Arbetaren träffade genusvetaren Ulrika Dahl för att diskutera femininitet, kroppsideal, skillnaden mellan liberal och socialistisk feminism samt varför delar av vänstern är så konservativ.
Jag träffar Ulrika Dahl på queerfärgade kaféet Copacabana vid Hornstull i Stockholm. Hon är aktuell med boken Skamgrepp – Femme-nistiska essäer, som är ett resultat av tio år aktivism och analys av feministisk teori, särskilt sådan som berör just queer och femininitet. Ämnen som inte alltid faller delar av vänstern i smaken.
– Den konservativa vänstern har en tendens att se queer och femininitet som borgerliga frågor, eftersom de så ofta knyts till konsumtion, yta och allmänt fluff. Det är mycket mer än så, menar Ulrika Dahl.
Det handlar också om sexualitet, om hur sexualiteten är riktad och om arbete, migration och ekonomi. Femininitet, eller femme-ininitet som det heter i Ulrika Dahls version, kan kortfattat beskrivas som frågor som rör sig bortom heteronormativa föreställningar om kvinnor och kvinnlighet, men även som en feminism som inte är rädd för det feminina. För Ulrika Dahl handlar femme om att inte rikta sig mot det kön som har konstruerats som det första könet, det vill säga mannen. Frågor om skönhetsindustrin, objektifierande av kvinnor och sexualiserat våld ryms allihop inom ramen för femme-ininitet.
Skamgrepp handlar också om hur skam tillskrivs vissa kroppar som uttrycker sig på sätt som faller utanför hur exempelvis feminister förväntas vara och om hur skam präglar feministiska debatter. Den är en reflektion över feminismens ömma punkter samt över hur femme-ninitet skulle kunna göra skillnad när det gäller kroppar, skrivande och politik.
Det första vi kommer in på är antirasism och hur den kräver allt större utrymme inom feminismen. Den feministiska rörelsen vill vara öppen, inkluderande och medveten om exempelvis klass.
Men vilken plats har egentligen en fattig, lesbisk rasifierad kvinna? Hur kommer det sig att det fortfarande finns normer för hur vi ska vara, vilka vi ska umgås med och vad vi ska säga? Hur ska vi göra plats åt fler berättelser?
– För det första måste vi fråga vad vi menar med feminism? Är det demonstrationer, fester, sociala medier eller artiklar? Behöver vi fler kroppar som tar plats eller handlar det om att vissa frågor, exempelvis fattigdom, ofta saknas? Givetvis hänger dessa saker ihop, men vi har också en tendens att blanda ihop ideologi och identitet. Ibland när vi får komma till tals säger vi inte det förväntade. Det är också viktigt att komma ihåg att feministiskt och antirasistiskt arbete pågår hela tiden; i fackföreningar, hyresgästföreningar, inom sport och på arbetsplatser
Men makt korrumperar även feminister. Se bara på Belinda Olsson, Linda Skugge och andra som fick stort genomslag som ”unga” feminister på 1990-talet men sedan blev konservativa. Det gör det viktigt att analysera vilka som talar och vad de talar om. Vita feminister är överrepresenterade men alla vita feminister har inte samma perspektiv. Många av oss använder det utrymme vi har för att problematisera vithet. Att påtala rasism i feminismen kan ofta göra dig till vad Sara Ahmed kallar en ”feministisk glädjedödare”. Men den inomfeministiska kritiken är också det som gör att vi kan gå vidare och hitta nya strategier.
– Konflikter som handlar om ideologi är fruktbara och nödvändiga. Samtidigt samlas vi ju ofta i konkreta sakfrågor; som i fördömandet av sexualiserat eller rasistiskt våld, eller kring vikten av en förbättrad samtyckeslagstiftning. Exakt hur denna ska se ut, eller hur vi ska förstå och sätta stopp för våld eller vad som orsakar det är vi dock inte alltid överens om.
Ulrika Dahl menar att vi inte kan ha en enda feministisk strategi. Vi bör bejaka skillnader, vara strategiska och skifta mellan dem för att få igenom våra de politiska krav. Det är viktigt att fundera över hur vi kan påverka människors vardag. Ett sätt att börja fundera är att samlas i studiecirklar, diskussioner och samtal. För det är något som händer när människor möts.
– Det är så vi blir övertygade, som en del av gemenskap.
Jag undrar vad Ulrika Dahl tycker om att vissa feminister blir förebilder som många hyllar okritiskt utan att egentligen ha koll på vad de står för. Som exempelvis folkpartisten Birgitta Ohlsson.
