Aleksandra Kollontoj, som bland annat Shabane Barot skrivit en essä om i Arbetaren, var en på många sätt uppseendeväckande rysk revolutionär. Hon var profilerad agitator, sexual- och kvinnopolitisk avantgardist och medlem i den första sovjetiska regeringen. Som folkkommissarie för sociala frågor bidrog hon till arbetet bakom världens första abortlegaliserande lagstiftning, utbyggnaden av mödra- och barnhälsovården och rätten till omedelbar skilsmässa i det unga Sovjet.
Kollontaj var också en av de kommunister som kom att utveckla en stark kritik av det tilltagande auktoritära styret i Sovjetunionen, vilket förstås också var skälet till att syndikalistiska Federativs förlag intresserade sig för hennes verk. Hon var medlem i oppositionsrörelsen Arbetaroppositionen inom det styrande bolsjevikpartiet som ställde krav på bland annat decentralisering, arbetarmakt, lika löner, fri sjukvård och fri utbildning.
På den tionde partikongressen, som hölls 1921, förkastades samtliga av Arbetaroppositionens krav och partiledningen fastslog oppositionsrörelsen som kontrarevolutionär, samtidigt som det beslutades att fraktionering inom partiet stred mot den demokratiska centralismens principer och skulle förbjudas. Arbetaroppositionen blev således en av de sista legala oppositionsrörelserna i Sovjetunionen.
Aleksandra Kollontaj tillhörde dock de personer som räddade livhanken, i såväl bildlig som bokstavlig mening, genom att därefter slå in på en inrikespolitiskt lågmäld bana. Hon blev internationellt sändebud för Sovjetunionen – mellan åren 1930 och 1945 var hon exempelvis Sovjetunionens minister i Stockholm, från 1943 med ambassadörs rang.
Hon kom att gå till historien som en färgstark karaktär – och hennes oppositionella politik i Sovjetunionen har också rönt uppmärksamhet mellan varven. Bland annat då i Federativspublikationen från 1978.
