När det gällde simteknik befann sig Europa och den så kallade västvärlden i ett tillstånd av ett enormt underskott ända fram till början av 1900-talet. Detta betydde i klartext att en majoritet av européerna inte kunde simma och att de tekniker de använde var vida underlägsna de som praktiserades på många andra ställen på jorden. Mötet med de koloniserade folkens simkunnande kom att bli en ambivalent historia. Axel Andersson fortsätter här sin berättelse om Den koloniala simskolan.

Vatten bildar vägar för dem som kan korsa det. Från floder till sjöar och hav. Chippewafolket, eller ojibwe som de också kallas, levde vid européernas ankomst till Nordamerika en nomadisk tillvaro i ett vidsträckt område runt Stora sjöarna i den centrala delen av kontinenten. Ett landskap med skogar och prärie marmorerat av blåa vattenådror på vilka folket färdades och fiskade. De hade utvecklat en teknik för att bygga lätta kanoter av björkbark. I likhet med de flesta andra nordamerikanska urbefolkningarna var simning en användbar och uppskattad egenskap. Båda teknikerna, kanotbyggandet och simningen, var delar av vad som krävdes för att upprätthålla ett nomadiskt liv i en sötvattensnatur. Vattendragen hade inte bara praktisk, ekonomisk och strategisk betydelse utan genomsyrade även andra delar av kulturen. Vid strömmen Bahweting som band samman två av Nordamerikas stora sjöar, Övre sjön i väster och Huronsjön i öster, hade chippewas sammanstrålat under årtusenden för att fiska kanadasik, utföra religiösa ceremonier och träffa släktingar som de levt åtskilda från under vintern då folket delade upp sig i mindre grupper. [1]

Komplicerade politiska förlopp hade redan satts i rörelse av européernas ankomst.

Den första europén, fransmannen Étienne Brûlé, anlände till Bahweting, som skulle få namnet Sault Saint Marie, vintern 1618, bara drygt ett årtionde efter grundandet av den första europeiska kolonin, Jamestown, långt borta på kontinentens östkust. [2] Komplicerade politiska förlopp hade redan satts i rörelse av européernas ankomst. Chippewafolket utvidgade under denna period sina områden västerut. Detta var delvis en reaktion på hotet som främst kom från det angränsande irokesfolket. Det var irokeserna som hade lärt Brûlé hur han skulle överleva i den nordamerikanska naturen. [3] Konkurrensen ökade också snart med de franska kolonisatörerna som var ute efter natur rikedomarna som fanns längs områdets vattendrag, samtidigt som allianser och ingiften ingicks med européerna och nya blandkulturer uppstod i en politisk verklighet som nu också dikterades av händelser i sammanträdesrum i London och Paris. Under stormakternas sjuårskrig 1756–1763 tog chippewas parti för den förlorande franska sidan. Irokeserna stred med de brittiska segrarna. Den brittiska regeringens ”indianproklamation” från 1763 skulle reglera, var det tänkt, den framtida koloniseringen av landet väster om bergskedjan Appalacherna i ett försök att blidka urbefolkningarna som stridit för Frankrike och som nu oroade sig över ökad kolonial aktivitet. Men dessa begränsningar för att minska brittisk politisk och ekonomisk påverkan efterlevdes sällan. Trycket från den koloniala makten blev alltmer kvävande. Chippewafolket bebodde dessutom ett rikt land.

Ännu ett bakslag för chippewafolket inträffade efter att grupper av brittiska nybyggare på den nordamerikanska östkusten reste sig i ett uppror mot det land som de eller deras förfäder hade utvandrat från. De tretton kolonierna vann sin självständighet, en situation som erkändes officiellt i det efterföljande fredsavtalet i Paris 1783. Nu delades Nordamerika upp i Amerikas förenta stater i söder och den fortsatta brittiska delen i norr som utgjordes av de två kolonierna övre och undre Kanada. Den nya gränsen gick längs med många av chippewafolkets viktigaste vattendrag, som Bahweting och, söderut, Otsisippi (Saint Clair – som delar Detroit i USA från Windsor i Kanada). Vad som tidigare hade bundit detta folk samman skulle nu få nya geopolitiska betydelser. Och den politiska och kulturella enheten USA blev ytterligare en faktor som blandades in i den komplicerade verklighet som redan utgjordes av mötet mellan chippewa, fransk-kanadensare och métis, en blandning av de två, samt anglo-kanadensare.

En grupp med nio chippewas från Otsisippi gjorde sig år 1843 redo att åka till London, ett av de säten för kolonial makt som nu påverkade och hade blivit del av deras öden.

En grupp med nio chippewas från Otsisippi gjorde sig år 1843 redo att åka till London, ett av de säten för kolonial makt som nu påverkade och hade blivit del av deras öden. [4] Anledningarna till varför gruppen chippewas reste över havet var förmodligen mer än en. De nio; Weenishkaweebe, Sahmah, Ahqueewezaints, Patauaquotaweebe, Gisheegoshegee, Wosseeabeneuhqua, Nebetneuhqua och Nibnabeequa ska ha önskat att träffa drottning Viktoria för att med hjälp av tolken Alexander Cadotte, métis med chippewanamnet Noteenaakm, föra sin talan i en landtvist och gjorde också sitt yttersta för att få detta möte till stånd när de väl anlänt. [5] Det förefaller även troligt att Arthur Rankin, den anglo-kanadensiske militären och lantmätaren som arrangerade resan, trodde att det kunde leda till inkomster för honom. Efter hemkomsten fortsatte han att utforska andra sätt att tjäna pengar på den kanadensiska gränsen. Han slog sig ihop med den före detta indianagenten James Keating för att utvinna koppar i området kring Bahweting. Keating var gift med en chippewakvinna och hade folkets förtroende. De kom till honom med mineraler i tron på att han kunde hjälpa dem till skälig ersättning. Istället började han tillsammans med Rankin att bryta kopparn för egen vinning. [6]

Kampen om naturrikedomar runt Stora sjöarna, som virke, fisk och metaller, hade lett till en situation där urbefolkningarna appellerade till högre instanser, över de lokala kolonisatörerna. Detta var en väl använd taktik redan innan otsisippidelegationens avresa; drottning Viktoria hade 1838 tagit emot chippewaförhandlaren Kahkewaquonaby i ett liknande ärende. [7] Den store ledaren vid Bahweting, Shingwaukonse, försökte även han gång efter annan resonera med britternas ledare. Han hade aktivt valt just den brittiska sidan, desillusionerad av USA:s löftesbrott och nyheterna om nationens fruktansvärda tvångsförflyttningar av urbefolkningar som nådde honom 1828. Han uppvaktade de lokala brittiska myndigheterna samma år som Kahkewaquonaby reste till London. Shingwaukonse försökte få ett slut på de vita nybyggarnas skogsavverkning i området. Som stor talare visste han att de enklaste frågorna äger störst kraft: ”Är detta rätt? Jag har aldrig hört att britterna köpt vårt land och vår skog från oss.” [8] Tio år senare, 1848, åkte han till Montreal för att protestera mot den kopparnäring som Rankin då var delaktig i. [9] Och ytterligare några år senare, 1850, hotade Shingwaukonse att även han åka till London för att föra fram sin klagan inför drottning Viktoria. [10] I slutändan tecknandes istället nya fördrag som reglerade en situation som varit oklar ända sedan indianproklamationen 1763. Både Kahkewaquonaby och Shingwaukonse var söner till chippewamödrar och fäder som härstammade från Europa. De var således resultat av koloniala möten och de satte sina hopp till den makt som utropat sig som härskare över urbefolkningen och samtidigt blandat sin kultur med de koloniserades. En komplicerad kamp som ledde fram till de lagar som än idag i Kanada ger urbefolkningen ett mått av självstyre som de annars med största sannolikhet skulle ha förlorat.

En man som inte var intresserad av de nordamerikanska urbefolkningarnas politiska historia och kamper var konstnären George Catlin från USA. Han hade däremot från barnsben varit fascinerad av allt annat som rörde dessa folk. Som konstnär och författare beskrev han ingående urbefolkningarnas seder, dräkter, dagliga sysslor och även de tekniker de använde sig av, som simning. Han ville föreviga allt detta då han var övertygad om att dessa folk var dömda att försvinna som vackra förlorare när västvärlden med sin ”civilisation” ryckte fram. Den dubbla manöver som Catlin utförde genom att sätta icke-väst utanför historien, som existerande i en värld som utgjordes av tidlösa traditioner snarare än politik, samt hans elegiska åskådande av dem som rester av något som skulle försvinna, gör honom till en av antropologins tidiga anfäder.

