Morgonen är kylig och solen är inte mycket till hjälp. Precis som i Sverige värmer den knappt så här på vintern. Luften är torr och krispig, det känns nästan som om man skulle kunna skära i den med kniv. Det är en bra dag i Peking, det händer allt som oftast att solen inte klarar av att tränga igenom täcket av föroreningar.

På en parkeringsplats i Xiaodiancun, i stadens norra delar och inte alltför långt från den internationella flygplatsen, har en grupp barn samlats. Medan flygplanen går ned för landning delas barnen här nere på marken in i två grupper. De äldre, de som är i tioårsåldern, får diskutera hygien och kostvanor. Ett plyschdjur går runt i ringen och den som håller i djuret när musiken stannar måste återberätta något av det de lärde sig förra veckan. Vad är bra att äta och varför? Varför ska man inte äta för mycket socker?

En bit därifrån leker de yngre barnen: ritar vid ett bord eller sitter på plastmattor på marken. De övervakas av volontärer från organisationen Beijing Social Work Development For Facilitators, eller bara Facilitators. De kommer hit varje lördag för att bidra till barnens utveckling och utbildning, det har de gjort i flera år nu.

För tre år sedan tog resan hit närmare en timme och gick över vad som närmast såg ut som ett krigsfält: grusvägen slingrade sig fram mellan högar av tegelstenar från hus som tidigare stod där. I dag tar det mindre än 30 minuter från Pekings centrum. Bilen kör på asfalterade vägar mellan nybyggda fabriker och butiker. På en stor byggnad strax innan vi är framme lyser en välbekant mörkblå Volvo-logga.

Kanske är det föräldrar till några av de barn som har samlats här i dag som lagt stenarna och blandat cementen som fullständigt förändrat området. De är, liksom den absoluta majoriteten av invånarna i det nya samhälle som vuxit upp här, migrantarbetare. Bristen på pengar, utbildning och möjligheter till utveckling i deras hemprovinser har fått dem att flytta till staden.

I dag finns det närmare 260 miljoner migrantarbetare i Kina. Och de arbetar inte längre bara i fabriker som producerar varor till oss här i Europa. I Peking är fler och fler, framför allt kvinnor, anställda inom serviceindustrin. Bland unga är det populärt att arbeta med skönhet: som manikyrist eller butiksbiträde i en klädaffär.

Som 19-åriga Li Yue från Dongbei, Manchuriet. Hon arbetar i en skönhetsbutik, samtidigt som hon utbildar sig till manikyrist. Fast hon kommer inte att jobba kvar så länge till säger hon. Det är jobbigt, särskilt när det är kallt. Hennes uppgift är att stå i dörröppningen och locka in kunder, få dem att fastna för något av butikens specialerbjudanden. – Jag jobbar ståendes, halvt utomhus, tolv timmar om dagen, säger hon.

För det får Li Yue drygt 2 000 yuan, vilket motsvarar lite mer i svenska kronor, i månaden. Ett par dagar i veckan är hon på en nagelsalong och där tjänar hon bara ett par hundra.

Jag tog hand om mig själv när jag var liten. Så länge lampan var tänd var det okej.
Li Yue, ”andra generationens” migrantarbetare

Li Yue är på sätt och vis andra generationens migrantarbetare. Precis som många andra i sin generation blev hon lämnad kvar på landsbygden när föräldrarna flyttade. Majoriteten tas om hand av far- eller morföräldrar, men Li Yue bodde inte nära varken de ena eller de andra.

– Jag tog hand om mig själv när jag var liten. Så länge lampan var tänd var det okej, säger hon.

Mat fick hon hos en moster, eller också kokade hon snabbnudlar. Som de flesta unga kineser är hon ensambarn. Hennes pappa reste iväg för att tjäna pengar på annat håll redan när Li Yue var väldigt liten. När hon var elva, tolv år gammal följde mamman efter. I dag arbetar de båda i Shandong-provinsen, i en gruva.

– Det är klart att det var jobbigt, men det fanns inga andra alternativ. Jag var väldigt lydig som liten. Mina föräldrar ville inte åka hemifrån men de hade inget val, säger Li Yue.

De ville inte heller att Li Yue skulle resa från Manchuriet, de tyckte att hon var för ung. Men hon tog tåget till Peking på egen hand. Hon tycker om staden, den är stor, rolig och vacker. Fast egentligen orkar hon inte göra särskilt mycket på sin lediga tid.

– Jag vill bara sova, säger hon.

Enligt en studie vid Sun Yatsen-universitetet i Guangzhou led drygt 50 procent av de 807 migrantarbetare som intervjuades i den Sydkinesiska staden Shenzhen av depression. – Deras mentala hälsa är betydligt mer oroande än vi tidigare trott, säger professor Cheng Yu, som ligger bakom studien, till CNN.

