Andra klassens arbetare i Kina

Morgonen är kylig och solen är inte mycket till hjälp. Precis som i Sverige värmer den knappt så här på vintern. Luften är torr och krispig, det känns nästan som om man skulle kunna skära i den med kniv. Det är en bra dag i Peking, det händer allt som oftast att solen inte klarar av att tränga igenom täcket av föroreningar.

På en parkeringsplats i Xiaodiancun, i stadens norra delar och inte alltför långt från den internationella flygplatsen, har en grupp barn samlats. Medan flygplanen går ned för landning delas barnen här nere på marken in i två grupper. De äldre, de som är i tioårsåldern, får diskutera hygien och kostvanor. Ett plyschdjur går runt i ringen och den som håller i djuret när musiken stannar måste återberätta något av det de lärde sig förra veckan. Vad är bra att äta och varför? Varför ska man inte äta för mycket socker?

En bit därifrån leker de yngre barnen: ritar vid ett bord eller sitter på plastmattor på marken. De övervakas av volontärer från organisationen Beijing Social Work Development For Facilitators, eller bara Facilitators. De kommer hit varje lördag för att bidra till barnens utveckling och utbildning, det har de gjort i flera år nu.

För tre år sedan tog resan hit närmare en timme och gick över vad som närmast såg ut som ett krigsfält: grusvägen slingrade sig fram mellan högar av tegelstenar från hus som tidigare stod där. I dag tar det mindre än 30 minuter från Pekings centrum. Bilen kör på asfalterade vägar mellan nybyggda fabriker och butiker. På en stor byggnad strax innan vi är framme lyser en välbekant mörkblå Volvo-logga.

Kanske är det föräldrar till några av de barn som har samlats här i dag som lagt stenarna och blandat cementen som fullständigt förändrat området. De är, liksom den absoluta majoriteten av invånarna i det nya samhälle som vuxit upp här, migrantarbetare. Bristen på pengar, utbildning och möjligheter till utveckling i deras hemprovinser har fått dem att flytta till staden.

Gatsopare, ett jobb som få av de som är födda i Peking skulle kunna tänka sig.
Gatsopare, ett jobb som få av de som är födda i Peking skulle kunna tänka sig. Foto: Veronika Skärlund

I dag finns det närmare 260 miljoner migrantarbetare i Kina. Och de arbetar inte längre bara i fabriker som producerar varor till oss här i Europa. I Peking är fler och fler, framför allt kvinnor, anställda inom serviceindustrin. Bland unga är det populärt att arbeta med skönhet: som manikyrist eller butiksbiträde i en klädaffär.

Som 19-åriga Li Yue från Dongbei, Manchuriet. Hon arbetar i en skönhetsbutik, samtidigt som hon utbildar sig till manikyrist. Fast hon kommer inte att jobba kvar så länge till säger hon. Det är jobbigt, särskilt när det är kallt. Hennes uppgift är att stå i dörröppningen och locka in kunder, få dem att fastna för något av butikens specialerbjudanden. – Jag jobbar ståendes, halvt utomhus, tolv timmar om dagen, säger hon.

För det får Li Yue drygt 2 000 yuan, vilket motsvarar lite mer i svenska kronor, i månaden. Ett par dagar i veckan är hon på en nagelsalong och där tjänar hon bara ett par hundra.

Jag tog hand om mig själv när jag var liten. Så länge lampan var tänd var det okej.
Li Yue, ”andra generationens” migrantarbetare

Li Yue är på sätt och vis andra generationens migrantarbetare. Precis som många andra i sin generation blev hon lämnad kvar på landsbygden när föräldrarna flyttade. Majoriteten tas om hand av far- eller morföräldrar, men Li Yue bodde inte nära varken de ena eller de andra.

– Jag tog hand om mig själv när jag var liten. Så länge lampan var tänd var det okej, säger hon.

Mat fick hon hos en moster, eller också kokade hon snabbnudlar. Som de flesta unga kineser är hon ensambarn. Hennes pappa reste iväg för att tjäna pengar på annat håll redan när Li Yue var väldigt liten. När hon var elva, tolv år gammal följde mamman efter. I dag arbetar de båda i Shandong-provinsen, i en gruva.

– Det är klart att det var jobbigt, men det fanns inga andra alternativ. Jag var väldigt lydig som liten. Mina föräldrar ville inte åka hemifrån men de hade inget val, säger Li Yue.

”Mina föräldrar ville inte åka hemifrån men de hade inget val”, säger Li Yue.
”Mina föräldrar ville inte åka hemifrån men de hade inget val”, säger Li Yue. Foto: Veronika Skärlund

De ville inte heller att Li Yue skulle resa från Manchuriet, de tyckte att hon var för ung. Men hon tog tåget till Peking på egen hand. Hon tycker om staden, den är stor, rolig och vacker. Fast egentligen orkar hon inte göra särskilt mycket på sin lediga tid.

– Jag vill bara sova, säger hon.

Enligt en studie vid Sun Yatsen-universitetet i Guangzhou led drygt 50 procent av de 807 migrantarbetare som intervjuades i den Sydkinesiska staden Shenzhen av depression. – Deras mentala hälsa är betydligt mer oroande än vi tidigare trott, säger professor Cheng Yu, som ligger bakom studien, till CNN.

Att många migrantarbetare mår psykiskt dåligt blev inte minst tydligt 2010 då mer än tio av de anställda vid Foxconns fabriker i södra Kina under loppet av några månader försökte ta livet av sig. De flesta av dem lyckades.

För Li Yue ter sig situationen dock inte fullt så allvarlig. Hon är inte rädd för att säga upp sig och stå utan arbete, det tycks snarare som att staden har mycket att erbjuda, även om den är betydligt dyrare än hon tänkt sig. – Allt kostar pengar.