Catlin var väl bekant med folken runt Stora sjöarna. Sommaren 1836 hade han bevittnat samlingen i Bahweting och imponerats av chippewafolkets färdigheter i vattnet. Sedan fortsatte han söderut till ett annat möte, på ön Mackinac i Huronsjön där han skulle måla porträtt av de samlade ledarna. Det som inte framgår av Catlins redogörelse är att mötet på Mackinac den tolfte till sextonde juli hade kommit till stånd av en konkret anledning. De chippewas i området som inte följt Shingwaukonse norr om gränsen var nu tvungna att ta ställning till ett nytt avtal med USA:s regering. Avtalsförhandlingarna skedde under hot om tvångsförflyttning om ledarna inte gick med på att ge upp land. [11]

När Rankin och chippewadelegationen från Otsisippi anlände till Storbritannien befann sig även Catlin där. Hans stora dröm var att hans målningar av de nordamerikanska urbefolkningarna och deras artefakter som han samlat på sig skulle bli ett museum över dessa ”försvinnande” kulturer. Det hade gått trögt i hemlandet att intressera staten att investera i en sådan institution, så han åkte till Storbritannien för att pröva lyckan där istället. För att öka intresset skapade han en turnerande varieté i vilken han avlönade lokala arbetarklassmän för att sitta i levande tablåer på en scen iförda kläder och tillbehör från de nord amerikanska urbefolkningarna. [12] Det spektakulära till taget gav inte önskat resultat. Nästan utblottad gjorde sig Catlin under våren 1843 redo för att i nederlag återvända till sitt hemland. Det var då han fick ett brev från Rankin som med uppenbar kunskap om Catlins arbete föreslog ett samarbete rörande den tillresta chippewadelegationen. Catlin hade, till skillnad från Rankin, både kontakter och erfarenheter i branschen. Först höll Catlin en hög svansföring och kritiserade kanadensaren för att utnyttja gruppen för egen vinning. Men det tog inte lång tid för Catlin att inse att dessa nio chippewas kunde rädda hans utställning. [13] Han reste till Manchester för att möta Rankin och de nio och snart kunde han börja tapetsera engelska städer med affischer som annonserade en helt ny typ av föreställning: ”Wild Enough! Nine Real Indians from N. America”.

Gruppens medlemmar beskrivs konsekvent som om de vore barn som genom sin omogenhet själva exkluderat sig från all politisk makt över sina öden.

En chippewa, Catlin specificerade inte vem, lät genom tolken Alexander Cadotte meddela att han kände igen Catlin från Mackinac 1836. Inte heller denna gång förklarar Catlin i sin redogörelse vilket syfte mötet på Mackinac hade. Han beskriver över huvud tagit inte någon eventuell vetskap om vilka syften chippewadelegationen hade med sin resa och varför de var så angelägna om att träffa drottning Viktoria. Gruppens medlemmar beskrivs konsekvent som om de vore barn som genom sin omogenhet själva exkluderat sig från all politisk makt över sina öden. Samtidigt lyckas han utverka en audiens hos drottningen, även om det tal av Patauaquotaweebe som återges främst går ut på att säga att de är så glada för att se sin ”stora mor”, att den brittiska civilisationen är det största ljuset i världen och att de inte förtjänar alla presenter som deras kolonisatörer gett dem. Om gruppen lyckades få till stånd några förhandlingar med den brittiska statsmakten eller ej framgår inte från Catlins berättelse. Det verkar inte heller troligt att han skulle ha skrivit om det om det väl hänt.

Lika ointresserad som Catlin var av chippewadelegationens politiska syften, lika intresserad var han av att lyfta fram deras enligt hans mening tidlösa kultur och kunskaper. Även praktiska uppvisningar genomfördes med bland annat pilbågsskytte och kanottävlingar. Om gruppens medlemmar ställde upp på detta av diplomatisk politess eller som ett utbyte för Catlins arbete med att ordna en audiens vid hovet är oklart. Det var en av dessa uppvisningar ett år efter gruppens ankomst – i simning – som utgör ett av de tidigast dokumenterade tillfällena som det crawlades i Europa, efter att tekniken försvunnit under medeltiden. I en badinrättning vid High Holborn i London inleddes evenemanget, som Catlin arrangerat tillsammans med organisationen The British Swimming Society, med att Weenishkaweebe och Sahmah tävlade mot varandra i den fyrtio meter långa bassängen. De flesta åskådarna trodde att den unge Sahmah skulle vinna enkelt, men den äldre Wee nishkaweebe slog dem med häpnad. Han vann den första längden med över två meter på en tid under en minut. Också när de simmade tillbaka kom han först. Men det faktum att han segrade var inte det som väckte störst förvåning. Det var hur de simmade. Ingen i publiken hade sett något liknande, förutom Catlin. Deras simstil var med allra största säkerhet skälet till att uppvisningsmatchen alls kom till stånd. [14] Ytterligare en möjlighet att ta inträde till en spektakulär förställning så att ”indianutställandet” skulle bära sig ekonomiskt. Evenemanget skulle också leda fram till fler tävlingar, som när delegationen från Otsisippi fick paddla kanot mot ett europeiskt roddlag i Saint-Cloud utanför Paris. [15]

Vinnaren, Weenishkaweebe, sattes sedan att möta Harold Ken worthy, en lokal talang. Den engelska, och europeiska, simsporten var ung och Kenworthy var en av dess få veteraner. Redan 1838 hade han deltagit i en av de första simtävlingarna, över floden Thames. [16] Tre år senare fick han pris för ”vacker simning” av The British Swimming Society, ett sällskap som nyligen bildats för att ”uppmuntra konsten att simma”. [17] I den moderna västerländska simsportens tidiga dagar låg fokus lika mycket på den estetiska dimensionen som på hastighet eller uthållighet.

Majoriteten av dessa simintresserade använde sig av grodsim. Det var den teknik som de stora romantiska hjältarna, som Lord Byron, hade förespråkat som den enda rätta.

Publiken vid High Holbron kände till hundsimmet, att liggandes på bröstet härma hundens travande, och olika varianter av grodsim, som bröstsimmet också kallades, och kanske några tricktekniker med liten praktisk användning. Majoriteten av dessa simintresserade använde sig av grodsim. Det var den teknik som de stora romantiska hjältarna, som Lord Byron, hade förespråkat som den enda rätta. Och romantikerna hade spelat en viktig roll i att återuppväcka intresset för simning i Storbritannien och på kontinenten. Den stil som Weenishkaweebe och Sahmah använde sig av verkade inte imitera något djur. Det var till och med svårt för publiken att beskriva vad de gjorde, något som underströk tekniken som en avvikelse från normen. När tidningen The Times rapporterade om händelsen några dagar senare skrev de att de två hade använt armarna som väderkvarnarnas segel på ett sätt som var ”totalt o-europeiskt”, ja till och med ”groteskt”. [18] När Kenworthy vann mot Weenishkaweebe var ordningen för tillfället återställd. Men om Weenish kaweebe lät Kenworthy vinna av diplomatisk artighet eller om Kenworthys träning och vana att simma i bassäng till skillnad från i öppet vatten gav honom övertaget kommer vi förmodligen aldrig att få klarhet i. I vilket fall som helst fick publiken se det barbariska plaskandet besegrat.

De styrande klasserna i London runt 1844 levde i en intellektuell miljö där det sågs som fullkomligt naturligt att det var de som definierade gränserna mellan civilisation och barbari och vilken kontakt mellan de två som var tillåten. Från tvåmiljonersstaden kontrollerades stora utomeuropeiska områden. De värdefulla tretton ”amerikanska” kolonierna hade visserligen förlorats nästan sextio år tidigare, men det brittiska imperiet innefattade fortfarande Kanada, Indien, Sydafrika och Australien, för att nämna de största ”ägorna”. Och nu växte det igen. Mellan 1815 och 1914 blev gigantiska arealer och ytterligare 400 miljoner människor del av denna maskin. [19] Inte som medborgare med rättigheter, utan i de allra flesta fall som undersåtar med skyldigheter. London var spindeln i nätet i ett enormt politiskt och ekonomiskt företag som styrdes av ett litet antal män från de övre delarna av en klasstruktur vars sociala stratifiering väl kunde jämföra sig med det indiska kastsamhället.

Folk runt om i världen, likt de nordamerikanska urbefolkningarna, befann sig i en kolonial verklighet där självdefinierade koloniala centra utmålade sig som om de ägde civilisation, modernitet och historia. De som sades vara de ”andra” utanför denna gemenskap fick genomlida våldsamma erövringar och nidbilder av sig själva som barbariska och fastlåsta i traditionella kulturer utan varken historia eller politik. Den koloniala tanken delar mycket med den manikeistiska dualismen och dess skarpa uppdelning i två motsatta läger. Om detta skrev revolutionären och psykiatern från Västindien, Frantz Fanon, vid tiden efter andra världskriget då våldsamma befrielsekamper rasade i den så kallade ”tredje världen”. Fanon, en av de mest briljanta av de moderna uttolkarna av den västerländska globala makten, analyserade kolonialismens tendens att dela in allt i vitt och svart, civiliserat och barbariskt. Det som resulterade i skapandet av en schizofren värld. [20]

I mötet mellan koloniserade och kolonisatörer uppstod nya blandkulturer.

