”8 mars kan väl inte fylla 100 år?”. Det är dottern som invänder på en sjuårings självklara vis. ”Nej”, svarar jag, ”men internationella kvinnodagen kan fylla 100 år och det gör den i år.”
Jag tänker att jag måste förklara hur det kommer sig att endast en dag om året är vigd åt kvinnosaken men det behöver jag inte: ”Jaha, som första maj”, säger dottern och sitter därmed nöjd. För henne betyder internationella kvinnodagen att mamma skaffar barnvakt, klär upp sig, går ut och firar med Mian Lodalen och kommer hem sent.
Dotterns liknelse är lika intressant som självklar. Visst brukar jag få frågor om första maj; om det kommer att bli uppslutning i leden. I vilken form arbetarrörelsen befinner sig eller vad kommer att stå plakat och banderoller i tågen. Däremot har jag aldrig fått frågan om första maj behövs.
Men som feminist på andra sidan 40 vet jag inte hur många gånger jag har svarat på frågan om internationella kvinnodagen fyller någon funktion. För mig, för andra, för feminismen… Det är som om ifrågasättandet är själva
normen.
Den senaste tiden har jag grävt i arkiven i jakt på lämningar efter de kvinnostrejker vi genomförde i SAC Syndikalisterna i början av 1990-talet. I Syndikalistiska ungdomsförbundets tidning Direkt Aktion hittade jag ett citat av den fackliga och politiska aktivisten Eva Fuchs som mer än något annat sammanfattade den feministiska aktivitetstopp som rådde i början av decenniet:
”Syftet med endagsstrejken den 8 mars 1993 var att peka på kvinnors situation på arbetsplatserna och deras rätt till lika lön, men också att göra den 8 mars till en
revolutionär kampdag. Förut hade det mest varit som en mors dag.”
Den första strejken blev en fest och framgång för oss som deltog. Vi uppmärksammades i tv och tidningar, delade ut flygblad, hade stormöte och ”lärde oss att fajtas”. Men sedan kom det mycket surt. Vi fick försvara såväl motiv som tillvägagångssätt så till den milda grad att många tappade sugen. Och visst har enskilda aktioner, blockader eller strejker diskuterats internt genom åren. Men jag har aldrig varit med om att man diskuterat motiven på samma sätt som gjordes i samband med kvinnostrejkerna. Det hela tycks följa ett mönster av mycket envis oginhet.
1994 kvinnostrejkade jag från mitt arbete som lay-outare på tidningen Arbetaren och satte en nyhetssida i blockad. Det utlöste våldsamma diskussioner internt. På samma vis som man tenderar att lägga skuldbördan på strejkande sjuksköterskors axlar, i stället för på arbetsgivaren när det råder missförhållanden inom vården, antydde någon att man inte kunde strejka från en facklig tidning som dessutom skulle bevaka internationella kvinnodagen. ”Var faen får man strejka om man inte får strejka på en facklig tidning”, menade jag och kände att man ifrågasatte – mina motiv.
Men alla var inte emot. Redaktionssekreteraren och jag knåpade tillsammans ihop den lilla text som fanns på den blockerade sidan:
”TILL LÄSARNA
På denna sida skulle vi ha presenterat nyheter från
Sverige och omvärlden. En av tidningens medarbetare har valt att varsla om kvinnostrejk den 8 mars, internationella kvinnodagen. Hon har därmed förklarat att arbete med denna sida är satt i blockad.
Därför tvingas vi ge våra läsare en blank sida denna vecka.”
Jag får se vad det blir i år. Hela mailboxen är fylld med inbjudningar; fester, seminarium, demonstrationer, parader… Jag vet bara att jag vill fira internationella
kvinnodagen med Mian Lodalen. Hon vet både hur,
var och varför. Och visst kan jag rekommendera strejk. Även från fackliga tidningar.

