Sommarföljetongen: Högspänning – del 5

1.2.2
Under andra halvan av november förvärrades mina symptom. Jag hittade en lugnande kräm som dämpade det mesta av klådan och köpte tunna svala lakan från Hemtex för att minska nattsvettningarna, men hade ändå oerhört svårt att sova. Det spelade ingen roll hur trött jag kände mig under dagen och hur slutkörd jag var när jag kom hem från jobbet, när jag väl låg till sängs halv elva på kvällen vägrade hjärnan gå med på det som kroppen bönade och bad om. Snarare var det som om den fick fnatt, som om den bestämde sig för att lägga in en högre växel och dra ifrån. Jag kastades från den ena tanken till den andra utan hejd. I ena stunden var det lektioner som behövde förberedas och prov som skulle rättas, i andra stunden funderade jag över om det inte var dags att ta katterna till veterinären för en rutinkoll och så undrade jag om det löst sig för Simon med det där jäkla bostadsbidraget.

Tydligen hade han och kompisarna sökt pengar från Försäkringskassan när de flyttat in i den där hutlöst dyra förortslägenheten och allt var frid och fröjd tills en av dem börjat jobba, dumt nog han som stod på både kontrakt och bidragsansökan, och nu hade de blivit granskade och krävda på en massa pengar i återbetalning. Klas hade lovat att ordna det där, tyvärr hade jag ingen möjlighet att hjälpa till. [28] Men hur hade det gått? Där jag låg i mörkret fick jag upp hemska bilder av hur skulderna samlades på hög, hur pojkarna blev osams kring vem som var skyldig vad och så en dag hade de inte ens möjlighet att betala hyran. Stolt och envis som Simon var berättade han inget för mamma eller pappa utan packade sin ryggsäck och gav sig ut på Stockholms gator, vandrade runt där som ett grönhårigt, rangligt spöke tills en bil stannade in och rullade ned vindrutan och det kom en viskning … Min lilla pojke! Jag kippade efter andan. Om jag skulle ringa Klas och höra hur det gått? Nej. Senaste gången jag ringde svarade Jenni, trots att det var till hans mobil jag ringde. Som en maktdemonstration.

Sovrumsdörren gled gnisslande upp. Det var Stig som stångat sig in. Han hade märkt att jag låg vaken, nu jamade han lite försiktigt och hoppade upp vid min sida där han kurade ihop sig som en hårig liten snäcka. Sakta, sakta strök jag hans päls och kände värmen från den mjuka kroppen. Slagen från hans lilla katthjärta dunkade mot min hand.

Gryningsljuset föll in genom en glipa i persiennen. Jag måste ha sovit, åtminstone någon timme. Men alldeles för lite för att orka med en arbetsdag bestående av tre lektioner och så en timmes APT och rättningar på det. Jag stönade och rullade runt på sidan, allt jag ville var att få ligga kvar där, helst i en evighet men snart skulle klockan ringa och nu reste Stig på sig och sträckte mödosamt ut sin ryggrad i det att han jamade mer bestämt, ge mig frukost, nu! Jag tryckte kudden över huvudet. Åh herre gud, vad jag behövde få lite ordentlig sömn.
En molande värk i axlar och nacke, ibland subtil, ibland våldsamt dunkande.
Och ändå var det bara början. I december kom smärtan. En molande värk i axlar och nacke, ibland subtil, ibland våldsamt dunkande.

Värktabletter och smärtstillande geler hjälpte bara delvis, en kortare stund, sedan var den där igen, värken. Och svettningarna fortsatte. Jag räknade ut att jag använde nästan dubbelt så mycket kläder som normalt, tvättmaskinen gick på högvarv och över husets alla dörrar hängde ständigt något på tork. Efter ett tag kom jag på att det var bekvämast att gå runt i bara trosor och t-shirt hemmavid, eller ännu hellre helt naken. Så härligt att ligga lite knottrigt kall i soffan och lyssna på reprisen av Medierna!

Men jag fick akta mig noga så att grannarna inte såg mig, här på Rothwallsvägen ligger ju husen tätt som attan. [29] Särskilt noga var jag att skyla mig västerut, där familjen Karayilan bodde. Förvisso var jag inte helt på det klara med kurders inställning till nakenhet, men jag tog det säkra före det osäkra och iakttog sedesamhet. Klart var i alla fall att Stig inte uppskattade mina nya »kläder«. Han vägrade hoppa upp och ligga på mitt blottade hull, och när jag lyfte upp honom och tryckte honom mot mina bara bröst ryste han och försökte åla sig ur mitt grepp. Det var som om textilierna var min päls i hans ögon, och att detta var något fel och sjukt.