Samtidigt fanns det en annan kolonial verklighet som var, och är, långt mer komplicerad. I mötet mellan koloniserade och kolonisatörer uppstod nya blandkulturer. Så var det för chippewafolket som under generationer gift sig med inflyttade européer och använt kolonisatörernas språk, kulturer och vapen för att bevara så mycket av sitt självbestämmande som möjligt. Även Fanon var del av en kolonial blandkultur, med en svart fader och en mor med europeisk härkomst, i ett samhälle, Martinique, som karakteriserades av konstanta möten mellan olika människor och olika kulturer. Den koloniala idén var dualismen, men det som för det mesta skapades var miljöer där skillnader och likheter var inbegripna i en intensiv, och ofta blodig, kommunikation. Dualismen fortsatte att existera då det som avvek från det västerländska konsekvent nedvärderades och kommunikationen mellan sidorna ofta ledde till missförstånd. Men det växte också fram nya världar mellan de schizofrena polerna som individer och kulturer passerade med lika skicklig navigering som när chippewafolket tog sig över strömmarna vid Bahweting och Otsisippi.

I den koloniala historieskrivningen betraktades de koloniala kontaktytorna liksom hybridiserade samhällen och blandspråk – kanske bäst representerade av kreolkulturerna i Västindien, likt den Fanon härstammade från, eller métiskulturen i Kanada – länge som oviktiga företeelser. [21] Den koloniala frontlinjen var i detta sammanhang central. De koloniserade retirerade och kolonisatörerna avancerade till dess att allt motstånd krossats i dessa berättelser. I slutet på 1980-talet och början av 1990-talet höjdes röster som ville ompröva detta som den centrala modellen i beskrivning av kolonialismens nutid och historia. Frontbegreppet riskerade att köpa den koloniala världsbilden till den grad att de koloniserade kunde uppleva sig som redan förlorade. Den mexikansk-amerikanska författaren Gloria Anzaldúa myntade 1987 begreppet borderland, en plats som ifrågasatte gränsens dualism för att istället beskriva ett land av överlappande identiteter. Anzaldúa argumenterade för ett mestiza, blandat, medvetande som kunde överkomma gränsdragningar mellan kulturer, kön, språk, tankar och verka likt ett farmakologiskt vapen mot kolonialismen genom att använda den värld som varit kolonialismens oförutsedda konsekvens. Med tankegods från queer- och feministrörelsen såg hon denna nya medvetenhet som något med nästan messiansk potential för att, kanske: ”ta oss till slutet på våldtäkt, på våld, på krig”. [22]

Några år senare i en västindisk intellektuell kontext, tidigare dominerad av den antikoloniala svarta stolthetsideologin négritude, inspirerades Jean Bernabé, Patrick Chamoiseau och Raphaël Confiant av Édouard Glissant, alla fyra författare från Martinique, att ifrågasätta den antikoloniala kampens riktning. De föreslog 1989 begreppet créolité (ett spel med ordet ”kreol”, de av blandad bakgrund) som en ersättning för négritude. Den créolité som författarna ville fira var ett tillstånd mittemellan en heterogen och alltid annorlunda mångfald som existerade runt om i världen där olika kulturer möttes. [23] Även i den angloindiska postkoloniala akademiska riktningen förekom liknande tankegångar. Litteraturvetaren Homi Bhabha la 1990 fram begreppet third space, den tredje platsen eller rummet, en process av ”hybriditet” i koloniala kontexter som gav upphov till helt nya identiteter. [24] Ifrågasättandet av gränsen som en vattendelare började bli ett viktigt verktyg inom akademisk historisk forskning.

Mary Louise Pratt skrev om vikten att ifrågasätta frontlinjetänkandet då det hela tiden utgör en blick från kolonisatörens, och inte den koloniserades, perspektiv.

Samma år som Bhabha skrev om third space myntade akademikern Mary Louise Pratt från USA ”koloniala kontaktzoner” i en föreläsning, ett begrepp som främst hade influerats av de tankar som hade diskuterats av Anzaldúa och chicanolitteraturen i gränsområdet mellan USA och Mexico, men även andra samtida formuleringar rörande hybriditet. Pratts teorier utvecklades i artikeln ”The Arts of the Contact Zone” från 1991 och boken Imperial Eyes från 1992. Hon skrev om vikten att ifrågasätta frontlinjetänkandet då det hela tiden utgör en blick från kolonisatörens, och inte den koloniserades, perspektiv. [25] Kontaktzonerna definierade hon som platser där individer som tidigare separerats av både geografi och tid (genom texter), plötsligt finner att deras vägar korsas. Dessa korsningar är på inget sätt neutrala. Pratt intresserar sig främst för det skrivna och talade ordet, den koloniserades reaktioner inför den koloniala situationen (genom att använda kolonisatörens termer och språk mot densamma) och kolonisatörernas beskrivningar av den värld som de utropat sig själv till härskare över. Ett annat sätt att förstå de konster, engelskans Arts, som traderas i kontaktzonerna är genom det latinska begreppet Ars som betecknar kunskap i vidare bemärkning: från praktisk metod till teoretisk vetenskap. I dessa inbegrips i högsta grad ”kroppstekniker” som simning. I de koloniala kontaktzonerna har koloniserade folk anpassat sig till kolonisatörernas språk och andra tekniker för att tala tillbaka och kämpa emot, men det har också skett kunskapsöverföringar från koloniserade till kolonisatörer. Utan medvetenhet om dessa traderingar så riskerar även begrepp som borderland och kontaktzoner att reproducera frontlinjens alltför passiva karakterisering av den koloniala verkligheten och falla tillbaka på kolonisatörens perspektiv. Crawltekniken som Weenishkaweebe och Sahmah förevisade i London 1844 är ett urtypiskt exempel för just en sådan tekniköverföring i den andra riktningen.

Detta betydde i klartext att en majoritet av européerna inte kunde simma och att de tekniker de använde var vida underlägsna de som praktiserades på många andra ställen på jorden.

Publiken vid High Holborn 1844 förstod inte denna situation utan föll istället tillbaka på en kolonial arrogans som på förhand dömde ut det icke-västerländska som barbariskt, men det var genom möten likt dessa som crawl efterhand skulle sprida sig även till i sim termer perifera platser som London. Kolonial arrogans skulle leda till att mötena över tid glömdes bort och crawl sågs alltmer som en västerländsk uppfinning. Men detta var vid 1800-talets mitt något som låg långt in i framtiden.

Även om den västerländska simningen var underutvecklad befann den sig 1844 i ett skede av begynnande expansion, speciellt i Storbritannien. Och det av ett antal anledningar: den medicinska vetenskapen hade förändrat sin syn på vatten, kristendomens sedlighetsideal hade luckrats upp och, kanske framför allt, en kult av naturen, romantiken, hade spritt sig från ett fåtal poeter till de bredare folklagren. Allt detta sammanstrålade i skapandet av en ny strandkultur vid de brittiska kusterna under slutet av 1700-talet (de europeiska kusterna var under denna period för det mesta utom räckhåll på grund av krigen med Frankrike, vilket också gjorde överklassens klassiska utbildningsresa, Grand Tour, besvärlig) där både män och kvinnor flockades för att bada och även, för det fåtal som behärskade denna teknik, simma. De övre klasserna kunde dock fortfarande vara säkra i vattnet tack vare en helt ny typ av betjänt, dippers (doppare), som ofta var kvinnor. En av de mest kända var Martha Gunn. Hon blev något av en celebritet under sin egen livstid för att ha varit dipper åt kronprinsen – den framtida George IV. Gunn dog 1815 vid 88 års ålder, av vilka hon hade tillbringat nästan sjuttio år arbetandes i vatten. En annan var Mary Wheatland i Bognor som vid 72 års ålder hade räddat 30 liv. [26] Dippers hjälpte också till med att se till att inga män kom alltför nära badande kvinnor i detta djupt könssegregerade samhälle. [27] En av dem som kunde simma var kronprinsens far, kung George III som förlorat de tretton amerikanska kolonierna och till slut även förståndet. Han hjälpte till att inspirera sina undersåtar med simturer i havet utanför Weymouth i Dorset på den engelska sydkusten under 1780-talet, vid ett tillfälle ackompanjerad av en orkester. [28]

Industrialismens framväxt i storstäderna bidrog till ”upptäckten” av naturen. Gamla slumrande kuststäder byggdes om till ljusa, öppna turistorter för stadsborna. Redan 1786 öppnades den svenska havsbadanstalten vid Strömstad. [29] Doktorer förskrev såväl vistelser vid havet och träning som förtäring av saltvatten som de allra effektivaste av kurer. [30] Vid 1817 hade badandet nått sådana höjder att Jane Austen ironiserade över doktorer som lovade att de kunde bota allt med lite saltvatten och havsbris i hennes ofullbordade roman Sanktion. [31] Även i städerna ökade intresset för vatten. Under 1500-talet hade de europeiska badhusen stängt med argumentet att de var osedliga och ohälsosamma. Vid 1800-talets början, mot en bakgrund av den snabba urbaniseringen och fruktansvärda koleraepidemier i dess spår, återkom de men denna gång med motsatta argument. [32] En rad simhallar byggdes i London, en stad som under 1800-talet växte till den europeiska simningens huvudstad. [33] Att det fanns ett uppenbart intresse för simning var grundandet av The National Swimming Society 1837 (som snart skulle döpas om The British Swimming Society) och simtävlingen i High Holborn 1844 två illustrationer av. När det gällde simsällskap var dock Storbritannien inte först, utan Sverige – där Upsala simsällskap bildades redan 1796. Simning återuppfanns runt om i Europa med bröstsimmet som den rådande modellen. Det var den teknik som överlevt simningens långa dvala.

