Två synbara motpoler, våldet och kärleken, är de ord som ständigt dyker upp hos mig när jag läser Det som inte kan utplånas. I vår mejlkonversation frågar jag Felicia Mulinari, innan poesidebuten även verksam som dramatiker, skrivarlärare, och skribent, om hon håller med om den beskrivningen.
Det är framförallt en kärleksdikt.
Felicia Mulinari: Ja, det var en superfin beskrivning. Det är framför allt en kärleksdikt. För mig innehåller boken väldigt lite våld i relation till allt det våld som det rasistiska klassamhället ständigt gör, men rädslan för våldet och minnet av våldet finns ändå alltid närvarande i diktens kärlek, gemenskap, ungdom, och förälskelse.
Så en kärleksdikt om att älska när samhället hatar en, och att hata samhället för att man älskar sina barn, mödrar, polare, flickvänner, brorsor, systrar, farsor och kamrater. För att rasismen skapar ekonomisk otrygghet och ideologiskt mindervärde och splittrande hierarkier när de förtjänar allt. Precis som alla gör.
För mig är det viktigt att titeln innehåller både våld och trots, och hopp.
Anna Remmets: Vad är det som inte kan utplånas? Vem eller vilka vill utplåna detta?
Felicia Mulinari: Det vet inte jag, vad tror du? Titeln kommer från en rad i den här dikten:
borstar löss ur småbarnen/sjunger ut dem/om det fanns/spår/som var våra/skulle det vara spårlöshet/det enda som binder tiden samman/är separation/och längtan/att fjättra sig till/det som inte kan utplånas/vällingen är färdig nu.
För mig är det viktigt att titeln innehåller både våld och trots, och hopp.
Jag läste Vi kom över havet av Julie Otsuka och blev otroligt rörd och förälskad i hur det språket kunde innefatta så mycket gemenskap och skillnader på samma gång.
Anna Remmets: Och trotset och hoppet är verkligen lika centrala som kärleken i din bok. Kanske kommer önskan om att utplåna vissa människor, vissa sätt att existera i världen, från det rasistiska, brutala och kapitalistiska samhälle beskrivs. Men motståndet och hoppet talar med många röster. Du använder ”vi” betydligt oftare än ”jag” i dina dikter.
Vad erbjuder ett sådant ”vi” för uttrycksmöjligheter som kanske inte det traditionella poetiska jaget förmår?
Felicia Mulinari: När jag började skriva var det mycket i vi-form, instinktivt. Det tror jag är för att jag är präglad av ett socialistiskt språk genom både de familjer och de sociala rörelser som uppfostrat mig. Men också för att jag som person förstår mig själv väldigt mycket i relation till kollektivet jag får vara en del av.
Jag läste Vi kom över havet av Julie Otsuka och blev otroligt rörd och förälskad i hur det språket kunde innefatta så mycket gemenskap och skillnader på samma gång.
Jag tycker att det intressantaste med Otsukas språk är det återkommande ”några av oss” – en så enkel mening – men som visar på klasskillnader och partikulära erfarenheter; en förälskelse, en födsel, inom ett kollektiv som alla utsätts för patriarkalt rasistisk våld och exploatering.
På ett så enkelt sätt går hon emot fantasin att det finns två val – ett kollektiv som förtränger skillnader eller individualism – och visar tvärtom gemenskaper som en plats där skillnader artikuleras, det var en bild av gemenskap jag kände igen mig i. Sedan är min bok väldigt annorlunda än hennes. Kanske för att det vi jag skriver fram förhåller sig så mycket just kring att det är ett ”vi”.
Jag tänker att i min bok är gemenskapen lika mycket en dröm, en förälskelse, ett tillstånd – som en mycket vardaglig praktik, som en överlevnadsstrategi. Jag försökte skriva fram en erfarenhet som är gemensam men som har helt olika konsekvenser beroende på klass, ideologi, generation etcetera.
De senaste decennierna har som bekant ”politisk” poesi ofta avfärdats som ”plakatpoesi” och nedvärderats till förmån för abstrakta formexperiment (som i och för sig inte behöver stå i något motsatsförhållande till det politiska). Det är knappast heller en slump att det som med en nedlåtande underton beskrivits som politisk poesi är texter som på olika sätt beskrivit marginaliserade positioner i samhället.
De sista åren tycker jag mig dock ha börjat se en förändring. Poeter som Athena Farrokzhad, Johan Jönsson och Helene Rådberg (vars senaste diktsamling till och med heter Politiken, som en hälsning till belackarna) har fått fina recensioner för verk med framträdande politiskt patos.
Jag tänker att min bok är en del av en social och litterär antirasistisk rörelse.
Anna Remmets: Jag vet inte om du vill kalla din diktsvit politisk, men jag upplever att uttalat politisk poesi börjar få en renässans efter att länge nedvärderas? Håller du med om det?
Felicia Mulinari: Jag vet inte. Jag tänker att en dikt om heterosexualitet eller vithet är lika politisk som den här dikten men att den inte har tvingats bli medveten om att kroppen eller erfarenheten den beskriver är politisk eftersom samhället uppvärderar det som den självklara erfarenheten.
Men jag tänker att min bok är en del av en social och litterär antirasistisk rörelse, litteratur av framför allt en kategori av andra generations migranter som på grund av språk, klass, eller slumpen, har varit tillräckligt inkluderade för att få tillträde till skrivande rum som uppmärksammas men som också har levt med rasistiskt våld och exkludering hela sitt liv – men i ett samhälle som inte ens erkänner att rasism existerar.
