamla mötesprotokoll från början av 1900-talet, och det är samma gnäll då. ”Det var mer folk förra gången”, ”Var är ungdomen?” och ”Varför är det så svårt att organisera?”.
Det var inte lätt för våra första pionjärer att uppbåda någon sorts kampvilja. Det är precis det ni håller på med, mobilisera, agitera och folkbilda. Om man ser samhällets utveckling i det här hundraåriga perspektivet så kan jag säga att ja, den här valförlusten var ett jättelikt bakslag, men jag är ändå så urbota optimistisk så jag tror att vi, även om det kommer att ta några generationer, når det klasslösa samhället. För att det är moraliskt rätt.

Finns det något bra som den här regeringen har gjort?
JA: En sak, även om de nu håller på att avveckla värnplikten, är att i den mån de ska finnas så ska värnplikten vara jämlik. Ska vi ha ett jämlikt samhälle så ska det vara jämlikt på allt. Sedan vill de ju göra en yrkesarmé, och det är ju det värsta man kan tänka sig.

SC: Det jag tycker är bra är att de torde väl ha stärkt svenska folkets politiska immunförsvar mot retorik och propaganda. De visar upp det klassförakt som alltid finns hos högern. Samtidigt som de försöker vara så lenkäftade. Det var mycket bättre med forna tiders höger, som på 1700-talet då man sade att arbetarna ska hållas på svältgränsen, annars blir de kåta och fördärvar sig själva och andra. De tycker så fortfarande, men de säger det inte.

 

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april.

Det kom ett mejl och vårkvällen blev som bara en vårkväll kan bli

Det var barn och blöta handdukar och promenad hem från simhallen när jag snabbt kollade in i mejlen en kväll tidigare i veckan. Bara ett par dagar tidigare hade Ahmed Mohammed – som jag (Alexandra) har skrivit en hel del om tidigare – fått besked om att hans förvarsplacering hade förlängts i ytterligare två månader. Trots att både han och Migrationsverket varit medvetna om att statslösa palestinier inte tas emot av Irak, dit han har sitt utvisningsbeslut.

Men nu kom mejlet och det stod:

”Hej Alexandra. Jag är på väg hem. De släppte ut mig!”

Texten fortsatte med varma ”tack så jättemycket för allt”, ”ta hand om dig” och tre emojis av röda rosor. Jag stannade upp och måste ha helt fastnat i telefonen för jag märkte inte att ett barn ropade på mig.

– Mammaaaaaa!!!!

Vi gick vidare hemåt och plötsligt noterade jag vårkvällen omkring mig. Ljuset. Doften som på något sätt måste ha kommit till när resterna av det bortsopade gruset virvlade runt uppe bland de allra tidigast utspruckna knopparna. Den ljumma vinden.

En märklig känsla smög sig in i bröstet, bekant men så ovanlig i dessa tider.

Kan det ha varit en förnimmelse av hopp?

Jo, kanske.

När man jobbar med att skriva om klimatkrisen och, tja, förutsättningarna för mänskligt liv som vi känner det på planeten – då dyker frågan om hopp upp mest hela tiden.

Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april. Foto: Alexandra Urisman Otto

”Men ni måste ju skriva om något hoppfullt också”, sägs det och jag kan bara hålla med. Längtan efter något som inte är nattsvart är konstant närvarande. I vår bok ”Att låta världen få veta” har Lisa Röstlund och jag intervjuat kollegor över hela världen och många beskriver hur deras redaktörer efterfrågar “konstruktiva nyheter” och uppmanar dem att sätta ljuset på “lösningarna”.

Men hur ska vi se på “hoppet” i tider av existentiell kris och där svensk och internationell rättsordning är i fritt fall? Om hoppet ens finns, hur ser det i sådana fall ut?

Hoppet i fallet Ahmed är ganska lättdefinierat. Lite andrum och en ljusning för en familj som levt i panik under lång tid. Känslan av att det finns vissa gränser kvar i systemet och att granskande journalistik fortfarande har potential att påverka åtminstone på marginalen.

Men ofta – inte minst i klimatsammanhang – används begreppet “hopp” lite hafsigt, beskriver flera av journalisterna vi intervjuade i boken. Som att tunga ämnen behöver lättas upp, till vilket pris som helst. För att kunna skildra hoppet behöver vi komma ihåg att definiera det, om inte annat för oss själva.

Syftar vi på ett hopp om att personer i den välbeställda, trygga medelklassen i ett land som Sverige ska kunna fortsätta leva lika bra som tidigare – eller till och med bättre?

Eller syftar vi på att de mest utsatta personerna på de mest utsatta platserna ska få ett mer värdigt liv med tillgång till grundläggande saker som sjukvård, skolgång och elektricitet? Samtidigt som vi gemensamt klarar de enorma utmaningar – på rekordtid – som krävs för att undvika att vägen ut ur livets korridor blir dramatisk och oåterkallelig?

Klimatpsykologen Frida Hylander fick också uttala sig i boken och hon menade att ett verkligt hopp har utgångspunkt i acceptansen av hur läget är. I det ingår att förstå den falska föreställningen om att vi bara kan fortsätta som tidigare utan att det leder till skada. Idén om ett ”fiktivt status quo” som man ställer upp potentiella samhällsförändringar mot.

Så länge det finns en möjlighet att kunna fortsätta ha det bra utan att genomföra förändringar, framstår i princip alltid förändringar som mer ”besvärliga” och negativa än ett status quo, beskriver Frida Hylander.

– Men det finns inget scenario där vi i den rika delen av världen fortsätter leva som vi gör i dag och på sikt också fortsätter att ha det bra som vi har det i dag. Att fortsätta som vi gör i dag är det som är instabilt, otryggt och förknippat med det stora lidandet.

Klimatpolitikforskaren Mathias Fridahl vid Linköpings universitet påminner om samma sak: att det krävs en samhällsomställning av aldrig skådat slag. Och att det ska gå fortare än någon tidigare förändring vi känner till.

– Det kommer kräva systemförändringar, tekniska förändringar, politiska förändringar. Men också stora livsstilsförändringar, säger han och fortsätter:

– Det finns ingen väg där vi kan fortsätta vara ungefär som vi är i dag. Om vi struntar i klimatomställningen, så kommer vi tvingas till förändring i alla fall. På grund av effekterna av ett förändrat klimat. Det handlar bara om ifall vi vill försöka ta kommandot över den här förändringsprocessen och göra den till något så bra som vi kan. Eller om vi låter det skena iväg och tvingas till förändringarna istället.

