Planeten är nere för räkning. Den svettas i en livsfarlig feber. Det är som i slutet av en Rocky-film, fast på riktigt. Ska planeten resa sig? Arbetaren åkte till klimatmötet på Bali i Indonesien för att möta dem som börjat samla kraft för en global resning. Som börjat mobilisera till det som kan bli den största av massrörelser – en rörelse till planetens försvar. Avgörandets stund är kommen.

I Adam Kuleits Tanzania har det varit torka i tre år och att odla något blir allt svårare. På Rufina Mois atollö Carferets i Stilla Havet gör sig befolkningen redo för att evakueras – för gott. I Sydkorea tvingas de kvinnliga småbönder som Yoon Geum-soon organiserar att importera tropiska fruktfrön – klimatet har tippat över till att bli tropiskt och de traditionella äppelodlingarna är snart ett minne blott.

I miljontals byar över hela världen görs samma erfarenhet:

– Förut har naturen varit vår vän, nu bestraffar den oss, som Adam Kuleit sammanfattar det.

Men det är inte bara konsekvenserna av klimatförändringarna som blivit smärtsamt påtagliga – fler och fler ser också kopplingen mellan utsläppen i den rika världen och hur naturen reagerar.

Än så länge är de ganska få, men bollen är satt i rullning och nu mullrar det dovt från Syds sociala rörelser. Fackföreningar, småbönder, ursprungsfolk och miljöorganisationer har alla lyft upp klimatfrågan till toppen på sina agendor och börjat ställa krav som kan sammanfattas i ett ord: klimaträttvisa.

Stoppa utsläppen, men gör det rättvist. Det är den rika världen som är ansvarig för klimatkrisen. Det är därifrån resurserna måste komma – för att göra samhället klimatvänligt och för att anpassa det så att det kan hantera klimatförändringarna.

Invid FN:s klimatmöte på Bali i Indonesien har de sociala rörelserna byggt upp en ”Solidaritetsby för en nedkyld planet”. Dominerar gör Via Campesina, en radikal bonderörelse som organiserar medlemmar i 56 länder inklusive de jordlösas rörelse MST i Brasilien. Via Campesinas gröna scarfs och kepsar syns överallt på småbönder från Thailand, Mocambique, Norge, Sverige och givetvis Indonesien.

En grön keps sitter på Yoon Geum-soon. Hon kommer från Korean Women Peasant Alliance i Sydkorea och berättar att Via Campesina länge har sett med oro på klimatfrågan, men att det är först nu som de verkligen förstått vidden av den.

– När klimatet förändras drabbas vi bönder väldigt hårt. Skadeinsekter sprider sig fort och det blir över huvud taget svårare att odla. Det gör att många bönder måste ge upp sina liv som bönder och tvingas flytta in i till städerna där de ofta har svårt att hitta jobb.

Nyligen beslutade Via Campesina att kampen för klimatet är den viktigaste frågan för rörelsen. De har redan satt igång en omfattande utbildningskampanj för att öka medvetenheten hos sina medlemmar.

– Vi har också gett oss in i den internationella processen för att driva på för att utsläppen stoppas och för att visa att organisk odling, som vi länge kämpat för, är det som är bäst även för klimatet.

Via Campesinas utbildningskampanj kommer förmodligen att få en stor effekt. Medvetenheten om klimatförändringarna är ofta väldigt låg bland dem som inte jobbar direkt med frågan. En organisation som åkte runt och visade Al Gores klimatfilm En obekväm sanning i Indonesiens gymnasieskolor för ett år sedan vittnar om att inte en enda elev kände till klimatförändringarna innan de såg filmen.

Samma erfarenheter görs i alla världsdelar. På en konferens om Afrika och klimaträttvisa känner sig Adam Kuleit tvungen att ställa sig upp. Hans ansikte lyser av glädje.

– Jag är så glad att vara här tillsammans med er.

Efteråt berättar han om sin frustration över att så få har koll på klimatfrågan och om att han är med i ett nätverk i Tanzania för andra som också jobbar med frågan. Han är besviken, både på att regeringen inte gör något för att upplysa folk och på att det går så trögt för den massaj-organisation han företräder att öka medvetenheten.

– Vi är väldigt oroliga över att öknarna breder ut sig. Folk påverkas redan hårt. De ser förändringarna, men de känner inte till den internationella processen kring klimatförändringarna. Det är väldigt frustrerande när man ser att det internationella samfundet inte gör något. De försöker hela tiden fly riktiga åtgärder.