Att många migrantarbetare mår psykiskt dåligt blev inte minst tydligt 2010 då mer än tio av de anställda vid Foxconns fabriker i södra Kina under loppet av några månader försökte ta livet av sig. De flesta av dem lyckades.

För Li Yue ter sig situationen dock inte fullt så allvarlig. Hon är inte rädd för att säga upp sig och stå utan arbete, det tycks snarare som att staden har mycket att erbjuda, även om den är betydligt dyrare än hon tänkt sig. – Allt kostar pengar.

Så lagom till det kinesiska nyåret säger hon upp sig och reser hem för att träffa släkten – även föräldrarna kommer att ta sig norrut under årets enda ledighet. När hon kommer tillbaka till huvudstaden ska hon leta upp ett nytt jobb. Kanske går hon en make up-utbildning först.

– Då kan jag jobba var som helst, säger Li Yue.

Och kanske kan utbildningen hjälpa henne att tjäna lite mer pengar. För det är det enda hon drömmer om.

– Att tjäna massa pengar. Eller åtminstone så mycket att mina föräldrar inte behöver arbeta, säger hon.

Det samma gäller de flesta av Kinas migrantarbetare, även om det vanligtvis är barnen pengarna ska gå till.

Att ha en utbildning är allt viktigare i dagens Kina, men det kostar. Därför brukar Shi Yutao, eller Xiao Shi, Lilla sten, ha flera jobb parallellt. Tidigare städade hon mellan klockan 9 och 12 två dagar i veckan för 800 yuan i månaden. Fem timmar varje eftermiddag lagade hon mat och tog hand om barn och för det fick hon drygt 2800 yuan i månaden. Tillsammans med sin man och två av sina barn bor hon i ett rum i byn Xiaxinbao, även det i norra delarna av Peking. Hyran är 350 yuan i månaden.

– Men då ingår inte värme, säger Xiao Shi, och påpekar att elen till luftkonditioneringen som de installerade för att värma rummet förra vintern kostade uppåt 200 yuan i månaden.

Bostaden är liten, omkring 20 kvadratmeter, och sängarna fungerar både som sovplats på natten och som sittplats på dagarna. Mat lagar de i ett hörn av den öppna korridoren utanför. Som många andra av samhällets invånare har de ingen egen toalett utan använder de allmänna toaletter som ligger ett par hundra meter bort. På vägen dit passerar man ”badhuset” dit de går för att duscha för sex yuan per person.

Just nu jobbar inte Xiao Shi, hon är hemma med sitt tredje barn; en son den här gången. För ett år sedan flyttade äldsta dottern hem till sina farföräldrar i Anhui för att börja mellanstadiet. När Xiao Shi börjar jobba igen nästa år får yngsta dottern flytta till hennes föräldrar, även de bosatta i Anhui. Eftersom familjen inte är mantalsskriven här i Peking har barnen inte rätt att gå i skolan här.

Grundläggande service som undervisning och sjukvård är bara tillgänglig på den ort där man har sin hukou, sin folkbokföring. En del skolor tar även emot elever utifrån, och i vissa områden har lokala organisationer startat skolor just för migrantarbetarnas barn, men de räcker knappast till alla. Förändringar i systemet har annonserats, men de flesta är skeptiska.

– De är väldigt små, hela systemet kommer inte att förändras än på länge, säger Feng Yuan, feminist, aktivist och föreläsare på flera av Kinas universitet.

Det är en intressekonflikt, men den skapades faktiskt av själva systemet.
Feng Yuan, feminist, aktivist och universitetsföreläsare

Hon menar att regeringen är rädd att lättnader i systemet skulle leda till kaos. Tillgången på välfärdstjänster är i allmänhet bättre i städerna. Om alla de som kommer från landsorten plötsligt skulle ha rätt att kräva samma välfärd som de som är födda i stan skulle det knappast räcka till alla.

– Regeringen oroar sig också för hur stadsborna skulle reagera. Det är en intressekonflikt, men den skapades faktiskt av själva systemet, säger Feng Yuan.

Att ändra sin folkbokföringsort är inte längre omöjligt, men det är knappast enkelt. För det krävs ofta ett kvalificerat jobb. Och att en person i familjen lyckas ändra sin folkbokföringsort betyder inte att övriga familjemedlemmar kan följa efter.

– Enda sättet för ett barn från landet att ändra sitt öde är att studera flitigt Det säger Wang Dan, som arbetar på advokatbyrån Zicheng Public Interest Lawyers.

