I Roland Emmerichs katastroffilm 2012 (2009) är 999,85 promille av jordens befolkning dömda att gå under i den annalkande syndafloden. I hemlighet har de rikaste ländernas beslutsfattare byggt ett antal gigantiska undervattensfarkoster som ska rädda de återstående 0,15 promillena, en liten elit noga utvald av samma överklass som försatt jorden i ekologiskt katastrofläge (även om man i 2012 skyller på solen). För att vi ska engagera oss känslomässigt i detta försök att ”rädda mänskligheten”, och glömma bort att vi själva, våra familjer och alla som vi någonsin träffat kan dra åt helvete, slänger upphovspersonerna förstås in några ”vanliga” människor, främst i form av chauffören Jackson Curtis (John Cusack) och hans familj, som kanske, kanske inte har en chans att ta sig ombord. Heja, heja.
Kalla mig självisk, men om bara en tiotusendel av mänskligheten, utvald av USA:s president, ledningen för Kinas kommunistparti, och så vidare efter fallande maktskala, ska överleva, tycker jag att vi lika gärna kan sätta punkt.
Också i Christopher Nolans nästan tre timmar långa film Interstellar är sådär 99 procent eller 999 promille av mänskligheten redan dömda (i det här fallet verkligen döda) innan filmens hjältar sätter igång med att ”rädda mänskligheten”. Någonting – global uppvärmning nämns inte, men får väl antas vara orsaken – har lett till extrem torka, svält och krig. Det närmaste vi kommer en förklaring är en moralistisk monolog om att ”alla ville ha allt” förr i tiden. Nu lever merparten av de sista människorna i USA som bönder (världen utanför USA ignoreras här så gott som helt, vilket faktiskt är lite ovanligt för genren). På gigantiska fält odlar var och en sin utvalda gröda enligt monokulturens principer. Men gröda för gröda angrips av sjukdomar och dör, medan luften blir allt syrefattigare och mjöldaggen, inte kackerlackorna, erövrar världen.
Liksom i 2012 ska ”mänskligheten” räddas genom att alla möjliga resurser avsätts till ett hemligt elitprojekt, samtidigt som människor svälter till döds. Här är det NASA som söker efter beboeliga planeter i fjärran galaxer. Ett nyupptäckt så kallat maskhål, beläget nära Saturnus, har öppnat upp en femte dimension bortom rum och tid. Genom detta maskhål har man lyckats sända ett antal rymdskepp hundratusentals ljusår bort, men de saknar möjlighet att återvända. De flesta har försvunnit i intet, men tre av dem sänder signaler tillbaka till NASA som kan tyda på att de hittat beboeliga planeter (det finns ingen teknik för att kunna sända komplicerade meddelanden tillbaka till jorden).
En ny expedition sänds därför ut för att besöka dessa planeter. Men det råder osäkerhet kring om de kommer att ha bränsle att återvända till jorden med klart besked. Därför finns det en Plan A (återvända och därefter skeppa över resterna av den amerikanska mänskligheten till den nya planeten) och en Plan B (stanna och låta den nya planeten befolkas av de nedfrusna befuktade ägg de har med sig).
Filmens ”vanliga” människor representeras av majsbonden Cooper (Matthew McConaughey), hans båda barn och deras morfar. Genom vad som ser ut som en tillfällighet (men förstås inte är det) hittar han och hans unga dotter NASA:s hemliga anläggning. Men Coop (som han kallas) är inte en alldeles vanlig bonde. Han är i själva verket ingenjör och var NASA-pilot innan katastrofen. Naturligtvis blir det han som får sitta vid spakarna på den avgörande rymdfärden. Men ska han kunna rädda ”mänskligheten” – närmast reducerad till den egna familjen – eller måste han acceptera att de är dömda till döden medan den nya världen befolkas av de ännu ofödda? Den frågan, som aldrig intresserade mig särskilt mycket, den egentliga mänskligheten är ju redan död eller avfärdad av filmen, lämnar jag förstås obesvarad.
Interstellar företräder, precis som 2012, den härskande ideologi som framträder allt tydligare ju närmare ekologisk kollaps vi kommer. Majoriteten av mänskligheten är i bästa fall irrelevant, i värsta fall ett problem som måste lösas militärt. ”Mänskligheten, det är vi” – eller i alla fall ”vår att råda över” – lyder den outtalade parollen från de som utgör, inte 1 procent, utan snarare 0,1 promille.
Men den konservativa politiken och bristen på systemkritik hos Christopher Nolan (som skrivit manus tillsammans med sin bror) överraskar knappast. Däremot hade jag förväntat mig att bli förförd, att svepas med i ett rymdepos mäktigare än någonting vi sett sedan Stanley Kubricks 2001 (1968). I stället serveras vi en kalkonartad blandning av det storvulna, det banalt halvgenomtänkta och det sirapssliskigt gråtmilda. Rymdoperan kraschlandar och slutar i något som estetiskt påminner om en sentimental reklamfilm för pensionssparande. Det blir helt enkelt tre timmar och fem dimensioner av tristess.