Rufina Moi suckar djupt över frågan vad som ska hända med henne och de ungefär 15000 andra som bor på atollöarna söder om Papua.

– Vi lever av våra fruktträd, men när havsnivån stiger sköljer saltvatten fram och dödar träden. Vi förhandlar med regeringen om en ny bosättning, men ännu är ingenting klart. De gamla vill inte flytta, men vi försöker övertala de unga i alla fall.

Det är på de små atollöarna och i Afrika som orättvisan i klimatfrågan blir som tydligast. Människorna där drabbas allra hårdast av den kris som de själva har bidragit allra minst till att skapa. Dessutom har de inte mycket att säga till om i den politiska process som ska lösa krisen.

Det senare är något som Raphaël Hanmbock tänker ändra på. Han kommer från Kamerun i Västafrika och är med i African Network for a Climate Community.

– Även om vi i Afrika har många andra stora problem, som fattigdom, så måste vi prioritera kampen för klimatet mycket mer. För om vi inte gör det kommer kostnaden att bli väldigt, väldigt hög.

Raphaël Hanmbocks organisation har en tydlig idé om hur klimatfrågan kan hanteras på ett sätt som inte bara är effektivt, utan även rättvist. Sedan fem år stödjer de idén om Minskning och utjämning, M&U (se grafik) – en radikal modell som skulle tvinga ner de rika ländernas utsläpp kraftigt, låta de fattigaste ländernas utsläpp öka något och på några decenniers sikt nå lika stora per capita-utsläpp för alla världens länder.

Det är en idé som går stick i stäv med Kyotoprotokollet som för det första endast omfattar de rika länderna (minus USA) och för det andra vill ha samma procentuella minskningar för alla industriländer, oavsett nuvarande utsläppsnivå.

– Vi är väldigt oroade över Kyotoprotokollets ramverk. Minskning och utjämning är det enda ramverk som kan leva upp till FN:s klimatkonvention om att förhindra en farlig klimatförändring och låta Nord ta det största ansvaret för utsläppsminskning.

Minskning och utjämning har ett växande stöd i Afrika. Climate Network Africa, i vilken inte bara Raphaël Hanmbocks organisation ingår utan även många andra organisationer från Väst- och Centralafrika, har tagit tydlig ställning för modellen. Dessutom har många av de afrikanska delegaterna M&U på sin agenda. Nu gäller det bara att få resten av världen att lyssna.

– Vi är 53 länder i den afrikanska gruppen, men vi har inte haft så mycket att säga till om hittills. Vi har kommit till Bali för att förbereda för minskning och utjämning och för att ge större makt till Afrika i förhandlingarna. Då krävs det att vi blir mer eniga.

FN-förhandlingarna om ett nytt klimatavtal handlar inte bara om utsläppsminskningar utan om en rad andra frågor: hur skogsskövlingen ska stoppas, hur utvecklingsländer ska få tillgång till grön teknik och kanske framför allt – hur de ska kunna anpassa sig för att möta klimatförändringarna.

– Att skydda sig mot klimatförändringarna i USA och Europa är ganska enkelt eftersom ni har mycket pengar. I Afrika är det väldigt svårt. Det var tydligt tidigare i år när flera länder i Västafrika drabbades av enorma översvämningar, bland annat i Mali. För att rädda folk som blivit strandsatta var man tvungen att använda helikopter. Problemet var att det inte fanns tillgång till någon helikopter i Mali, så man fick flyga in en helikopter från Frankrike!

– Minskning och utjämning skulle lösa alla de frågor som folk pratar om på klimatmötet, utan att det blir välgörenhet. Nord skulle helt enkelt tvingas betala vad det kostar, säger Raphaël Hanmbock.

En kritik mot Minskning och utjämning är att den vill tvinga över resurser från Nord till Syd genom en marknad där länder med låga utsläpp kan sälja utsläppsrätter till rika länder. Kritikerna menar att handel med utsläppsrätter aldrig kommer att gynna de fattiga – i handel är det alltid den starkaste parten som drar det längsta strået.

– De har rätt! Naturligtvis, säger Raphaël Hanmbock. Så länge vissa är många gånger rikare än andra, kommer det inte att bli jämlikt. Men det betyder inte att vi inte kommer att kunna tjäna på handel. Det avgörande är inom vilket ramverk den görs.