Till slut blev sömnproblemen för mycket. Jag ringde vårdcentralen och fick träffa en ung kvinnlig läkare på Spinnaren borta vid Gamlestadstorget. Vi fick ingen jättebra kontakt. Jag har svårt att sätta fingret på vad det var, jag skulle inte säga att hon äcklades av mig, men någonstans i närheten. Hennes blick var dömande, sträng i det att hon plutade ofrivilligt med sina fyllda läppar. Hennes markerade kindben och nasala uttal andades Fiskebäck eller Askim. Den här offentliga inrättningen i stans östra förorter var under hennes värdighet, blott ett trappsteg på väg mot en plastikkirurgisk privatklinik eller allra helst Norge, landet av mjölk och honung. [30] Det puttenuttiga flickebarnet la inte två strån i kors, tog mitt blodtryck vilket var »lite högt« och skrev ut ett recept på två förpackningar Imovane, vilket jag provade i ett par dagar innan jag gav upp. Tabletterna smakade hemskt bittert, en smak jag inte riktigt fick bort från tungan trots att jag svalde dem med sötsliskig blandsaft. Förmodligen hade tillverkaren tillsatt beskan i all välmening för att de skulle bli svårare att överdosera, men vad hjälpte det mig.
1.3
Det var i samma veva som allt det där med betygen satte i gång. Eller var det först senare, på vårkanten? De där sakerna flyter ihop, känns orediga och avlägsna trots att det bara är ett par år bort. Jag vet inte, jag har inte alla papper med mig här ute, det mesta är kvar i Utby. Men vid närmare eftertanke är jag ganska så säker på att det var i början av vårterminen 2015 som mina bedömningar ifrågasattes. Ett antal elever, däribland Felicia Falkensten, hävdade att det var »omöjligt« att få A av mig. Vilket var en uppenbar lögn, jag hade många elever som presterat A:n i såväl Svenska 1 som 2 och 3. Nu råkade det inte finnas särskilt många A-elever i de aktuella klasserna, däremot en hel del B-elever. Ändå höjdes röster om att jag var »för sträng« i min bedömning, att det var »orättvist« eftersom deras kompisar som hade andra svensklärare minsann hade »en massa A:n«.

Visst, det nya betygssystemet [31] har haft en del inkörningsproblem med missuppfattningar från både lärare och elever, där en del tolkat det som att en elev måste prestera enbart A på samtliga uppgifter under kursen för att få slutbetyget A, vilket inte stämmer. Svårigheten att få A jämfört med de gamla MVG och femma har också skapat mycket hets och press hos högpresterande elever, en hets och press som även drabbar de lärare som gör bedömningarna.
Elever som är missnöjda med betygen är ingen nyhet, tvärtom hör det till yrkets vardag.
I den bästa av världar skulle vi lärare inte ens behöva agera domare på det här ibland rent livsavgörande viset, vilket jag tror skulle öppna upp för ett mycket mer jämlikt kunskapande tillsammans med eleverna. Men det är (och förblir, förmodligen) en utopi. Egentligen är det enkelt. Skolverket har ställt upp ett antal kriterier som ska vara uppfylld a för att eleven ska uppnå ett visst betyg. Uppfylls inte kriterierna kan man inte heller få det betyget. Elever som är missnöjda med betygen är ingen nyhet, tvärtom hör det till yrkets vardag. Det har alltid vädjats och hojtats och ojats och ibland har det gjort ont att vara bestämd, men efter alla tårar och hopknycklade papper (och inte så få fantastiska uppryckningar på mållinjen) så har stormen alltid bedarrat.

Inte den här gången. Nu var det som om de vägrade ge sig, som om de kände att de hade medvind. Lärarna, skolledningen, vi är tillbakapressade, på reträtt medan eleverna och föräldrarna flyttar fram gränserna och ständigt kräver mer inflytande, mer makt. Och passar det inte kan man alltid hota med att byta skola, använda sin konsumentmakt på den fåfängans marknad som våra kunskapsanstalter förvandlats till.

Snart gick min telefon varm, det var mammor och pappor och till och med storasyskon som minsann ville veta varför just deras lilla geni inte ansågs värdig ett A i ett annars nog så imponerande betygsdokument. Tja, vad skulle jag säga, det kunde ju ha att göra med att det lilla geniet inte kunde göra »välgrundade och nyanserade reflektioner över hur språklig variation hänger samman med talare och kommunikationssituation samt ge exempel på och nyanserat diskutera hur språk och språkbruk kan markera avstånd och samhörighet, utifrån flera olika perspektiv« [32] eller var oförmögen att »översiktligt diskutera stil, innehåll och bärande tankar i skönlitterära verk och författarskap från olika tider och epoker utifrån centrala litteraturvetenskapliga begrepp, samt ge exempel på litterära verkningsmedel, resonera nyanserat om dessa och utförligt och nyanserat diskutera hur de skönlitterära verken förmedlar idéer och känslor samt sätta dessa verk och författarskap i relation till förhållanden och idéströmningar i samhället«. [33]

Men det var lönlöst, hur jag än hänvisade till objektiva, hårda fakta (sådant är ju annars populärt i vårt samhälle), helt enkelt försökte visa vilket mått av professionalitet jag utgick från jämfört med deras vanskliga nepotism så fortsatte påståenden och beskyllningar att flyga i en aldrig sinande skur.