– Liberalfeminismen saknar grundläggande kritik av kapitalism och klasshierarkier, den strävar endast efter jämställdhet inom varje samhällsskikt. För en socialist kan det aldrig vara nog. Verklig frigörelse kräver att vi ifrågasätter den kapitalistiska ordningen och hur den hänger ihop med rasism, kolonialism och heterosexism.
Ulrika Dahl är en mycket intellektuell samtalspartner utan att för den sakens skull bli svår. Hon drar sig heller inte för vad vissa skulle känneteckna som banala frågor. Vi kommer in på ämnena drag och femme-ninitet.
– Vad vi ser som ytligt är sällan det. Vi tenderar att tro att vi vet något om människor via ytan, dess färg, dess smyckning, dess prislapp. Dyra kläder kan vara uttryck för överklass, men också för sparsamhet och drömmar om att passera, eller att passa in.
Hon menar att det är ett krav att se ut på vissa sätt och smycka ut sig i det kapitalistiska samhället. Men att smycka sig är inte negativt per definition, utan kan handla om begär och sexualitet. Hon påpekar att femininitet är en resurs i en heterokapitalistisk värld där kvinnor alltjämt tillskansar sig högre status genom relationer med män och att det finns stora hierarkier mellan femininiteter.
– Femininitet knyts till konsumtion och begär men bygger lika ofta på att låna, byta och återanvända. Femme-inister engagerar sig i allt från djurrätt och djurförsök till rättvis handel och miljöfrågor.
Hon poängterar att inga kroppar är naturliga; vi använder alla teknologier, från tandborstar och tvål till kläder och glasögon. Men smink och rakhyvlar döms hårdare och ses som problematiska i sig.
– Det finns ett kroppsideal inom vänstern; de skötsamma, arbetande, hela och rena kropparna. Hyperfemininitet ses som borgerlig och dekadent. Det tangerar på sätt och vis nationalistiska tankegångar: du ska vara en bra representant för och inte minst reproducera din nation.
En intressant parentes som Dahl tar upp är den brittiska filmen Dagenham Girls som handlar om sömmerskor som jobbar för Ford och som strejkar mot sexistisk diskriminering på fabriken för att slutligen få med sig arbetsmarknadsministern.
– Det är kvinnorna som tar hand om hemmen. När de strejkar visar det sig att männen inte klarar detta. Idén om att den socialistiska familjen skulle vara perfekt är bullshit.
Klass är ett centralt begrepp för Dahl och hon menar på att det finns ett stort klassförakt i samtiden. Ett exempel på detta är realityserier som Ullared som erbjuder en sorts social turism i arbetarklassmiljö. Samtidigt har livstilismen blivit allt mer dominerande.
– Jag tänker på det stora ideologiska skiftet med nyliberaliseringen och vändandet inåt.
I takt med att alla kollektiva värden försvinner uppmuntras människor att investera i sina personliga projekt; bostadsrätt hellre än hyresrätt, inredning hellre än gemensamhet. Men hur många sorters kravmärkt olivolja behöver medelklassen? Hur många inredningsprogram kan vi se? Vi får veta att ensam är stark, samtidigt som fattigdom och utförsäkring ökar.
Vi är överens om att det finns en idé bland många politiker och etablerade partier om att allt redan är fixat.
– Oppositionen har slösat bort fyra år som kunde ha använts för att formulera en antirasistisk queerfeministisk vänsterpolitik, ett alternativ. Efter Husby framställde medierna det som en nyhet att inga politiker bor i ”utsatta” förorter. No shit Sherlock. De etablerade partierna har mycket att lära av sociala rörelser, men de fjäskar och fördömer i stället för att försvara sina självklara väljare.
Hon suckar och menar att folk inte ser någon skillnad mellan partierna längre och att det är ett stort bekymmer.
– Ska vi vara krassa så fjäskar alla partier för samma grupp: vita män. Detta har V, S och SD gemensamt.
Normkritik har kommit att bli något som många pratar om i dag, både liberaler och vänstern. Det är också något som jag personligen kan känna har fått för mycket utrymme och suddat ut till exempel klass.
– Sara Ahmed skriver om hur det finns en tendens att fokusera på det positiva mångfaldsarbetet samtidigt som det är svårt att faktiskt synliggöra rasism eller adressera strukturella problem. Det finns en risk, som jag ser det, att normkritik blir väldigt vagt, att peka på normer överallt, eller ett sätt för goda vita människor att vara självkritiska i sina egna rum. Men detta översätts inte alltid i praktik. Du kan ju vara medveten om att alla dina vänner, din arbetsplats, ditt bostadsområde är ”vitt” och samtidigt inte känna en enda rasifierad person. Det räcker inte att skriva handböcker om hur vi ska tilltala människor vi i realiteten aldrig träffar.