Detsamma säger Colin Challen, brittisk parlamentsledamot som också kommit till Bali för att argumentera för Minskning och utjämning, bland annat på konferensen om Afrikas klimatutmaning. Colin Challen påminner om att det som ligger som grund för FN-förhandlingarna är vetenskap som i flera fall är daterad.

– Risken för en skenande klimatförändring är stor. Det kommer att behövas internationellt samarbete och ett säkert sätt att minska utsläppen. Minskning och utjämning är väldigt tydligt på den punkten – det är dessutom en modell som är väldigt enkel och därför lätt för folk att förstå.

Och stödet för Minskning och utjämning breder ut sig. När den nya klimatrörelse som nu växer fram i Storbritannien gjorde aktioner mot flygindustrin i somras hade aktivisterna principerna för Minskning och utjämning skrivet i handflatorna. Den princip som modellen bygger på – lika per capita-utsläpp – har numera stöd såväl i Tysklands som Storbritanniens regeringar.

I Europa arbetar nätverket Action for a Global Climate Community för Minskning och utjämning. De föreslår att länder som redan nu stödjer idén startar ett eget samarbete som kan växa i takt med att fler länder ansluter sig.

Raphaël Hanmbock är hoppfull, hans M&U-kontaktnät växer, men han är säker på en sak – utan kamp i både Syd och Nord kommer inte klimatförändringarna att stoppas.

– Folk i i-länderna måste hjälpa oss att slåss för ett avtal som bygger på rättvisa.

När Colin Challen avslutat sitt föredrag, reser en kvinna från brittiska Oxfam, Cate Raxworth, vissa invändningar. Är lika per capita-utsläpp verkligen rättvist när vissa länder redan har tagit för sig av så stor del av atmosfärens utrymme genom att fälla sina skogar, bygga sina vägar och fabriker, och även skolor, sjukvård och försäkringssystem? Kommer atmosfären verkligen att räcka till om Afrika bygger upp infrastruktur och välfärdssystem och vi samtidigt ska dela lika på utrymmet?

Hon förespråkar i stället en ny modell, Greenhouse Development Rights, GDR, som ger större atmosfäriskt utrymme åt fattiga än rika, och samtidigt upprättar stora fonder för de anpassningsåtgärder som är nödvändiga för att skydda människor från klimatförändringarnas konsekvenser.

Utöver Cate Raxworths moraliska kritik finns också en mer formell kritik av M&U, som Katherine Watts från Climate Action Network ger uttryck för. FN:s klimatkonventions defintion av ”olika men gemensamt ansvar” handlar inte bara om historisk skuld, som M&U baserar sin rättviseprincip på, utan även kapacitet att bidra till klimatkrisens lösning. Greenhouse Development Rights väger samman både ansvar och kapacitet när utsläppsminskningarnas och anpassningarnas bördor ska fördelas.

Upphovsmännen till GDR är två gamla ”green lefties”, Tom Athanasiou och Paul Baer från amerikanska Ecoequity, samt forskaren Sivan Kartha vid Stockholm Environment Institute. Deras modell är ny, den presenterades i mer utförlig form först i september 2007. Ändå diskuteras den en hel del på klimatmötet i Bali, vilket glädjer Tom Athanasiou.

– Vi började som anhängare av Minskning och utjämning. Vi försökte först korrigera några av problemen, men blev sedan övertygade om att modellen inte funkar för många länder. Kina kommer inte på miljoner år att godta M&U, och om Kina inte kan gå med på det, vad är då poängen? Om både Kina och USA hatar det – varför då arbeta för det, har du inget annat att göra med din tid? säger han med ett skratt.

Anledningen till att Kina, enligt Tom Athanasiou, aldrig skulle gå med på en per capita-modell är att deras utsläpp redan ligger över det globala genomsnittet. Under M&U skulle Kina tämligen snart behöva minska utsläppen, medan landet anser sig ha rätt att fortsätta öka utsläppen i syfte att utvecklas ekonomiskt.

Vad GDR erbjuder är en rättighet för fattiga, upp till en viss inkomstnivå, att satsa sina resurser på utveckling i stället för att behöva ta ansvar för att minska utsläppen och betala för anpassningsåtgärder, vilket medför att även länder som Kina skulle ha rätt att fortsätta öka sina utsläpp, medan i-länderna skulle behöva minska sina utsläpp drastiskt (se grafik) – i själva verket mer än vad som är teoretiskt möjligt. För att det hela ska gå ihop under ett globalt utsläppstak måste, i realiteten, i-länderna genomföra utsläppsminskningar i u-länder.

