Roberto Michelettis regim skulle aldrig erkänna det, men den legendariske fackföreningsledaren Juan Alberto Barahona kan inte – på grund av trakasserierna mot honom och hans familj – längre röra sig tryggt ensam. För att förhindra en eventuell arrestering och andra angrepp finns därför en grupp medlemmar från facket FUT, Federación Unitaria de Trabajadores, i hans närhet under alla hans möten och intervjuer. De vill inte riskera att deras ledare går samma öde till mötes som den avsatte presidenten Manuel Zelaya.
Gruppen runt Barahona är drivande i nätverket av folkliga rörelser som försvarar Manuel Zelaya under beteckningen ”Nationella fronten mot statskuppen”. Än så länge kan de röra sig fritt, men med armén på gatorna kan situationen förändras snabbt.
Hur har Honduras förändrats sedan den 28 juni?
– Landet har gått bakåt 50 år, till en tid då Honduras var en bananrepublik, då makteliten tillsammans med armén kunde göra precis vad de ville, med USA:s gillande.
– Dessutom innebär kuppen att den sociala, politiska och ekonomiska utvecklingen backar, eftersom de som står bakom den är de sektorer som är mest bakåtsträvande i samhället. De må vara rika och kostymklädda men de är inte på något sätt progressiva.
Varför tror ni att statskuppen genomfördes?
– Tja, det uppenbara svaret är att kuppregimen representerar en ekonomisk minoritet som såg sin hegemoni hotad när Zelaya började agera utan att ta hänsyn till vad denna grupp ansåg vara ett förbjudet recept.
Hur då, menar du?
– Han kom visserligen till makten tack vare stöd från de traditionella maktsektorerna, men Zelaya gick utanför eliternas agenda och närmade sig i stället folket, genom en politik som sakta men säkert gjort honom allt mer impopulär hos eliten. Till exempel för att han anslöt sig till Alba [initierat av Venezuelas president Hugo Chávez], ett projekt som gynnar regionens fattigaste genom att bekämpa analfabetism, ge jordstöd, studiebidrag med mera. Och för att han godkände en höjning av minimilönen. Minimilönen har aldrig tidigare höjts så mycket i ett slag som under Zelaya. Efter de misslyckade avtalsförhandlingarna i december förra året ville arbetsgivarsidan sänka minimilönerna – alltså inte ens behålla dem orörda! – men till slut beslutade presidenten ensidigt att i stället höja dem.
– Och, sist men inte minst, utlyste han en rådfrågande folkomröstning för att få veta om vi, folket, var för eller emot att sammankalla en konstituerande församling. Detta var, i maktens ögon, droppen som fick bägaren att rinna över, eftersom den såg sin historiska politiska kontroll gå upp i rök.
Var de verkligen rädda?
– Utan tvekan. Men det de är allra mest rädda för är en reformering av konstitutionen, det skrämmer slag på dem eftersom det skulle påverka deras affärer, de skulle riskera att förlora sina privilegier som att inte behöva betala skatt inom en rad sektorer.
– Vi vill tydliggöra att kuppen inte har genomförts mot Zelaya utan mot hela Honduras befolkning. Den genomförs för att omöjliggöra varje typ av förändring, hur demokratisk och legitim den än vara må. Kuppmakarnas mål är att bevara status quo, med folket där nere och de själva där uppe.
Efter dessa dagar av fruktlösa förhandlingar, finns det något som ni anser vara förhandlingsbart?
– Många saker. Det som dock inte är förhandlingsbart är president Zelayas återvändande och inrättandet av en nationell konstituerande församling, det är de grundläggande folkliga rättigheterna.
Kan du beskriva er rörelse?
– I Honduras är alla sektorer som är folkliga, det som kallas ”folkliga blocket”, samlade under ”Nationella fronten mot statskuppen”. Vi är lantbrukare, lärare, ursprungsbefolkning, kvinnor, läkare, fackföreningsaktivister… och vårt syfte är att organisera oss tillsammans för att göra motstånd mot de utmaningar kuppmakarna ställer oss inför.
Vilka kampredskap har ni?
– Vi har rätt, vi har kapacitet att mobilisera och framför allt, vilket är oerhört viktigt, ett enormt stöd från en överväldigande majoritet av det internationella samfundet. Det internationella stödet är avgörande, det ger oss kraft att fortsätta.
Och hur fortgår denna kamp?
– Kuppmakarna har dödat, arresterat, misshandlat och registrerat motståndare. I den norra delen av landet där det knappt finns någon fungerande kommunikation är repressionen som allra värst. Den dag de verkligen visade sitt rätta ansikte var när de sköt mot oss på flygplatsen, dödade en ung demonstrant och skadade många andra.
– Men vi gör motstånd. Ett exempel på hur, är när en buss med folk som var på väg mot ett möte nyligen besköts med kulspruta och vi ändå fortsatte utan att låta oss skrämmas. Då tvingade de oss att kliva ur bussen och vända om. Trots det lyckades vi ta oss till mötesplatsen för protester… Och nu ska vi slå mot deras ekonomi, där de är som mest sårbara.
Finns det anledning att vara kritisk mot medierapporteringen av den aktuella krisen?
– Ja, den är skandalös! Från kuppens första dag har medierna i Honduras ställt sig helt på kuppmakarnas sida. Det är ingen slump att alla medier med stor spridning är länkade till eliten. De få som var objektiva har stängts ner. Armén vaktar fortfarande ingångarna till flera av de stängda redaktionerna.
– Det är dessutom bara att beklaga att en del av den internationella pressen behandlar Micheletti som om han vore demokrat.
– Man har slagit hårt mot media för att befolkningen inte ska få veta något. Om den vet något om vad som sker är det bara tack vare internationella medier som har anlänt och som haft turen att inte kastats ut.
Hur långt kan ert motstånd nå?
– Folket gör uppror mot kuppregimen, inte mot människorna. Vi har inga gränser för vårt motstånd. Folket försvarar sin självständighet. Men jag upprepar, även om vi är en fredlig rörelse har vi inga begränsningar. Gränserna sätts snarare av hur kuppregimen väljer att gå vidare med sin aggression mot folket.
Fakta om kuppen i Honduras
Den 28 juni greps Honduras president Manuel Zelaya av militär, samma morgon som han skulle ha drivit igenom en folkomröstning som gällde frågan om en framtida författningsändring.
I fredags inledde Zelaya och hans anhängare, trots USA:s avrådande och kuppregimens hotelser, ett nytt försök att ta sig in i Honduras, denna gång via den nicaraguanska gränsstaden Las Manos.
Den 5 juli, vid Zelayas första försök att återvända till landet efter kuppen, blockerade armén landningsbanorna på Tegucigalpas flygplats och avlossade skarpa skott mot demonstranterna.
I förra veckan genomförde landets tre största fackföreningar en generalstrejk i protest mot kuppregimen.
USA:s president Barack Obama har fördömt statskuppen men utrikesminister Hillary Clinton har snarare försökt att framställa USA som neutralt.
EU beslutade för en dryg vecka sedan att frysa bistånd till Honduras på motsvarande 700 miljoner kronor.
Flera EU-länder har kallat hem sina ambassadörer från landet.
Översättning från spanska: Rebecka Bohlin