Vad är då det hoppfulla i ett sådant läge? Många av de intervjuade i handboken resonerar på samma sätt som jag gör: Människor som agerar, som försöker, som kämpar. Som använder sin demokratiska rätt, som organiserar sig, säger ifrån och kräver den nödvändiga förändringen. Som läser på, informerar vidare, ser igenom lögner, inspirerar, förändrar vanor och inte ger sig. Det är hoppfullt. Människor som utgår från omtanke i det lilla i livet hela vägen ut i det stora geopolitiska, som förstår att tystnad inte alltid (utan tvärtom sällan) är neutralt utan ett ställningstagande i sig.

Ett meddelande från Lotta i Murjek

Det kom förresten ett annat meddelande också. Minns ni Lotta som Greta och jag träffade i Murjek? I Väljarintervjun sa hon att hon tyckte att vi svenskar skulle behöva bli lite mer som fransmännen. Ställa traktorer på gatorna och stoppa trafiken och inte ge sig förrän någon faktiskt lyssnar.

– Jag kan tycka att många av oss känns lite trötta. Vi har det för bra tror jag, vi är inte vana vid att behöva säga ifrån. Men man måste ju säga ifrån och inte bara räkna med att alla andra gör det. Det är svårt att ta sig ut när man aldrig har gjort det, men jag tror att det skulle kännas otroligt bra att visa vad man tycker, sa hon.

Efter att intervjun publicerades hörde hon av sig med ett kort sms:

”Har bestämt mig för att demonstrera på onsdag. ✌️”

Klimatdemonstration Stockholm

Stor uppslutning när tusentals samlades för klimatet

Beatrice Rindevall från Naturskyddsföreningen är med och ordnar torsdagens klimatmarsch i Stockholm

Inför klimat­marschen: ”Högern accepterar inte längre fakta”

Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 days sedan
Leonard Andersson menar att splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik. Foto: TT, wikimedia commons. Montage: Arbetaren.

Vems fel är splittringen inom vänstern?

Beror oenigheterna inom Vänsterpartiet på bråkiga individer eller partiets politiska svängningar? Leonard Andersson anklagas för att bidra till splittringen, men menar att han inte vill rösta på ett parti som säger vänster men gör höger.

Jag är aktiv i Solidaritet och var tidigare medlem i Vänsterpartiet. Under det senaste året har jag gång på gång fått höra att det är sådana som jag som splittrar vänstern, saboterar för arbetarrörelsen och går högerns ärenden. Men är det verkligen jag som bär skulden för det?

Jag lämnade Vänsterpartiet och tänker inte rösta på något av riksdagspartierna därför att de inte längre för en politik som jag kan stå för. Är det mitt fel att de helt har ändrat sin politik?

Jag ser mig själv som socialist. Jag har en moralisk och ideologisk kompass som pekar klart åt vänster. Då tänker jag inte rösta på partier som gång på gång sviker just de värderingar de säger sig företräda. Det borde inte vara särskilt svårt att förstå. Ändå verkar många inom vänstern tycka att det är väljaren som ska böja sig, hålla tyst och rösta rätt, oavsett hur långt partierna har rört sig bort från sin egen grund.

Vad ska vänstern enas kring?

Det sägs att vänstern måste stå enad inför valet för att vi ska få bort högern. Men enade kring vad? Krigsupprustning, Nato, visitationszoner, hårdare migrationspolitik och fortsatt anpassning till en samhällsutveckling som vänstern borde bekämpa? Är det verkligen att stå upp för vänstern?

Vänsterpartiet vill inte längre lämna Nato. De skriver under på att lägga hundratals miljarder på upprustning. De rödgröna partierna tävlar om att låta hårdast i migrationsfrågan. De accepterar i större eller mindre utsträckning samma politiska riktning som regeringen redan slagit in på.

Leonard Andersson var tidigare medlem i Vänsterpartiet och är nu aktiv i Solidaritet. Foto: privat.

När det gäller Israel klarar de inte ens att tydligt och otvetydigt ta ställning mot det som pågår. De utesluter eller utmanövrerar dessutom de folkvalda inom partierna som säger emot. Som om det inte vore illa nog sker det inte ens för att de brutit mot några principer, utan för att andra partier eller lobbyorganisationer sätter press.

För mig är det inte en sidofråga. Det handlar om grundläggande moral. Om ett parti inte tydligt kan fördöma folkmord, ockupation och förtryck, då har det också lämnat den internationella solidaritet som vänstern en gång stod för.

Då är frågan vem det egentligen är som har lämnat vem. Är det jag som sviker vänstern när jag
vägrar rösta på partier som övergett sina principer? Eller är det partierna som svikit sina väljare?

Politiken viktigare än färgen på regeringen

Nästa argument brukar vara att alternativet är en ny Tidöregering. Men för mig spelar det väldigt liten roll vilken färg nästa regering har om politiken i avgörande delar ändå är densamma. Om de rödgröna partierna vet att väljarna alltid kommer tillbaka av rädsla för högern, då finns det heller inget som tvingar dem att ändra kurs. Då kan de fortsätta glida högerut val efter val och ändå räkna med att väljarna okritiskt accepterar deras agerande.

Det är inte jag som har skapat splittringen inom vänstern genom att vägra rösta mot min egen övertygelse. Splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik.

Den uppstår när deras väljare förväntas svälja vad som helst i enhetens namn. Den uppstår när lojalitet med partiapparaten blir viktigare än lojalitet med grundläggande mänskliga rättigheter.

Det måste kosta att förråda sina ideal

Så innan någon ännu en gång anklagar oss som lämnat för att vara förrädare borde de kanske ställa en enklare fråga till sig själva: Representerar partiet jag tänker rösta på fortfarande mina värderingar, eller röstar jag bara av gammal vana, rädsla eller lydnad? Bekämpar jag eller möjliggör jag en människofientlig högerpolitik?

För egen del tänker jag inte lägga min röst på partier som säger vänster men gör höger. Jag hoppas att tillräckligt många gör samma sak så att de nya partierna får reell makt. Men även om de inte får det så är det värt det, för det måste kosta att förråda sina ideal.