Frågan är om inte u-ländernas rätt till ökade utsläpp då blir närmast virtuell – en formell men inte reell möjlighet.

– GDR skyddar bara rätten till utveckling i dess svagaste betydelse. Den säger att klimatregimen åtminstone inte kan beskatta de fattiga. Den garanterar inte utveckling, men rätten till utveckling.

Men krävs det inte väldigt mycket handel för att kompensera i-ländernas stora krav på negativa utsläpp?

– Den måste inte nödvändigtvis innebära så mycket handel. Utsläppsminskningen kan delvis vara fondbaserad, delvis handelsbaserad. Men handelssystemen kan vara bra designade. De kan baseras på auktionering snarare än på nedärvda utsläpp. Vi måste acceptera det faktum att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle, att alla lösningar kommer att innehålla inslag av handel. Men vi måste aktivt försöka reglera handeln och skapa bra institutioner, menar Tom Athanasiou.

En annan fråga är förstås hur troligt det är att en klimatregim, vars rättviseanspråk går längre än till och med M&U, kommer att förhandlas fram i FN. Varför skulle USA, som inte går med på bindande utsläppsminskningar över huvud taget, acceptera GDR?

– Alla på det här mötet vet att vi inte kan fortsätta så här, att vi måste nå en överenskommelse mellan u-länder och i-länder för att komma vidare. Och det finns snabba vändpunkter i den här branschen – Australien nådde just en. Om en överenskommelse mellan Nord och Syd kunde göras måste jag också tro att vi skulle nå en snabb vändpunkt globalt sätt. Och då är allt möjligt, även för USA, säger Tom Athanasiou.

Om förespråkarna av radikala och principbaserade utsläppsmodeller rör sig i mötets utkant befinner sig Climate Action Network i dess centrum. CAN:s presskonferenser hålls i ståtliga konferenslokaler och genomförs effektivt av organisationsproffs.

Så har de också 430 medlemsorganisationer att plocka ur. Hela den traditionella miljörörelsen finns representerad här: internationella organisationer som Världsnaturfonden, Greenpeace och Jordens Vänner, men också Svenska Naturskyddsföreningen, forskarnätverk och lobbyorganisationer både från Nord och Syd.

CAN driver inga krav som sticker ut utan förespråkar på många punkter samma linje som EU: 25–40-procentiga minskningar för rika länder till 2020 och globala utsläpp som börjar minska inom 10–15 år. CAN bygger gärna vidare på Kyotoprotokollet, men vill se ett absolut utsläppstak och att utvecklingsländerna hjälps in på en mer hållbar utvecklingsväg genom överföring av grön teknik. De stödjer också klimatkompensation och utsläppshandel.

Är det tillräckligt för ett nätverk av miljöorganisationer att ta ungefär samma position som EU i många frågor?

– Vi tar inte EU:s position i många frågor. De tar våra! Vi är väldigt framgångsrika i vår lobbying, svarar Katherine Watts från CAN:s Europasekretariat.

CAN vill gärna se mer ambitiösa mål från EU, men stärks samtidigt av att EU antagit de hittills mest långtgående klimatmålen av industriländerna och kommer att satsa mer på förnyelsebar energi.

Även Jordens Vänner, som är kritiska till klimatkompensation och utsläppshandel är alltså medlem i CAN – trots att CAN:s officiella inställning är mer pragmatisk kring dessa frågor.

– Det finns olika åsikter inom CAN, och idén med ett nätverk är att vara tolerant mot olika åsikter. Genom CAN mobiliserar vi och bedriver lobbyverksamhet runt FN:s klimatmöten, men vi vill också arbeta bredare med klimatfrågan, säger Joseph Zacune från Friends of the Earth International.

EU verkar inte vara någon match för CAN, återstår då att lobba för att få med resten av den rika världen. Men om det inte får effekt, om förhoppningarna om ett nytt tillräckligt kraftfullt klimatavtal grusas, kommer CAN att mobilisera sina medlemmar till kamp utanför maktens korridorer?

– Det kommer inte att bli aktuellt. Vi kommer inte att acceptera ett misslyckande, det har vi inte råd med. Vi har två år på oss att slåss som galna för det här. Det som står på spel är så stort att de flesta förmodligen inte förstått fullt ut vad det innebär.