Veckan efter kallades jag på möte med Åsa och Karl-Martin, som var ämnesansvarig inom svenskan och fackligt förtroendevald för Lärarnas Riksförbund. Trots att syftet med mötet var att diskutera »problemen med mina bedömningar« kände jag mig ändå hoppfull över att facket var inblandat på så tidig nivå. För mig framstod facket fortfarande som åtminstone vagt illuminerat av forna dagars stordåd. [34] Det var innan jag visste vilka fruktansvärda svek de var kapabla till.
Det var innan jag visste vilka fruktansvärda svek de var kapabla till.
Å andra sidan var Karl-Martin något av min nemesis på skolan. En femtiofemårig maktfullkomlig herre, alltid klädd i grå kavaj med läsglasögonen dinglande i sina senilband över den svarta skjortan. Karl-Martin var lärare i filosofi och svenska, enligt egen utsago »konservativt lagd« när det gällde politik. [35] Själv var jag mer eller mindre övertygad om att han röstade på Sverigedemokraterna, eller att han åtminstone var en mörkblå moderat som tvekade om han skulle ta språnget, som så många andra gjorde i vårt land de där åren, de som förde oss närmare och närmare avgrunden med hjälp av valsedeln.

Jag kände mig alltid illa till mods när Karl-Martin kom in i personalrummet, särskilt om jag just då råkade ha någon utläggning och han fixerade mig med blicken medan han beredde sig en wiener melange ur kaffemaskinen. Oftast behövde han inte ens säga något [36], vissa personer (särskilt män) har förmågan att göra ned en ickeverbalt, det räckte med att han smålog lite överseende, eller kisade i fjärran som om han övervägde om han skulle gå fram och slå ihjäl mig.

Typiskt nog bodde Karl-Martin också i Utby. På den finare sidan norr om Utbyvägen, i en av de pråliga villorna på Anders Mattssonsgatan, med sin fru som såg ut som en piffigare variant av Kerstin och en gigantisk mastiff. Karl-Martin var det enda dåliga med Utby, ja förutom att klassiska Utby Pizzeria (stans bästa) bytt namn till mer generiska I Love Pizza och tagit bort min favorit Tellus från menyn, den som var toppad med kantareller.

Jag hade ändå en vag förhoppning om att Karl-Martin kunde skilja på sak och person, att han skulle backa en kollega i en fråga som hela kåren kämpade med. Betygsinflationen var förresten inte bara en internsak utan ett gigantiskt demokratiproblem på sikt. Dessutom hade han i tidigare konflikter varit ganska bestämd mot vår gamla chef, och han brukade aldrig missa en chans att håna konkurrentfacket Lärarförbundet för att de till skillnad från LR även organiserade rektorer.
Genast när jag kom in i rummet kände jag att något var fel. Tydligen avbröt jag en rolig anekdot som Karl-Martin höll på att berätta för Åsa, som fnittrade så att mascaran klibbade, men när de fick syn på mig tystnade de. Karl-Martin harklade sig och rättade till en av de pastellfärgade kuddarna. »För all del, låt inte mig störa«, sa jag och gick på skämt bakåt ur rummet med överdrivna steg, men det tyckte de inte var roligt.

Så började allvaret. Åsa gjorde en dragning av situationen så som hon uppfattat den, vilket i stort sett gick ut på att mina elever i lägre grad nådde upp till »förväntningarna« i jämförelse med snittet för både kollegor på skolan och de andra kommunala gymnasierna i stan. Karl-Martin fyllde i att facket automatiskt kopplas in i sådana här fall och att mina rättigheter givetvis skulle tillgodoses, men att han »som yrkesman var något bekymrad«.

