”Det verkar som om de som använder böcker för att producera fler böcker snabbare blir fler än de som bara tycker om att läsa böcker och inget annat.”
I sin roman Om en vinternatt en resande anmärkte Italo Calvino redan 1979 på att läsarna tycktes vara på väg bort, ersatta av skrivarna. I alla fall de rena läsarna, de som var lika ointresserade av en värld av förläggare och tryck som en gourmet är av slakt.
Om den utvecklingen kunde anas redan på 1970-talet håller den nu på att ta över oss fullständigt. I en av årets mest uppmärksammade tidningstexter, ”The End of Capitalism Has Begun” (The Guardian 17/7) menade journalisten Paul Mason till och med att hela samhället håller på att omformas efter ett sådant mönster. Vi rör oss, enligt Mason, mot ett samhälle där det som huvudsakligen produceras av arbetare är information. Som ett av de huvudsakliga sätten att förmedla just information blir texten i ett sådant samhälle central.
I The Rise of Writing: Redefining Mass Literacy (Cambridge University Press, 2014) menar Deborah Brandt att skrivande aldrig tidigare varit av så avgörande betydelse för så många människor i så många sfärer i samhället. Boken kom redan förra året, före Masons artikel, men när pocketupplagan nu släpps kan det vara läge att återvända till Brandts undersökningar i ljuset av Masons teorier.
Under sju år har Brandt, som är professor i engelska, utfört en serie intervjuer med människor som har skrivande som en stor del av sitt arbete. Flera av de yrkesgrupper som finns representerade är ganska väntade, som domstolsnotarier och policyutvecklare. Men även yrkesgrupper som inte direkt tycks arbeta med text, till exempel poliser och socialarbetare, berättar om arbetsdagar där hälften eller mer av dagen går åt till att skriva. Inte sällan långt bortom arbetsdagens ramar, med skrivande som följer med hem ända in i sovrummet för att man inte ska råka släppa ifrån sig något halvdant.
Vad gör skrivandet med oss? Det är Brandts grundläggande fråga. Medan skrivande historiskt bara funnits inom prestigeyrken, och för producenten inneburit stor äganderätt över det författade, ser Brandt i dag en allt större alienation hos människor som skriver i arbetet. Amerikanska copyrightlagar ger inte längre rättigheter till arbeten skrivna inom anställningen. Inte sällan signeras texter med chefens namn eller förvandlas till anonyma pressutskick. Samtidigt kan texten vid behov och utan förvarning kopplas tillbaka till sin upphovsperson längre ner i hierarkin. Chefen som inte gillar sina talpunkter skyller på sin assistent, senatorn som inte tycker om talen sparkar sina talskrivare och pressutskicket med det olämpliga ordvalet får stå för pressekreteraren.
Trots den anonyma rollen för många vardagsskribenter spårar Brandt ett stort mått av stolthet i yrkesskrivandet. Inte sällan berättar de hon intervjuar om intrikata förhållningssätt mellan jaget och texten; var man vet att tyglarna är lösare, och hur man kan låna en institutions röst för att föra fram det man upplever som rätt, trots att det egentligen inte ryms inom arbetsbeskrivningen.
Det personliga utrymme som lämnas åt den skrivande personen är en frihet i förhållande till ett system. Men Brandt beskriver det också som en risk när det kommer till statsmakten. När ”den moderna informationsstaten” växer fram rekryteras mängder av människor för att utöva statens makt, försvara statens intressen och upprätthålla det ansvar som ålagts den. För de som anställs i statens tjänst innebär det delvis den tidigare nämnda möjligheten att utöva sitt personliga inflytande, men också en större utsatthet. När du ställer din penna till statens förfogande tycks denna stat, i alla fall den amerikanska, ha svårt att släppa taget. Gränserna mellan det du skriver i ditt arbete och det du skriver privat suddas ut. Särskilt i och med den amerikanska motsvarigheten till offentlighetsprincipen, som gör alla mejl som skickats inom myndigheter offentliga.
Brandt återger ett skräckexempel där en statsanställd förlorade sin anställning efter att ha skickat ett internt mejl, där han klagade på poliskorruption och -inkompetens i samband med ett tillslag. Mejlet kom ut, han kallades som vittne i rättegången kring tillslaget och blev då av med sitt jobb. När han överklagade konstaterade USA:s högsta domstol att hans yttrandefrihet inte skyddades när han uttryckte sig om saker som låg så nära hans arbete.
För de som interagerar med staten uppstår ett annat och kanske mer omfattande problem. Då skrivande blivit en allt mer central aspekt av statens makt hamnar de som inte själva kan skriva, eller inte besitter det språk som makten skriver på, i underläge.