Även Catlin kom från en kolonial kontaktzon på den nordamerikanska kontinenten.

En person som växt upp i en miljö där simning i högsta grad var levande snarare än uppväckt ur en törnrosasömn var George Catlin, konstnären som arrangerade Otsisippidelegationens simuppvisning. Även Catlin kom från en kolonial kontaktzon på den nordamerikanska kontinenten. Hans mors familj hade bott sida vid sida med urbefolkningarna i dalen Wyoming, ett namn som kommer från Lenapefolkets språk Munsee, från samma familj som chippewafolkets språk, och betyder ”vid den stora platta floden”. [34] Landskapet i denna del av nordöstra Pennsylvania genom vilken Susquehannafloden ringlar fram likt en orm, är vackert. Enligt den historia som berättades om och om igen i Catlins familjehem attackerades nybyggarna en dag i juli 1778 av en stor grupp irokeser, främst från senecastammen. Catlins morfar, James Sutton, ska ha räddat sig genom att kasta sig i floden och simma över till andra sidan. [35] Hur han simmade vet vi inte, förutom att det säkert var med ett uppbådande av alla sina krafter. Historien förtäljer heller inte hur han hade lärt sig att simma, med det är ingen omöjlighet att han förvärvat kunskapen från de nordamerikanska urbefolkningar som han och nybyggarna delade landet med.

Slaget vid Wyoming Valley (som senare gav upphov till namnet på staten Wyoming) var del av samma amerikanska revolutionskrig, eller frihetskriget, som längre norrut inom några år skulle göra många av chippewafolkets vattendrag till gränser. Ättlingar till olika vågor av europeisk invandring reste sig mot den brittiska kronans överhöghet i tretton nordamerikanska kolonier. De viktigaste meningsskiljaktigheterna gällde eventuellt självstyre för europeiska nybyggare och hade egentligen inget, eller mycket litet, med urbefolkningen att göra när de första skotten utväxlades mellan revolutionära kommittéer och brittiska styrkor vid Lexington och Concord i upprorets vagga, kolonin Massachusetts, april 1775.

Snarare än högtravande epitet som revolution eller frihetskamp förtjänar de nordamerikanska stridigheterna 1775–1783 benämningen inbördeskrig. Och i likhet med andra sådana konflikter splittrades familjer, byar och städer i en smutsig kamp. Många av invånarna i de tretton kolonierna var i själva verket inte beredda att ge upp sin lojalitet med den brittiska kronan. För att vinna strategiska fördelar försökte både patrioter och lojalister värva stammar ur urbefolkningarna genom utfästelser om att deras stöd skulle belönas rikligt vid stridigheternas slut. I händelserna vid Wyoming Valley, som tvingade Catlins morfar i vattnet, stred senecas, som var del av irokesförbundet, på lojalisternas sida i hopp om att det brittiska styret skulle kunna stoppa, eller åtminstone tygla, den våg av nybyggare som spred sig över deras land.

Historien om James Sutton, Catlins morfar, är på sätt och vis en aning missvisande. Om någon senecakrigare hade velat skulle de utan svårigheter kunnat fortsätta jakten simmandes. Förmodligen hade de nog med att ta hand om det stora flertal nybyggare som inte kunde simma. Hur många nybyggare som dog i vad som även skulle få det dramatiska namnet ”massakern i Wyoming” är inte känt och siffrorna bättrades, i propagandasyfte, på efter hand. Irokeserna beskrevs som blodtörstiga och barbariska av sina motståndare. Sanningen var att de som regel skonande civila, något som sällan kunde sägas om de europeiska motståndarna. James fru, Sarah, och den sjuåriga dottern Mary, eller Polly som hon kallades, tillfångatogs. De behandlades väl och blev snart frigivna. Pollys lekkamrat Frances Slocum gick ett annat öde till mötes. För Frances skulle det ta femtionio år innan hon som sextiofemåring såg sina släktingar igen. Året var 1837 och hon hette då Moconnoquah och hade glömt bort sitt modersmål. [36] Moconnoquah gav sig tillkänna endast för att i kraft av sin vithet försöka hindra ett av myndigheternas många försök att flytta hennes nya folk än längre västerut.

Redan i den amerikanska självständighetsdeklarationen från 1776 hade patrioterna uttryckligen anklagat den brittiska kungen George III, han som simmade vid Weymouth, för att mot upprorsmännen ha använt sig av ”invånarna som bor vid våra gränser, de skoningslösa indianska vildarna vars välkända regel i krig är urskillningslös förstörelse av alla oavsett ålder, kön och tillstånd.” [37] Det var, som sagt, en sanning med modifikation. En del av urbefolkningarna som befann sig vid gränserna för de amerikanska kolonierna hade istället skoningslöst fördrivits västerut från sina forna områden. Dessutom hade många folk, ofta de som under lång tid levt sida vid sida med nybyggarna, slagits på patrioternas sida. Raderna bådade illa i ett dokument som även innehöll de långt mer citerade orden: ”Vi ser dessa sanningar som självklara: att alla människor är skapade jämlika; att de av sin skapare har tilldelats vissa oförytterliga rättigheter och att rätten till liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa”.

Attacken mot Wyoming Valley hämnades redan året därpå. Patrioternas befälhavare George Washington beordrade en straffexpedition mot irokeserna med en ”total förstörelse och ödeläggelse av indianernas samhällen” som mål. Uppgiften genomfördes plikttroget av General John Sullivan. Efter handgemäng med styrkor under irokesledaren Thayendanegea (Joseph Brant), från mohawkstammen, tog patrioterna skalper och flådde hud från fiendens ben för att tillverka stövlar. [38] Thayendanegea var en av de ledare som tidigt hade förhandlat med det brittiska styret. Under en audiens med George III i London 1776 hade han fört sitt folks talan. På patrioternas sida spreds den felaktiga bilden av att han fört befälet i attacken mot Wyoming Valley och han blev en hatad man. [39] Men Sullivan lyckades inte fånga Thayendanegea, som sedermera flydde till det av Storbritannien kontrollerade Kanada med sina styrkor. Där slog han sig ner i ett område som traditionellt tillhört Weenishkaweebe och Kahkewaquonabys chippewas och arbetade förgäves under 1780-talet för en allians av urbefolkningar som vid sidan av chippewas skulle inkludera en rad andra folk.

När Catlins mor Polly gifte sig 1789 var USA till slut en självständig nation. Britterna hade besegrats och även de retirerat norr om den kanadensiska gränsen. Pollys man, Putnam Catlin, hade stridit i kriget med patrioterna tillsammans med sin far Eli, och senare blivit jurist. Familjen Catlin flyttade 1797 till en annan dal uppströms den långa Susquehannafloden, från Pennsylvania till staten New York. De färdades på hästrygg till det nya hemmet längs urbefolkningarnas stigar. Polly höll den blott ett år gamle sonen George i sin famn under den över sex mil långa resan. Det var ett märkligt sammanträffande att de nya hemtrakterna var samma område som Thayendanegea hade flyttat till direkt efter händelserna i Wyoming Valley 1778 innan flykten till Kanada. Här växte den unge George upp samtidigt som Thayendanegea utkämpade en förlorande strid med såväl vapen som diplomatiska medel. Ledaren dog 1807 i kanadensisk exil.

George var som barn fascinerad av berättelserna om Thayendanegeas folk, men i denna fascination fanns ingen plats för irokeserna som människor förenade genom egna politiska institutioner, stridigheter och varierande drömmar inför framtiden, på samma sätt som västerlandet. Istället såg han de stolta och ”traditionella” stammarna som radikalt annorlunda än den europeiska nybyggarmiljö som han själv härstammade från. De var ”exotiska” – som i sin grekiska rot, εξωτικός (exotikós), betyder att ”komma utifrån”. Samtidigt, och detta var paradoxen, kom de från samma nordamerikanska landskap som han själv. Familjen Catlin hade visserligen europeisk bakgrund, men inte heller de kom utifrån, i all synnerhet inte George som var född och uppvuxen vid Susquehannafloden och dess dalar.

