Den fackliga reorganiseringen har blivit ett begrepp inom SAC Syndikalisterna. I grunden betyder det att SAC satsar på att bli en fackförening med så decentraliserad verksamhet som möjligt. Medlemmarna ska hjälpa varandra, hellre än att ta hjälp av anställda ombudsmän. I mångt och mycket har satsningen på en facklig nytändning kunnat ses som en reaktion mot en utbredd allmänpolitisk inriktning inom SAC som utvecklats under 1970- och 1980-talet. Då drev SAC och dess olika Lokala samorganisationer, LS, ofta andra politiska kampanjer än fackliga frågor. Man blev den första fackföreningen som sade nej till kärnkraften och man engagerade sig i fredsfrågor, feminism och miljö.

Dessutom växte ett allt större missnöje mot att organisationen hade tillsvidareanställda ombudsmän. Redan i mitten av 1990-talet stod en strid om dessa anställningar och beslut fattades om att nya ombudsmän skulle anställas på femårsförordnanden. Men fram till kongressen 2006 fanns flera tillsvidareanställda ombudsmän kvar. Det var då beslutet om den nya reorganiseringen togs vilket ledde till att ombudsmännen helt avskaffades.

– Jag tycker att det är jättehoppfullt. Det är en kraftfull process på basplanet som nu är igång. Det kommer till nya sektioner, syndikat och LS. Tillsammans med Registret som arbetar för de papperslösa utgör det en enormt positiv kraft i organisationen, säger Liv Marend, medlem i Malmö LS av SAC och i SAC:s Arbetsutskott, AU.

– Det vi har lyckats med är också att göra individuella ärenden kollektiva. Vi lär oss att se de fackliga ärendena som kollektiva problem vilket leder till att det blir lättare att hjälpas åt och dra nytta av varandra, säger Erik Mägi, SAC:s förhandlingssekreterare.

2006 hjälpte förhandlingssekreteraren och de anställda ombudsmännen till med 200 individuella ärenden. Under våren i år har Erik Mägi, tillsammans med den fackliga organisatören på SAC, fått in tio ärenden.

Många ser reorganiseringen som en möjlighet att vända den dystra tendensen som finns i SAC:s medlemssiffror. Den senaste statistiken visar att organisationen nu har 5537 medlemmar, varav 1979 – 35 procent – är kvinnor, fördelade på 53 LS. Medlemsantalet har sjunkit under många år. Den sittande regeringens a-kassepolitik har med all sannolikhet också bidragit till de senaste årens utveckling.

Samtidigt som de flesta gläds åt den fackliga nytändningen finns flera LS som är kritiska till hur reorganiseringen har genomförts. En del av kritiken gäller de avskaffade ombudsmännen.

Heléne Draheim från Östersunds LS av SAC var ombud på förra kongressen och tillhörde de som var oroliga, bland annat för att den kunskap som fanns samlad hos ombudsmännen skulle försvinna. Hon tror att det var ett misstag att säga upp alla ombudsmän.

– Jag menar att våra farhågor tyvärr har infriats. Vi sköter ju det mesta av vårt fackliga arbete själva, men i vår fackliga kommitté behöver vi någon som kan fungera som en kunskapsbank att ta stöd emot.

Ofta har det varit små LS i glesbygden som varit oroliga. Till exempel kan det vara svårt att kräva av ideella krafter att åka tiotals mil för att hjälpa till vid en förhandling, något som kan vara nödvändigt i Norrlands inland.

Erik Mägi har under sitt arbete som förhandlingssekreterare mött mycket av den oro som har funnits i organisationen, men han tycker att det ändå håller på att vända till något mer positivt.

– Mitt intryck är att de flesta mindre LS har lyckats med att ta ett större ansvar för sina egna ärenden. När vi väl pratar med varandra och visar att vi inte har lämnat någon i sticket, så har det gått bra i de flesta fall, säger han.

Peter Nilsson tillhör Norrköpings LS av SAC, som varit kritiskt till den nya ordningen. Han menar att diskussionerna blev osakliga och svartvita, och nästan var på gränsen till hatkampanjer, i samband med reorganiseringsprocessens införande.