Zicheng har specialiserat sig på att hjälpa människor som inte har möjlighet att betala för juridiskt stöd, till exempel migrantarbetare och barn. Just nu driver Wang Dan bland annat ett fall där en man, Ma Fangshou, blivit uppsagd efter att ha krävt ett långsiktigt kontrakt. Arbetsköparen ville i stället anställa honom genom en bemanningsbyrå. Fallet ska snart upp i högsta instans och Wang Dan tror att de har god chans att vinna.

Även Dong Dajie har fått hjälp av Zicheng. Han har arbetat i Fangshan-gruvan utanför Peking under flera år. Första gången han kom dit var i mars 2005. Han stannade inte så länge, lönen var låg och arbetstiderna varierade efter arbetsköparens behov, inte efter arbetarnas. Men inkomsten var välbehövd så han kom tillbaka.

– Varje dag transporterades vi flera kilometer ned under jorden för att spränga loss kol. När det exploderade fick vi gömma oss i ett hörn av tunneln, säger Dong Dajie.

Själva arbetstiden var egentligen bara sex, sju timmar per pass. Men tiden som krävdes för att byta om till skyddskläder, transporteras ned i underjorden och förflytta sig i tunnlarna där nere gjorde att varje arbetspass varade i minst tolv timmar. Lönen avgjordes av mängden kol som frigjordes, inte efter antalet arbetade timmar.

Före 2007 tjänade Dong Dajie och hans kollegor bara omkring 2 000 yuan i månaden, efter det ökade lönen till 3 000–4 000 i månaden. De arbetade i skift, antingen mellan 4 på morgonen och 16 på eftermiddagen, mellan 14 på eftermiddagen och 2 på natten eller mellan 8 och 16. Företaget krävde minst 22 arbetade pass i månaden, men de kunde också välja att jobba fler. Alla arbetare bodde tillsammans i baracker. Det fanns inte tid för mer än att arbeta, äta och tvätta kläder.

Men nu har inte Dong Dajie arbetat på flera månader, varken i gruvan eller någon annanstans. När det var dags att skriva ett nytt kontrakt fick han genomgå en medicinsk undersökning. Det visade sig att han hade pneumokonios, eller dammlunga. Koldammet i gruvorna hade gjort hans lungor förhårdnade, att andas blev allt jobbigare. Fast det sjukhus som arbetsköparen anlitat erkände inte problemet. Dong Dajie vände sig till ett statligt sjukhus och där konstaterades att sjukdomen redan var långt gången. Med Wang Dans hjälp driver han nu en rättslig process mot företaget.

Enligt Wang Dan är arbetsskador en av de vanligaste typerna av fall som Zicheng blir anlitade för, åtminstone när det gäller migrantarbetare. Många processer rör också uteblivna eller uppskjutna betalningar. En tredje typ utgörs av fall där en arbetare själv har viss kunskap om lagen och konstaterar att hon eller han blivit felaktigt behandlad, som i fallet med Ma Fangshou och bemanningsföretaget.

Ändå konstaterar Wang Dan utan att tveka att hukousystemet fortfarande utgör det största problemet för Kinas migrantarbetare. Men på det arbetsrättsliga planet går det i alla fall åt rätt håll.

– År 2011 kom en ny lag som gör att det inte längre är möjligt att skilja på migrantarbetare och stadsbor på arbetsmarknaden, säger han och kallar lagen för en milstolpe.

Det kunde vara en inkomstskillnad på 10 till 50 procent mellan en migrantarbetare och en stadsbo.
Wang Dan på advokatbyrån Zicheng Public Interest Lawyers om läget före 2008

Även tidigare pratades det, också i lagen, om lika lön för lika arbete, men enligt Wang Dan gällde det då, före 2008, endast inom de respektive grupperna migrantarbetare och stadsbor.

– Det kunde vara en inkomstskillnad på 10 till 50 procent mellan en migrantarbetare och en stadsbo, säger Wang Dan apropå hur det såg ut tidigare.

Han berättar att det inte bara handlade om lönen utan också om rätten till välfärdstjänster som sjukförsäkring och pension.

Efter att en ny lag införts 2008 närmade de båda grupperna sig, men det är alltså först sedan 2011 som lagen förbjuder ekonomisk diskriminering av personer som inte är skrivna på den ort där de arbetar.

Oavsett vad lagen säger kommer dock skillnaderna på arbetsmarknaden att kvarstå, menar Wang Dan. Många av de jobb som finns tillgängliga för migrantarbetare skulle en stadsbo aldrig ens fundera på att söka. Som att städa gatorna till exempel, ett jobb som enligt honom är för smutsigt och tröttsamt för att en Pekingbo ska ta sig an det.

– Och det kan inte lagen förändra, säger han.