I vad som utvecklade sig till en miniföreläsning i didaktik betonade Karl-Martin vikten av en hög intellektuell nivå på undervisningen, att man ofta kunde lägga ribban högre än vad man trodde och få det stora flertalet att resa sig över sin nivå. Men, och här kom hans invändning, detta krävde också att läraren lyckades få eleverna att tillgodogöra sig denna höga nivå. Frågan han ställde utan att ställa den var om jag var kompetent nog.
Darrande av återhållen vrede bad jag honom konkretisera sig, varpå han kom dragande med uppgiften om Hvitfeldtskakravallerna [37] och ett par nybörjarmissar jag gjorde under mina första år på skolan. »Ibland undrar jag om gymnasiet verkligen är rätt plats för dig Lotta«, sa Karl-Martin avslutningsvis och la samman sina fingrar. »Å andra sidan är väl universitetet inte det heller. Kanske en … folkhögskola?«

Åsa harklade sig och hasplade ur sig några plattityder om vilken »verkligt jätteduktig lärare« jag var och påminde om mitt engagemang kring Världsbokdagen och hur jag tillsammans med skolbibliotekarien verkat för att hålla bokutbudet både uppdaterat och spetsigt. Men sedan var det slut på medhårssmek, sedan var det jag som i en allt mer bisarr förhörssituation i detalj fick redogöra för varför den och den eleven inte förtjänade ett högre betyg. Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag inte slarvat med dokumentationen, jag tyckte att mina argument var rediga och korrekta, och de hade inte mycket att sätta emot, bara hummade och antecknade, ändå var det något som skavde.
Om inte facket fanns till hjälp, vilken räddning var då att vänta?
När jag kom hem kände jag mig mer än tillintetgjord, alldeles tillplattad, som en mask man trampat på. Och så oerhört ensam. Karl-Martin hade inte gjort ett uns till min fördel, tvärtom. Om inte facket fanns till hjälp, vilken räddning var då att vänta?

På kvällen, efter att jag stärkt mig med lite Stolichnaya, repade jag mod, något så när. Inte kunde jag ge upp så lätt, jag fick helt enkelt gå till högre instans. Så fort jag fick tid och samlat kraft skulle jag ringa till LR:s kansli och höra vad de tyckte. Då skulle det bli andra bullar! I bästa fall skulle allt slå tillbaka mot stroppen Karl-Martin, riktigt ordentligt skulle det svida när skiten exploderade i hans händer.

Sedan kom den där Stockholmsresan och inget blev sig riktigt likt. Plötsligt kändes att ringa facket som något oöverstigligt, ja ens att fatta tag i en telefonlur blev tidvis oerhört svårt, som att lägga handen på en spisplatta och hoppa ned i en isvak på samma gång, allomfattande plågsamt och totalt skräckinjagande.

 

 

FOTNOTER:

28) Sedan flera år låg jag på en sjuttiofemprocentig anställningsgrad, vilket jag var nöjd med men som rent ekonomiskt gav ett ganska litet svängrum.

29) »Packade som sardiner«, som Klas en gång uttryckte det, »som de där slavskeppen som seglade över Atlanten.«

30) Det är förresten inte bara vårdpersonal som tjänar bra i Norge, på senare år har det även blivit vanligt bland lärarkollegor att emigrera, se bland annat artikeln »Svenska lärare tjänar dubbelt i Norge«, Skolvärlden 19/5 2015.

31) Systemet infördes 2011 i samband med Lgr 11. Tanken med den nya skalan A–E var att skapa större differentiering och rättvisare betyg. Det tidigare Godkänt-betyget var vittomfattande och kunde inkludera elever som precis klarade sig över gränsen från att bli underkända och elever som var nästan Väl godkända. Nu finns det fem nivåer, där kunskapskraven är tydligt preciserade för A, C och E-nivå. För att få ett D ska man ha uppnått alla mål för betyget E och övervägande för betyget C. För att få ett B ska man ha uppnått alla mål för betyget C och övervägande för betyget A.

32) Ur kunskapskraven för Svenska 1.

33) Ur kunskapskraven för Svenska 2.

34) Även om just lärarkårens kampvilja varit påfallande låg här i landet. Den senaste lärarstrejken ägde rum 1989 då lärare i Storstockholm gick ut i strejk, vilket ledde till splittring mellan de två lärarförbunden och föranledde LO-basen Stig Malm att kalla de strejkande för »vandaler« och dåliga föredömen för skolungdomen. Över lag är lärarna alldeles för plikttrogna och självuppoffrande, stillatigande accepterar de alla försämringar medan de knyter näven i fickan.

35) Hans favoritfilosofer var Hegel, Schopenhauer och Nietzsche, i den ordningen.

36) Vid ett tillfälle när Karl-Martin hörde mig och engelskläraren Ylva prata om att det är samma patriarkala strukturer hos talibanerna som bland svenska män, bara att de tar sig olika uttryck, klev han fram och pekade på vårt otäckta hår och Ylvas kanske lite väl tilltagna urringning och fräste att om det här varit i Afghanistan hade vi varit halshuggna vid det här laget, varpå han visslande gick bort mot mikrovågsugnarna medan vi satt obekvämt paffa ett tag tills vi började småprata om något trevligare.

