Varsamt och respektfullt berättar Elliot Baron i debutboken om villkoren för äldre och personal inom hemtjänsten. Arbetaren träffar honom för att prata om stress, new public management och om litteraturen verkligen kan förändra.
Elliot Baron småspringer över bilvägen och kisar med ögonen mot vårsolen som sakta börjat värma upp Stockholm. Han har en ledig dag mellan nattpassen på sjukhuset där han jobbar strax norr om stan.
Hans debutbok, Vi kommer med hjärta hem till dig har precis släppts, även om releasen visserligen sköts fram några veckor.
– Det var något med corona på tryckeriet, förklarar han och skrattar.
Vi beställer en varsin kaffe och sätter oss vid ett av borden längst in på konditoriet.
Elliot Baron ser plötsligt allvarlig ut. Hans bok är en fin samling små vardagsbetraktelser och minnen över de fem år han arbetade inom hemtjänsten i Stockholm, innan han började plugga till sjuksköterska. Orden blir ofta till bilder.
Både hans egna, kollegornas och inte minst de äldres. De som ofta sitter ensamma i väntan på dagens kanske enda besök med minnen som sällskap i en många gånger långsam tillvaro.
Städning, matning, vädring och hygien. Ibland en promenad, om det mot all förmodan finns tid över. Några gånger kisstunga blöjor, gråt och förvirring. Demens och omkullkastad tidsuppfattning.
Åldrandet och den där klockan som hela tiden tickar. Klockan över livet. Timvisaren på väggen i det sparsamt möblerade och inrökta vardagsrummet några trappor upp och sekunderna som räknas i telefonen. Den som blivit vårdföretagens verktyg för effektivisering. Ju fler besök desto mer profit. Kunderna, som de äldre kallas, ska kissa snabbare. Det finns till och med knep för det, har cheferna förklarat.
Tick tack. Tid är pengar. Minuträkning och gps. Det går alltid att förbättra något. Snabba på. Tiden räcker sällan till att prata. Ett samtal som skulle göra en äldres dag går bort i brådskan. Skynda skynda. Än mindre en kopp kaffe mellan bestyren som ska hinnas med.
Trötta kroppar springer i trapporna. Schemat är pressat. De äldres sista år i livet har blivit en industri. Handelsvaror på en marknad där pengar inte sällan placeras i skatteparadis och i girigt djupa fickor. I med en maskin tvätt, vidare till nästa gamling, och sedan tillbaka igen för att hänga de blöta kläderna på tork. 10 till femton besök om dagen. Ibland fler, sällan färre.
Namn att hålla i minnet. Rutiner att följa. Matvanor och påminnelser. Tempo. Hela tiden tempo.
– Alla känner ju till arbetsvillkoren inom hemtjänsten. Det är stressigt, tungt och inrutat. Samtidigt vet vi ju att man som anställd skulle ge bättre vård om man fick bättre villkor. Det är ju knappast hjärnforskning det handlar om, att förstå att man presterar mer om man hunnit äta och gå på toaletten mellan besöken, säger Elliot Baron.
Smutsen på rutorna gjorde ljuset svagare, nästan grumligt. Det spelade ingen roll hur mycket solen utanför sken. Strålarna tog sig ändå aldrig riktigt in till dig. När vi öppnade din dörr ropade du hej och du kom alltid ihåg våra namn.
Han minns ändå åren på ett av huvudstadens många privata hemtjänstföretag som fina. Relationerna med arbetskamraterna och de äldre. Sammanhållningen.
– Vissa kommer man ju väldigt nära när man hälsar på varje dag. Det blir som någon slags relation trots att den bygger på jobb.
Yrket, undersköterska inom hemtjänsten, tillhör Sveriges vanligaste jobb. Ändå kommer larmen allt oftare. Den kraftigt kvinnodominerade branschen har hamnat rejält på efterkälken när det kommer till frågor om löner och arbetsmiljö. Sjukskrivningstalen är höga och personalomsättningen är stor. Äldre i behov av trygghet möter allt fler nya ansikten i sina hem. Något som skapar både oro och förvirring.
Samtidigt är vinsterna för de privatägda bolagen stora. Lönsamhet på två gruppers bekostnad. De gamla och de anställda.