Om mobilisering genom demonstrationer är vad som krävs är det inte CAN:s sak, svarar Katherine Watts.

– Vi har bara sex heltidsanställda på Europakontoret så det är inte riktigt möjligt att arrangera något. Men vi har organisationer inom CAN som kan sådant – Jordens Vänner och Greenpeace är till exempel väldigt bra på manifestationer, aktioner och medvetandehöjning. Att olika grupper antar olika delar av utmaningen är en styrka med nätverket.

Men det är långt mellan CAN och Durban.

Om CAN är den proffsiga NGO:n (Non-governmental Organization) med självklar närvaro i FN:s korridorer är Durban-gruppen knappt ens ett nätverk utan ett informellt samarbete mellan gräsrotsgrupper främst i Syd. För tre år sedan undertecknade de en appell – ”Klimaträttvisa nu” – på en konferens i den sydafrikanska staden Durban. Även om bägge nätverken är närvarande på FN-mötet i Bali är det med olikartade uppdrag. CAN är inne i kongresshallen – Durban hittar man på diverse sidotillställningar med vittnesmål om hur både klimatförändringarna och klimatregimen underminerar människors livsvillkor, eller så håller de teoretiska utläggningar om utsläppshandelns fördärv.

Det som förenar Durban-appellens undertecknare är kritiken mot handelsmekanismer i klimatregimen. En av appellens undertecknare är Carbon Trade Watch, där Kevin Smith är medlem. Och han gör ingen hemlighet av att alla i klimatrörelsen inte är överens.

– De flesta miljöorganisationer har en snäv syn på klimatförändringarna. Det går inte att bara fokusera på koldioxid, för oss är det omöjligt att separera miljö från social rättvisa.

Durban-gruppen ser utsläppshandel som något som alltid drabbar Syd – det är samma gamla kolonialism, även om det nu är en ny vara som exploateras: billiga, påstådda utsläppsminskningar som exporteras med stor vinst till Nord.

Medan CAN och många andra firade Kyotoprotokollets tioårsdag under förhandlingarna på Bali, levererar Kevin Smith idel sarkasmer om det protokoll som så många hoppades skulle innebära ett första steg mot adekvata utsläppsminskningar.

– Kyoto är inte bara meningslöst sett till utsläppen i världen, det är värre än ingenting om man ser till hur det påverkar befolkningar i Syd. Kyoto gör inget annat än suger energi ur klimataktivister och skänker enorma profiter åt utsläppshandlare i Nord och affärseliter i Syd.

Det är långt mellan CAN och Durban.

Kevin Smiths kritik av marknadsmekanismer går även ut över förslag som M&U, GDR och koldioxidransonering på nationell nivå, även om de bygger på de ”bra designade handelssystem” som Tom Athanasiou talade om.

– Vi har ingen linje i Durban-gruppen om detta, men jag tycker att man är naiv i frågan om hur handel alltid missgynnar Syd. Det problematiska kvarstår i M&U: att en global allmänning styckas upp i äganderätter. Det tror jag nästan alltid leder till ökade ojämlikheter. I längden är det mer rättvist att bevara dem som allmänningar.

Kevin Smith rör här vid miljöproblemens kärna i en kapitalistisk omgivning, det som i nationalekonomiska termer kallas för ”allmänningens tragedi”: eftersom utsläpp från exempelvis företag drabbar allmänningar saknas i regel ett pris på utsläppen. Därmed ”externaliseras” den samhälleliga kostnaden från företaget, som utan kostnad kan fortsätta smutsa ner. För att råda bot på denna ”tragedi” vill de flesta, även inom miljörörelsen, sätta ett pris på utsläppen och på så vis integrera dem i ekonomin. Men på köpet riskerar man då att stycka upp och stängsla in allmänningen.

Enligt Kevin Smith har man då gjort större skada än nytta. Frågan är vad alternativet är om man vill få bukt med utsläppen?

– Som klimataktivister måste vi börja kämpa för hållbara utsläppsminskningar i våra lokalsamhällen och i våra länder, snarare än att invänta en global klimatregim. Vi kan göra dessa minskningar utan att omvandla atmosfären till egendom. Genom traditionell reglering, genom att stödja gräsrotsrörelser över hela världen som tar strid mot utvinning av fossila bränslen, genom att slåss för att alla subventioner till fossilindustrin stoppas och att det i stället satsas på förnyelsebara bränslen.