37) Karl-Martin vid ett annat tillfälle om Göteborgskravallerna: »Polisen daltade alldeles för mycket med slöddret. De sköt för få, siktade för dåligt.«

Publicerad
4 days sedan
”Journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt.” Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC. Foto: Magnus Lejhall / TT /

Dagens ETC: Vi granskar allt och alla

Ninïan Sassarinis-McGowann och Gabriel Kuhn ifrågasatte i en debattartikel i Arbetaren två granskningar av Palestinarörelsen och vänstern som Dagens ETC gjort under våren. Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC, svarar.

Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan, som båda tillhör SAC Syndikalisterna, undrar i Arbetaren (#54/2026) om ”sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap?” Det korta svaret på den lagom insinuanta frågan är att nej, självklart inte. Men däremot tror jag fler inom detta vänsterns medielandskap skulle må bra av en sund populism, i betydelsen att göra avslöjande och undersökande journalistik som vänder sig till många snarare än att jaga inbördes beundran. Det har i alla fall fungerat för Dagens ETC. 

Det är två specifika artiklar som Kuhn och Sassarinis-McGowan riktar sin kritik mot. 

Först ut är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör” som de menar bland annat eldar på ryktesspridning, är otillräckligt anonymiserad och gör tveksamma nedslag i en persons bakgrund. Sedan handlar det om en annan granskning, ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”, som de anser ”blandar två saker som inte ska blandas”, det vill säga både hur en Säpo-resurs rekryteras och vad hon möter i den autonoma miljön.

Kuhn och Sassarinis-McGowan hävdar att Dagens ETC arbetar med ”opålitliga källor” för att istället prioritera ”sensationalism och klickbete”. Nej, klickbete är inte intressant för Dagens ETC. Journalistiken är låst. En klatschig men korrekt rubrik gör förhoppningsvis att en nyfiken beställer prenumeration, men den avslutas sekunder senare om inte journalistiken levererar substans. Självklart bygger dessa granskningar på olika källor, alltifrån domar till en mängd intervjupersoner, inklusive generös möjlighet att bemöta för såväl personen vars motiv att engagera sig i Palestinarörelsen ifrågasätts som de grupper där Säpo-resursen samlade in uppgifter. Researchen är grundlig.

Möjligen är det egentligen inte journalistikens metod som stör?

Kuhn och Sassarinis-McGowan återkommer till att artiklarna ”inte är bra för” och ”skapar betydligt mer oro i Palestinarörelsen och den oberoende vänstern”. Så kan det vara. Men journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt. Oavsett vem eller vilka som för stunden granskas. Vi gör jobbet, sedan publicerar vi. Läsaren drar därefter sina egna slutsatser. 

Jag anar att Kuhn och Sassarinis-McGowan förväntar sig något slags lojalitet, kanske att en dagstidning som Dagens ETC ska väga in konsekvenser när beslut tas om journalistik där fokus ligger på autonoma aktivister och rörelser, kanske till och med att sådan journalistik helt ska lämnas till borgerliga medier. Jag tycker mig i alla fall se detta spöka mellan raderna i de frågor som Kuhn och Sassarinis-McGowan radar upp.

Vem är det som Dagens ETC skriver för? 

Vad betyder det att vara en röd, grön och oberoende tidning? 

Vad är bra journalistik?

Ett försök till korta svar som jag hoppas kan förtydliga för Kuhn och Sassarinis-McGowan och andra hur jag som chefredaktör ser på Dagens ETC:s uppdrag och roll.

Vi skriver för våra läsare som vill bli informerade, överraskade, bekräftade, utmanade – och som kräver att vi granskar allt och alla.

Vi är som sagt en röd, grön och oberoende tidning. Det betyder en annan journalistik än vad du hittar i exempelvis Dagens Nyheter. Det märks på ledarsidan men också i nyhetsbevakningen. Det handlar om perspektiv och urval. Det handlar däremot aldrig om att freda någon eller några. Eller, konkret, om att bromsa granskning för att den kan upplevas obekväm av någon, några eller många till vänster. Eller till höger.

Jag inbillar mig att det är en nödvändig förutsättning för just bra journalistik.

Andreas Gustavsson, Chefredaktör Dagens ETC

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Mats Andersson / TT / Montage: Arbetaren

Veckovers: Sökaren

Jag sökte mig själv på en resa
som gick genom vindlande spår.
Jag sökte i alla jordens hörn
genom dagar, människor och år.

På Borderlandfestivalen
med guldglitter på min kind
byggde vi oss vackra skydd
undan själens isande vind.

Jag dansade ute i skogen,
och jag drogade med min vän.
Jag läste om charmen med tarmen.
Gjorde yoga med Adriene.