Amalthea Frantz:
Varje val, inget val – eller?

Publicerad
Läs hela artikeln
3 days sedan
Håkan Gustafsson är redaktör och marknadsförare på tidningen Arbetaren. Foto: Mika Kastner Johnson, Skärmdumpar Facebook

Facket tog fajten: 12 miljoner på bara några månader

Under våren har Stockholms LS av SAC drivit in över 12 miljoner i stulna löner och ersättningar till migrantarbetare. I byggbranchen så sticker Solidariska byggare ut men nu följer andra branschfack inom SAC efter. Håkan Gustafsson har grävt i statistiken.

Under 2025 drev Byggnads in 36 miljoner kronor i obetalda löner och skadestånd. Byggnads organiserar cirka 100 000 byggarbetare. Utslaget per medlem så blir det 360 kronor.

”Det är helt sjuka siffror”, säger Byggnads ordförande Kim Söderström i en film på Facebook.

Han har helt rätt – men siffrorna kommer snart bli ännu sjukare.

För under samma år som Byggnads drev in 36 miljoner, drev den betydligt mindre fackföreningen Solidariska byggare av SAC in 13 miljoner kronor i obetalda löner och skadestånd. Solidariska byggare organiserar, avrundat uppåt, cirka 1 000 medlemmar. Utslaget per medlem så blir det 13 000 kronor. 

Om Byggnads med sina 100 000 medlemmar skulle agera på samma sätt som Solidariska byggare – då skulle summan hamna på hissnande 1,3 miljarder kronor. 

Det skulle vara ett betydande slag mot den organiserade arbetslivskriminaliteten i byggbranschen som årligen omsätter flera miljarder.

Är det en svart svan vi ser i klasskampen?

Många små vinster

Det här är pengar, som utan facket, skulle ha stannat kvar i fickorna på arbetsköparna.

Pengarna kommer från vanliga förhandlingar, blockader och stämningar i Arbetsdomstolen och i andra rättsinstanser. Det rör sig ofta om arbetsköpare som förhandlingsvägrar och bryter mot medbestämmandelagen, arbetstidslagen och lagen om anställningsskydd. Om företagare som försöker hålla inne intjänad övertid eller semesterersättning.

”Många små segrar blir en stor vinst tillsammans”, säger den fackliga organisatören och poeten Emil Boss i ett videoklipp på Facebook om de miljonbelopp som syndikalistiska fackföreningar just nu driver in i stulna löner och skadestånd.

Hemligheten bakom alla de här små segrarna är att de senaste åren har syndikalisterna i Stockholm utvecklat en facklig modell med korta karenstider, flerspråkiga förhandlare och medlemsmöten. En modell som bygger på att arbetare kan få hjälp, på ett språk som de själva behärskar, samma dag som de betalar sin medlemsavgift.

Modellen, menar sociologen Rasmus Ahlstrand, skapar en stark gemenskap när medlemmar kommer till ett fackligt möte där många talar samma språk, har samma erfarenheter av en bransch eller samma erfarenheter av hur företagare utnyttjar arbetares migrationsstatus emot dem. Men modellen bygger också solidaritet och stridsvilja när arbetare tillsammans kan ta strid – och segra.

Branschfacken slår upp som svampar i skogen

Modellen har varit så framgångsrik att man med ganska enkla medel har kunnat applicera den på andra branscher. Parallellt med med Solidariska byggares många segrar har Solidariska städare fördubblat sitt medlemsantal – två år i rad. Sett till hur organisationsgraden inom de så kallade LO-yrken har utvecklat sig senaste åren – så är det här en häpnadsväckande statistik.

Och under våren har vi sett hur flera syndikat, som branschfacken inom SAC kallas, slagit upp som svampar i skogen. 

Solidariska lantarbetare etablerades i januari – och redan i februari drev fackföreningen igenom en retroaktiv löneförhöjning på 10 miljoner kronor till 35 medlemmar på en mjölkgård. I februari startade också Solidariska hotell- och resturangarbetare. Och i mars berättade organisatören David Garriga för Arbetaren hur en av syndikatets medlemmar har blivit utsedd till lokalt skyddsombud av sina kollegor för en hel restaurangkedja i Stockholm.

Och när Solidariska-modellen dupliceras till fler och fler branscher kan man också se hur allt fler vinster staplas på varandra. Bara under de första månaderna 2026 har syndikalisterna i Stockholm dragit in över 12 miljoner i obetalda löner och ersättningar till migrantarbetare.

Pengar som annars skulle ha stannat i fickorna på arbetsköpare.

Och bakom var och en av dessa små segrar finns det arbetare som genom att organisera sig fackligt återtagit en del av sitt människovärde.

Rekordvinst för Solidariska lantarbetare: 10 miljoner i retro­aktiva löner 

Microsoft i Gävle: ”De behandlar oss som slavar”

Här är facket som dominerade AD-fallen förra året

Publicerad
Läs hela artikeln
1 week sedan

Bakom kulisserna: Väljarintervju från Ljungbyhed

Medan Greta har varit iväg och gjort annat har jag (Alexandra) varit på besök i Ljungbyhed, en skånsk ort historiskt känd som fäste för en militär övningsplats. Nu ligger här ett förvar, alltså en plats där människor som ska utvisas ur Sverige blir inlåsta i väntan på att skickas iväg.

Det regnade den här dagen och hela känslan när jag klev fram mot stängslet var… dyster. Minst sagt. Som en tung och mörk sen höstdag kändes det och det var innan jag ens hade kommit in.

Det fanns en persondörr men när jag närmade mig stängslet öppnades bilutfartsgrinden och jag fortsatte in genom den, mot själva byggnaden. En man kom ut med walkie talkie och sträckte upp handen till stopp. Han pekade mot sin walkie talkie:

– Han säger där inifrån att nästa gång porten öppnas så där får du inte bara gå in.

Jag såg förvirrat på honom men nickade för säkerhets skull.

– Okej, sa jag.

Väl inne dök det upp ett helt gäng ytterligare personer, alla i samma typ av uniform och alla vänliga men mycket allvarliga. Jag fick skriva mitt namn och några andra uppgifter på ett papper (!) och vägleddes förbi dörrar som öppnades med blippar från vakternas gummiarmband.