Så lagom till det kinesiska nyåret säger hon upp sig och reser hem för att träffa släkten – även föräldrarna kommer att ta sig norrut under årets enda ledighet. När hon kommer tillbaka till huvudstaden ska hon leta upp ett nytt jobb. Kanske går hon en make up-utbildning först.

– Då kan jag jobba var som helst, säger Li Yue.

Och kanske kan utbildningen hjälpa henne att tjäna lite mer pengar. För det är det enda hon drömmer om.

– Att tjäna massa pengar. Eller åtminstone så mycket att mina föräldrar inte behöver arbeta, säger hon.

Det samma gäller de flesta av Kinas migrantarbetare, även om det vanligtvis är barnen pengarna ska gå till.

Shi Yutao bor tillsammans med sin man Liu Zhengliang och två av sina barn i ett rum på omkring 20 kvadratmeter. Hennes syster Shi Yuling (till vänster) hyr ett eget rum en kort promenad därifrån.
Shi Yutao bor tillsammans med sin man Liu Zhengliang och två av sina barn i ett rum på omkring 20 kvadratmeter. Hennes syster Shi Yuling (till vänster) hyr ett eget rum en kort promenad därifrån. Foto: Veronika Skärlund

Att ha en utbildning är allt viktigare i dagens Kina, men det kostar. Därför brukar Shi Yutao, eller Xiao Shi, Lilla sten, ha flera jobb parallellt. Tidigare städade hon mellan klockan 9 och 12 två dagar i veckan för 800 yuan i månaden. Fem timmar varje eftermiddag lagade hon mat och tog hand om barn och för det fick hon drygt 2800 yuan i månaden. Tillsammans med sin man och två av sina barn bor hon i ett rum i byn Xiaxinbao, även det i norra delarna av Peking. Hyran är 350 yuan i månaden.

– Men då ingår inte värme, säger Xiao Shi, och påpekar att elen till luftkonditioneringen som de installerade för att värma rummet förra vintern kostade uppåt 200 yuan i månaden.

Bostaden är liten, omkring 20 kvadratmeter, och sängarna fungerar både som sovplats på natten och som sittplats på dagarna. Mat lagar de i ett hörn av den öppna korridoren utanför. Som många andra av samhällets invånare har de ingen egen toalett utan använder de allmänna toaletter som ligger ett par hundra meter bort. På vägen dit passerar man ”badhuset” dit de går för att duscha för sex yuan per person.

Just nu jobbar inte Xiao Shi, hon är hemma med sitt tredje barn; en son den här gången. För ett år sedan flyttade äldsta dottern hem till sina farföräldrar i Anhui för att börja mellanstadiet. När Xiao Shi börjar jobba igen nästa år får yngsta dottern flytta till hennes föräldrar, även de bosatta i Anhui. Eftersom familjen inte är mantalsskriven här i Peking har barnen inte rätt att gå i skolan här.

Grundläggande service som undervisning och sjukvård är bara tillgänglig på den ort där man har sin hukou, sin folkbokföring. En del skolor tar även emot elever utifrån, och i vissa områden har lokala organisationer startat skolor just för migrantarbetarnas barn, men de räcker knappast till alla. Förändringar i systemet har annonserats, men de flesta är skeptiska.

– De är väldigt små, hela systemet kommer inte att förändras än på länge, säger Feng Yuan, feminist, aktivist och föreläsare på flera av Kinas universitet.

Det är en intressekonflikt, men den skapades faktiskt av själva systemet.
Feng Yuan, feminist, aktivist och universitetsföreläsare

Hon menar att regeringen är rädd att lättnader i systemet skulle leda till kaos. Tillgången på välfärdstjänster är i allmänhet bättre i städerna. Om alla de som kommer från landsorten plötsligt skulle ha rätt att kräva samma välfärd som de som är födda i stan skulle det knappast räcka till alla.

– Regeringen oroar sig också för hur stadsborna skulle reagera. Det är en intressekonflikt, men den skapades faktiskt av själva systemet, säger Feng Yuan.

Att ändra sin folkbokföringsort är inte längre omöjligt, men det är knappast enkelt. För det krävs ofta ett kvalificerat jobb. Och att en person i familjen lyckas ändra sin folkbokföringsort betyder inte att övriga familjemedlemmar kan följa efter.

– Enda sättet för ett barn från landet att ändra sitt öde är att studera flitigt Det säger Wang Dan, som arbetar på advokatbyrån Zicheng Public Interest Lawyers.

Wang Dan (mitten) arbetar på advokatbyrån Zicheng public interest lawyers och bistår bland andra Dong Dajie (vänster) och Ma Fangshou som driver juridiska processer mot sina tidigare arbetsgivare.
Wang Dan (mitten) arbetar på advokatbyrån Zicheng public interest lawyers och bistår bland andra Dong Dajie (vänster) och Ma Fangshou som driver juridiska processer mot sina tidigare arbetsgivare. Foto: Veronika Skärlund

Zicheng har specialiserat sig på att hjälpa människor som inte har möjlighet att betala för juridiskt stöd, till exempel migrantarbetare och barn. Just nu driver Wang Dan bland annat ett fall där en man, Ma Fangshou, blivit uppsagd efter att ha krävt ett långsiktigt kontrakt. Arbetsköparen ville i stället anställa honom genom en bemanningsbyrå. Fallet ska snart upp i högsta instans och Wang Dan tror att de har god chans att vinna.

Även Dong Dajie har fått hjälp av Zicheng. Han har arbetat i Fangshan-gruvan utanför Peking under flera år. Första gången han kom dit var i mars 2005. Han stannade inte så länge, lönen var låg och arbetstiderna varierade efter arbetsköparens behov, inte efter arbetarnas. Men inkomsten var välbehövd så han kom tillbaka.

– Varje dag transporterades vi flera kilometer ned under jorden för att spränga loss kol. När det exploderade fick vi gömma oss i ett hörn av tunneln, säger Dong Dajie.

