Inom EU:s etablissemang har man länge talat om en gemensam europeisk identitet, en livsstil och ett sätt att förhålla sig till sina grannar som varit särskild för oss som lever på just den här kontinenten. Vi delar en historia och en samling grundläggande värderingar. Vi är öppna, upplysta och demokratiska.

Vi hör ihop med varandra.

Men på senare tid har de europeiska eliterna snarare velat betona de kulturella skillnaderna inom unionen. Det visar sig att vi inte är så lika varandra som vi kanske trodde. När delar av Europa skakas av ekonomisk osäkerhet har det plötsligt blivit nödvändigt att markera skillnaderna mellan oss kyligt skarpa nordeuropéer och de irrationella grekerna, portugiserna och spanjorerna.

Under rubriken ”Modernismens tunna fernissa” (18/2, 2011) skrev DN-kolumnisten Richard Swartz att den grekiska kulturen inte fungerar som vår, att det är ett land där man misstror alla de ”abstraktioner” som vi tar för givna. Swartz drar en parallell mellan grekerna och de stridande fraktionerna i det forna Jugoslavien. Han menar att vad som var utmärkande för folkgrupperna på Balkan och som gjorde det svårt för tränade diplomater att sluta fred mellan dem, var ”en uråldrig, icke-virtuell kultur – premodern och förkapitalistisk, styrd av stolthet, ära, blodsband, lojalitet, svek, straff och hämnd långt mer än av kompromiss, kontrakt, vinst, bokföring, revision, skatter och paragrafer”. Richard Swartz ser samma kulturella mönster hos grekerna. Det är därför de inte kan ta sig upp ur sitt eget hål, för att de inte förstår de konventioner som styr ett modernt samhälle. Sådana är de, folken kring Medelhavet – offer för sin egen irrationalitet.

Richard Swartz är inte ensam i sin beskrivning av den underlägsna grekiska kulturen. Särskilt i Tyskland har den här sortens resonemang varit återkommande, samtidigt som det har funnits en populistisk överlägsenhet i den politiska kommunikationen kring Grekland. Tyska politiker har, halvt på skämt och halvt på allvar, sagt att de kräver en grekisk paradisö i utbyte mot sina generösa stödpaket.

Men nu visar det sig att inte heller Tyskland lever upp till ambitionerna om återhållsamhet i statsfinanserna. Samtidigt som förbundskansler Angela Merkel har rest Europa runt med sitt budskap om att ”spara, spara, spara” misslyckades den tyska staten med att genomföra ens hälften av de nedskärningar man föresatt sig under 2011. Prognoser för 2012 visar att man inte kommer att nå målen i år heller.

Tyskland befinner sig inte i samma situation som Grekland, men dubbelmoralen är ändå talande. Vi tycker att hela den grekiska kulturen är dysfunktionell medan vi knappt ens är medvetna om den tyska politikerklassens tillkortakommanden.

Det är inte förvånande att Tyskland misslyckas med sina ambitioner. Nedskärningar i det offentliga påverkar människors liv, de leder till social oro och protester – precis det som har hänt i Grekland.

I dag finns två teorier om vilken väg som är den bästa ut ur en depression. Den första handlar om att stimulera ekonomin med statliga åtgärder, så att hjulen börjar rulla och människor sätts i arbete. 

Den andra går ut på att kraftigt skära ned på statens utgifter och försvaga det sociala skyddsnätet. 

I den nyliberala tankemodellen ska det här göra att människor känner att de inte har något alternativ till att ta ett arbete. Det grekiska sparprogrammet bygger på den senare vägen – drakoniska neddragningar i det offentliga. För en tid sedan stod det klart att grekiska statsanställda ska utsättas för en retroaktiv lönesänkning. Mer än 60  000 personer får gå utan lön i en månad, vissa måste betala tillbaka pengar till staten. 

I praktiken ska man alltså betala för möjlig­heten att arbeta.

Grekland är inte det enda landet som har drabbats av ekonomiska bekymmer de senaste åren, men ingen annanstans har man förlitat sig så starkt på nedskärningar som där. 

Samtidigt som till exempel den amerikanska ekonomin sakta återhämtar sig, efter stora stimulansåtgärder, ska Grekland komma upp på banan igen med hjälp av stenhårda besparingar. 