Både statsanställda och andra som Brandt intervjuat berättar om ansträngningar med att hjälpa människor att använda de rätta språkliga koderna för att tillskansa sig sådant som de redan har rätt till. Hos de statsanställda tar det sig uttryck i subtila vinkar och hänvisningar, försök att hjälpa till utan att gå utanför tjänstemannarollen. För de som inte arbetar inom staten rör det sig ofta om att skriva hela ansökningar åt, eller sälja färdiga juridiska dokument till, de som saknar kompetensen och språket. Många med bakgrund i andra länder berättar om hur de hjälper släkt, familj och vänner i så gott som all kontakt med det offentliga. För de som inte har bestående kontakter, eller pengarna för att hyra ett ombud, återstår att köpa färdiga juridiska dokument. Problemet är enligt vissa att de då behandlas som betydligt mer kompetenta än vad de är, med högre krav på korrekt korrespondens och tillvägagångssätt i framtiden. Kan du inte hantera det skrivna ordet är du fast i ditt underläge.
Brandt jämför dagens utveckling med vad som skedde då massläsandet fick fäste i USA. Att inte kunna läsa har visserligen alltid betraktats som ett handikapp, men länge omgavs det inte av dagens stigma. Den som inte kunde läsa och lurades att skriva på något friades, medan den läskunniga som lurat hen dömdes hårdare. Efter en tid ändrades lagen för att göra den som skriver under ansvarig i alla lägen. Att inte kunna läsa hade blivit ett stigma, ett oacceptabelt handikapp som omöjliggjorde att vara en fullvärdig medlem i samhället.
I dag håller skrivandet på att få samma position. Den som inte förmår formulera sig i text kan i mindre och mindre utsträckning delta i samhället fullt ut, en utveckling som skett parallellt med den allt större betydelsen av datorer och internet. I allt fler sammanhang är den enda möjligheten till kontakt en e-postadress. Inget telefonnummer, ingen besöksadress. Bara e-posten, nåbar endast för den som vet hur man skriver. Den som visserligen kan hantera den tekniska sidan av e-post, men inte kan skrivandets koder och konventioner, betraktas ofta som en idiot.
Det är också här bokens undertitel kommer in: ”Redefining Mass Literacy”, vilket grovt översatt blir ”Att omdefiniera läs- och skrivkunnighet”. På engelskan slås läs- och skrivkunnighet samman till ett ord, literacy, men Brandt menar att man inom utbildningsväsendet och i allmänhet låtit läsandet få företräde på bekostnad av skrivandet. Enligt henne ses skrivandet som underordnat läsandet, mest som ett medel för att nå fram till läsandet och de goda effekter som detta skapar. Samtidigt ses läsandet som själva förutsättningen för skrivandet. Man anses endast kunna bli en god skribent genom att vara en god läsare, medan tanken att man skulle bli en bättre läsare genom att skriva sällan yttras, trots att Brandt visar att det i flera fall stämmer. Läsandet framställs på så vis som både viktigare och mer grundläggande i relationen till text.
Brandt opponerar sig mot Nicholas Carrs bästsäljare The Shallows: What the Internet is Doing to Our Brains från 2011. Carr hävdar där att vi övergett ”djupläsningen”, den fokuserade och långvariga uppmärksamheten riktad mot texter. Med viss irritation noterar Brandt att Carr helt bortser från skrivandet som ett sätt att förhålla sig till text. Mängder av människor, påpekar hon, lägger varje dag åtskilliga timmar på ett fokuserat och uppmärksamt förhållande till texter i sitt skrivande.
Konsekvenserna av att lyfta fram läsandet framför skrivandet är enligt Brandt flera. Den begränsade synen på vad vi behöver lära oss i skolan förbereder inte eleverna på den verklighet de sedan kommer att hantera, både som arbetare och som medborgare. Det är också att prioritera det passiva över det aktiva.
De stora satsningarna på läsning har historiskt ofta subventionerats av kyrkan och staten, för att Bibeln och propagandan skulle gå ned utan mellanhänder. Läsandet är på många sätt en passiv aktivitet. Redan de gamla grekerna pratade om att läsa som att försätta sig i en position av underläge, och det jämfördes inte sällan med att bli penetrerad.
Där är skrivandet till sin natur mer subversivt. Det ger röst åt den röstlöse och en möjlighet att angripa härskaren med härskarens verktyg, något som inte minst postkolonial teori visat. ”Munnarna började öppnas av sig själva. Gula och svarta röster talade fortfarande om vår humanism, men det var för att förebrå oss vår omänsklighet”, som Sartre skrev i sitt förord till Frantz Fanons Jordens fördömda.
Genom att koppla ihop miljoner människor, ”financially exploited but with the whole of human intelligence one thumb-swipe away”, har informationskapitalismen enligt Paul Mason skapat ett nytt historiskt subjekt i form av den utbildade och uppkopplade människan. Om Brandts teorier stämmer, vilket hon på ett övertygande sätt argumentar för att de gör, kräver vår nya historiska situation en tydligare uppfattning om vårt förhållande till text, där skrivande och vad skrivande gör med oss har en mer framträdande plats.
I dag skriver vi i en intim relation med andra skrivande människor, där kommunikationen med nödvändighet blir tvåsidig. Till och med läsandet är med andra ord baserat på skrivandet och inte, som det ofta antas, tvärtom. De som använder text för att producera mer text blir verkligen fler snabbare än de som tycker om att läsa text och inget annat. Troligen borde vi välkomna det.