Ulrika Dahl förstår inte varför det är ett sånt motstånd mot queer inom vänstern.
– De flesta tongivande queerfeminister i Sverige är vänster. Samtidigt ser vänstern dessa frågor som ”identitetspolitiska”. På senare år har tyvärr klassfrågor och frågor om rasism fått stå tillbaka för mer ”allmängiltiga” frågor om hbtq-rättigheter vilket i sig kan bli väldigt liberalt och generaliserande. Men queerfeminism handlar i grunden om att peka på hur genus, det vi ser som manligt och kvinnligt, är en effekt av en idé om att heterosexualitet är naturligt. Den handlar också om att se att genusideal också är uttryck för klass- och rasmässiga hierarkier, vilket för mig innebär att den ställer andra frågor och krav än den klassiskt liberala gaykampen.
Hon poängterar att även om kritik är viktigt, bör vi tänka på hur och var vi framför den.
– Liberal media älskar när vi bråkar och betalar gärna för att vi ska kritisera varandra. Vi måste fråga oss vilka som tjänar på detta, utöver de som får betalt för att skriva.
Hon vill också ge ett råd till alla vi som inte känner igen oss i de berättelser som lyfts fram som föredömen för olika kamper:
– Att inte känna igen sig i en historia eller en problembeskrivning behöver inte bara leda till marginalisering, det kan också inspirera en att skriva sin egen. Jag tror det är viktigt att hitta andra med liknande erfarenheter, att ta med sig sitt gäng och inta rum som inte känns som de är till för en. Eller att skapa egna.
Vidare säger hon att vi inte ska fixera oss vid vilka röster som får höras.
– Det finns många arenor att uttrycka sig på nu, vi måste släppa fokus på vad som sägs i borgerliga medier. Det finns otroligt mycket feministisk och antirasistisk energi just nu – det vibrerar av längtan efter förändring. Många längtar efter sammanhang, kanske någon att följa. Men varje gång någon sätts på piedestal så vet vi att den när som helst kan bli nersparkad. Hur var det nu? No masters, no gods.
Vi fortsätter att prata om olika erfarenheter och Ulrika Dahl menar att våra erfarenheter som feminister skiljer sig åt. Hon tar slaveriet i USA som exempel där svarta kvinnor avhumaniserades och avfeminiserades samtidigt som de fick förekomma som ”the mammy”, hushållerskan som tog hand om den vita familjen. Filmen 12 Years a Slave skildrar hur den vita slavägarinnan tvingar den vita mannen att straffa den svarta kvinnan och slaven.
– Det är inte konstigt att det finns misstänksamhet mot en vit feminism som utger sig för att vara ”allas” feminism när den kolonialistiska och imperialistiska historien placerat vita och rasifierade kvinnor på väldigt olika positioner.
Ulrika Dahl menar att det avkoloniserande arbetet långt ifrån är avslutat utan något som vi alla måste ägna oss åt.
– I en vitdominerad värld ses aldrig vithet som ”erfarenhet” utan som självklart, transparent, neutralt. Även om en strävar efter att jobba antirasistiskt så betyder inte det att en inte kan bete sig, eller uttrycka sig rasistiskt. Att avfärda kritik med ”jag är inte rasist” är inte fruktbart. Det är ett arbete som måste fortgå hela tiden, överallt.
Samtidigt menar hon att vi ska försöka undvika anklagelser i stil med ”lever du som du lär?” och inte kritisera enskilda personer. Det är viktigare att trycka på sakfrågan och fokusera på förändring.
– Solidaritet är viktigt för mig. Jag vet exempelvis att det krävs en hel massa arbete för att en högskola ska fungera och för att jag ska kunna forska och studenter ska få kunskap. Någon kontrollerar pendeltågsbiljetter. Någon har städat och ordnat i föreläsningssalar, på arbetsrum och toaletter. Någon har registrerat studenterna på kurser. Någon dammar böcker på biblioteket och skickar dem till mig när jag beställer dem. Någon serverar kaffe i kafét. Och någon sitter, varje dag, på mitt campus och ber om pengar. Alla arbetar vi, men på väldigt olika villkor. Vissas arbete syns och hyllas mer än andras. Jag vill se en värld där klyftorna minskar och inte ökar. Ska det vara så svårt?