Själva arbetstiden var egentligen bara sex, sju timmar per pass. Men tiden som krävdes för att byta om till skyddskläder, transporteras ned i underjorden och förflytta sig i tunnlarna där nere gjorde att varje arbetspass varade i minst tolv timmar. Lönen avgjordes av mängden kol som frigjordes, inte efter antalet arbetade timmar.

Före 2007 tjänade Dong Dajie och hans kollegor bara omkring 2 000 yuan i månaden, efter det ökade lönen till 3 000–4 000 i månaden. De arbetade i skift, antingen mellan 4 på morgonen och 16 på eftermiddagen, mellan 14 på eftermiddagen och 2 på natten eller mellan 8 och 16. Företaget krävde minst 22 arbetade pass i månaden, men de kunde också välja att jobba fler. Alla arbetare bodde tillsammans i baracker. Det fanns inte tid för mer än att arbeta, äta och tvätta kläder.

Men nu har inte Dong Dajie arbetat på flera månader, varken i gruvan eller någon annanstans. När det var dags att skriva ett nytt kontrakt fick han genomgå en medicinsk undersökning. Det visade sig att han hade pneumokonios, eller dammlunga. Koldammet i gruvorna hade gjort hans lungor förhårdnade, att andas blev allt jobbigare. Fast det sjukhus som arbetsköparen anlitat erkände inte problemet. Dong Dajie vände sig till ett statligt sjukhus och där konstaterades att sjukdomen redan var långt gången. Med Wang Dans hjälp driver han nu en rättslig process mot företaget.

Enligt Wang Dan är arbetsskador en av de vanligaste typerna av fall som Zicheng blir anlitade för, åtminstone när det gäller migrantarbetare. Många processer rör också uteblivna eller uppskjutna betalningar. En tredje typ utgörs av fall där en arbetare själv har viss kunskap om lagen och konstaterar att hon eller han blivit felaktigt behandlad, som i fallet med Ma Fangshou och bemanningsföretaget.

Ändå konstaterar Wang Dan utan att tveka att hukousystemet fortfarande utgör det största problemet för Kinas migrantarbetare. Men på det arbetsrättsliga planet går det i alla fall åt rätt håll.

– År 2011 kom en ny lag som gör att det inte längre är möjligt att skilja på migrantarbetare och stadsbor på arbetsmarknaden, säger han och kallar lagen för en milstolpe.

Det kunde vara en inkomstskillnad på 10 till 50 procent mellan en migrantarbetare och en stadsbo.
Wang Dan på advokatbyrån Zicheng Public Interest Lawyers om läget före 2008

Även tidigare pratades det, också i lagen, om lika lön för lika arbete, men enligt Wang Dan gällde det då, före 2008, endast inom de respektive grupperna migrantarbetare och stadsbor.

– Det kunde vara en inkomstskillnad på 10 till 50 procent mellan en migrantarbetare och en stadsbo, säger Wang Dan apropå hur det såg ut tidigare.

Han berättar att det inte bara handlade om lönen utan också om rätten till välfärdstjänster som sjukförsäkring och pension.

Efter att en ny lag införts 2008 närmade de båda grupperna sig, men det är alltså först sedan 2011 som lagen förbjuder ekonomisk diskriminering av personer som inte är skrivna på den ort där de arbetar.

Oavsett vad lagen säger kommer dock skillnaderna på arbetsmarknaden att kvarstå, menar Wang Dan. Många av de jobb som finns tillgängliga för migrantarbetare skulle en stadsbo aldrig ens fundera på att söka. Som att städa gatorna till exempel, ett jobb som enligt honom är för smutsigt och tröttsamt för att en Pekingbo ska ta sig an det.

– Och det kan inte lagen förändra, säger han.

Publicerad
2 hours sedan
Bomber över Gaza
Fler än hälften av de dödade är kvinnor, barn och äldre. Foto: Yousef Al Zanoun/TT

Dödssiffran i Gaza betydligt högre än befarat


Över 75 000 döda. Det är den nya chockerande siffran från de första 16 månadernas krig i Gaza, enligt en ny studie från den ansedda medicinska tidskriften Lancet som presenterades på torsdagen.

Siffran är därmed betydligt högre än vad som tidigare angetts och innefattar palestinier som dödats eller dött till följd av det israeliska folkmordet på den instängda och svårt utsatta  befolkningen i Gaza under perioden oktober 2023 till januari 2025.

Över 42 000 av de dödade var antingen kvinnor, barn eller äldre, skriver Lancet i sin rapport. 

Trots omvärldens omfattande protester fortsätter dödandet i Gaza, även efter den så kallade vapenvilan. Arbetaren kunde bara härom månaden rapportera om att i genomsnitt dödar israelisk militär ett barn om dagen i det sönderbombade området.

Publicerad
2 days sedan

Gävlar vad trevligt!

Fyra timmar i Gävle och vi har fått exempel på både superengagemang och next level-oengagemang. Berättar mer om det längre ner i inlägget.

Så här lät Gretas och mitt samtal när vi snackade om våra tankar inför besöket:

Greta: 

– God morgon! Vi är i Gävle, det snöar här. Låsförvaringsskåpen är ur funktion så vi ska gå till Kulturhuset och se om vi kan lämna våra väskor medan vi går runt och intervjuar folk här i stan. 

Alexandra:

– Annars får vi bära.

Greta:

– Annars får vi bära vilket är fine. Jag brukar gå så här som en snigel. Den här väskan har blivit en del av mig. Den är också större än jag så det är lite opraktiskt men man vänjer sig. 

Alexandra: 

– Du tippar inte baklänges då?

Greta: 

– Nej, då.

Alexandra:

– Vad har du för förväntningar inför de här timmarna i Gävle?

Greta: 

– Jag vet inte om jag har så stora förväntningar på att det ska bli annorlunda här, jämfört med det vi har gjort hittills i Stockholm. Jag tror inte det. 