Modern Polly hade ljusa minnen från tiden som irokesernas fånge och berättade gärna om vad som hade hänt efter att hennes far simmat över floden.

Georges verklighet var från början mer mångfacetterad än den gängse koloniala binära berättelsen. Irokeserna var inte endast ett folk som attackerat Georges familj och jagat hans morfar ner i floden, det vill säga ett folk som levde upp till den gängse (nid)bilden av dem som skräckinjagande krigare. Modern Polly hade ljusa minnen från tiden som irokesernas fånge och berättade gärna om vad som hade hänt efter att hennes far simmat över floden. Fångvaktarna hade lekt med barnen, målat deras ansikten och gett dem mat och vatten. För de som växt upp med historier om detta folk som djuriska och mindre värda kunde verkliga möten, likt Pollys, väcka idéer om den andra sidans mänsklighet. George skulle visserligen genom hela sitt liv beskriva den nordamerikanska urbefolkningen som savages, vildar, samtidigt som hans naiva avsikt med detta var att syfta till något bokstavligen ”vilt” utan negativa associationer. [40] Det var ett tankegods som kanske främst hörde hemma i den europeiska myllan där Albrecht von Haller, senare efterföljd av Jean-Jacques Rousseau, från 1730-talet argumenterat för att enklare samhällen som ligger närmare människans ”ungdomliga” tillstånd var moraliskt överlägsna.

I avsaknad av ”riktiga” indianer samlade George på deras lämningar som familjens plog uppdagade ur myllan.

Det som skiljde den unge George från sin morfars och mors generation var att urbefolkningarna nu i större utsträckning tvingas bort från sina landområden i östra USA. I avsaknad av ”riktiga” indianer samlade George på deras lämningar som familjens plog uppdagade ur myllan. Han arrangerade dessa omsorgsfullt i ett kuriosakabinett som visades upp för intresserade besökare. ”Vildarna” förpassades till historien. Stumma lämningar från en fantasi om förgängligheten. Samtidigt kämpade irokeser, chippewas och ett otal andra folk över hela kontinenten för att behålla sina landområden och naturresurser.

George skickades iväg för att studera juridik som sin far 1817, men drabbades av ytterligare en kärlek som radikalt skulle förändra hans liv. Konsten kom in i hans liv. Det var en passion som, i en inte helt ovanlig kombination, skulle göra honom världsberömd och utblottad. Han slog igen lagboken för gott och flyttade till Philadelphia där han tänkte försörja sig som porträttmålare. Men han nöjde sig inte med att måla societeten, utan drömde om att föreviga de nordamerikanska urbefolkningarna. Barndomens fascination eldades förmodligen ytterligare på av författaren James Fenimore Coopers idealiserade ”indianberättelser”, varav den första, om händelser kring Susquehanna floden, utkom 1823. [41] I likhet med så många, som till exempel Cooper, antog Catlin att urbefolkningen var på väg att försvinna. Namnet Catlin skulle så småningom bli synonymt med naivt romantiserade porträtt av Nordamerikas ”vildar”. Både Cooper och Catlin visar hur romantiserandet av den nordamerikanska urbefolkningen grundades på en tankemodell inom vilken dessa folk inte längre sågs som hot och där deras politiska och historiska situation aktivt förnekades. De utmålades som ”natur”, kort och gott, en natur som fick vika sig för kulturens frammarsch.

En av de som med alla medel försökte motverka kolonialismens verkningar var Sagoyewatha, ledare för det senecafolk som jagat Catlins morfar i Susquehannafloden. Senecaledaren var liksom chippewaledaren Shingwaukonse en stor retoriker. I hans mest kända tal, ett klassiskt svar till missionären Jacob Cram november 1805, beskrev Sagoyewatha européernas ankomst som en stor olycka. Han fortsatte: ”De var få till antalet. De fann vänner, inte fiender. De berättade för oss att de flytt från sitt eget land i rädsla för onda män och att de kommit hit för att fritt utöva sin religion. De frågade efter ett litet säte. Vi kände medlidande med dem och gick med på deras begäran, och de satte sig bland oss. Vi gav dem majs och kött, de gav oss gift tillbaka […] De ville ha mer plats; de ville ha vårt land, Krig utbröt […] Broder, en gång var vårt säte stort och ert litet. Ni har nu blivit ett stort folk och vi har nästan inte ens plats att lägga vår filt, men ni är inte nöjda; ni vill tvinga på oss er religion.” [42]

År 1826 stiftade Sagoyewatha, i sitt reservat i västra New York, bekantskap med en ung målare från Pennsylvania som enligt egen utsago kommit för att ”rädda dem från glömskan”. [43] Sagoyewatha gick med på att sitta som modell och blev ett av Catlins första motiv i en lång serie avbildningar av kontinentens urbefolkningar. Förmodligen var ledarens bevekelsegrunder desamma som Philadelphias eliter. Ett porträtt gav prestige och skvallrade om modellens symboliska betydelse. Sagoyewatha hade varit en bitter politisk rival till Thayendanegea när det gällde att leda irokeserna. Hans strid vid tiden för mötet med Catlin var mot förflyttningarna av seneca västerut, ett öde som redan drabbat oneidafolket. Sagoyewathas ”europeiska namn” var ”Red Jacket”, från tiden då han likt chippewafolket vid Stora sjöarna kämpat på britternas sida under frihetskriget och burit en av deras röda uniformsjackor. Efter stridigheterna hade han representerat sitt folk under förhandlingar med president Washington.

För Catlin var det konsten som var odödlig, inte det folk han kommit för att avbilda. Det gällde att skynda på om han skulle hinna måla barndomens hjältar. Catlin började också tänka att de ”riktiga vildarna” var de som bodde bortom nybyggarnas marker, till skillnad från stammarna i irokesförbundet som hade en lång historia av samexistens med de europeiska invandrarna. Vapnen irokeserna använt vid slag som det i Wyoming Valley var i själva verket tillverkade i den nya industrialismens fabriker i Sheffield långt borta på andra sidan Atlanten. [44] Sedan en tid tillbaka levde deras ledare i hus som inte skilde sig från européernas och klädde sig ofta i liknande kläder. Män som politikern och diplomaten Sagoyewatha var snart inte exotiska nog för Catlin. Liksom många romantiker var målarens bild av begreppet ”tradition” monolitiskt: något som inte kunde förändras, i alla fall när det gällde de han uppfattade som ”naturfolk”.

1803 hade USA köpt ett gigantiskt område, över två miljoner kvadratkilometer stort, väster om Mississippi från den franske kejsaren Napoleon, vars planer på att utveckla den franska nordamerikanska kolonin grusades av en av de minst kända men mest radikala revolutionerna under denna revolutionära tid. I en annan fransk koloni, Haiti, hade slavarna rest sig mot sina slavdrivare och fördrivit plågoandarna. Napoleon hade inte råd med fler kolonialkrig och sålde centrala Nordamerika för en spottstyver. USA blev plötsligt dubbelt så stort och inkluderade nu en urbefolkning med mer blygsamma kontakter med nybyggarna. I den västliga fantasin utmålades dessa grupper ofta som ”riktiga vildar” som levde ”traditionellt”. Det var givetvis också en fiktion. De var folk med politik, historia och vana vid möten med andra kulturer.

En stor del av färden gick på flottar längs med floder och York var sannolikt den enda, eller en av de få, som kunde simma.

Den nya landmassan väster om Mississippi skulle efter köpet utforskas, kartläggas och infogas i en västerländsk ordning. I detta syfte reste mellan 1804 och 1806 en expedition ledd av Meriwether Lewis och William Clark över området och trängde ända fram till Stilla havet. Expeditionen färdades genom bebodda marker. En afrikansk-amerikansk slav, York, togs med på resan av sin ägare Clark. York skulle spela en viktig roll i förhandlingarna med representanter för de olika urbefolkningar de mötte längs vägen. Som svart man kunde York agera mellanhand i samtalen mellan de ”röda” och de ”vita”. Han var bra på att vinna urbefolkningens tillit. York var också viktig för expeditionen på andra sätt. En stor del av färden gick på flottar längs med floder och York var sannolikt den enda, eller en av de få, som kunde simma. [45] Som vi ska se var simkunnigheten långt mer utbredd bland USA:s afrikanska slavbefolkning än bland de vita nybyggarna.

Efter expeditionen återgick York förmodligen till att vara slav på William Clarks gård i Virginia. [46] Husbonden Clark fortsatte i sin tur att arbeta för nationens expansion västerut. 1822 blev han till slut chef över Indian Affairs, en tjänst som talande nog tillhörde USA:s krigsdepartement. Han hade då en unik erfarenhet när det gällde de folk som tidigare haft den nordamerikanska kontinenten för sig själva och det var naturligt att Catlin sökte upp honom. Clark var mannen som skulle kunna ge konstnären tillträde till en värld som enligt hans världsåskådning befolkades av exotiska naturfolk.