Det är en inställning som väcker många frågor och invändningar från andra organisationer, som exempelvis anser att det behövs ett globalt utsläppstak, som anser att läget är så akut att vi inte kan invänta en helt ny process, som anser att klimatrörelsen både kan kämpa lokalt och globalt, eller som inte har så stora förhoppningar om att en klimatrörelse ska kunna tvinga fram en progressiv klimatpolitik i USA eller i auktoritära stater som Kina och Saudiarabien.

Men Kevin Smith avfärdar kritiken. Till slut står det i alla fall klart att han skulle kunna tänka sig att stödja ett globalt avtal under förutsättning att det bygger helt på nationella minskningar, utan möjlighet till handel över gränser, och kompletteras med ett avtal om rättvis övergång så att inte fattiga drabbas av omställningen.

Men att det skulle hända förefaller inte särskilt troligt i dessa tider av marknadsliberalism.

– Jag har inte mycket hopp. Jag tror att det var Antonio Gramsci som sade det: Intellektets pessimism, viljans hoppfullhet…

En av ganska få demonstrationer som äger rum under klimattoppmötet sker när Världsbanken ska presentera sin plan för hur regnskogsområden ska kunna bevaras genom pengar som kompenserar för utsläpp i Nord. Ett femtiotal demonstranter ropar ”Bort med tassarna, Världsbanken” och ”Skogar ja, Världsbanken nej” innan de lägger sig ner och låtsas dö i en klassisk ”die-in”. Deltagarna kommer främst från småbondeorganisationer och ursprungsbefolkningar i Indonesien och näraliggande länder.

En av de ”döende” är Walden Bello, chef för Focus on Global South och sociologiprofessor bördig från Filippinerna. Han har länge arbetat med handelsfrågor och varit en av Världshandelsorganisationens, Världsbankens och Internationella Valutafondens mest vältaliga kritiker, känd för många i den globala rättviserörelsen.

I likhet med andra personer med samma bakgrund – såsom Martin Khor från Third World Network i Malaysia – och rörelser, såsom Via Campesina, delar av Attac och radikala fackföreningar som KCTU – riktar de nu stort, och ännu så länge ganska yrvaket, intresse mot klimatförändringarna.

– Handelsfrågorna blir allt mer sammanlänkade med klimatfrågan, vilket vi ser i dag när Världsbanken är här för att sälja in sina marknadskoncept, säger Walden Bello.

Om förhandlingarna på Bali säger han att de saboteras av Stilla havsländerna Japan, Australien, USA och Kanada, att vi har fått ett antal renegatstater och att särskilt Japan är en stor besvikelse.

– Men opinionen är stark i dessa länder, och den här utvecklingen kan bara vändas av folkrörelserna.

Ännu går inte mobiliseringen i klimatfrågan att jämföra med hur stora globaliseringsfrågorna var omkring millenieskiftet, med gigantiska mobiliseringar från Seattle 1999 till Genua 2001 och stora möten som World Social Forum. Men även på Bali fanns tecken, som Solidaritetsbyn med hundratals småbönder, ursprungsbefolkningar och miljörörelsen. För övrigt var en av arrangörerna nätverket Vår värld är inte till salu, som tidigare varit inriktat på handelsfrågor.

Walden Bello tror att vi befinner oss ungefär fem år från en klimatförhandlingarnas motsvarighet till Seattle – då stora mobiliseringar får förhandlingarna att bryta samman.

– De sociala rörelserna är alltid före regeringarna och företagen. Men vi behöver politisk press också mellan mötena. Rörelsen är inte lika stark som den har varit, men det går upp och ner. Vi behöver skapa en bred allians mellan miljörörelsen och andra sociala rörelser som kan tvinga regeringarna till en djupgående förändring.

Walden Bello ser klimatfrågan som en stor utmaning, men också en stor möjlighet att förändra våra produktions- och konsumtionsmönster till ett sätt som står i överensstämmelse med jordens krav.

– Jag tror att vi har 50 procents chans att rädda miljön från allvarlig skada genom klimatförändringarna.

Han menar att dagens tillväxtmodell kommer att ifrågasättas, ekonomin kan inte fortsätta att växa som nu utan att naturen drabbas. Och då blir frågan större. Klimatfrågan avslöjar enligt Walden Bello en inneboende motsättning i kapitalismen, mellan kravet på tillväxt och de fysiska krav omgivningen ställer på oss. Den enda strategiska lösningen på lång sikt är då att folket kontrollerar både staterna och produktionen, menar han.