(Vi har ju som sagt gjort lite intervjuer i Stockholmsområdet. De kommer att publiceras längre fram!)

Alexandra:

– Har du varit i Gävle tidigare?

Greta: 

– En del. På demonstrationer. De veckovisa Fridays For Future-strejkerna med lokalgruppen här och så.

Alexandra:

– Var det inte här Gretas gamlingar blev knuffade av en politiker, förresten?

Greta:

– Jag tror det. Och det har varit mycket klimatrelaterade extremväder här också de senaste åren som har kommit upp ganska mycket i debatten. Det är något med det är som är talande: Vi säger att “när katastrofen kommer hit, då kommer vi agera”. Men inte ens när folk har källaren full med vatten så reagerar man.

Alexandra:

– Vi får försöka fråga människor vad de tänker om det… Det som brukar få folk att reagera har jag märkt när man pratar om sådana saker är det som ligger väldigt nära. Typ: tanken på att ens hus inte kommer gå att försäkra och sånt. Det brukar slå an hos många, förstås, eftersom det är en väldigt viktig sak i ens eget liv. 

Jo, visst var det här i Gävle som medlemmar ur aktivistgruppen Gretas gamlingar beskrev hur de blev puttade av en moderat riksdagsman utanför Stadshuset, som själv menade att det var “orimligt” att gruppen fått tillstånd att demonstrera på den aktuella platsen och hävdade att han gick emellan två demonstranter för att komma in.

“Var det inte en väldigt bra plats att få demonstrera på”, var det folk som invände. En plats där medborgarna kan komma nära makthavarna och får framföra sina åsikter.

Och här i Gävle har det varit flera typer av extremväder de senaste åren – bland annat de enorma skyfallen 2021, som enligt en rapport från myndigheten som då hette MSB bara var en “föraning” om vad som väntade i framtiden.

Greta och jag minglade iallafall runt på Gävles centrala gator. Det var lite trevande, både för oss att komma över spärren och våga fråga och att få människor att våga vara med. Flera av dem vi frågade gick med på att snacka anonymt men många sa också blankt nej. Majoriteten efter att först ha frågat vad det handlade om.

– När vi svarade och sa att det handlar om svensk politik eller att vi är ute och gör intervjuer inför valrörelsen, då sa jättemånga “nej, då vill jag inte vara med” eller “jag kan inte tillräckligt mycket”, sa Greta sen när vi pratade ihop oss om våra reflektioner efteråt.

Många verkade ha en upplevelse av att man behöver ha “körkort” för att få uttrycka sin åsikt. Som att man måste kunna vissa saker eller vara superintresserad av politik för att få uttala sig.

Men Gävle bjöd också på engagemang. Faktiskt redan innan vi ens kommit fram. Flera av mina (det är Alexandra som skriver) kompisar och bekanta som kommer från Gävle översköljde mig med tips på grupper, platser och personer som på olika sätt engagerar sig i motstånd eller civilsamhälle. Min erfarenhet från åren på Dagens Nyheter är att för mycket förberedelse ibland kan leda till att man nästan vet hur reportaget kommer att bli redan innan man åker ut och så vill vi inte att det här ska bli. Men det är förstås en balans så alla tips vi får in tas väl omhand och vi hoppas till exempel att vi kommer tillbaka till en plats som Gävle – kanske redan på hemvägen från den här turen norrut.

Vi blev väldigt fint välkomnade till staden! Flera personer frågade vad vi gjorde och om de kunde hjälpa oss med något. Bland annat en man som stannade sin bil och klev ur, strax efter att vi börjat gå från Centralstationen. Han bar keffiyeh och tackade Greta för allt hon har gjort, inte minst för Palestina, och sa “vill ni ha skjuts någonstans eller hjälp med vad som helst”. Väldigt vänlig!

Vad tyckte Gävleborna då?

– Det var väldigt mycket kritik mot regeringen, sammanfattade Greta.

– Jag tror inte att vi har träffat en enda som har varit någorlunda insatt i politik som har haft någonting positivt att säga om regeringen här – eller det politiska klimatet i Sverige överhuvudtaget.

70-årige Claes träffade vi i Agnes kulturhus. Han sa:

– Det är rent katastrofalt. Vi har inte haft en sämre regering sedan 1917 med hungerkravallerna. När Hammarskiöld var statsminister. Jag drömmer om att få vakna någon morgon och inte se de här fyra stolarna som står där, och kommer med något nytt dumt förslag. Varenda dag.

Vad skulle du vilja se som var annorlunda? frågade jag.

– Ja, det satsas ju på fel saker. Det som jag tycker är viktigast satsas det överhuvudtaget inte på. Istället så satsas det på fängelser, poliser och militärer. Och skattesänkningar! Och så lånar man pengar till militären för att kunna sänka skatterna.

Vad tycker du man borde satsa på istället? frågade Greta.

– Skola, sjukvård och omsorg. Och, ja. Det är väl det.

Hur tänker du inför framtiden? frågade jag.

Claes, 70 är kritisk mot regeringen.

– Jag är inte särskilt optimistisk, ska jag säga. Man ser att högernationalisterna och fascisterna går framåt i princip i varenda land. Och motsättningarna ökar i varenda land. Så jag ser inte särskilt positivt på det hela taget… Men… Ja, jag vet inte. Hur man skulle göra för att det är ju i princip i varenda land så går det emot höger, sa Claes och sen tog han sats:

– Om man ska ta lite historia. Det började 1979 eller 1980, när Thatcher och Reagan kom till makten och införde nyliberalismen, sa han och fortsatte beskriva hur socialistiska och socialdemokratiska partier inte gjorde motstånd utan lät nyliberalismen sippra in också i deras politik.

– Så då tänker väl folk att “då röstar jag väl på högern då” och det där… Jag har svårt att se att det ska kunna ändras så lätt. Vilket ju är nödvändigt då om det ska kunna förbättras här i världen.