Folk rycktes upp från landet och fördes till miljöer som de inte bara saknade kunskap om, utan som i många fall också tillhörde andra stammar.

Våren 1830, fyra år efter sitt första porträtt av någon ur de amerikanska urbefolkningarna anlände Catlin till St Louis i Missouri. Där visade han upp sina målningar av irokeser för Clark som uppenbarligen blev smittad av hans stora engagemang, eller möjligen smickrad av det porträtt av honom själv som Catlin målade, och tillät den unge konstnären att sätta upp sitt staffli för att dokumentera de ledare som kom till myndigheten för att förhandla. Under sommaren fick Catlin även följa med Clark på en ämbetsresa till präriestammarna vid Mississippi. [47] Han träffade också medlemmar av stammar som i allt stridare ström och mer och mer systematiskt började förflyttas från nationens östra delar till områden västerut med färre vita nybyggare. USA:s mål var att frigöra så stor del som möjligt av marken i öst för ytterligare inflyttning. Folk rycktes upp från landet och fördes till miljöer som de inte bara saknade kunskap om, utan som i många fall också tillhörde andra stammar. Vandringarna, som USA:s etniska rensning av de östra delarna av landet ledde till, fick senare namnet ”trail of tears”, tårarnas väg. Det var nyheterna om denna tvångsmigration som fick chippewaledaren Shingwaukonse vid Bahweting att dra slutsatsen att det var omöjligt att förhandla med USA och att det var säkrare att förbli på den kanadensiska sidan av gränsen. [48]

För Catlin utgjorde mötet med Clark ett genombrott. Under sommarmånaderna på 1830-talet färdades han västerut och målade av olika representanter för de urbefolkningar han mötte. På vintrarna återvände han till någon stad för att tjäna ihop brödfödan genom att porträttera betalande kunder. Hans färdigheter utvecklades. Tavlorna, för det mesta halvfigursporträtt med romantiskt dramatiska himlar som fond var inte konstnärliga mästerverk, men Catlin hade utvecklats till en noggrann visuell antropolog innan den moderna antropologin hade uppfunnits.

Vid sidan av sina målningar gjorde Catlin också observationer rörande seder och bruk i de områden han reste igenom. Mandanstammen vid Missourifloden beskrev han som ett vänskapligt och angenämt folk; vackra, raka och eleganta. Det fanns få människor, enligt Catlin, som var lika angelägna om att hålla sig välvårdade och rena. De badade i floden varje dag, åtminstone under sommaren. Kvinnorna och flickorna avskilda från männen och pojkarna. Alla barn lärde sig att simma. Även de svagaste simmarna bland dem kunde med lätthet simma över Missouriflodens strida ström.

”Konsten att simma”, skrev han, ”är känd av alla Amerikas indianer och det finns kanske inget folk på jorden som gått så grundligt till väga för att lära sig den, eller som har använt den på ett bättre sätt”.

Att irokeserna var duktiga simmare var något som Catlin förmodligen redan var bekant med. Men han slogs snart av hur spridd denna kunskap var över hela kontinenten. ”Konsten att simma”, skrev han, ”är känd av alla Amerikas indianer och det finns kanske inget folk på jorden som gått så grundligt till väga för att lära sig den, eller som har använt den på ett bättre sätt”. De nordamerikanska urbefolkningarna levde ofta nära vattendrag och tog sig fram i kanoter. De återkommande krigstågen och nomadiska förflyttningarna gjorde också simning till en nödvändighet. Manliga krigare simmade, även genom de vildaste av forsar. Kvinnorna kunde simma med små barn på ryggen vilket gjorde det möjligt för stammen att korsa floder som kom i deras väg.

De allra flesta stammarna simmade på ett sätt som, enligt Catlin, var okänt i vad han kallade den civiliserade världen. Att simma ”civiliserat” var från en västlig synpunkt synonymt med att inte lyfta armarna över vattenytan. ”Indianen”, å andra sidan, ”kastade kroppen omväxlande åt vänster och höger, höjandes en arm över vattenytan för att sträcka sig så långt fram som möjligt samtidigt som den andra gick som en paddel genom vattnet under honom”, för att sedan alternera. Catlin erkände att tekniken gick emot de rådande stilidealen då den ”kanske saknade den grace som många vill se”. Samtidigt var det deras sätt att simma kraftfullt och gjorde det möjligt att hålla ut mycket längre än med hjälp av det simsätt, det vill säga bröstsimmet, som regerade i den ”polerade världen”. [49] I en målning från denna period ser vi medlemmar av mandanstammen som crawlar i Knife River, en biflod till Missourifloden, i North Dakota.

Vikten av kraftfull simteknik var Catlin väl bekant med. Inte bara hade hans morfar en gång räddat sitt liv tack vare sim kunskapen; fyra år innan mötet med mandanfolket inträffade ett drama med mindre lycklig utkomst. Catlins åtta år yngre bror Julius drunknade. Planen hade varit att Julius skulle följa med George på hans resor. 1828 hade George bett brodern att leverera ett färdigt societetsporträtt till en kund i Rochester, New York. Vid Geneesefloden, mitt i irokesernas område, beslöt sig Julius att stanna för att själv plocka upp färg, pensel och staffli. Efter ytterligare en stund steg han i vattnet och simmade till mitten av floden för att svalka sig i den intensiva sensommar hettan. Men han hade överskattat sin egen simförmåga. En fiska re på stranden såg hans kamp och hörde ropen efter hjälp. Sedan försvann han under ytan och återvände aldrig upp. [50]

Catlin fick gott om möjligheter att observera de nordamerikanska urbefolkningarnas överlägsna simförmågor under sina långa resor. Ett av tillfällena var alltså 1836 vid Bahweting där chippewafolket med lätthet rörde sig genom forsarna. Simningen inlemmades i Catlins idé om den traditionella tekniken hos naturfolken, och var enligt honom en del av dessa folks autentiska och oföränderliga värld. ”Sanna traditioner” sattes ofta mot det importerade, uppfunna och artificiella i den koloniala historien, så också i Catlins tankevärld. [51] Det var detta ”sanna” som han också ville visa upp när han i november 1839 åkte till Storbritannien för att försöka sälja sina etnografiska samlingar och målningar som hemlandets myndigheter visat så ringa intresse för. Då hans utklädda engelska arbetare inte rönte någon större framgång var otsisippidelegationens ankomst till Manchester 1843 gudasänd. Här fanns plötsligen nio chippewas som rörde sig och pratade som chippewas och behärskade alla de tekniker som deras folk behärskade, bland dem simning. Weenishkaweebe gick sin simmatch mot Kenworthy bara ett stenkast från British Museum, en institution som Catlin med förnyad energi försökte sälja sina samlingar till, men med fortsatt nedslående resultat. [52] Detta trots att han efter det att de nio chippewas återvänt till Kanada värvade en grupp iowas och sedan en ny grupp chippewas för att ta deras plats i hans kringresande föreställning.

Ett skepp lastat med ”förlorarnas” historia skulle segla över världens vattenvägar för att visa allt det som höll på att försvinna.

En av Catlins många, och alltmer desperata, idéer för att skapa ett museum över folk som hotades av det ”utrotningskrig” som skedde genom ”civilisationens frammarsch” var ett flytande museum över mänskligheten. Ett skepp lastat med ”förlorarnas” historia skulle segla över världens vattenvägar för att visa allt det som höll på att försvinna. [53] Men Catlin skulle inte själv leva länge nog för att se hans museidröm gå i uppfyllelse. [54] Några år efter hans död, vid slutet av 1870-talet, donerades hans väldiga samlingar, däribland femhundra målningar, till den etnografiska avdelningen på Smithsonian, USA:s statliga museum i Washington D C. [55] Idag utgör den en viktig visuell dokumentation över de nordamerikanska urbefolkningars historia, paradoxalt nog precis den historia som Catlin var oförmögen att förstå.

Försöken att utmåla urbefolkningarna som utan framtid var i själva verket ett bekvämt vapen i de högsta politiska förhandlingar som fördes över land och naturtillgångar mellan kolonisatörer och koloniserade. 1850 tvingades chippewafolket på den kanadensiska sidan av Bahweting att skriva på ett avtal där de bytte bort sin mark i utbyte mot pengar och några få reservat. [56] Men chippewas överlevde vid Bahweting, och andra ställen, trots alltifrån fortsatt ekonomisk konkurrens med nybyggare till katastrofala sjukdomsepidemier och koloniala myndigheter. De förändrades, anpassade sig, uppfann nya lösningar och bevarade traditioner inom en kultur som ständigt, liksom den västerländska, utvecklades. De lyckades också köpa tillbaka landområden som historiskt tillhört deras folk. [57]

Vad som uppfattades som ”naturfolk” firades, men dessa presenterades ofta som gruppsamhällen utan moderna individer och därför utan kapacitet till kreativ utveckling.