Jag gick till psykologen
för en ADHD-utredning.
Jag gick djupt ner i mitt trauma.
Undersökte min anknytning

Att vara ekonomiskt beroende
ville jag gärna sluta
så jag investerade allt jag ägde
i en kryptovaluta.

Jag gjorde en digital detox
för att höra tankarna snacka.
Jag letade tantrisk närhet 
på kursgården Ängsbacka.

Jag är tränad i kontaktimprodans
och utbildad kaospilot.
Om läkaren säger vaccinera dig
så säger jag tvärtemot.

Jag lärde mig renovera
enligt uråldrig metod
och lade min sista ungdom
på att laga en gammal bod.

Jag sökte ljuset och meningen,
efter det som var rent, rätt och sant,
och aldrig såg jag det klarare än
när jag ombord på bussen hjälpte en tant.

Publicerad
7 days sedan
Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser. Susanna Persson Öste / TT. Montage: Arbetaren

Man död efter arbetsplatsolycka i Piteå hamn

Piteå: En man i 60 års-åldern avled natten till måndagen efter att ha kört in i en stenhög med lastbil, polisen utreder det som en arbetsplatsolycka.

Det var klockan 01:06 natten till måndagen som Polisen i Norrbottens län fick larm om singelolycka i Piteå hamn. Föraren, en man i 60-års åldern, ska ha kört in i en stenhög med lätt lastbil. Det är ännu okänt exakt hur olyckan gick till. Mannen fördes med ambulans till sjukhus men hans liv gick inte att rädda.

– Vi utreder det som en arbetsplatsolycka och har samlat in kameraövervakning och hållit förhör på platsen, säger Elis Brännström, RLC-befäl på polisens ledningscentral till svt Norrbotten.

Anhöriga är underrättade.

Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Pontus Lundahl/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Tidens melodi

Land skall med lag byggas.
Fred skall med vapen tryggas.
Brott skall med skott förebyggas.

Folket från folkbildning skall renas.
Med hederlig är det svensk som menas.
Kvinnor i slöjor skall stenas.

Det är alltid dom, aldrig vi.
Så spelas den här tidens melodi.
Fängslade barn gör dig fri.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern.” Foto: Oscar Olsson / TT / Annie Hellquist / Montage: Arbetaren

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Det senaste året har ETC publicerat artiklar som skapat diskussion om både Palestinarörelsen och den utomparlamentariska vänstern, inte minst vad gäller informationssäkerhet. Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan menar att artiklarna baseras på tvivelaktiga grunder och undrar om sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap.

Under de senaste månaderna har ETC – en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” – publicerat två artiklar som vi gärna vill kommentera. Artiklarna väcker flera frågor: Vem är det som ETC skriver för? Vad betyder det att vara en ”röd, grön och oberoende” tidning? Och vad är egentligen bra journalistik?

Den första artikeln publicerades den 10 mars 2026. Titeln är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör”. Enligt ingressen handlar artikeln om en person vars ”bakgrund skapar splittring och oro i rörelsen”. Problemet är att artikeln skapar betydligt mer oro i palestinarörelsen – och den oberoende vänstern – än den porträtterade personen eller dess bakgrund.

Det finns en väldigt enkel regel inom alla politiska rörelser när det gäller misstänkta infiltratörer: Antingen har en bevis på att de är infiltratörer, och då ska en gå ut med det så fort det bara går för att skydda rörelsen. Eller så har en inga bevis, bara misstankar, och då ska en efterforska diskret, just för att inte skapa oro inom rörelsen.

Artikeln undersöker inte, som ETC påstår, ”vad som är sant, vad som är rykten”, utan den bidrar bara till ännu mer ryktesspridning. Det finns inte ett enda bevis på eller ens ett övertygande argument för att den misstänkta personen är en infiltratör. Det som läsaren får veta är att personen har ändrat sina politiska åsikter under åren, att den har raderat tidigare innehåll på sina sociala medier, att artikelns författare inte förstår sig på personens ekonomi och att det tydligen finns anonyma röster inom rörelsen som säger saker som ”Om du frågar mig så är han en infiltratör”. Det kan anses vara anledningar att titta närmare på personen, men ingenting av detta är tillräckligt för att hänga ut den. Personen nämns visserligen inte vid namn i artikeln men är lätt att identifiera för alla som är aktiva inom palestinarörelsen.

Det som blir särskilt problematiskt är att vissa av de misstankar som riktas mot personen kan kopplas till dennes bakgrund. Det handlar om en person vars föräldrar kommer från utanför Europa, som är uppvuxen i en förort och som inte har fostrats i en vänstermiljö. Om en sådan bakgrund bidrar till att bli misstänkliggjord i en röd, grön och oberoende miljö, så borde denna miljö granska sina kriterier för att misstänkliggöra personer; annars reproducerar den mönster av politiska miljöer den påstår att rikta sig emot.

