Föräldrar i Baltimore, i New York, i Florida varnar sina svarta söner att alltid hålla händerna synliga, att inte fälla upp luvan, att aldrig käfta emot – att alltid uppföra sig dubbelt så väl. Det är blodigt allvar: ett enda snedsteg kan innebära döden, så nära har polisen till avtryckaren, även om du bara har blivit stoppad för en ”rutinmässig” kontroll.
Trayvon Martin. Eric Garner. Michael Brown. Tamir Rice. Sandra Bland. Att leva i USA det senaste året har inneburit konstanta påminnelser om ojämnt drabbande polisvåld.
I det här sammanhanget har Ta-Nehisi Coates, nationell korrespondent för The Atlantic och skarp uttolkare av nationell och internationell historia, blivit en av landets mest genljudande röster i frågor om ras och rasism. Det var han redan innan han nu i juli publicerade Between the World and Me, den bok som fick Toni Morrison att kalla honom för den röst vi väntat på sedan James Baldwin dog.
Om The Beautiful Struggle, Coates första bok om uppväxten i Baltimore, är en memoar, och ”The Case for Reparations”, den långa text i The Atlantic som gjorde Coates känd för den breda allmänheten är en argumenterande historisk exposé, så är Between the World and Me en vass syntes av de två.
Den är skriven som ett brev till Coates son, Samori, och är en lyrisk, på samma gång klaustrofobisk och expansiv framställning av hur det är att leva som svart i USA, som lägger samman Coates egna erfarenheter med historiska analyser och andras berättelser.
”Jag har alltid velat att du ska växa upp som en medveten person”, skriver Coates till Samori. Hur, frågar han sig, ska man kunna ”leva fritt i den här svarta kroppen?”
För en utomstående observatör är det lätt att tänka att poliskåren helt har tappat det på senare tid – namnen på de som dödats är så många och graden av våld så oproportionerlig. Men våld har varit en del av statsapparaten från första början, i ett land som står på koloniserad mark och som vunnit en stor del av sin rikedom från slavarbete.
För utsatta minoritetsgrupper har det aldrig varit en möjlighet att glömma dessa förhållanden. Det är bara det att resten av landet till slut börjat få upp ögonen för dem, tack vare trillingtaktikerna uppror, demonstrationer och politisk aktivism.
Coates beskriver rädslan för våld som löper som en röd tråd genom hela hans uppväxt – våld från klasskamrater och grannbarn, från ett rättsväsen som antagligen inte skulle behöva utstå några konsekvenser om han skulle dö för dess händer, från föräldrar som hellre ser att de ger honom en läxa än att någon annan gör det. För då kanske det slutar med döden, som det gjort för så många runt omkring honom. Han kan aldrig bara vara, måste alltid vara beredd att försvara sig.
Det som i bokens titel står mellan världen och Coates är hans ”svarthet”, idén om hans hudfärg, en social konstruktion med enorm vikt och inverkan. Trots att Samori har en långt mer kosmopolitisk och bekväm uppväxt än faderns är det en idé som även han måste förhålla sig.
I USA är det ”tradition att förstöra svarta kroppar”, och i majoritetssamhällets ögon är han först och främst svart, precis som alla andra som delar någon nyans av hans hudton, oavsett bakgrund.
Och han är det, understryker Coates gång på gång, för att de som ”ser sig själva som vita” ska kunna fortsätta att leva i frid och behålla sin tro på den amerikanska drömmen. Ideologin som underbygger det här landet tar avstamp i ”exceptionalism”; tanken om att USA skulle bli en unik bastion av frihet och blomstrande demokrati, ett ljus, en stad som höjer sig på en kulle, ett exempel för resten av världen. Den bilden går naturligtvis på tvärs med det faktum att de som kom samman för att grunda nationen antingen själva var slavägare eller tolererade att andra var det, som Coates påpekar i Atlantic-essän.
Denna våldsamma lagstadgade ojämlikhet fortsatte sedan via Jim Crow och total brist på rättssäkerhet för alla med ”en droppe svart blod”, till sociala program som utformades för att utestänga svarta – selektiva bostadslån och The New Deal är några exempel – till dagens stop-and-frisk och ansträngningar att undergräva rösträtten i många sydstater.
Det amerikanska våldet är inte unikt, skriver Coates, men ett land som utmålar sig som exceptionellt måste också hållas vid en exceptionell standard. Annars måste Drömmen omprövas.
Den falska, men identitetsbärande, föreställningen om att just detta land erbjuder sina medborgare en ojämförbar frihet utgör således ett hinder för att undersöka och korrigera det faktum att det inte är sant. Det är ett förhållande och en återvändsgränd som för tankarna till den svenska, likaledes identitetsbärande – och osanna – föreställningen om en världsunik, perfekt jämlikhet.
Coates har sagt att han skriver för de som delar hans erfarenheter, och att han alltid är förvånad när vita intresserar sig för vad han har att säga. Själv verkar han vara pessimistisk inför vad vi kan åstadkomma för att ändra den rådande ordningen. Between the World and Me är långt ifrån en politisk programförklaring – den är en personlig, fysisk berättelse om hur strukturell rasism tar form och hur den känns på individnivå. Som sådan är den drabbande som en smocka, omöjlig att värja sig från.
Men den pekar också på någonting mycket viktigt som till stor del saknas i debatten om ojämlikhet och rasism. Vi måste börja tänka på även vithet som en konstruktion, och vi måste fråga oss vilka offer som krävts för att den konstruktionen ska kunna vara osynlig.
Det handlar inte, som Coates understryker med visst väl utmätt hån, om att vrida händerna i ”white guilt”, och det handlar inte om att återigen sätta vita upplevelser och erfarenheter i strålkastarljuset. Inte heller handlar det om abstrakt moral eller individers personliga godhet eller ondska.
Rent konkret handlar det om vad det gör det med en människa att konstant behöva vara rädd, på spänn. Om att allt du har är en kropp. Om att en dotter eller son som mördas lämnar tusen tomrum efter sig. Vilka lögner måste vi upprätthålla för att en del av befolkningen ska kunna fortsätta drömma, och varför?