Och när vi äntligen får tala eller sjunga, eller skriva, är vi förbannade men också så trötta på rasismens bortförklaringar och hierarkier så att vi inte kan luras till att gå rasismen halvvägs till mötes utan utgår ifrån att alla förtryck är ett förtryck för mycket. Vi är en generation som ser det ständigt bli värre för oss och dem vi älskar men som också ser folk göra motstånd.
Jag inspireras också av mödrarna på Plaza de Mayo, och av kvinnorna som gjorde brödupproren i svensk arbetarrörelses begynnelse.
Anna Remmets: Mödrar har en central plats i din bok. I äldre litteratur har mödrar ofta stått för ankare i det förgångna, för tradition och kanske till och med bakåtsträvande. Men i nyare litteratur, inte minst hos dig, upplever jag att positionen moder är något potentiellt subversivt, att det är en position där det finns motstånd att hämta?
Jag tänker särskilt på rader som dessa: ”barnen är svagare än mödrarna / lär sig inte säga jävla svenskar / på något annat än de jävla svenskarnas språk” och detta:
”våra mödrar som motvilligt lärde oss / att ibland är den största smekningen / en spottloska”
Hur tänker du kring det?
Felicia Mulinari: Jag inspireras av postkolonial feministisk teori som synliggör å ena sidan patriarkatet och heterosexismen och å andra sidan storfamiljen och communityt som en plats för svart och rasifierad gemenskap där man för en stund kan vila från rasismens blick. Och ”mödrande”, som något större än kärnfamiljen: den gemensamma omsorgen för barnen på gården, på gatan, hur man turas om att omhänderta bortom ägandet av barn. Jag inspireras också av mödrarna på Plaza de Mayo, och av kvinnorna som gjorde brödupproren i svensk arbetarrörelses begynnelse.
Omsorgen om barn, och då pratar jag inte om biologiskt ägarskap utan om det faktiska arbetet, kan hänga ihop med omsorg om livet. Och när rasismen och klassamhället hotar livet så är det inte minst de som omhändertar som står främst i kampen.
Bilden av modern som passiv, opolitisk och som en patriarkal konstruktion är en bild som utgår ifrån att modern förväntas skaffa barn och har rätt att omhänderta sitt barn, vilket ofta inte är fallet när det gäller transkvinnor som tvångssteriliseras, mödrar till flyktingbarn som inte får återförenas, eller arbetarklassmödrar som måste jobba större delen av den tiden då omsorgsarbetet annars skulle ha utförts.
Men det sagt, jag hatar kärnfamiljen och tvåkönsnormen – men jag inspireras av omsorg när den är kollektiv, politisk och revolutionär.
Kroppen är verkligen det enda vi har, och det finns en smärta i det.
Anna Remmets: Du skriver en hel del om kroppar, om marginaliserade kroppar. På ett ställe står det ”anatomin är trots allt / det enda vi har”. Det får mig att tänka på feministiska teoretiker som bland andra Helene Cixous och Mara Lee som skriver att marginaliserade grupper har låsts fast vid kroppen medan intellektet har tillskrivits den vita mannen, men att motståndet inte nödvändigtvis behöver bestå i att transcendera kroppen, utan att det kroppsliga kan ”reclaimas” som en del av en motståndets poetik inom poesi och litteratur.
Vad innebär det för dig att använda kroppen/kroppar i det poetiska skrivandet?
Felicia Mulinari: Kroppen är verkligen det enda vi har, och det finns en smärta i det. Det är ingenting jag vill romantisera men det är ett faktum som också innebär att varje kamp utsätter kroppen för fara, och att förtrycket sätter sig i kroppen, som arbetsskador, depression, utbrändhet. Men i ömheten, sexualiteten, solidariteten, finns en dröm om hur livet skulle vara om kroppen vi har verkligen fick tillhöra oss, och inte våra arbetsköpare eller män, eller rasistiska projektioner i debattprogram, och den drömmen när jag, som många andra.
Anna Remmets: Vilka poeter inspireras du av i ditt skrivande?
Felicia Mulinari: Gloria Anzaldua, Johannes Anyruru, Burcu Sahin, Balsam Karam, Ntozake Shange, Athena Farrokhzad, Anamarija Todorov, Göra Sonnevi, Pablo Neruda, Julie Otsuka, Toni Morrisson, Fred Moten, Sami Said, Jenny Tunedal, Emil Boss, Pethra Mölnstad, Claudia Rankine, Morgan Parker, Joshua Jennifer Espinoza, Danes Smith, och mina elever.
Anna Remmets: Till sist: din skönlitterära debut har fått flera fantastiska recensioner. Tror du att det kommer att spela in i hur det kommer kännas att påbörja nya litterära projekt? Känns det enbart som en uppmuntran? Eller kan förväntningarna upplevas som en press?
Felicia Mulinari: Jag är mest glad för att få bli läst och för att få släppa den här bokens språk och ge mig in i andra språk.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
Digitala nyheter varje vecka
Digitala nyheter varje vecka och 10 papperstidningar per år.
❤️ Stöd Arbetaren med en extra slant varje månad.
Digitala nyheter varje vecka och 10 papperstidningar per år.