– Det pratades ju om ombudsmannavälde och till och med pampvälde, men det är något vi aldrig har märkt av. Tvärtom har vi fått fin service i den mån de har haft möjlighet.

Han är inte ensam om att reagera på diskussionsklimatet i organisationen. Flera personer Arbetaren talat med upplever att de som hörs i SAC står för en allt mer likriktad syn på fackföreningsarbete. Flera nämner också Syndikalistiskt Diskussionsforum, en nätsida som inte är officiellt knuten till organisationen, som en plats där tonläget är onödigt högt.

– Ibland frågar vi oss om vi hör hemma i vår egen organisation, säger Torsten Kristoffersson i Hede LS av SAC. Han upplever att det nästan finns ett krav på att en LS ska ägna sig åt blockader och civil olydnad, men menar att den aktivismen inte passar alla överallt:

– Vi är en liten LS i en liten ort och vi måste välja våra strider. Vi måste kunna möta de här människorna i andra sammanhang. På Konsum, i idrottsföreningen och på älgjakten. Vi kan inte alltid söka konfrontation. Dessutom kräver den sortens aktioner fler människor än vi kan få fram, fortsätter han.

Också Heléne Draheim tycker att stämningen blivit hårdare i organisationen och att diskussionerna blivit polariserade.

– Vi har ju medlemmar med många olika behov, men ibland känns det som om mångfalden skyms och att man bara får tänka på ett sätt eller använda en metod.

AU:s Liv Marend upplever snarare stämningen i SAC som bättre än på länge. Hon jämför med hur det var under den förra kongressperioden.

– Det är klart att det finns slitningar nu också. Men det vi upplever i dag känns på ett helt annat sätt och är på en hanterbar nivå. Vi kan alltid göra saker bättre, men insynen och genomskinligheten är mycket bättre nu.

När den fackliga reorganiseringen inleddes varnade personer som var kritiska till hur processen genomfördes för att SAC skulle kunna bli en fackförening där främst de starka kände sig hemma. Alla människor kan inte alltid vara fackliga aktivister, men de behöver ändå kunna känna sig hemma i facket, menade de. Och alla LS måste tillåtas att få ha sina svackor. Med färre ombudsmän kunde risken finnas att både medlemmar och LS skulle förloras.

Samtidigt ser Erik Mägi en annan tendens. Med reorganiseringen har flera mindre LS fått en nystart med högre aktivitet och starkare verksamhet. De som förut hade svårt att få igång sina medlemmar kan i dag se en spirande nytändning.

– Flera mindre LS har börjat löneförhandla själva och framför allt börjat vila på fler aktiva medlemmar. Inte minst har vår satsning på utbildning av fackliga organisatörer hjälpt till här.

Maria Karlsson är anställd på SAC som facklig organisatör och menar att medlemmar kan känna sig skyldiga för att de inte är tillräckligt aktiva, en känsla som kan ha förvärrats genom att den fackliga reorganiseringen betonat just de enskilda medlemmarnas aktivitet.

– Våra medlemmar har sina jobb och vi kan inte ställa krav på att de ska vara heltidsaktivister. Vi syndikalister i tunnelbanan, den sektion jag tillhör, försöker jobba så att var och en ska kunna göra det de kan och har möjlighet till. Det tror jag gör att vi fortsätter att vara stora, säger hon.

Hon är inte förvånad över att SAC:s fackliga reorganisering får kritik:

– Många LS har upplevt det som lite av ett stålbad. Vi har vikande medlemssiffror, samtidigt som vi har organiserat om och förlorat lite av de gamla kontaktnäten. Det är viktigt att vi är ödmjuka inför dessa problem och försöker arbeta tillsammans för att få alla att känna att de är med igen.

– Samtidigt verkar de allra flesta tycka att idén med reorganiseringen är bra i grunden. Syndikalism som facklig rörelse handlar trots allt om ha ett enskilt starkt fackligt engagemang, säger Maria Karlsson.

Och bilden verkar stämma efter Arbetarens rundringning. Att arbeta med de fackliga frågorna så nära medlemmarna som möjligt är en självklarhet och något som de flesta säger sig alltid ha försökt göra. Det handlar om syndikalistiska principer; att så långt det är möjligt söka decentralisera beslut och aktivism och att inte vilja skapa en grupp anställda som permanent arbetar inom organisationen. Däremot har genomförandet av den nya ordningen fått mycket kritik, dels genom hur de anställda sades upp, dels genom att oron från många håll i organisationen inte tagits på allvar.

