Kanske är BBC:s version från 1981 av Evelyn Waughs roman Brideshead Revisited den mest romantiserade skildringen någonsin av universitetslivet i Oxford. I den spelade Jeremy Irons huvudrollen som Charles Ryder, en ung man ur medelklassen som förförs av det kotteri av aristokratiska ungdomar som flockas kring Lord Sebastian Flyte (Anthony Andrews från Ivanhoe).
Charles Ryder har växt upp i en miljö av sträng arbetsmoralism och puritanism. Hans pappa är en Dickensk karikatyr av borgerlig självförsakelse. Instängd i sitt lugubra hem påminner han om en åldrande vampyr som försöker överleva på buljong – inte av omtanke om några offer, utan i protest mot att priset på människoblod höjts med ett par öre.
Charles Ryder är förutbestämd att tjusas av det utsvävande livet kring Sebastian Flyte, där ”allt” tycks tillåtet; dygnslånga fester, kärlek, sexualitet, till och med öppen homosexualitet. Men aristokratin representerar inte bara hedonistisk livsnjutning, utan samtidigt konsten, kulturen och själslivet – den reaktionäre katolske konvertiten Evelyn Waugh kopplar familjen Flytes katolicism till arvet från renässansens Italien och ställer den mot en livsförnekande borgerlig protestantism.
Men familjen Flyte och deras klass är på ruinens brant och deras högre värden är dömda att gå under med dem, offer för ett småsint, materialistiskt samhälle, som i berättelsens slut indirekt kopplas till byggandet av välfärdsstaten efter andra världskriget.
Som vuxen marxist är det lätt att se igenom budskapet om en borgerlighet som uppmanas att ta åt sig värden från det föregående klassamhällets elit, för att därmed kulturellt legitimera sig som ny härskarklass. Och desto lättare blir det förstås när berättelsens borgare och aristokrater gör gemensam sak som frivilliga strejkbrytare under storstrejken 1926.
Men som påverkbar tonåring var det lätt att önska att det vardagliga folkhemmet hade varit lite mer som Oxford 1920 och glömma bort att man själv fått nöja sig med att servera huvudpersonernas middagar.
The Riot Club (som bygger på en pjäs av manusförfattaren Laura Wade) handlar på sätt och vis om dagens motsvarighet till det elitistiska kotteriet kring Sebastian Flyte (även om titelns Riot Club också är modellerad efter verklighetens Bullingdon Club; en sammanslutning som räknat såväl nuvarande premiärministern David Cameron, som finansministern George Osborne och Londons borgmästare Boris Johnson till sina medlemmar).
Filmens motsvarighet till Charles Ryder, Miles Richards, spelas dessutom av Jeremy Irons son Max Irons. Miles är visserligen själv någon sorts knapadel, men han hyser sympatier för välfärdsstaten och förefaller, i jämförelse med övriga medlemmar av Riot Club, varken lika förmögen eller inneha samma medfödda kontaktnät i samhällstoppen.
När han anländer till Oxford inleder han dessutom omgående en relation med Lauren, som kommer från en medel- eller arbetarklassbakgrund och inte gått på privatskola.
Inte desto mindre blir Miles djupt smickrad när han erbjuds inträde i exklusiva Riot Club, en 200 år gammal, extremt elitistisk herrklubb, som förefaller vara en direkt plantskola för det Konservativa partiets toppskikt. Riot Clubs tillställningar är bokstavliga orgier i klassförakt och sexism.
På ytan finns här ingenting av Brideshead Revisiteds romantik. Snarare ägnar man sig åt ultrapubertalt svineri. Man spyr en massa, grupprunkar, kissar ner varandras rum och totalförstör regelbundet de ställen som haft oturen att arrangera klubbens årliga middag. Allt anser medlemmarna sig kunna göra eftersom de omedelbart kan betala sig ur varje situation.
Det är lätt att se filmen som en renodlat satirisk skildring av en överklass som i tidiga år får lära sig att den står över allt och alla, och därför handlar därefter. Och det är också så mitt vuxna jag ser den. Ändå har röster höjts som menar att filmen romantiserar sina huvudpersoner; ”romansen vinner över satiren”, konstaterade exempelvis Catherine Shoard (The Guardian, 6/9 2014). Och det är lätt att förstå vad Shoard menar.
För svineriet till trots, så är medlemmarna i Riot Club inte bara intellektuellt briljanta utan framstår även i övrigt som de enda som står ut gentemot en ytterst trist och konformistisk omgivning. Den bleka Lauren och den mesige innehavaren av ”gastropuben” som blir offer för Riot Clubs årsmiddag är marginellt charmigare än Charles Ryders pappa. Och arbetarklassen är i princip reducerad till gastropubens båda glada, nöjda och närmast repliklösa kockar.
Så frågan är hur mitt rebellisk-romantiska tonårs-jag uppfattat det hela? Hade The Riot Club, likt en gång Brideshead Revisited, lämnat ett litet ovälkommet motsägelsefullt spår av ”aristokratiskt” snobberi i mitt marxistiska medvetande? Och är det ett sådant spår av motsägelsefullt medvetande som fått Laura Wade och regissören Lone Scherfig att framställa dessa överklass-svin som, trots allt, också de enda verkligt levande och tänkande människorna i filmen?