Hur förklarar man detta? Varför tror man att den grekiska köpkraften och sysselsättningen kommer att återhämta sig med hjälp av helt andra åtgärder än de som har fungerat i USA?

Det gör man naturligtvis inte. Visserligen tror faktiskt Tysklands och Storbritanniens regeringar på den här sortens ekonomiska politik, men i sina egna länder är de inte i närheten av att genomdriva någonting i samma skala som i Grekland.

EU:s engagemang i den grekiska ekonomin syftar inte till att i första hand få den på fötter igen. Det handlar framför allt om att se till att krisen stannar i Grekland. De pengar som pumpas in i landet går direkt ut igen, till bankerna som har fordringar där.

Den rationella kapitalistiska logik som brukar tillämpas när någon inte kan betala sina skulder är att de avskrivs. Det finns en överenskommelse om att även långivaren har ett ansvar. I det här fallet är det inte så. I det här fallet trycks den skuldsatte djupare ned i sin skuld. 

Det finns ingen rationalitet i det grekiska sparprogrammet och det finns väldigt få förhoppningar om att den grekiska ekonomin ska kunna återhämta sig under överskådlig tid. Naturligtvis inte, varför skulle man förvänta sig ett ekonomiskt uppsving i ett land där arbetslösheten fortsätter att öka dramatiskt?

Samtidigt har den grekiska krisen inneburit en möjlighet att låsa in landet i en radikal högerpolitik. Människor är otrygga, statens tillgångar säljs ut på löpande band. Grekerna protesterar, men vi känner ingen sympati för dem. Vi blir ju ständigt påminda om hur illa de har skött sig. Vi uppfattar inte det som händer i Grekland som ett resultat av politiska beslut, någonting som någon faktiskt är ansvarig för, utan som en naturlag som måste drabba den som har misskött sig. Grekerna protesterar mot svepande privati­seringar och försämrade levnadsvillkor, vi ser en bortskämd pöbel som vägrar ge upp sina privilegier. Varför ska vi bry oss om vad de drabbas av?

I Sverige tillåter vi oss att ha en särskilt nedsättande ton mot Grekland. Visserligen har vi också en hög arbetslöshet. Men den moderatledda regeringen har gjort ordning i statsfinanserna till sin viktigaste prioritering, vilket var gynnsamt för den när det senaste riksdagsvalet inföll, samtidigt som omvärlden plågades av ekonomisk oro. Stabiliteten är den svenska regeringens viktigaste argument för fortsatt maktinnehav. Vår relativt trygga ekonomiska situation är vad som skiljer oss från många andra EU-länder, menar regeringen. 

Finansminister Anders Borg förstärker gärna fördomar och missuppfattningar om den grekiska situationen, som när han i Rapport påstod att grekerna går i pension ”i 40-års-åldern”. I själva verket är den lägsta pensionsåldern i Grekland 61,4 år, något lägre än den tyska på 62 år. Svenska högerpolitiker använder alltså Grekland för att kontrastera deras ansvarsområde mot en ekonomi i kaos. Genom att överdriva och ljuga om Grekland stärker Borg sin egen maktbas.

En anledning till den hårda tonen mot grekerna kan vara ett vakthållande mot EU-kritiker i det egna landet. Om man lägger skulden hos det grekiska folket så betyder det att felet inte ligger i själva EU-systemet, även om dess institutioner inte skulle lyckas skydda resten av Europa från ”den grekiska smittan”. 

Någonstans här lever den gigantiska cynismen i fallet Grekland. I de europeiska eliternas försök att skydda sig själva och den politiska prestige de plöjt ned i eurosamarbetet. Men också i hur man tar vara på tillfället – hur en nyliberal reformagenda pressas igenom i ett land som står på knäna.

Men framför allt finns det en överväldigande cynism i hur man talar om Grekland. Vi är inte ett Europa längre, på det viset som det påstods när ekonomin gick bra. Vi är olika. Vissa av oss är duktiga, andra är lata och dåliga och måste läxas upp av oss duktiga. Och debatten, insinuationerna, fördomarna och den uppflammande ilskan, allt detta kommer uppifrån. Från regeringar och parlamentariker. Från kolumnister och debattörer.

Makten har gjort det systematiska föraktet till en del av den europeiska identiteten.