Trots att reorganiseringen syftar till att lyfta ut det fackliga arbetet så nära medlemmarna som möjligt genom att arbetsplatssektioner och syndikat gör det stora arbetet, så har det paradoxalt nog samtidigt gett SAC:s Centralkommittén, CK och dess arbetsutskott, AU, större makt i vissa frågor. Till exempel tillsätts numera de fackliga organisatörerna direkt av dem i stället för att medlemmarna förut röstade fram sina ombud.

De nya fackliga organisatörerna anställs av AU vid behov på kortare tjänster upp till två år. Fler anställs också på 25 procent och går en utbildning till facklig organisatör. Dessa ska sedan ta med sig kunskapen till sina LS och fortsätta att arbeta ideellt. I skrivande stund har SAC en heltidsanställd organisatör, vid sidan av förhandlingssekreteraren.

Organisatörerna har delvis en annan roll än ombudsmännen. I stället för att fungera som experter, med extra kunskap om arbetsrätt, som åker ut och bistår eller till om med sköter vissa förhandlingar, ska organisatörerna stödja självorganisering och sätta sektioner och syndikat med liknande erfarenheter i kontakt med varandra. Även som det ser ut som en stor förändring har SAC:s stadgar sedan länge fastställt att det är denna roll som ombudsmännen ska ha. Men det har oftast inte fungerat så i praktiken.

Liv Marend menar att kritiken om en centralisering inte håller.

– Om man jämför med hur det var när jag blev aktiv, i mitten av 1990-talet, så har den fackliga verksamheten flyttats ut i organisationen i stället för att ligga på en ombudsmannanivå. Nu fungerar vi ju som en syndikalistisk organisation och arbetar med inbördes hjälp.

I ett uppmärksammat fall efter en arbetsplatsolycka på Kolmårdens djurpark, begärde Norrköpings LS rättslig hjälp för en stämning i Arbetsdomstolen, något som ledde till en konflikt med AU. Konflikten utmynnade bland annat i en diskussion om vad AU ska kunna kräva av ett LS i fråga om hur de ska sköta sina stridsåtgärder innan rättshjälp kan bli aktuellt. Inför kongressen har Norrköpings LS motionerat om att beslut i fackliga konflikter ska tas av berörda parter och inte centralt.

– Vi menar att det inte är acceptabelt att AU ska bedöma hur vi ska gå vidare i vår fackliga kamp. Om en sektion eller en LS kommer fram till att det är ett bra alternativ att gå till Arbetsdomstolen, så kan vi inte ha CK och AU som utfärdar egna idéer om vem som ska ha rättshjälp, säger Peter Nilsson.

Centralkommittén skriver i sin kommentar till motionen att ”facklig autonomi innebär inte att få fri tillgång till SAC:s gemensamma pengar” och att det finns ett ekonomiskt ansvar att inte bevilja rättshjälp där det finns andra möjligheter att lösa konflikter. Dessutom lägger CK själva en motion som innebär ett stadgefäst krav på att den som söker rättshjälp måste ha en alternativ plan för påtryckningar mot arbetsgivare. Liv Marend förklarar CK:s kommentarer med att det inte ska gå att kvittera ut rättshjälp om man inte först har tagit till andra former av stridsmetoder. Till syvende och sist är det en fråga om att spara pengar.

– Det handlar om hur vi ska förvalta och hushålla med våra tillgångar. Vad gäller rättshjälpen så har det varit en väldigt stor utgift för SAC. För att få rättshjälp bör man ha använt sig av alla verktygslådans redskap, säger hon.

Norrköpings LS har funderat på att inrätta en rättshjälpsgrupp som kan samlas till stöd för förhandlingssekreterarens arbete och bedöma förutsättningarna för att vinna i Arbetsdomstolen.

– Om CK och AU godtyckligt ska utfärda egna riktlinjer får vi en onödigt centralistiskt organisation. Och det är inte heller säkert att det är där den fackliga kompetensen finns, säger Peter Nilsson.

