Annika Hagberg kommer in i terminalen där en rad olika lastcyklar och elcyklar står parkerade. Hon hejar på Thomas Röstell som är verksamhetsansvarig i Pling Transport. Han sitter framför en laptop i ett provisoriskt kontor byggt av hyllor. Han ler och ursäktar röran, säger att de ska bygga något mer rejält. De flyttade till lokalerna för några månader sedan. 

Annika trampar ut ur garaget på lastcykeln. Den påminner väldigt lite om en cykel. Den har fyra hjul, är elassisterad och har ett stort skåp där bak som kan ta upp till 150 kilo tung last. Hon halvligger bekvämt i en stol där hon sneddar över spårvagnsspåren och svänger in på cykelbanan. Människor kastar blickar efter cykeln och ler. 

Hon kliver av cykeln och går in i köket som hör till en förskola i närheten, och småpratar med två kvinnor som skrapar ner potatisar i en kantin. Hon lastar skåpet fullt med matbackar och cyklar hundra meter bort till förskolan. Det här är veckans favorituppdrag. Pling levererar både åt stora institutioner och privatpersoner. Ofta mat, ibland post. En gång till och med en toalett. 

Några overallklädda barn hänger mot staketet och stirrar storögt. 

– Vad blir det för mat i dag? frågar ett av barnen. 

– Fiskbullar, gillar du det? 

– Jag älskar fiskbullar! tjuter barnet och hoppar upp och ner. 

Det var det här uppdraget som ledde till att åkeriet tecknade kollektivavtal med Transportarbetareförbundet, även om de haft det som mål sedan de startade. Cykelbuden levererar lunch till flera förskolor runt om i Göteborg. För att bli underentreprenör till kommunens leverantör som utförde leveranserna krävdes ett kollektivavtal. Nu har de haft avtalet i fem månader. 

Det här är Annika Hagbergs första fasta anställning. Hon har en magisterexamen i miljövetenskap och har arbetat med hållbar utveckling i flera år, samt länge engagerat sig i klimatrörelsen. Hon började på en kurs i miljöpsykologi. Hon ville förstå varför människan inte lever mer hållbart fast vi vet allt vi vet.

Det var deprimerande: människan är inte funtad för att hantera komplexa samhällsproblem som klimatkrisen. Det var då hon halkade in i en utmattningsdepression. Annika Hagberg var sjukskriven i ett år, sedan började hon på en arbetsplats, men det fungerade inte med chefen, konflikter upp-stod. Sedan började hon jobba på cykelåkeriet. Det var perfekt. 

– För mig är det sociala viktigt. Vi jobbar för något jag kan stå för. Grundtanken med hela företaget är att förändra samhället. Efter att ha varit utmattad och deprimerad är det också viktigt att göra något som ger konkreta resultat, säger hon.

Vill de inte göra mindre vinst till förmån för bättre löner och arbetsvillkor så kommer ingenting förändras.

Annika Hagberg, cykelbud

Annika Hagbergs arbetsvillkor skiljer sig från de flesta som arbetar som cykelbud. Hon är fast anställd med månadslön enligt kollektivavtal, använder varken sin egen cykel, egna kläder eller egen telefon. Hon har också rätt att rösta i beslut som rör företaget. 

På frågan om hon tror att stora gig-företag inom branschen kan förändras i samma riktning är hon tveksam.

– Det beror på viljan hos ledningen. Vill de inte göra mindre vinst till förmån för bättre löner och arbetsvillkor så kommer ingenting förändras. Såvida inte politiker går in och drar gränser, säger hon.

Annika Hagberg berättar att företaget är en ekonomisk förening. Efter att ha varit anställda i ett halvår kan de välja att betala in 1 000 kronor och blir då med-lemmar. De får tillbaka insatsen om de vill gå ur föreningen. Som medlemmar har de rätt att rösta på årsmötet, där bestäms bland annat vad som ska göras med den eventuella vinsten. Hittills har den återinvesterats. Det är ett kooperativ, men det finns förbättringspotential.

– Jag har nyligen haft medarbetarsamtal. Jag tog upp att vi behöver bättre kommunikation, fler medlemsmöten, och information om vad ledningen be-slutar. Det kan bli mer demokratiskt. 

Thomas Röstell är verksamhetsansvarig och en av tre grundare. Han sitter i en soffa i det kombinerade lunchrummet, kontoret och omklädningsrummet. 

Åkeriet bildades 2012. Parallellt med budverksamheten startade en av grundarna företaget Velove som bygger cyklarna. De monteras också i Göteborg. Användandet av cykeln har spridit sig. Nu använder både DHL och Schenker samma lastcykel för att komplettera sina lastbilstransporter.

Åkeriet har två ben, berättar Thomas Röstell. Det ekologiska – att ersätta fossila lastbilstransporter med hållbara cykeltransporter. Och det sociala – att vara en schysst arbetsplats med bra lön och bra arbetsvillkor. De har 16 anställda och inget vinstintresse. 

– Vi har diskuterat att expandera till andra städer. Men det behöver inte vara vi som driver företagen. Det är vårt koncept och vår värdegrund vi vill sprida, ingen centralorganisation, säger Thomas Röstell.

Han säger att det är mycket som skiljer dem från gigföretag inom branschen. 

– Framförallt anställningstryggheten. Men vi har också en gemenskap. Ett lunchrum där vi umgås. I dag har vi haft medarbetarsamtal. Buden tar upp om de vill byta schema, alla får vara med och påverka. Det är ingen som säger ”du måste cykla snabbare, annars får du sluta”. 