När du fick reda på att vi var tvungna att börja med elektronisk minuträkning svor du. Du klagade på vårdföretagen och politikerna. Du tyckte de själva borde prova att vara inlåsta i en lägenhet hela dagarna, bara få komma ut under korta stunder och inte duscha när man vill. I en låda hade du sparat reklam från olika hemtjänstföretag som du hade fått när du skulle välja utförare.
Elliot Baron suckar nästan uppgivet. Han tror att många som arbetade inom hemtjänsten för bara 20 år sedan skulle ha svårt att känna igen sig i dag.
Jag har alltid haft väldigt svårt för den där “kall prylen”. Men arbetsgivare och politiker utnyttjar det där.
– Verksamheten drivs ju som en extrem form av new public management där allt mäts och beräknas in i minsta detalj.
De anställda tilldelas smartphones som håller koll på allt. Ingen tid över att förspilla. Det finns alltid något som räknar resultaten. En chef långt från golvet men nära till siffror.
– Det var jävligt mycket sånt där. Max 15 minuter för ett blöjbyte och sedan iväg igen, även om de ofta bad oss stanna kvar en stund.
Det hörs ibland, inte sällan från människor utanför vården, att yrket skulle vara någon slags kall. Ett välgörenhetsarbete. Diskussionen retar Elliot Baron.
– Jag har alltid haft väldigt svårt för den där “kall prylen”. Men arbetsgivare och politiker utnyttjar det där. Det är ett jobb det handlar om och det krävs stora politiska förändringar för att villkoren både för de som jobbar och för de äldre ska bli bättre. Hur vården styrs är en större fråga än siffror och plötsliga satsningar i ett enskilt budgetår. För det är ju faktiskt helt sjukt, som det är i dag, att vårdpengarna som de här bolagen drar in hamnar i skatteparadis.
Samtidigt är han noga med att förklara att hans hans drygt 170-sidor långa berättelse inte ska ses som en debattbok. Det är knappast plakatpolitik utan i stället varsamt och respektfyllda hemma hos-betraktelser som blandas med korta meningar om stressen att hinna med och kampen mot den där tickande klockan. Boendemiljöer, den invecklade byråkratin, utslitna kroppar och de sista åren i många långa liv. Hur fördriver man ensamheten om huvudet är klart men kroppen inte orkar med?
När det var dags för matinköp övertalade du oss att handla alkohol i stället. Egentligen fick vi inte det, men när du frågade gick det inte att säga nej. Sedan blev det en rutin. Du bad alltid om vitt vin på box.
I dag jobbar Elliot Baron på ett sjukhus där han dagligen möter svårt sjuka äldre. Arbetsuppgifterna är på många sätt de samma men miljön skiljer sig. Tidigare gick han hem till människor och klev i i en betydligt mer privat sfär. Jag frågar om han själv blivit rädd för för ålderdomen efter åren inom hemtjänsten.
Generellt tror jag ju inte att böcker har förmågan att förändra samhällsstrukturer, det känns mer som en liberal idé men det är klart att det är kul om folk läser den.
– Egentligen tycker jag ju att det verkar trevligt. Men det handlar kanske mest om att det verkar skönt att bli pensionär. Fast det är nog tufft att bli gammal också. För till slut kommer ju alla till en punkt där man behöver hjälp. Där man är helt fast i sin lägenhet, och det upplever jag att många har svårt att acceptera. Och min bild är helt klart att ja, så där blir det och då kan det kännas lite obehagligt faktiskt. För vissa jag gick hem till var ju faktiskt helt ensamma och visst, de behövde vård rent praktiskt, men också socialt. Då kunde det känns jobbigt att gå därifrån.
Han beskriver hur boken kom till under en lång period samtidigt som han pluggade till sjuksköterska. Anteckningarna fanns kvar, både från många av hembesöken och fackmötena efter jobbet, och han började rota i minnet.
– Jag har ju alltid tyckt om att läsa men jag har väl egentligen inga förhoppningar med det här. Generellt tror jag ju inte att böcker har förmågan att förändra samhällsstrukturer, det känns mer som en liberal idé men det är klart att det är kul om folk läser den, säger Elliot Baron.