– Då går vi och hämtar honom, sa en av dem och jag fick slå mig ner i soffan som var mycket hårt stoppad och klädd i något som liknade en grå vaxduk.

I den i övrigt mycket sterila doften fanns ett sting av cigarettrök, som om lokalerna hade sanerats efter inomhusrökning men utan riktig framgång. På besöksbordet låg en Pippi Långstrump-bok.

Ahmed leddes in i rummet och vakterna lämnade oss ensamma. Han nickade mot mig och jag tror att han försökte le men det syntes på hela hans uppenbarelse att han inte kunde.

Jag frågade hur han mådde.

– Inte bra.

Vi är nästan jämnåriga, Ahmed och jag. Och i ungefär samma fas i livet. Den när ens små barn är viktigare än något annat. Men där slutar i princip likheterna, eftersom slumpen gav våra liv helt olika förutsättningar.

Medan jag spelade bandy hela eftermiddagarna på betongskolgården vid Hornstull i Stockholm växte Ahmed upp som statslös palestinier i Bagdad. Samma år som jag började i tvåan på Östra Reals gymnasium (läs om Östra Real-killarna som Greta och jag träffade vid Karlaplan här) flydde Ahmed först till Jordanien och därefter till Syrien där han levde i flyktingläger i flera år. År 2012 hade jag just slutfört min skattefinansierade universitetsutbildning – Ahmed flydde vidare till Turkiet. Och 2015 – när dåvarande statsministern Stefan Löfven (S) sa att hans Europa inte bygger murar, “vi hjälps åt” – kom Ahmed till Sverige.

Hur reste du från Turkiet?

– Jag åkte båt.

Till Grekland?

– Ja.

Och sen från Grekland till Sverige?

– Ja.

Var det en okej båt?

– Nej, dålig båt. Plast eller… Vad heter det?

Gummi?

– Ja, gummi. Det stämmer.

Det måste ha varit fruktansvärt läskigt.

– Vad skulle jag göra? Jag måste.

Ja. Var du ensam?

– Jag hade min bror med mig också.

Hela intervjun med Ahmed kommer inte här på bloggen, den finns istället som Väljarintervju här – hoppas att ni vill läsa. Jag har också gjort en granskning av Ahmeds fall och hur det kan komma sig att han sitter i förvar, trots att Migrationsverket vet (det finns papper på det!) att Irak inte tar emot statslösa palestinier som varit borta från Irak så länge som han har varit. Den granskningen finns här.

Ahmed mådde väldigt dåligt under intervjun, hade svårt att berätta sin historia. Extra svårt var det att prata om den tvåårige sonen Ali som enligt Ahmed vaknar varje natt och skriker efter sin pappa. Jag fick faktiskt höra hans röst en stund när familjen ringde till Ahmed under intervjun. De talade arabiska med varandra och Ali kallade mig för “doktorn” för att jag tydligen lät som läkaren på BVC.

Hur som helst. Känslan av att säga hej då till Ahmed och sedan komma ut på andra sidan stängslet för att kunna åka hem till mina barn, påminde mig om hur det var att lämna flyktinglägret Moria i Grekland år 2019. Skam, tacksamhet. Sorg.

Jag hade varit där och gjort ett reportage för Dagens Nyheter inför EU-valet, tillsammans med fotografen Alexander Mahmoud. Då hade vi intervjuat småbarnsmamman Zainab Nazari.

– Framtidslöshet är det värsta som kan drabba en. Vi har ingen aning om vad som kommer att hända om några dagar eller om någon vecka, sa hon.

– Vi har många drömmar. Men de främsta handlar om mina barn. Min äldsta dotter som är 15 år, drömmer om att bli fysiker, atomfysiker. Min son vill bli pilot, min andra dotter vill bli läkare. Jag försöker mitt bästa för att deras drömmar ska gå i uppfyllelse.

När jag lämnade Moria, var Zainab fast i familjens UNHCR-tält. Nu var det Ahmed som var kvar när jag gick. Han fördes ut ur besöksrummet för en timme på rastgården klockan 12.30. Och sedan: en enda lång väntan.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Ahmed Mohammed på förvaret i Ljungbyhed. Till sin tvåårige son säger han att han är på jobbet. Foto: Alexandra Urisman Otto

Väljarintervju: Ahmed, 40, sitter i förvar: ”Vad ska jag säga till Ebba Busch?”

För tio år sedan kom Ahmed Mohammed till Sverige. Nu sitter han inlåst i väntan på en utvisning som sannolikt inte kan genomföras.

– Sverige har förändrats, säger han i andra delen av Arbetarens väljarintervjuer.

Ahmed Mohammed håller sin ena hand hårt över den andra och lutar sig lätt framåt, där han sitter på den gråa plastiga soffan i besöksrummet. Han får anstränga sig för att få ut orden, kniper med ansiktsmusklerna när han talar. Det är som att det kryper i kroppen på honom.

– Bara att säga tio ord till dig är jättetungt för mig, får han till slut fram och lyfter ena handen, placerar den över hjärtat och visar var det gör ont.

Det är för att han oroar sig så över sin lille son, ska han snart berätta. Hans fru, sonens mamma, har skickat en video som Ahmed inte kan sluta tänka på.

Vi befinner oss på förvaret i Ljungbyhed, den gamla militära flygfältsorten mellan Helsingborg och Hässleholm i Skåne. För att komma in har jag passerat fler dörrar än jag lyckats räkna. Alla öppnade av vakter med elektroniska armband som blippats mot lika elektroniska lås. Stängsel, sluss och uniformer – så många uniformer att jag reagerar. Personaltätheten för att hålla förvarstagna på plats tycks högre än den som gäller för att vårda sjuka eller se efter barn på förskola.

I snart två månader har Ahmed Mohammed, 40, varit inlåst här. Han är uppväxt i Bagdad men eftersom hans familj härstammar från Palestina och palestinier inte beviljas medborgarskap i Irak betraktas han där som statslös. 

Svenska myndigheter förändras

I juli förra året beslutade Migrationsdomstolen i Sverige att Ahmed skulle utvisas till Irak – men det är mycket osannolikt att det kommer kunna ske. Läs Arbetarens granskning av hans fall här. Ahmed har – efter flera olika asylprocesser och ett tidigare preskriberat utvisningsbeslut som inte lett till någon faktisk utvisning –  varit i Sverige i över tio år. 

