– Klimatförändringarna förändrar allting och det är just där diskussionen måste starta. Det är verkligheten vi måste förhålla oss till och vi har inga radikala lösningar på bordet, säger Naomi Klein till Arbetaren.
Naomi Klein menar att allt vi hittills prövat har misslyckats och att vi framförallt inte gjort tillräckligt. De skyldiga är allt från den politiska världseliten till miljöaktivister. Men politikerna skulle, enligt henne, inte ens kunna göra något eftersom de i princip har förslavats under kapitalet.
De är helt enkelt för involverade i beroendeförhållanden till världens stora företag. De som i sin tur är beredda att falla undan för både etik och moral och köra över allt som kommer i vägen för deras vinstintressen. Naomi Klein beskriver krisen vi har hamnat i som ett resultat av dålig tajming.
– Klimatkrisen lider av både historiskt och politiskt dålig timing, eftersom den landade i våra knän i slutet på 80-talet, säger hon från scenen i Brooklyn.
Närmare bestämt 1988 då James Hansen från NASA vittnade inför kongressen och därmed slog fast relationen mellan koldioxidutsläppen och den globala uppvärmningen samt dess orsak – den mänskliga faktorn. Samma år undertecknade Kanada och USA ett frihandelsavtal, fler länder följde och Världshandelsorganisationen WTO bildades en kort tid senare.
– Året 1989 föll Berlinmuren och marknadsfundamentalisternas korståg inleddes, säger Naomi Klein i samtalet med The Nations Betsy Reed.
Just marknadsliberalerna och deras ekonomisk-politiska agenda har Naomi Klein dissekerat tidigare men i arbetet med den här boken inser hon dessutom hur nära den utvecklingen hör samman med klimatfrågan.
– Parallellt med att klimatkrisen växt fram har det offentliga och det kollektiva genomlidit en ideologisk slakt, säger hon.
En kris behöver mötas med djärv lagstiftning från regeringarnas sida men i stället för det fick vi en kris som slog till när idén om att reglera hade fått dålig klang och ansågs höra samman med kommunism.
I samband med att privatiseringarna och avregleringarna av marknaden tog fart förlorade vi alla verktyg vi behöver för att bemöta klimatkrisen, säger hon. Och efterlyser en ideologisk kontrarevolution för att uppnå kollektiv handling. Men hon menar också att vi faktiskt kan se klimatkrisen som en katalysator för positiv förändring. För det är inte bara klimatet som har försämrats under det rådande ekonomiska paradigmet utan även tillgången till sjukvård och bra skolor och inkomstskillnaderna har ökat.
– Det behövs ett ideologiskt skifte och det snabbt, säger hon.
Det kan bara breda allianser och omfattande sociala rörelser skapa, menar Naomi Klein. Och en spirande sådan pågår redan. Hon skriver om flera av världens urfolk, som redan mobiliserar i kampen för land och natur i klimatförändringarnas kölvatten och mot gruvutvinning, utbredning av monokultiva odlingar och tjärsandsutvinning. Hon ser att problemen kring energiutvinningen breder ut sig över samhällets alla skikt och på så vis engagerar fler och ger upphov till nya allianser.
Senare på dagen kommer hon tillsammans med 400 000 andra att gå i People’s Climate March.
– Det kommer bli den största klimatdemonstrationen som den organiserade arbetarrörelsen någonsin har deltagit i.
Naomi Klein menar att fler och fler ser relationen mellan schysta jobb och att göra något för klimatet. Det handlar bland annat om att investera i offentlig infrastruktur för att bemöta klimatkrisen.
Förutom urfolk som tidigt drabbas av extrema väderförhållanden som torka och översvämningar är även urbaniserade arbetarklassområden ofta hårt drabbade av marknadspolitiken och den brist på offentliga resurser som den har lett till, enligt Naomi Klein. Socialt utsatta miljöer är därmed också utsatta när det gäller klimatförändringarnas negativa konsekvenser. Enligt henne behövs mer offentlig kontroll över basservice som energi-, elektricitet och vatten.
Naomi Klein väjer inte för hårda ord om det rådande ekonomiska paradigm vi lever i. Lösningen tor hon är att vi som medborgare faktiskt är med och bidrar till social förändring genom att bli en del av en brådskande och nödvändig global massrörelse för klimatet i stil med medborgarrättsrörelsen. Bara så kan förändring bli möjlig.