Hur tänker du kring klimatförändringarna och framtiden?

– Man struntar i Kyotoavtalet eller vad det heter och driver istället på med mer investeringar i fossilt… Så, ja. Det kommer ju inte gå något vidare bra. Och man kommer försöka komma undan genom att säga att att “folk vill ha det så här” – trots att undersökningar, iallafall i Sverige, visar att folk är villiga att göra ingrepp i sin vardag för att minska koldioxidutsläppen. Man går inte riktigt i takt där.

Jag är inte ute efter något falskt hopp. Men om du ser dig om i samhället idag, finns det något som ändå ger dig hopp? Någon eller några som gör något som ger dig energi eller framtidstro?

– Det är ju små grupper bara. När man drar samman COP-konferenserna så blir det ju ingenting av det hela. Jag ser ingenting så här rätt ut i luften som kan göra det bättre, tyvärr. Utan det är enskilda personer och det räcker inte.

Finns det något som skulle kunna få dig att ge dig ut på gator och torg och protestera? Något du bryr dig om så mycket att du kanske skulle bli aktivist eller demonstrant eller på något annat sätt engagera dig?

– Just nu lider jag av en sjukdom som gör att jag orkar nog inte hålla på med det. Tyvärr. Men annars skulle jag gärna göra det.

Tror du att det finns någonting som skulle kunna trigga en start rörelse i Sverige, någonting som bubblar där ute?

– Du säger ju bubblar. Problemet är att det bara bubblar lite, det är ingenting som jag kan se som… Jag kommer inte på någonting iallafall som kan förbättra det.

Det är inte en jätteljus bild du målar upp.

– Nej, det är det verkligen inte. Men det är ju verkligheten som den ser ut just nu. Och fortsätter den så blir det ingen ljus framtid, utan då blir det bara mörkare och mörkare.

Som motpol till den politiskt engagerade Claes var två kvinnliga förstagångsväljare, båda 18 år. De ville vara anonyma men kunde tänka sig att bli intervjuade, vi kallar dem Anna och Elin. De svarade mer eller mindre unisont så deras svar presenteras som ett och samma här:

– Vi har aldrig röstat innan. Jag har inte så många tankar kring hur jag ska rösta, jag har inte bestämt mig riktigt.

Vad tror du det kommer vara som avgör vad du kommer rösta på?

– Jag får väl prata lite med familjen. Kolla lite vad de känner och se hur det är. Kolla lite mer vad alla de här gör för någonting och hur de vill göra…

Har ni några frågor som ni bryr er om lite extra?

– Alltså egentligen bara vad de vill göra med samhället. Typ så.

Är det mer vardagsfrågor eller stora internationella frågor ni bryr er om?

– Gud, vilken svår fråga. Alltså egentligen vad de vill göra, vad de vill göra bättre.

Är det något du själv tänker skulle behöva bli bättre?

– Oj… Ja. Hmm…

Känns det för avlägset för att kunna relatera till?

– Ja, typ. Jag känner mig inte så insatt i det. Men jag vill ju att den rätta ska vinna såklart.

Finns det någon anledning till varför ni inte engagerar er mer?

– Det är nog bara för att det är första valet. Eftersom vi inte har röstat innan så har det inte angått oss. Om vi hade fått rösta tidigare så hade vi varit mer insatta.

Har ni varit engagerade politisk? Gått i någon demonstration eller så?

– Nej, faktiskt inte.

Finns det något som skulle kunna trigga ert engagemang tror ni? Vad skulle det i sådana fall vara?

– Jag vet inte vad det skulle vara… Om det hade hänt något nära mig, som hade påverkat mig mer.

Om vi tänker bort politiska partier och sånt. Vad bryr ni er om? Finns det människor i er närhet som står er särskilt nära eller saker ni tycker är viktiga ska fungera?

– Gud vad svårt…

Det blev tyst en stund.

– Familjen är ju viktig. Vi är väldigt nära familjen, att det ska fungera och så… Eh. Ja. Har vi något mer?

När vi avslutar intervjun förstår vi att Anna och Elin ska ta studenten från frisörprogrammet i vår. Så nu är det fullt upp med förberedelser.

Blir det frisör i framtiden eller något annat?

– Något annat, sa båda två.

En helt annan fråga, sa plötsligt Greta. Ni som har pluggat nu till frisör: är det jättetydligt att den här frisyren är hemmaklippt?

– Nej, du passar ju i det. Det skulle jag inte säga. Så du har gjort det hemma? Själv, liksom, med en vanlig sax?

Ja, svarade Greta.

– Men vet du, du rockar det.

Det var något med svaren från de här förstagångsväljarna som kändes… Sorgligt. Både Anna och Elin var vänliga och artiga, tog sig tid att prata med oss och ansträngde sig för att svara på frågorna. Det var trevligt att prata med dem! Men det faktum att de inte verkade ha reflekterat över vad som var viktigt för dem i livet, vad de brydde sig om, det satte sig i mig.

Vi träffade ytterligare några fina människor i Gävle. En 21-åring och en 30-åring som gick på folkhögskola i stan och hade skarpa politiska analyser. Mer om dem en annan dag för det här blogginlägget är redan alldeles för långt (tror jag?). Vi avslutar med 37-årige Salar som beskrev läget i svensk och internationell politik som tumultartat.

– Vi skulle behöva mer kärleksfulla dialoger där ute för att komma någonstans, sa han och när vi sedan avslutade intervjun kom en hel klunga med tonåringar och bad att få ta bild med Greta.

När gruppen hade skingrats kom en man fram – till Salar – och bad att få ta en bild med honom. Viss förvirring uppstod men han sa ja och det togs en bild, tackades och mannen gick igen.

– Jag tror han trodde att det var jag som var känd, sa Salar och skrattade.

Nu tuffar vi fortsatt norrut! Stay tuned.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan

Videohälsning från Gävle!