Jag frågar om han märker någon skillnad mellan Sverige idag, jämfört med det Sverige han kom till 2015.

– Sverige har ändrats, det var inte så här. Det har varit en sanning för mig länge – att svenska människor är jättesnälla. Och Sverige har jättesnälla myndigheter. Men nu byts allt. Jag tror att det är en katastrof, säger han och fortsätter:

– När jag var barn, i Irak, så såg jag en tv-serie för barn… Den hette Nils… Någonting…?

Nils Holgersson?

– Ja! Han flyger och pratar med en anka och så.

Precis, han flyger på en gås över landet.

– Just det. Jag tittade på den, ett avsnitt varje dag. Och den var jättebra. Så jag tog reda på var den kom ifrån och det var Sverige. Efter det var Sverige drömmen för mig, du vet. 

Otroligt. 

– Ja.

Och nu sitter du här på förvaret. 

– Ja…

Ahmed tystnar en stund innan han fortsätter.

– Nu när jag pratar med dig känner jag hur det domnar i benet igen.

”Min son vaknar och gråter varje natt”

Ahmed tar av sig sporttofflan på högerfoten och börjar besvärat knåda den. För drygt en vecka sedan fick han åka akut till sjukhus med domningar på hela ena sidan av kroppen. Sannolikt en konsekvens av massiv stress. 

– Det kom efter att min fru skickade filmen på vår son, säger han.

Han visar den för mig. Ali är två år och stapplar omkring i pyjamas, barfota på hallmattan. Han är upprörd, gråter och ropar: ”Babaaaa, babaaaa!”.

– Han vaknar och gråter varje natt, frågar efter mig, berättar Ahmed. 

– Min son mår inte alls bra. Varje gång vi pratar i telefon frågar han mig: ”Var är du? När kommer du tillbaka?”

Vad svarar du?

– Jag säger att jag är på jobbet. Han kan inte förstå vad förvar är… Det blir hårt för mig, känslan att jag inte kan göra någonting för mitt barn. 

Alis mamma, Ahmeds fru, har också mått väldigt dåligt sedan hon blev ensam med deras son. Två gånger har hon fått åka ambulans till sjukhus på grund av stressen, berättar Ahmed. Som läget är nu mäktar hon inte med mer än det allra mest basala.

– Förut fick Ali gå på Leos lekland och åka till simhallen. Det var jag som tog honom dit. Nu är han på förskolan och annars sitter han bara hemma hela tiden.

Förvaret i Ljungbyhed. Foto: Alexandra Urisman Otto

Finns det en människa inne i Ebba Busch?

Det är politiska beslut som avgör vad som händer med människor som söker sig till Sverige. Nu ser vi en kraftig åtstramning i migrationspolitiken. Vad tycker du om den?

– Vem ska jobba i vården? Vem ska jobba på äldreboenden? Vem ska jobba i taxi, buss, på pizzeriorna? Vem ska jobba i byggbranschen? svarar Ahmed.

Har han några reflektioner, undrar jag, om det som många kritiker har framfört: att regeringen och Sverigedemokraterna använder utlandsfödda personer som han själv som slagträ i den politiska debatten och beskyller dem för alla tänkbara samhällsproblem som de inte har någon del i. Som vice statsminister Ebba Busch till exempel, som har pratat om att ”hålla packet borta”. 

– Hur menar du?

Vad skulle du säga till Ebba Busch om hon satt här inne med oss?

– Vad jag skulle säga till henne? Jag skulle säga ”hej då”.

Det finns inget att säga?

– Nej. ”Tack snälla, hej då”. Vad ska jag säga? Jag kan inte säga någonting. Även om jag säger någonting, så skulle det inte spela någon roll för henne. Men finns det inte en människa på hennes insida?

Det måste ju finnas en människa någonstans där inne.

– Det stämmer.

Ahmed tystnar.

– Vi alla människor. Det spelar ingen roll om du är svart eller vit eller muslim eller kristen. Du måste prata med mig som människa.

Tror du att det finns någonting som kan få ”vanliga” svenskar – som har medborgarskap och demokratiska möjligheter att göra sina röster hörda – att engagera sig mer i politiken?

– De måste göra någonting. Det är jättefarligt. Sverige går i fel riktning.

Ovissheten är värst

I samband med tonårsutvisningarna och förslagen om att 13-åringar ska sättas i fängelse har det verkat som att en hel del svenskar som inte brukar demonstrera har gått ut på gatorna. Tror du att det kan bli mer sådant framöver i Sverige – fler och större protester?

– Jag tror svenskarna kan göra allt. Om de bara tänker efter… För att få tillbaka Sverige som vi känner igen.

Nils Holgersson-Sverige?

– Ja, Sverige som vi vet att det egentligen är. Snälla människor.

Vår besökstimme är slut och Ali går fram till den lilla högtalaren vid dörren och trycker på en knapp för att kunna kontakta personalen.

Foto: Alexandra Urisman Otto

– Vi är klara nu, säger han. 

Snart, efter att jag har fått låna toaletten (som inte går att låsa men istället har en vakt utanför) och slussats ut genom dörrar och förbi stängsel, kommer Ahmeds vardag att fortsätta. Klockan 12.30 får han och de andra förvarsplacerade en timme på rastgården. Annars är det i princip bara frågan om att vänta. Och det är ovissheten som knäcker honom, berättar han.

– Jag frågar om allt. Jag ringde min handläggare på gränspolisen, fick inte veta någonting. Jag pratar med min advokat, han säger: ”Jag kan inte hjälpa dig, det är inte mitt jobb.” Jag frågar: ”Vad händer med mitt ärende?” De svarar inte. Ingenting. Man får bara tänka, tänka, tänka.

Väljarintervju: ”Vi är inte vana att behöva säga ifrån”

Arbetaren granskar: Inget talar för att han kan utvisas – ändå sitter Ahmed Mohammed i förvar

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Polis skadad vid övning utanför karlskrona i Blekinge skärgård
En av de två poliser som skadades under onsdagens övning i Blekinge skärgård vårdas för allvarliga skador. Foto: Hasse Holmberg/TT

Polis svårt skadad vid övning utanför Karlskrona


En polis skadades under onsdagsförmiddagen allvarligt under en övning i Blekinge skärgård utanför Karlskrona. Ärendet rubriceras som arbetsplatsolycka och har lämnats över till enheten för särskilda utredningar.