Transport tecknade kollektivavtal med åkeriet ungefär samtidigt som norska Foodorabud gick ut i strejk för att kräva kollektivavtal, en strid de vann. Transport hoppades att avtalet med Pling skulle leda till fler kollektivavtal för Sveriges cykelbud. Men Thomas Röstell är inte lika hoppfull.

– Kanske fler företag som har liknade modell som vi följer efter. Annars tror jag inte att det ger effekt. Företagen har inget intresse av det, jag tror inte heller konsumenterna ställer det kravet, säger han.

Det finns också en begränsning i konceptet. Om man främst erbjuder billiga hemleveranser av varm mat blir det vissa toppar kring lunch och middagstid, det blir svårt att ge buden långa arbetspass. 

– Vi levererar inte främst mat till privatpersoner, säger Thomas Röstell. 

I nuläget har cykelbuden på företaget en något högre lön än ledningen. De är ännu egentligen för små för att ha råd med de utgifterna som den höjda lönen innebar. Därför hoppas de att kollektivavtalet ska locka kunder som kräver det eller vill marknadsföra sig som socialt hållbara. De vill få in ännu ett stort uppdrag för att få företaget att gå runt och ge ledningen samma lön som buden.

Det marknadsförs som extrajobb men många har det som heltidsförsörjning.

Jacob Lundberg, Gigwatch

Gigekonomi är ett nytt fenomen. Det beskriver en utveckling där appföretag anlitar människor på uppdragsbasis, så kallade gig, istället för fasta anställningar. De senaste åren har det kommit många larmrapporter om att arbetare på gigföretag har låga löner, använder sin egen utrustning och saknar försäkring. Villkoren ser olika ut. Foodora i Sverige har anställningskontrakt med timlön, medan buden på Wolt och Uber Eats ses som egenanställda. Gigekonomin har också spridit sig till fler branscher som hantverk, sophämtning och städning. 

Gigwatch är ett nystartat ideellt initiativ som granskar gigekonomin. Bud på Foodora hör av sig till dem för att de inte får ihop nog många arbetstimmar för att försörja sig.

– Det marknadsförs som extrajobb men många har det som heltidsförsörjning. Det blir hård konkurrens om uppdrag, för att kunna försörja sig måste man vara tillgänglig många timmar om dygnet för att ta uppdragen som kommer ut i apparna, säger Jacob Lundberg från Gigwatch.

Han berättar att de varit i kontakt med norska bud efter strejken som gjorde att Foodora gick med på att teckna kollektivavtal. Efter det slutade Foodora att anställa folk och tog in egenanställda. Det har varit svårt att få cykelbud att organisera sig, både i Sverige och i andra länder.

– Många ser jobbet som något tillfälligt, och har ingen riktig arbetsplats. Då är det mindre troligt att de organiserar sig. Det blir svårt att bygga upp arbetsplatssolidaritet. Samtidigt har cykelbuden i exempelvis Berlin lyckats.

– Det behövs lagstiftning och reglering av gigföretagen, för de kan göra så stor vinst på att vara hänsynslösa. Det är svårt att konkurrera mot ett företag som kan maxa sin vinst och sänka sina priser hela tiden. Något måste förändras med gig-ekonomins framväxt, säger Jacob Lundberg.

Även Transportarbetareförbundet får in rapporter av Foodorabud som inte får tillräckligt många körningar. Tony Blomberg är ombudsman i Göteborg. Han var med och tog fram kollektivavtalet med Pling. 

Det betyder att gigföretagen får skämmas. Nu kan de inte skylla på att det inte finns något kollektivavtal för cykelbud längre. Kan de gå med vinst fast de har kollektivavtal borde andra också kunna göra det. 

De har försökt få andra cykelbudsfirmor att teckna kollektivavtal utan resultat. 

– De har riktigt dåliga villkor, ingen trygghet alls. Inga cykelbud är med i facket. När de är anställda av en app kan de bara radera arbetarna från appen om de skapar problem, de får inga fler körningar, säger Tony Blomberg.

Därför har Transport startat en kampanj för att få Foodorabuden att gå med i facket, de har delat ut broschyrer och bjudit in till möte samma kväll som jag träffar Tony Blomberg på kontoret. Men han tvivlar på att några kommer dyka upp. Han säger att många av buden är helt beroende av sin anställning för att de är här på arbetstillstånd som kräver att de har en inkomst på 13 000 kronor i månaden. 

– Gigföretagen har total makt. Gemene man förstår inte det. Det är tillbaka på 1800-talet, säger Tony Blomberg.

När Annika Hagberg parkerat cykeln för att hämta wraps och sallader från en restaurang skyndar en person med Foodoras fyrkantiga låda på ryggen ut från samma restaurang. Efter att ha leve-rerat maten till ett klädföretag cyklar Annika tillbaka in i terminalen. Hon parkerar lastcykeln och sätter ena batteriet på laddning i en hylla fullproppad med rader av elcykelbatterier. 

Kollegan Björn har precis börjat sitt pass. Han sätter sig på en av lastcyklarna och trampar igång. Annika Hagberg håller upp dörren åt honom medan han cyklar ut och önskar lycka till. De har ännu inte fått någon automatisk dörr-öppnare. Men det ska ordnas.

Katja Palo

* Foodora har valt att inte uttala sig i reportaget