– Kapitalismen kommer antingen att förstöra oss, eller så kommer vi att förstöra kapitalismen.

Under FN-konferensens sista skälvande timmar såg Walden Bellos förhoppningar ut att börja besannas – om inte ett störtande av kapitalismen, så åtminstone ett steg mot en världsomfattande, radikal klimatrörelse. Sociala och ekologiska rörelser från hela världen, samlade på Bali, enades om att bilda en koalition. Mot klimatförhandlingarnas ”falska lösningar på klimatförändringarna – så som koldioxidkompensation, handel med skogsarealer, biobränslen, handelsliberaliseringar” vill de ställa verkliga lösningar som minskad konsumtion, stora resursöverföringar från Nord till Syd, hållbara småjordbruk och att låta fossila bränslen vila i marken.

Namnet på koalitionen bär nästan samma namn som vår bilaga: Climate Justice Now – Klimaträttvisa nu!

Fakta / Klimatrörelsen

Climate Action Network (CAN) är ett nätverk bestående av 430 organisationer i både Nord och Syd. De stora miljöorganisationerna, som Greenpeace, Jordens Vänner och Världsnaturfonden är alla medlemmar där. CAN följer förhandlingarna i UNFCCC mycket nära, skriver utlåtanden och förslag. Det är snarare en ”lobbyorganisation” än en folkrörelse, och det finns även spänningar inom CAN, exempelvis mellan folk från Nord och Syd, och vad gäller synen på handelsmekanismer. CAN:s linjer sammanfaller tämligen ofta med EU:s. Under COP-mötena delar CAN ut skampriset ”Dagens Fossil” till det land de anser har blockerat processen mest.

“Durban-gruppen för klimaträttvisa” är ett nätverk som vänder sig emot marknadsmekanismer i klimatregimen. Det består främst av sociala rörelser från Syd som på olika sätt drabbas av klimatförändringarna, direkt eller indirekt (som plantager för att utvinna biobränslen). Durbanapellen har undertecknats av ett par hundra organisationer, men det är färre som är aktiva i nätverket. Även Durbangruppen deltar på, eller strax utanför, COP-möten. De har inget artikulerat alternativ till dagens klimatregim, och många tycks föredra inget avtal framför ett nytt marknadsbaserat avtal.

“Vår värld är inte till salu” är ett internationellt nätverk av organisationer som protesterat mot orättvisa handelsavtal vid exempelvis WTO-möten. I nätverket ingår massorganisationer av småbönder, arbetare, ursprungsbefolkningar och kvinnor, främst från Syd-länder. Även om inte miljöfrågan är ny för dessa organisationer var 2007 första gången de mobiliserade till ett klimattoppmöte. I likhet med Durbangruppen tar de avstånd från marknadsmekanismer i klimatregimen.

ITUC – International Trade Union Confederation – har länge deltagit i UNFCCC:s möten, men aldrig så stort som i år, med en 85 personer stark delegation. De arbetar både för kraftiga utsläppsminskningar och ”just transition” – en schysst klimatomställning som innebär att arbetare som blir arbetslösa ska ha rätt till omskolning, att det satsas på nya gröna jobb, och så vidare. I klimatsammanhang är ITUC snarare att betrakta som en lobbyorganisation än en mobiliserande massrörelse.

Climate Justice Now! Coallition är det senaste bidraget till klimatrörelsen. Nätverket bildades under Bali-mötet och samlar småbönder, ursprungsbefolkningar, miljövänner med flera som kämpar för klimaträttvisa. Mot klimatförhandlingarnas ”falska lösningar” på klimatförändringarna – så som klimatkompensation, biobränslen och handelsliberaliseringar vill koalitonen ställa ”verkliga lösningar” som minskad konsumtion, stora resursöverföringar från Nord till Syd, låta fossila bränslen vila i marken och hållbara småjordbruk. Bland medlemsorganisationerna finns Via Campesina, Jordens Vänner och World Rainforest Movement.

Utöver dessa finns en uppsjö av NGO:s som arbetar på uppdrag av privata företag, samlade i paraplyet Bingo (Business and Industry NGO’s). Den enskilt största NGO:n på plats på Bali lär ha varit International Emissions Trading Agency, med över 300 delegater.