Det var strax innan klockan elva på onsdagsförmiddagen som larmet kom räddningstjänsten. Två sjöpoliser hade då skadats under en övning vid Dragö strax utanför Karlskrona. Räddningstjänst kallades till platsen och bägge poliserna, som är mellan 50 och 60 år, fördes till sjukhus.

Kort senare meddelade Region Blekinge genom sin presstjänst att den ena av de två vårdades med allvarliga skador. Exakt vad som hänt vid olyckstillfället är ännu inte fastställt men händelsen utreds som arbetsplatsolycka av enheten för särskilda utredningar, enligt Evelina Olsson som är polisens presstalesperson.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Amalthea Frantz, tidningen Arbetarens chefredaktör. Foto: Pontus Lundahl / TT, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vandelskravet kommer drabba de redan utsatta

Regeringen vill utvisa så många som möjligt. Ett nytt verktyg är det hårt kritiserade vandelskravet, som lär slå mot redan utsatta. Kvinnojourer har larmat länge, men ansvariga ministrar lyssnar inte och vill heller inte svara på Arbetarens frågor.

Många kvinnor vågar inte anmäla våld av rädsla för att bli utvisade, och oron bara ökar – så kan vi sammanfatta resultatet av Arbetarens granskning. Reportern Hanna Strömbom har pratat med kvinnojourer runt om i landet och med ett tiotal jurister med expertis inom området. 

Att inte utvisa offret borde vara en självklarhet. Just anhöriginvandrade kvinnor som utsätts för våld skulle kunna hjälpas av ett tillägg i utlänningslagen, men i stället väntar vandelsprövningar av förövare. I hur hög grad även anhöriga kommer utvisas är oklart.

Arbetaren har sökt ansvariga ministrar, som i vanlig ordning inte vill ställa upp på intervju. Därmed får läsarna inte svar på exempelvis frågan: ”Vad säger du till dem som inte vågar anmäla våldsbrott för att deras våldsverkare är densamma som den anhörig som de fått tillstånd för?”

Ska ”avlägsna utlänningar ur landet”

Vad som däremot är tydligt är att politiken är inriktad på att utvisa så många som möjligt. Det nya så kallade vandelskravet som regeringen presenterade den 24 mars har syftet att ”skapa större möjligheter att kunna avlägsna utlänningar ur landet”. 

Våld i nära relationer kan vara svårt att bevisa – det är en del av problematiken i att våga anmäla. Men allvarliga brott, som misshandel i relationer, har även tidigare kunnat leda till utvisning. Vandelskravet öppnar för helt nya, godtyckliga bedömningar. 

Marie Demker, professor i statsvetenskap, säger apropå våldsutsatta kvinnors situation att domstolarna knappast är glada över vad som komma skall: ”Det är svårt nog att tolka kriterierna i förhållande till de enskilda fallen, men nu ska man dessutom utveckla en egen praxis på de här ganska vaga grunderna.”

Anna Jörgensdotter utvisningar TIdö

Anna Jörgensdotter:
Vem är värdefull nog i Tidösverige?

Vandel för arbetare – kontra arbetsköpare

Godtyckligt var ordet. Om du vandelprövas kan detta räknas in: om du har yttrat dig till stöd för våldsbejakande organisationer. Om du har fått enstaka böter. Om du har jobbat svart. En behändig mall att använda även för svenska medborgare med tiden, när makthavarna tycker att det passar.

Till bristande vandel ska även räknas att dra på sig skulder utan att ha för avsikt att betala dem. Tror någon att det kommer användas för att sätta dit alla arbetsköpare med miljoner i löneskulder? Knappast. Det är i stället en kamp som alltmer bedrivs av syndikalistiska arbetare inom bygg, städ, lantbruk med mera. 

Oftast är de migranter, och ofta hotas de med utvisning av sina arbetsköpare om de inte accepterar sina urusla villkor. På liknande sätt som de våldsutsatta kvinnorna hotas av sina män. 

På listan över hot kan nu arbetsköparna alltså snart lägga till: även om du har uppehållstillstånd kan du utvisas om det kommer fram att du jobbat svart. 

Fortsätter slå mot redan utsatta

Riktningen är tydlig: politiken vill ha ett land med lydiga, rädda invånare. Rädda för att bli arbetslösa, tjäna för lite för försörjningskravet, bli vräkta, bli vandelsprövade. Ett land med så få icke-vita som möjligt, som vår krönikör, advokaten Silas Aliki, skrev apropå de så kallade tonårsutvisningarna. Att även våldsutsatta kvinnor åker ur landet är tydligen inget problem. Tidöregeringens planerade migrationspolitik backas dessutom i många fall upp av Socialdemokraterna. 

Jag väljer att upprepa Silas Alikis slutsats:

”Om utvecklingen ska kunna vändas är det dags för oss alla att acceptera att de förslag som läggs inte syftar till ordning och reda. De konsekvenser som nu väcker starka känslor var nämligen förutsägbara – det påpekades av ett antal remissinstanser, som ignorerades. Den nuvarande politiken vill åstadkomma ett Sverige där det finns så få icke-vita människor som möjligt, och där de som inte kan utvisas lever med en ständig känsla av att vara oönskade och skräckslagna. Bara om vi förstår det kan vi formulera ett verkligt motstånd.”

Kvinnojourer larmar: Vålds­utsatta rädda att utvisas med förövaren

Återupprättelse för Chilo som städade hos Magdalena Andersson

Publicerad
Läs hela artikeln
4 weeks sedan
Bianca Ingrosso och Alexandra Urisman Otto
Kvällstidningarna rapporterar om att Bianco Ingrossos relation med en miljardär är över, samtidigt som klimatkrisen accelererar. Foto: Henrik Montgomery/TT, Annika Hammerschlag och Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Bianca Ingrosso är singel och havet hetare än någonsin

Medan isarna smälter, korallreven förloras och vi närmar oss allt fler tippningspunkter väljer journalistiken att drunkna i kändisskvaller.

Är det någon annan än jag som tycker att det känns som att man går omkring i ett hus där vardagsrummet står i lågor, det är bajsöversvämning på hela toan och vattnet forsar ur kranen i köket – samtidigt som ingen riktigt pratar om något av det?