Teorier om på förhand dömda ”ädla vildar”, likt Catlins, är intimt förknippade med romantikens försök att hävda det ”naturligas” moraliska överlägsenhet gentemot civilisationens konst lade affekter. Romantiken, speciellt i den engelskspråkiga världen, var en komplicerad motrörelse mot det nya industriella och moderna samhälle som först skymtades under 1700-talet. Samtidigt stod romantikerna för en slags individualism som kanske var den nya tidens allra främsta kännetecken. Vad som uppfattades som ”naturfolk” firades, men dessa presenterades ofta som gruppsamhällen utan moderna individer och därför utan kapacitet till kreativ utveckling. Om de moderniserades så steg de ut ur sin oskuldsfulla värld. Urbefolkningen var fast i ett dilemma som också präglar dagens kvarlevande koloniala föreställningar. Icke-västerländska kulturer anpassar sig till delar av västs modernitet för att ha bättre chanser att bevara sin politiska makt. Samtidigt anklagas kollektivet eller individuella ledare ofta, utifrån och inifrån, för att ha gett upp den egenart som särskiljer dem som kultur. [58]

Frågan om naturlighet ställs, som tidigare antytts, på sin spets när det gäller teknik. I den koloniala kontexten belyser motsättningen mellan det naturliga eller traditionella och det artificiella främst hur svårt det är att lämna en romantisk verklighetsbeskrivning. Det första problemet är att teknik identifieras som något västerländskt. Kroppstekniker är intressanta eftersom de är så basala att deras blotta existens ofta glöms bort, till skillnad från andra ting vi vanligtvis associerar till teknik. Den franske antropologen Marcel Mauss essä Les techniques du corps (Kroppens tekniker) diskuterar hur mycket av det vi ser som naturligt som i själva verket är något vi lärt oss av vår kultur. Tekniker som simning skiljer sig också åt inom olika kulturer. En stil kan framstå som naturlig för chippewafolket på 1840-talet, en annan för engelsmännen vid samma tid. Men Mauss argument sträckte sig längre än så. Han hävdade att vad som först och främst skiljer människan från djuren är att människan lär ut sina tekniker, inklusive kroppens tekniker, från en generation till en annan. [59] Det var en enkel tes med revolutionerande betydelse. Att européerna till skillnad från resten av jordens befolkning inte vanemässigt satt på huk fascinerade Mauss, men även hur vi sov och eller grävde en grop i marken var enligt hans mening lika socialt betingat som språk. Efter Mauss har forskning på primater visat att även djur kan lära ut tekniker över generationsled, men på en mycket låg nivå jämfört med människan.

Vid tidpunkten då Mauss först framförde sin tes, vid en föreläsning 1934, hade simningen genomgått en revolution i Europa. Under de knappt hundra år som gått sedan Weenishkaweebe chockade publiken i London hade det simsätt där armarna lyftes över vattenytan i en roterande paddelrörelse vunnit över en erkänd och alltigenom vanlig simstil. En utveckling som ingen i publiken i badhuset vid High Holborn 1844 kunde förutse. Vi tenderar att se våra kroppstekniker som del av vår mest naturliga sida och således organiskt tämligen oföränderliga. Men också det som är allra mest intimt är i själva verket del av ett socialt system av förmedlad kunskap, även om detta förmedlande i de allra främsta fall är så alldagligt, och ofta sker i en intim sfär av de allra närmaste, att vi inte ägnar det en tanke.

Det var egentligen bara västvärlden som inte visste hur en höjde armarna över ytan och sedan paddlade genom vattnet.

En konsekvens av Mauss tes är att våra kroppstekniker också har ett första uttryck, en första gång som någon går på ett speciellt sätt, använder en gest eller simmar med en ny stil som sedan kan läras vidare. Annars finns det inget att lära ut. Samtidigt finns det i de allra flesta fall flera ”första gånger”, på olika platser. Vitt skilda kulturer utan inbördes kontakt har trots allt kommit fram till liknande tekniker, som att sitta på huk. Det fanns också många fler platser än den nordamerikanska kontinenten där människor simmade på samma sätt som Weenishkaweebee och Sahmah. Märkligt nog var det ett simsätt som var spritt över stora delar världen. Det var egentligen bara västvärlden som inte visste hur en höjde armarna över ytan och sedan paddlade genom vattnet. Väst hade glömt, och glömt att det hade glömt. En gång i tiden hade det barbariska plaskandet varit en del av dess egen kultur. Om människan blir människa genom att förmedla sina kunskaper, som Mauss hävdade, är det lika sant att hävda att människan skiljer sig från djuren genom hennes allt starkare förmåga att, från en generation till en annan, glömma bort. Vi är djur med särledes föränderliga minnen och därför uppfinnare också av förgängligheten. Att berätta historier och dokumentera är vapen mot en glömska som kan vara ödesdiger, speciellt när det gäller de komplicerade förhållanden som växte ur den västerländska kolonialismens övergrepp.

Fortsättning följer i nästa nummer.

NOTER:

1. Alan Knight, ”A Study in Failure: The Anglican Mission at Sault Ste. Marie, Upper Canada 1830–1841”, publicerad föreläsning vid American Native Studies Conference, Sault Sainte, Marie, Michigan, 2–5 april 1988, s 3.
2. María Nieves Zadeño och Richard W Stoffle, ”Tracking the Role of Pathways in the Evolution of a Human Landscape: The St Croix Riverway in Ethnohistorical Perspective”, i Marcy Rockman och James Steele (red), The Colonization of Unfamiliar Landscapes: The Archeology of Adaptation, Routledge, 2003, s 75.
3. Ibid, s 72.
4. Att de chippewas som åkte till London kom från området kring Otsisippi hänvisas till i ”Windsor’s Scottish Heritage: Colonel Arthur Rankin (1816–1893)” ww.windsorscottish.com/pl-lp-rankins. php (3 juni 2015). Detta styrks också av att Rankin tidigare samma år varit stationerad i Windsor (vid Otsisippi) och att en av deltagarna, tolken Alexander Cadotte, kom från närliggande Al gonac och uppgav Sandwich i Windsor som sitt hem när han gifte sig med Sarah Haynes 1844. Källor som styrker mer specifikt vilka de övriga åtta deltagarna på resan var, förutom de namn som George Catlin transkriberade, har tyvärr inte anträffats.
5. Kate Flint, The Transatlantic Indian, 1776–1930, Princeton University Press, 2009, s 57. George Catlin i Catlin’s Notes of Eight Years’ Travels and Residence in Europe with his North American Indian Collection, vol 1, Burgess, Stringer & Co, 1848, s 111.
6. Janet Elizabeth Chute, The Legacy of Shingwaukonse: A Century of Native Leadership, University of Toronto Press, 1998, s 110. Det finns även en källa som pekar ut Keating som medhjälpare till Rankin redan i att arrangera chippewagruppens resan till Storbritannien 1843, se Alan Knight och Janet E Chute, ”In the Shadow of the Thumping Drum: The Sault Métis – The People In-Between”, i Karl S Hele (red), Lines Drawn Upon the Water: First Nations and the Great Lakes, Borders and Boderlands, Wilfred Laurier Univeristy Press, 2008, s 101, slutnot 117.
7. Donald B Smith, Sacred Feathers: The Reverend Peter Jones (Kahkewaquonaby) and the Mississaugua Indians, University of Toronto Press, 2013, s xxxiii–xxxiv.
8. Alan Knight, ”A Study in Failure”, s 8 och 30.
9. Alan Knight och Janet E Chute, ”A Visionary on the Edge: Allan Macdonell and the Championing of Native Resource Rights”, i Celia Haig-Brown och David A Nock (red), With Good Intentions: Euro-Canadian & Aboriginal Relations in Colonial Canada, University of British Columbia Press, 2006, s 92. Chute, The Legacy, s 119. Den tolk som Shingwaukonce använde vid detta tillfälle, Louis Cadotte, har ibland felaktigt identifierats som den Cadotte som for till Storbritannien 1843. Dock var Louis Cadotte släkt med Alexander Cadotte genom Jean-Baptiste Cadotte, métis (född 1723) och hans fru, chippewan Catherine Anastasie Equawaice (född 1727). Det var Jean-Bapistes far, Jean-Francois Cadotte, som var den första i familjen att 1717 besöka Bahweting. Jean-Francois Cadottes egen far, Mathurin Cadot dit Poitevin, var född 1649 i Frankrike, men hans mor, Marie Catherine Durand var métis född i Kanada (1666). Hennes morfar var den kände wyandotledaren Nicholas Arendaki (född 1620).
10. Chute, The Legacy, s 142.
11. George Catlin, Letters and Notes on the Manners, Customs, and Conditions of the North American Indians, vol 1, Tilt och Bogue, 1842, s 161–162. Mötet gällde ”Treaty of Washing ton” förhandlat av Henry Rowe Schoolcraft. Theodore J Karamanski, ”Michilimackinac, Michigan”, Donald L Fixico (red), Treaties with American Indians, ABC-CLIO, 2008, s 428–429.
12. Michael Moon, ”A Long Foreground: Re-Materializing the History of Native American Relations to Mass Culture”, i Russ Castronovo och Dana D Nelson (red), Materializing Democracy: Toward a Revitalized Cultural Politics, Duke University Press, 2002, s 285. Kate Flint, ”Counter-Historicism, Contact Zones, and Cultural History”, Victorian Literature and Culture, 27. 2 1999, s 507.
13. Catlins redogörelse för händelserna återfinns på Catlin, Catlin’s Notes of Eight Years’ Travels, s 101–102, 105, 112, 137–138. Se också Paul Reddin, Wild West Shows, University of Illinois Press, 1999, s 35.
14. Om det var George Catlin eller British Swimming Society som först tog initiativ till händelsen är oklart. Enligt Glenn Stout var det simsällskapet som hade läst Catlins beskrivning av det simmande mandanfolket som föranledde det hela, med det är oklart vilka källor som finns för detta påstående. Glenn Stout, Young Woman and the Sea: How Trudy Ederle Conquered the English Channel and Inspired the World, Houghton Mifflin Harcourt, 2009, s 31.
15. Thomas Venom, American Lacrosse: Little Brother of War, John Hopkins University Press, 1994, s 267.
16. ”Swimming Match At Chelsea”, Times, 21 sept 1838, s 6.
17. ”British Swimming Society”, Times, 6 sept 1843, s 3.
18. ”The Ojibbeway Indians”, Times, 22 april 1844, s 6.
19. Timothy Parsons, The British Imperial Century, 1815–1914. A World History Perspective, Rowman & Littlefield, 1999, s 3. Perioden brukar, utan ironi, kallas Pax Brittanica.
20. Se till exempel första kapitlet, ”Om våld”, i Frantz Fanon, Jor dens fördömda, övers Per-Olov Zennström, Leopard förlag, 2007 [1961].
21. Fanon föddes på den franska ön Martinique i Västindien 1925. Han studerade medicin i Frankrike och verkade i Nordafrika där han också gick med i den algeriska befrielsekampen.
22. Gloria Anzaldúa, Borderlands / La Frontera: The New Mestiza, Aunt Lute Books, 1987, s 80.
23. Det var författarna Jean Bernabé, Patrick Chamoiseau och Rapha ël Confiant som 1989 publicerade manifestet ”Éloge de la créolité”.
24. Homi Bhabha, ”The Third Space: Interview with Homi Bhabha”, i Jonathan Rutherford (red), Identity: Community, Culture, Difference, Lawrence & Wishart, 1990, s 211.
25. Mary Louise Pratt, Imperial Eyes: Travel Writing and Transculturation, Routledge, 1992, s 4–7.
26. Susie Parr, The Story of Swimming: A Social History of Bathing in Britain, Dewi Lewis Media, 2011, s 41, 83.
27. Susan Barton och Allan Brodie, ”The role of Medical Practicioners” i Barton och Brodie (red), Travel and Tourism in Britian, 1700–1914 vol 3 Spas, Pickering & Chatto, 2014, s 64–65.
28. Charles Sprawson, The Haunts of the Black Masseur: The Swimmer as Hero, Jonathan Cape, 1992, s 26. De ska ha spelat ”God Save the King”. Julia Allen, Swimming with Dr Johnson and Mrs Thrale: Sport and Exercise in Eighteenth Century England, The Lutterworth Press, 2012, s 250.
29. Erik Bergvall, ”Simningens stolta historia”, i Erik Bergvall (red), Boken om simning, Aktiebolaget svensk litteratur, 1948, s 46. Gustafsberg var tidigare, 1774, men växte främst från 1804. Inga Kindblom, Badhus. Bad och badande före 1950, Riksantikvarieämbetet, 1995, s 14.
30. En av dem som tidigt sjöng badandets lov var den svenske läkaren C J Hartman i Husläkaren, Stockholm, 1828, s 64–65, 403–404. Se också C A Gustavi, Underrättelse i simkonsten, Stockholm, 1839, s 3–7.
31. Katherine Ashenburg, The Dirt on Clean: An Unsanitized History, North Point Press, 2007, s 133.
32. Kindblom, Badhus. Bad och badande före 1950, s 12–18.
33. Sprawson, The Haunts of the Black Masseur, s 19.
34. Online Etymology Dictionary, http://etymonline.com/index.php?term=Wyoming&allowed_in_frame=0 (15 juni 2015).
35. George Catlin, Life Amongst the Indians, Sampson Low, Son & Marston, 1867, s 11–13.
36. Eller, i en alternativ transkribering: Maconaquah. Irokeserna hade gett flickan till ett familj ur Delawarefolket som först döpte henne till Weletawash. De flyttade till Ontario i Kanada efter kriget och sedan vidare till Fort Wayne i Indiana. Efter hennes andra äktenskap gifte hon sig med en ledare för miamifolket, Shepoconnah och bosatte sig 1801 nära där floderna Mississineva och Wabash möts i Indiana. Det var av miamifolket hon fick det namn som hon blivit mest känd under. C Hale Snipe, The Indian Wars of Pennsylvania, Harrisburg, 1929, s 564–565.
37. I original: ”He has excited domestic insurrections amongst us, and has endeavored to bring on the inhabitants of our frontiers, the merciless Indian savages, whose known rule of warfare, is undistinguished destruction of all ages, sexes and conditions.”
38. Harry M Ward, The War for Independence and the Transformation of American Society, Routledge, 1999, s 200.
39. Isabel Thompson Kelsay, Joseph Brant, 1743–1807, Man of Two Worlds, Syracuse University Press, 1984, s 221–223.
40. Catlin, Life Amongst the Indians, s 1.
41. Michael L Tate, Indians and Emigrants: Encounters on the Overland Trails, 1840–1870, University of Oklahoma Press, 2006, s 6.
42. Granville Ganter (red), The Collected Speeches of Sagoyewatha or Red Jacket, Syracuse University Press, 2006, s 141.
43. Emma Lila Fundaburk, Southeastern Indians Life Portraits: A Catalogue of Pictures 1564–1860, University of Alabama Press, 2006, s 121.
44. Catlin, Life Amongst the Indians, s 35.
45. Jack Uldrich, Into the Unknown: Leadership Lessons from Lewis and Clark’s Daring Westward Expedition, AMACOM, 2004, s 104–105. M R Montgomery, Jefferson and the Gun-Men: How the West Was Almost Lost, Three Rivers Press, 2000, s 17.
46. Stephen Aron, American Confluence: The Missouri Frontier from Border land to Border State, Indiana University Press, 2006, s 229.
47. Brian W Dippie, Catlin and His Contemporaries: The Politics of Patronage, University of Nebraska Press, 1990, s 21–22.
48. Knight, ”A Study in Failure”, s 8.
49. Catlins citat om simning från Catlin, Letters, s 96–97.
50. ”Melancholy”, Rochester Daily Telegraph, 23 September 1828, s 2. Sherry H Penney och James D Livingston, A Very Dangerous Woman: Martha Wright and Women’s Rights, University of Massachusets Press, 2004, s 31. Stout, Young Woman and the Sea, s 28–29.
51. Margaret Jolly, ”Spectres of Inauthenticity”, The Contemporary Pacific, 4.1 1992, s 49.
52. Om dessa turer se kapitlet ”My Greatful Country” i Dippie, Catlin and His Contemporaries, s 97–156.
53. David M Wrobel, Global West, American Frontier: Travel, Empire, and Exceptionalism from Manifest Destiny to the Great Depression, University of New Mexico Press, 2013, s 37–38.
54. Catlin irrade mot slutet av sitt liv omkring i Europa och Sydamerika alltmer ruinerad och desillusionerad. Han publicerade 1870 en apart bok med titeln Shut Your Mouth (Stäng munnen) i vilken han argumenterade för att anledningen till att urbefolkningen i Nord- och Sydamerika var mycket hälsosammare och mindre degenererad än västvärlden var att de hade gjort sig av med ovanan att ha munnen öppen vid andra tillfällen än när de åt och talade.
55. Jacqueline Fear-Segal, ”Plaster-Cast Indians at the National Museum”, i Jacqueline Fear-Segal och Rebecca Tillett (red), Indigenous Bodies: Reviewing, Relocating, Reclaiming, State University of New York Press, 2013, s 39.
56. Robert J Miller et al (red), Discovering Indigenous Lands: The Doctrine of Discovery in the English Colonies, Oxford University Press, s 109–110.
57. Likt Rankin Location 15D, ironiskt nog döpt efter Arthur Rankin.
58. Ett ämne som avhandlades i Marshall Sahlins klassiska artikel ”What is Anthropological Enlightenment? Some Lessons from the Twentieth Century”, Annual Review of Anthropology, 28, 1999, s i–xxii.
59. Marcel Mauss, ”Notion de techniques du crops” i Sociologie et anthropologie, PUF, 1950, s 371.