Den andra artikeln vi reagerade på publicerades den 2 juni 2026 med rubriken ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”.

Denna artikel blandar två saker som inte ska blandas. Om ETC vill publicera en berättelse om hur det går till när en blir Säpo-informatör, så är det en sak. Om ETC vill skriva om den autonoma vänstern utifrån vad som en Säpo-informatör berättar, så är det en annan sak. Men här görs både och i en och samma text. Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern. ETC väljer till och med att peka ut en organisation vid namn. Bortsett från att det kan anses som ansvarslöst verkar valet godtyckligt. Bara för att en SÄPO-informatörer haft kontakt med en viss grupp blir den inte till statens fiende nummer ett. Hela artikeln präglas av en klichéartad beskrivning av den autonoma miljön. ”Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet”, står det om en demonstration i Stockholm – en märklig tolkning av brutalitet.

Att ETC:s artiklar inte är bra för palestinarörelsen och den oberoende vänstern råder det inga tvivel om hos oss. Men ETC kan naturligtvis lätt säga att det inte är någonting de bryr sig om; att det där med ”röd, grön och oberoende” bara indikerar en viss värdegrund, att de inte alls är en rörelsetidning, och att de i stället vill ägna sig åt hederlig, objektiv journalistik. Fine. Men då får de också göra det. Att sudda gränserna mellan rykten och sanning, att blanda äpplen och päron och att använda sig av opålitliga källor för lite sensationalism och klickbete duger inte. Det blir fel, oavsett anspråk.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Ninïan Sassarinis-McGowan studerar lingvistik och journalistik. Gabriel Kuhn är skribent och översättare. Båda är medlemmar i SAC:s internationella kommitté.

2 weeks sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT

Veckovers: Sagan om SAP

Det var en gång en socialdemokrati,
det var en gång en arbetarklass.
Den ene moppade toan,
den andre skurade dass.

Den ene stred för den andre,
och tvärtom, och på detta sätt
så blev de den starkaste kraften.
De var inte två, de var ett.

De byggde upp fackföreningar,
de byggde ett Folkets Hus.
De började bygga ett folkhem.
De följde ett rättvisans ljus.

Den ene var duktig på att tala,
den andre på att röra sig. 
Den ena var smart och sa: 
”Nu tar jag betalt för att tala för dig”

De slog sig in i det innersta,
ända till maktens bord.
”Rör du dig hotfullt därute”, sa den ene,
”så ska jag säga dem ett sanningens ord!”

1900-talet började.
Hundra år gick. Det tog slut.
Den ene satt kvar därinne
och har inte än kommit ut.

Ett och annat hände och den ene
skruvade sig rätt så nervöst. 
De andra vid bordet hånflinade
och sa att: ”Nu sitter du löst!”

Från fönstret skrek den ene: ”Var är du?
Det är valår – jag behöver dig!
För utan dig och din rörelse
– varför ska nån lyssna på mig?”

Den talande tystnaden svarade:
”Ledsen, du hade din chans.”
Arbetarklassen och rörelsen 
hade gått någon annanstans.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Klimatforskare som annars brukar uttrycka sig återhållsamt erkänner sig nu vara i chock. Samtidigt befinner sig det offentliga samtalet långt ifrån den katastrofala verklighet vi lever i, skriver Alexandra Urisman Otto.

Europa kokar och brinner på samma gång. Hettan har stängt Eiffeltornet och lågorna står höga strax utanför den franska huvudstaden. Hundratals människor har dött i drunkningsolyckor och den senaste värmeböljan (vi går redan in i sommarens tredje) kopplas till tiotusentals för tidiga dödsfall.

Har du också panik i hettan? Känns det som en mardröm? Bra, allt annat vore fullständigt orimligt. 

Klimatforskaren Zeke Hausfather skrev på måndagen att han brukar vara ganska återhållsam när han diskuterar klimatdata. Bara en enda gång – i september 2023, när de globala temperaturerna för månaden visade sig vara hela 0,5 °C varmare än någon tidigare septembermånad – har han blivit chockad. 

”Fram till i dag”, skriver han. 

Årets El Niño kan bli den starkaste som uppmätts

Zeke Hausfather är chockad igen efter att ha analyserat hur de olika klimatmodellerna bedömer läget för hur den begynnande El Niño-händelsen ska utveckla sig. El Niño är ett återkommande väderfenomen som uppstår när havsvattnet i delar av Stilla havet blir ovanligt varmt. Det påverkar vädret över stora delar av världen och under våren har forskare allt oftare varnat för att den här El Niñon kommer att bli extrem. 

Det verkar vara en underdrift, menar nu Zeke Hausfather.