Journalisten Alexandra Urisman Otto och aktivisten Greta Thunberg är på plats i Gävle.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Strejkvarsel på Chopchops matfabrik i Rosersberg utanför Stockholm
Den snabbväxande restaurangkedjan Chopchop har de senaste åren fått hård kritik för sin dåliga arbetsmiljö. Foto: Jessica Gow/TT

Facket har fått nog: Varslar om strejk på populära snabbmatskedjan


Det fortsätter att storma runt den svenska snabbmatskedjan Chopchop. Om företaget fortsätter vägra teckna kollektivavtal hotar fackförbundet Livs nu med strejk på företagets matfabrik utanför Stockholm.

Efter upprepade larm om brännskador, övervakning och allmänt dålig arbetsmiljö har den snabbväxande restaurangkedjan Chopchop de senaste åren fått hård kritik från fackligt håll.

I granskningsserien Rädslans restaurang har tidningen Arbetet i en rad reportage beskrivit livrädd personal som utnyttjas av företaget.

Nu blåser det upp till strejk på Chopchops fabrik Gigachop, där stora delar av maten styckas och hanteras, i Rosersberg utanför Stockholm.

Bolaget vägrar kollektivavtal

Det här sedan bolaget vägrat teckna kollektivavtal för de anställda vid fabriken.

– Det stämmer, även om vi inte vill kommentera något innan varslet verkställs. För vår förhoppning är naturligtvis att få till ett kollektivavtal innan dess, säger Matilda Antonsson på Livsmedelsarbetarförbundets pressavdelning till Arbetaren.

Chopchop har sedan starten 2011 snabbt etablerat sig på ett fyrtiotal orter runt om i landet. Deras inriktning på asiatisk mat har blivit populär och idag har kedjan restauranger från Lund i söder till Umeå i norr.

Men nu varslar alltså facket om strejk. Om inget kollektivavtal skrivs under lägger personalen i matfabriken ned sitt arbete den 3 mars, förklarar Matilda Antonsson för Arbetaren.

Den planerade strejken gäller alltså bara arbetarna vid matfabriken. Tidigare i år har Hotell- och restaurangfacket, HRF, inlett förhandlingar om kollektivavtal för de anställda på företagets restauranger, rapporterar tidningen Hotellrevyn.

Publicerad
3 days sedan

Resan startar: Ja, vad fan ska man göra?

Hej! Vad kul att du har hittat till den här bloggen som handlar om vad fan man ska göra som väljare i Sverige år 2026. Vi som ställer oss den frågan är Greta Thunberg (hon behöver ingen närmare beskrivning) och Alexandra Urisman Otto, det är jag som skriver. Jag är frilansskribent för Arbetaren och har tidigare jobbat som reporter på Dagens Nyheter i nästan ett decennium.

Greta och jag har rest en del tillsammans tidigare. Vi möttes första gången i oktober 2018 när jag (som då egentligen var kriminalreporter) motvilligt hade gått med på redaktörens förslag att “åka ner till riksdagen” där det satt “en tjej med en skylt”. Sedan dess har jag, ofta tillsammans med fotograf Roger Turesson, skrivit ett gäng intervjuer, reportage och till och med en bok om henne. Jag har följt Greta på tåg genom Europa, i elbil på amerikanska prärien och mötte henne till havs när hon kom till Europa efter sin andra seglats över Atlanten 2019.

Nu ska vi ut och åka igen.

I förra veckan varnade forskare för att världen kommer allt närmare en brytpunkt då den globala uppvärmningen börjar skena utan att kunna stoppas. Vi lever i en tid när den internationella rättsordningen är i fritt fall, där flera folkmord pågår – och understöds – på en och samma gång. En tid när det borde betyda något att vara tyst inför de stora saker som sker men där det istället ofta är människorna som säger ifrån som demoniseras.

Samtidigt präglas det politiska samtalet av faktaresistens och en känsla av att det ingenstans tycks finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövs.

Med det som backdrop tänkte vi, en aktivist och en journalist, ge oss ut i landet. Längs vägen kommer vi förstås att presentera oss närmare och bjuda in dig som läser till våra analyser av det vi hör och ser runt om i Sverige och till känslorna det väcker hos oss. Kanske kan det bli en och annan flamsig stund när energinivåerna är låga. Men framför allt vill vi dela med oss av historier, tankar, farhågor, drömmar och förhoppningar hos människorna vi träffar. Vi tror att det finns en berättelse om Sverige 2026 att hämta här, i väljarna, medborgarna, svenskarna eller hur man nu än väljer att beskriva dem som allt handlar om. Vi vill sätta mikrofonen vid deras mun istället för att trängas med alla andra mikrofoner i riksdagens presskonferensrum.

– Det här är en fråga som jag bär med mig personligen. Vad fan ska man göra? Som medborgare och som aktivist. Jag vet att jag inte är ensam som väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten, samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar, sa Greta innan vi gjorde vår första intervjudag i Stockholm härom veckan.

Ja, vi har tjuvstartat i huvudstaden och ni kommer få läsa och se vad som hände då snart. Men först (redan imorgon!) drar vi norröver – hoppas ni hänger med oss här på bloggen.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto Arbetaren 1
Aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto kommer för Arbetarens räkning resa genom Sverige för att prata med väljare inför det svenska riksdagsvalet i höst. Foto: Greta Thunberg

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto söker svar inför valet

Finns det något hopp? Något motstånd? Och vad fan ska man rösta på? Aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto ger sig ut på en resa genom Sverige för att söka svar.

Vad är det ni tänkt göra?
– Vi ger oss ut i Sverige tillsammans inför valet 2026. Greta Thunberg med målet att få en bättre förståelse för vad som krävs för att bygga en verklig solidarisk gräsrotsrörelse med rättvisa i fokus. Och jag dels för att skriva om hennes sökande, dels för att sätta medborgarna i fokus inför valet 2026. Arbetarens läsare ska få väljarintervjuer i stället för partiledarintervjuer. De ska få träffa riktiga människor och få ta del av deras tankar, förhoppningar och farhågor. Och de ska få en fördjupad förståelse för vad som faktiskt står på spel, i stället för intetsägande politikersvar, säger Alexandra Urisman Otto.