Relativt många motioner som lagts till kongressen är skrivna i kölvattnet av de konflikter kring anställningar och uteslutningar av LS som pågått länge. Vissa kritiker menar att det snarare handlar om att i efterhand skyla över och rätta till de misstag man själva begått under de senaste kongressperioderna. Andra är kritiska till att CK har skrivit så många av motionerna.

– Många av CK:s motioner syftar till att öka det egna inflytandet, menar Peter Nilsson.

I senaste numret av medlemstidningen Syndikalisten skriver Kristian Falk från Enköpings LS av SAC ett debattinlägg där han jämför statistik över antalet lagda motioner under de senaste kongresserna. Till årets kongress har det skrivits 61 motioner, vilket är få jämfört med förra kongressen 2006, men ungefär i nivå med 2002 års kongress. Av årets motioner har CK skrivit nästan en tredjedel, vilket tycks vara en hög siffra, även i jämförelse med förra kongressen vars siffra redan då var hög – 18 procent. Kristian Falk skriver att detta är ett ytterligare tecken på centralisering i SAC.

Liv Marend ser det i stället som naturligt att CK lägger motioner till kongressen.

– Dess uppgift är ju att se till den löpande verksamheten. Efter en så konfliktfylld period vore det nästan oansvarigt att inte försöka rätta till de problem som har funnits. Tittar man i stället på hur CK har kommenterat de motioner som ligger, så ser man att vi har hållit nere kommentarerna till ett minimum, just för att det ska vara LS som tar besluten.

Flera motionärer, inklusive CK, har föreslagit att SAC återigen ska införa generalsekreteraren som en avlönad funktionärstjänst. Vid förra kongressen avskaffades tjänsten med motiveringen att uppgiften skulle skötas på ideell basis. Motionärerna konstaterar att det inte har fungerat bra och vill att tjänsten återuppstår.

Västerorts LS av SAC, som står för mycket av aktivititen för Registret och papperslösa arbetare, har motionerat om att SAC ska anställa en Registersamordnare för att kunna administrera arbetet med att hålla Registeruppgifterna uppdaterade. Samtidigt vill de att LS och syndikat ska utse Registerkommittéer som kan rapportera in uppdaterade löner och arbetsplatser till samordnaren.

I nuläget tycks det vara historiskt få LS som kommer att delta i 2009 års kongress i Jönköping. När Arbetaren räknade efter visade det sig att tolv LS som deltog på kongressen 2006 inte anmält något ombud i år. Bland dem Arbetaren har talat med nämns skäl som den höga kostnaden och svårigheter att hitta någon som har möjlighet att åka. Liv Marend delar den uppfattningen.

– Vi har ju faktiskt LS som inte har någon större aktivititet och som har väldigt få medlemmar. Och flera av dem som inte kommer på kongressen är ju sådana LS. Det är förstås tråkigt.

Årets kongress har annars förutsättningar för att bli mer framåtblickande än på länge, eftersom de största konflikterna kring funktionärer och LS är avslutade. Fler hoppas också på större arbetsro och en möjlighet att föra det fackliga arbetet vidare. Speciellt nu när den fackliga reorganiseringen fått ordentligt fäste i organisationen.

– Det finns en viss trötthet efter personalkonflikterna och uteslutningarna, men jag hoppas på en bra kongress. Jag tror inte att det kommer bli så hård stämning, även om det förstås blir diskussioner, säger Erik Mägi.

Men det finns de som åker till Jönköping med blandade känslor.

– Jag är orolig inför kongressen, speciellt med tanke på hur det kändes efter den förra, men jag hoppas kunna åka dit och göra min röst hörd. Tyvärr är jag inte ensam om att känna så här, säger Heléne Draheim.

2009 års SAC ger blandade intryck. En tuff arbetsmarknad, borgerlig regering och vikande medlemssiffror gör att läget ser svårt ut. Å andra sidan samlas organisationen kring den fackliga reorganiseringen, vars utförande visserligen möter kritik, men som har ett brett stöd. De mest infekterade striderna ligger bakåt i tiden och med det blir årets kongress ett test på hur man lyckas med att föra en inkluderande diskussion om framtiden.