”Det ser ut som att årets El Niño inte bara med stor sannolikhet kommer att bli den starkaste sedan tillförlitliga mätningar inleddes – den kan till och med bli den starkaste med en verkligt häpnadsväckande marginal”, skriver han.

Styrkan i El Niño går att förutspå genom att mäta avvikelser i havsytans temperatur i ett specifikt område i den tropiska delen av Stilla havet. När alla klimatmodeller nu har analyserats ligger medianvärdet på 3,6 grader Celsius, omkring 0,8 grader högre än det tidigare rekordet från 2015-16. 

”För att sätta detta i sitt sammanhang”, skriver Zeke Hausfather och sedan förklarar han: Skillnaden mellan den starkaste och den femte starkaste El Niño-händelsen under de senaste 150 åren är endast omkring 0,5 grader. 

Han avslutar:

”Modellerna förutspår något som ligger utanför ramen för allt vi någonsin har observerat.”

Skäl till panik? Ja. 

Gaslightande debattklimat om klimatet

Men värst i denna mardröm är ändå hur långt ifrån den här verkligheten som vårt offentliga samtal befinner sig. Ingenstans säger någon som det är. Till och med det så kallade ”progressiva” Sverige fokuserar på att legitimera sina egna och andras flygresor, i stället för att bidra till – och kräva – den verkliga, genomgripande omställning som vi vet krävs. 

Ett exempel: Sverige har klimatmål som aldrig nås men som framför allt i sig är gravt otillräckliga. Bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp räknas med när klimatmålen utvärderas – ändå hörs inte ett enda parti i valrörelsen kräva att alla utsläpp ska omfattas av klimatmålen. Ingenstans, förutom från vissa aktivister, kommer krav på verklig, genomgripande systemförändring.

Vad fan ska man göra, då?

Det är inget fel med att ha panik vare sig över hettan eller det gaslightande debattklimatet. Tvärtom är det en fullt rimlig reaktion på det oerhörda hot som hänger över oss. Använd paniken och påminn dig om att det finns fler som känner som du. Lyssna på dem, läs vad de skriver. Organisera dig tillsammans med dem. 

För det här är ingen mardröm. Det är den nya verkligheten.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Sverige pekas ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT

Sverige diskriminerar när EU-migranter vägras vård

Europeiska kommittén för sociala rättigheter har fastslagit att Sverige kränkt EU-migranters rättigheter genom att neka till vård. Jonatan Michaneck tycker att det borde oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Kritiken är svidande från Europeiska kommittén för sociala rättigheter som enhälligt slår fast att Sverige begått allvarliga människorättskränkningar när staten och regioner nekat EU-migranter sjukvård, eller tagit betalt för nödvändig sjukvård.

 I uttalandet står det skrivet att Sverige anses ha kränkt personernas rättigheter genom nekande av vård och särbehandling på grund av deras status som sårbara EU-migranter. Därutöver pekas Sverige ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund.

Många tror nog att Sverige behandlar romer och EU-migranter bättre än andra europeiska länder där rasismen är mer uttalad. Kommitténs yttrande vänder på många sätt upp och ner på idén om den svenska givmildheten och blottlägger en stat som givit upp på sitt ansvar gentemot europeiska medborgare och de mänskliga rättigheterna.

Undviker vård av rädsla för kostnader

En kvinna från Bulgarien som gör akut kejsarsnitt i Gävle faktureras 179 251 kronor. Kostnaderna är förstås omöjliga för en person i marginaliserad tillvaro att betala. Även för en heltidsarbetande skulle summan vara överdådig. Personer har också blivit fakturerade för akutbesök i samband med stroke och hjärtproblem, samt efter rån, misshandel, och bilolycka. Barnafödande och mödravård är andra vårdbesök som lett till fakturor på 3000 kronor och uppåt och det finns fler exempel. Amnesty international nämner dessutom att många ur gruppen undviker att söka vård av rädsla att drabbas av höga utgifter.

Jonatan Michaneck är socialarbetare på räddningsmissionens härbärgen för EU-migranter. Foto: Privat.

EU-migranter är en särskilt utsatt grupp av många skäl. I sina hemländer nekas de ofta tillgång till det egna landets välfärdssystem på grund av utbredd och systematisk diskriminering som också har andra förödande konsekvenser. Fattigdomen hos gruppen är utbredd och nödställdheten stor. 

Sveriges hinder för vård riskerar liv, och förutom att det är landets plikt att leva upp till skrivelserna om rätten till vård borde det oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Sverige måste ta åt sig av kritiken och förutom att se till att ingen människa berövas rätten till vård anser jag att vi borde ersätta i fullo de personer som drabbats av kostnader i samband med vårdbesök. I framtiden hoppas jag att staten och regionerna prioriterar människorna, framför försöken att hitta kryphål.

Publicerad Uppdaterad