– Vi ska åka runt genom landet för att söka efter motstånd, idéer, hopp samt svar på frågan om vad man som väljare 2026 ska göra, när det politiska samtalet präglas av faktaresistens, och när det ingenstans tycks finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövs. Motståndet i Sverige, de som kämpar för rättvisa, är fragmenterat och ofta demoniserat. Vi måste belysa de här rörelserna, och gå samman i dem – för att bli starkare och presentera faktiska alternativ: till dagens politik och till de våldsamma politiska och ekonomiska system som sätter kortsiktig vinst före mänskligt och planetärt välmående, säger Greta Thunberg.

Hur kom ni på den här idén?

– Eskalerande klimatkris, folkmord och urholkning av grundläggande internationell rätt – frågor som hotar allt och alla vi bryr oss om – är till synes frånvarande i den politiska debatten inför valet. Jag är långt ifrån ensam väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar. Idén kom från desperationen av att inte veta vad jag ska göra, som medborgare och som aktivist. Därför vill jag dels personligen höra andras tankar om vad som måste ske, dels ge plattform till dem som faktiskt drabbas av den extremistiska politik som förs – i en valrörelse som präglas av rösterna från dem som fattar besluten men oftast inte drabbas av dem, säger Greta Thunberg.

– Också som journalist kan jag drabbas av en känsla som liknar apati inför det enorma gap som finns mellan utmaningarna som Sverige och hela mänskligheten står inför – och den rådande politiska debatten här hemma. Greta Thunberg och jag har olika roller men ser båda att det relevanta i det här läget är att vända blicken mot medborgarna, väljarna. Mitt mål är att genom personerna vi möter kunna hjälpa Arbetarens läsare att orientera sig i valrörelsen 2026. Vad är viktigt på riktigt just nu? I den här bevakningen blir det inga politiska punchlines eller metadebatter som tar fokus från de människor det egentligen handlar om, säger Alexandra Urisman Otto.


Aktivist och journalist. Hur tänker ni att era roller kommer att komplettera varandra i det här projektet?

– Givetvis har vi olika roller och vi är övertygade om att läsarna är smarta nog att se det. Jag kommer att göra journalistik som jag alltid gör och väva ihop relevant fakta med det vi upplever på plats ute i landet. För läsarna hoppas jag att det kommer att bli en lärorik och i bästa fall ögonöppnande rapportering och som bonus får man en inblick i de udda situationer som ofta uppstår kring Greta Thunberg. Mer än något annat är mitt mål att hjälpa Arbetarens läsare att få svar på frågan: ”Vad fan man ska göra som väljare 2026?”

– Jag är väldigt öppen med mina åsikter, och folk vet för det mesta var jag står, vilket ofta skapar intressanta diskussioner. I den här situationen har jag ju även en plattform jag måste använda för att sätta fokus på de frågor som måste upp på agendan, och jag vill veta vad folk anser att jag och andra aktivister bör fokusera på och framförallt vad som skulle krävas och hur vi ska anpassa rörelsen för att just du ska gå ur din bekvämlighetszon och bli aktivist. Men jag är även en väljare som så många andra känner mig desperat, men vägrar falla in i apati. Hopp kommer från handling, men det är svårt att skapa hopp när man inte vet vad man ska göra, säger Greta Thunberg.

Med på resan, för filmning och klippning, är också Helena Molin, till vardags regissör och manusförfattare och aktuell med filmen Strejkarna. Följ resan på Arbetaren.se och bloggen Vad fan ska man göra?

Publicerad
1 week sedan
Amalthea Frantz Stoppa utvisningarna
Anställda på Södersjukhuset i Stockholm protesterade mot utvisningen av två av sina arbetskamrater i december 2025. Foto: Johan Apel Röstlund och Henrik Montgomery/TT

En växande folkrörelse mot utvisningar

Utvisningarna kan påverka valet på ett sätt som partierna inte anade. 

Plötsligt är alla överens: de pågående utvisningarna är vansinniga. Vi hör det från såväl borgerliga ledarsidor som från Sveriges än så länge största parti. Socialdemokraterna svängde nyss i frågan om utvisningarna av tonåringar. Samtidigt uppstår tydliga sprickor kring en annan del av den så kallade migrationspolitiken: planen på att omvandla alla permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga.

Men framför allt hörs ilskan från helt vanliga människor. De vars arbetskamrater eller klasskompisar enligt regeringen nu ska ut ur landet. Och det är därför makthavare har börjat lyssna. 

Riktigt alla är dock inte överens. Tidöregeringen håller fast vid sin linje, än så länge. Delvis säkert av ren prestige. Men de verkar också verkligen ha trott att de hade allmänheten med sig. De senaste åren har ju de politiska partierna allihop gjort ungefär samma analys: väljarna vill ha hårda tag. Fler i fängelse, fler ska utvisas, eller lockas med pengar för att lämna landet. Hårdare straff, mer övervakning, starkare militär. Allt till tonerna av mer eller mindre dold rasism. 

Drabbar fler och fler

Precis som många har varnat för börjar den här människosynen slå mot fler och fler. Det var länge sedan det räckte att ”göra rätt för sig”. Bakom det uppmärksammade fallet med åttaåriga Gabriella ligger ett annat av regeringens och SD:s märkliga påfund: försörjningskravet, eller lönegolvet, från 2023 som Arbetaren var bland de första att bevaka. 

Nu ser vi ett växande motstånd. På gatorna, i klassrum, från kommuner som är rädda att förlora sina arbetande invånare. Många måste hålla ihop, helt oavsett var de en gång föddes, och oavsett om de till exempel är lågavlönade, arbetslösa eller inget hellre vill än att få gå i pension innan livet tar slut.