Den globala medeltemperaturen i haven är nästan uppe på de rekordnivåer från 2024 som forskarna då beskrev som ”chockerande”. Det här kan vara ett tecken på något som allt fler har varnat för de senaste veckorna: att det senare i år kan komma en Godzilla-variant av väderfenomenet El Niño, som i sin tur innebär ökad risk för en väldig massa obehagliga saker. Som torka i till exempel Australien, kraftiga skyfall i Sydamerika eller rubbade skördar på många olika håll. Som om det vrickade globala livsmedelssystemet (där hundratals miljoner människor svälter, en tredjedel av all producerad mat slängs och miljarder människor lider av fetma) behövde en extra massiv utmaning.

Dessutom skulle det med största sannolikhet innebära nya globala medeltemperaturrekord.

James Hansen: Uppvärmningen accelererar

Men hörni, hörde ni förresten om Bianca Ingrosso? Hon var, enligt Aftonbladet, ”kär och dejtade en kille.” Men nu, berättar hon själv (i tredje person) på sin vlogg, är det över:

”Bibbi är singel”, ska hon ha sagt och det var med största sannolikhet kvällstidningarnas mest lästa nyhet i går.

Förlåt, jag kom av mig lite. Det gjorde också svenska medier efter alla ”satsningar” på klimatjournalistik i kölvattnet av Greta Thunbergs skolstrejkrörelse för vad som känns som en hel evighet sedan. Och nog synd är det att alla redaktioner – även om de säger att de gör motsatsen – drar ner på sin bevakning av den lilla ”frågan” planetens livsuppehållande system. Nu när den behövs mer än någonsin. 

För en av världens förmodligen genom tiderna mest välrenommerade klimatforskare, James Hansen, varnar för att havstemperaturerna är ett tecken på något annat än bara Godzilla-strömmarna: att uppvärmningen accelererar och att läget är betydligt värre än vad etablerade modeller tidigare har förutspått.

Närmar oss allt fler tippningspunkter

Så samtidigt som Bianca Ingrosso sörjer att hon inte längre är ihop med miljardären hon nyligen åkte privatplan, yacht och bodde på ”lyxigt spahotell” med i Thailand – this is what you need to know:

Det finns en tidsfaktor när det gäller klimatkrisen – och tiden är ute. Vi har passerat tröskeln för alla världens korallrev, de är förlorade. Vi är oerhört nära flera andra, helt avgörande, tippningspunkter. Bland annat finns en risk för abrupt thaw, plötslig upptining, av permafrosten. När den tinar sätts processer igång i marken som leder till utsläpp av stora mängder nya växthusgaser – det blir ännu varmare. Avsmältningen av isarna på Grönland och i Västantarktis ligger enligt forskarna sannolikt vid omkring 1,5 graders uppvärmning. Tillsammans kan de ge en långsiktig havsnivåhöjning på över tio meter. Jag repeterar: TIO METER.

Varje dag som vi lever som vi lever, innebär ytterligare död, lidande och katastrof för de mest sårbara – redan nu – och alla andra människor som någonsin ska leva på den här planeten efter oss. Vi har ingen moralisk rätt att skada dem på det sätt som vi gör. Varken du, jag eller Bianca Ingrosso.

Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

Aktivister från Skogsuppropet vid SCA:s massafabrik i Timrå

Aktion mot SCA i Östrand: Aktivister kedjade fast sig

Allt fler svenska arter rödlistas: ”Oroväckande”

Utsläpp motsvarande 84 länder efter två veckors krig

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 weeks sedan

Greta och Alexandra: En svältande renkalv i garaget

Vårdagjämningen har passerat och vi har rest vidare! Hittills har vi besökt: 

Ett gäng platser längs röda tunnelbanelinjen i Stockholm, Gävle, Umeå och Vännäs, Murjek, Jokkmokk och Forshällan, Kiruna, Vittangi, Västerås, Örebro och Södertälje. 

Som ni märker är det än så länge bara möten från en bråkdel av dessa platser som hunnit ta plats i bloggen. Det kommer mera! 

Det publiceras också en hel del andra texter på Vad fan ska man göra-temat. Till exempel den första av Arbetarens Väljarintervjuer som finns att läsa här. Och min (Alexandras) analys av den årliga journalistiska genomklappningen i samband med Klimatpolitiska rådets rapport här.

SimmonÁilu i Forshällan: ”Jag har stridit för samisk folkrätt”

Nu till intervjun från Forshällan utanför Jokkmokk där vi fick sitta vid köksbordet hemma hos Julia och SimmonÁilu, tillsammans med dem och vännen Jannie, som bor i huset intill.

Innan vi slog oss ner hade vi fått hälsa på en renkalv – miesie på samiska – som fått ett tillfälligt hem i garaget. Han såg upp på oss med frågande, mörka ögon samtidigt som vi i vår tur såg på hur Jannie försåg honom med foder och klappade honom mellan hornen. Hon hade hittat honom i hjorden ett par veckor tidigare, utmärglad och skadad. Nu var hans bakben lindat och hon fick hjälpa honom både att ställa sig upp och lägga sig ner. Han åt och var i bättre skick än när hon tagit hem honom, men ännu var vägen lång för att få den lille frisk igen. Jannie var osäker på hur det skulle gå.

Inne i huset drack vi te, åt fruktsallad och jag frågade om de ville ge sin syn på det politiska läget i Sverige. SimmonÁilu tänkte på framtiden för hans och Julias snart tvåårige son, som låg och sov i rummet intill. 

– Jag har stridit för samisk folkrätt, för folkrättsliga frågor, hela mitt vuxna liv på olika sätt. Mot kapitalistiska intressen. Till exempel gruvdrift och skogsbruk som sliter sönder våra traditionella marker. Men när det kommer in ett fascistiskt parti i regeringsbildning, då sprider det sig nedåt i byråkratin. Ner i nämnder. Och nämnderna väljer tjänstemän och så vidare, sa han. 

– Det går kanske inte så fort men om det politiska klimatet fortsätter i fascistisk anda så kommer ju min son inte kanske ens strida för sin rätt att leva det traditionella livet som jag lever utan kanske sin rätt att ens leva. Det är jag genuint orolig för.

