Det är ingen slump att intresset för Stieg Larssons Milleniumtrilogi fortsätter vara så stort. Böckerna skildrar en del av världens ondska med intensiv känslighet, förpackat i lättillgänglig deckarform utan att för den skull riskera dras åt det snaskiga i genren.
Filmatiseringen av den första boken, Män som hatar kvinnor, har blivit en internationell filmsuccé av stora mått. Men den filmen är trots allt inte lika stor som sin förlaga boken, den bleknar i minnet betydligt snabbare, inte minst för att manusförfattaren såg sig tvungen att skala bort flera av bokens dimensioner för att åstadkomma en sammanhållen film. Rätt eller fel? Filmen blev bra men saknar vissa djup.
När nu den andra filmen, Flickan som lekte med elden, går upp på stora duken har jag därför förväntningarna något lägre ställda. Filmen är säkert bra – men antagligen bara en skärva av boken.
Det visar sig att jag har fel. Visst är många av bokens detaljer bortskalade, men ärligt talat saknar jag dem inte på samma sätt som jag gjorde i den första filmen. Fram träder nu ett ännu känsligare porträtt av Lisbeth Salander (Noomi Rapace) där barnet Lisbeth ledsagar oss till förståelsen av den avtrubbade känslokalla men rättvisekrävande huvudpersonen.
Flickan som lekte med elden är inte underhållande. Den är obehaglig att se, men tro för den skull inte att regissören gottat sig i våldscener eller sexuella övergrepp (jo, de var möjligen lite väl explicita i första filmen). Nej, den är obehaglig framför allt för att den genom det filmiska stämningsskpandet så trovärdigt lyckas gestalta kylan och råheten i de övergrepp Salander utsatts för, av enskilda män och med stöd av myndighetssverige.
Att sedan Paolo Roberto riktigt kommer till sin rätt i rollen som ”sig själv” är förstås en underhållningsbonus.
Flickan som lekte
med elden
Regi: Daniel Alfredson