Frågor om migration kan påverka valet – men inte på det sätt partierna trott. 

Publicerad
1 week sedan

Podd: Sveriges längsta lockout

Podd: Sveriges längsta lockout

I det här avsnittet av Arbetarens podd pratar Amalthea Frantz och Håkan Gustafsson om den dramatiska Lossmen-Ekträsk-konflikten – Sveriges längsta lockout som varade mellan åren 1924 och 1931 i Västerbotten.

Vad är det som är så speciellt med den här konflikten? Hur överlevde folk under en nästan sju år lång lockout? Vad var det som gjorde att man till sist vann, och vad kan dagens fackliga organisationer lära sig av striden?

Avsnittet bygger på en artikel som Håkan Gustafsson och kulturgeografen Johan Pries skrev för Arbetaren 2025.

35 år av arbetarhistoria

Mycket av materialet i både podden och artikeln kommer från Arbetarens digitala arkiv från 1920- och 1930-talen. Som prenumerant kan du själv bläddra i arkivet här: 35 år av arbetarhistoria

Gillar du Arbetaren Radio och vill höra fler avsnitt? Stöd oss genom att teckna en prenumeration

Om du inte har råd, skriv gärna upp dig Arbetarens nyhetsbrev där du varje vecka får uppdateringar helt gratis.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Ambulansmord i Harmånger, Hälsingaldn
Chocken och ilskan var stor i Hälsingland sedan en ambulanssköterska mördades under utryckning i den lilla orten Harmånger i höstas. Foto: Mats Andersson/TT

Hovrätten fastställer dom för ambulans­mordet i Hälsingland


Hovrätten fastställer nu domen mot den man som dödade ambulanssköterskan Helena Löfgren i Harmånger i september. Det meddelades strax innan lunch på måndagen.

Det var lördagen den 20 september som den fruktansvärda attacken på ambulanssköterskan Helena Löfgren ägde rum i den lilla orten Harmånger i norra Hälsingland. Händelsen skapade både ilska och sorg. Inte minst bland ambulansförbundet och annan sjukvårdspersonal inom Region Gävleborg fick den stor uppmärksamhet.

I början av december dömdes en 26-årig man till 18 års fängelse för mordet. En dom som nu fastslås av Hovrätten för Nedre Norrland. Det här trots att rätten inte var eniga i sitt beslut.

”Två ledamöter har ansett det bevisat att gärningsmannen haft en direkt avsikt att döda offret och att påföljden borde bestämmas till livstids fängelse”, skriver domstolen i ett pressmeddelande.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
LO:s utspel den 3 februari låter inte lika hoppingivande när man tittar närmare på det.

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Utspelet om förkortning av arbetstid ska ses i ljuset av att det är valår. Själva frågan löper stor risk att begravas i nästa avtalsrörelse.

Många har undrat varför inga partier verkligen prioriterar frågan om arbetstidsförkortning. Vi vet ju att det finns en mängd goda skäl till en sådan, och att Sverige har jämförelsevis hög arbetstid. Sänkt arbetstid borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare, helt enkelt.

I veckan gick så den stora fackliga centralorganisationen LO ut med att de vill sänka normalarbetstiden. Frågan är hur mycket det är att hurra över.

Vilka förhandlingar?

Innehållet i LO:s utspel, bortom rubrikerna, låter ärligt talat inte speciellt hoppingivande. Inte mycket konkret, till exempel inte hur lång arbetsvecka de vill ha. Detta ska preciseras under förhandlingarna. 

För det första: LO har inte utmärkt sig med att vinna stora strider på mycket länge. Faktum är att de knappt ens tar några strider. Med något enstaka undantag, mest omtalat strejken för kollektivavtal med Tesla, har det initierats ytterst få arbetsmarknadskonflikter från de stora fackliga organisationernas sida under de senaste 20 åren.

För det andra: Vilka förhandlingar? Vad är nästa steg? 

Förra året förhandlade LO och de andra centralorganisationerna om de flesta kollektivavtal – det var den största avtalsrörelsen på länge. Nu löper avtalen på och LO får inte ta till några stridsåtgärder. Med andra ord, vad skulle de ha att sätta emot den andra parten, Svenskt Näringsliv, i förhandlingarna? 

Svenskt Näringsliv svarade direkt NEJ på LO:s utspel om att förhandla. Förstås. Det här är inget som på riktigt förvånar LO-ledarna. Arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv har motsatt sig arbetstidsförkortning sedan eviga tider. De vet dessutom att de har övertaget på arbetsmarknaden i dagens Sverige.

Att LO gör utspelet nu handlar om att det är val i höst. Som sagt: arbetstidsförkortning borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare. Om utspelet verkar få stöd bland allmänheten så lär Socialdemokraterna framöver gå ut med att de tar med sig frågan. För att visa att de hänger med, är lyhörda för krav underifrån. Men säkerligen inte genom att lova något konkret. Sedan skjuts frågan fram till nästa avtalsrörelse och där går den under i händerna på ett försvagat LO. 

Ta ett djupt andetag i stället

Tidningen Arbetaren kommer, oavsett, bevaka frågan om arbetstidsförkortning, som vi alltid gjort.

Och vi kan förstås hoppas på att jag har fel. På att LO tar striden, och vinner den. (Och på vägen stämmer Svenskt Näringsliv för förhandlingsvägran.)

I så fall kommer jag, och några miljoner till, bli väldigt glada. En kortare vecka skulle ge en stabilare grund för bättre arbetsmiljö, allmän hälsa och att orka göra något mer än bara arbeta och sedan försöka vila från arbetet. 

Men håll inte andan medan du väntar på LO. Ta ett djupt andetag och höj din egen röst i stället. 

Publicerad Uppdaterad