När SimmonÁilu tystnade tog Julia vid:

– Det är pengarna som styr allt i dag. Man kan inte längre kalla det demokrati när de som sitter i nämnder, i styrelser, i folkvalda plenumsalar… När de inte driver egna frågor utan frågor som de tror att de med pengar kommer gilla. Man har tappat bort demokratin och står inte upp för sina egna saker längre. Utan man står upp för andras rätt att expandera, sa hon.

– Varför är det så många som finner sig i det? Att fortsätta jaga mer pengar och makt. Varför jagar man någonting som är så destruktivt när det finns så mycket annat i livet som faktiskt är värt att leva för? Man missar hela poängen på något vis. 

Julia i Forshällan: ”Vi skulle kunna vara självförsörjande”

Både i Sverige som helhet, men också inom det samiska samhället, saknas ofta tron på att det går att förändra på djupet, resonerade Julia.

– Vi har skogar, vi har färskvatten, vi skulle kunna vara självförsörjande och ha ett fullt fungerande samhälle. Men ändå så väljer vi till exempel att först exportera el för att sedan importera den dyrare – för att någon ska få en vinst. Vi väljer att vara en del i ett destruktivt kapitalistiskt system och vi lär oss i skolorna att det här är sättet att leva. Men vem är det som bestämmer det? Hur blev det så? Det känns som att vi har gått vilse, sa hon. 

– Inte ens i det samiska samhället pratar man för våra rättigheter, för vad vi vill. Utan redan från början börjar man blanda ihop det med vad andra vill. Man ska ta hänsyn till skogsindustrin, man ska ta hänsyn till företagarna, man ska ta hänsyn till vad jägarna säger… Redan innan vi ens har fått säga vad vi vill, så börjar vi berätta hur vi ska kunna anpassa oss. Och då har man stängt alla möjligheter till något nytt. Vi får inte ens drömma om ett eget samhälle utifrån våra förutsättningar. 

Ett barnskrik avbröt oss för en stund. Medan föräldrarna hjälptes åt att få familjens yngsta att somna om, tog vi mer fruktsallad. När alla var tillbaka igen talade vi om motståndskraft, resiliens. 

I höstas kunde min tidigare kollega Peter Alestig rapportera att nästan alla länsstyrelser hade skrotat arbetet med att rusta Sverige för värre översvämningar, skred och ras. Men vid sidan av myndigheternas arbete finns också annat som kan vara avgörande för att vi ska vara redo för det som kommer. Och här finns mycket att lära från urfolken.

Jannie:

– Som samer kan vi tycka olika men vi kommer ändå lyssna på varandra. Du har chans att övertyga mig till en annan åsikt för vi har ett gemensamt mål: Vi bryr oss om vad renen behöver. Jag är beredd att ändra mig om du har en bättre idé. Den flexibiliteten finns i renskötseln och den förmågan har vi därför också i andra frågor.

”Ingen majoritetsregering skulle vakta mina frågor”

Det här är ett sätt att hålla ihop och utvecklas tillsammans, beskrev Jannie och pekade på hur något motsvarande saknas i den svenska majoritetskulturen.

– Folk känner ju inte sina grannar. Du har ju inte ens ett community med dem som du ser varje dag. På så sätt är motståndskraften en helt annan i den samiska befolkningen.

Jag vände mig till SimmonÁilu igen. Det kändes som att vi inte var helt klara med hans oro inför sonens framtid. 

Kan du vara mer konkret, vad är det du är orolig för?

– Oavsett vilken regeringsbildning som sker, så tillhör jag en minoritet i en minoritet. Jag är renskötande same. Som same är man minoritet och som renskötare är man minoritet av en minoritet. Så det finns ingen majoritetsregering som någonsin skulle vakta mina frågor, så att säga, sa han. 

– Om man går då till risken för nästa generation. När fascismen får allt större spridning i samhället så kommer det inte bara handla om land, utan då… Ja, det är ju bara fantisera utifrån när fascismen senast var fullt aktiv.

Så mörkt får vi avsluta rapporteringen från samtalet i köket i Forshällan och återkommer från en annan ort i nästa inlägg. 

På temat tungt, förresten: Efter att vi lämnat Sàpmi kom det sorgliga beskedet att kalven, miesie, inte klarade sig. Jannie skrev själv på sin Instagram:

“Gæjtoe för allt du var.

För allt du lärt mig.

För att du kom till just mig.

För allt du visade.

För allt gos.

För all glädje.

Miesie lärde mig att kommunicera på ett djupare plan.

Han lärde mig, gav mig kunskap på andra frekvenser.”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 weeks sedan
Aktivister från Skogsuppropet vid SCA:s massafabrik i Timrå
Timmerbilar och tåg hindrades från att ta sig in till SCA:s massafabrik i Timrå på onsdagsmorgonen. Foto: Christofer Kebbon

Aktion mot SCA i Östrand: Aktivister kedjade fast sig

En blockad inleddes under onsdagsmorgonen mot skogsbolaget SCA:s massafabrik Östrand i Timrå. Bakom aktionen låg klimataktivister från nätverket Skogsuppropet.

– SCA är värst i klassen, säger Skogsuppropets talesperson Alva Danielsson i ett mejl till Arbetaren.

Blockaden, där aktivisterna bland annat kedjade fast sig vid järnvägsspår och grindar, är en del i Skogsuppropets pågående kampanj mot skogsjätten SCA som trots hård kritik fortsätter att avverka Sveriges sista naturskogar.

Skogsstyrelsen: Avverkningen av naturskogar måste upphöra

Nyligen släpptes en rapport från Skogsstyrelsen som visar att avverkningen av naturskogar omedelbart måste upphöra. Trots det har avverkningstakten i Sverige tvärt om fyrdubblats. Vilket fått miljöorganisationer att rasa.

– I enlighet med Skogsstyrelsens senaste rapport kräver vi att all avverkning av de sista naturskogarna upphör. I stället behöver vi skydda det som ännu finns kvar, och titta på hur vi kan restaurera det som redan förstörts, säger Alva Danielsson.

Polis som kallades till platsen begärde ett stopp för all tågtrafik i området där aktivisterna kedjat fast sig. Stoppet hävdes dock vid 10-tiden på förmiddagen. Enligt Sundsvalls Tidning upplöste aktivisterna själva blockaden och de som låst fast sig ska ha förhörts av polis på plats innan de senare släpptes.

Allt fler svenska arter rödlistas: ”Oroväckande”

Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

En annan värld växer när maskinerna står stilla i skogen

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln