Sommaren 1986 var jag tolv år. På teven sprang Diego Armando Maradona från slummens Villa Fiorito rakt genom det engelska försvaret och in i världens alla hjärtan och på gräsmattan framför vårt hus övade jag vristskott i krysset mot pappas stora dieseltank.
Kanske var jag ovanligt naiv för min ålder, kanske bara begåvad med en väldigt vänlig omgivning: Jag trodde fortfarande på allvar att jag kunde bli fotbollsproffs.
På den lilla fotbollsplanen i skogen hade Rikards pappa spikat ihop två mål och hela sommaren slogs vi om vem som skulle vara Maradona (jag förlorade, men rättvisa skipades när Jorge Burruchaga, vänsteryttern jag till slut valde i protest, avgjorde VM-finalen med sitt 3–2-mål i den 85:e minuten). När VM var slut spelade vi Argentina mot Västtyskland om och om igen ända tills skolan började.
Någonstans där hann verkligheten och högstadiet i kapp mig, och drömmen om vrålet från fullsatta läktare just när jag klev ut från spelargången gömdes långt bakom en värld där kvinnor var kvinnor och fotbollsspelare män.
Men säg vilket mästerskap som helst efter det, och jag kan redogöra exakta minnen från vem jag var just då – vems vardagsrumsgolv jag satt naken på under ett täcke och grät efter att Anders Svensson gjort det där målet mot Argentina 2002, hur bardisken såg ut i mörkret i källaren på vandrarhemmet i Aten där jag jobbade under
VM -94, hur kallt det var den förhatliga 1–2, 1–2, 1–2-sommaren 1990.
Fotbolls-VM har alltid varit större än bara en turnering där elva spelare till slut har slagit ut alla andra. Det har alltid varit allt det andra.
I Jesper Högströms VM-boken har varje mästerskap, från Uruguay 1930 till Sydkorea/ Japan 2002, ett eget kapitel. Det är en smått fantastisk bok. Med skarpa och snabba drag målar Högström upp varje tids politiska motsättningar och fotbolls-VM:s utveckling från amatörideal, kaos, europeiskt och sydamerikanskt förakt för tredje världen och ogenerat mygel till storkapitalism, organisation, lite mindre förakt för tredje världen och bättre kamouflerat mygel. Det är en berättelse om ideologiers uppgång och fall, om fotbollens inneboende kamp mellan skönhet och strikt disciplin. Om den fina linjen mellan största lycka och svartaste sorg.
Efteråt är det som om man varit där själv. Sett hur de svenska spelarna glatt höjde armarna i fascisthälsningar i Italien 1934, hur hela det väldiga och nybyggda Maracana i Rio drabbades av tystnad och skärande sorg efter att Uruguay slagit in segermålet i VM-finalen 1950 (flera brasilianare tog livet av sig i förtvivlan efteråt, två stycken redan inne på stadion, och Brasilien spelade aldrig mer i vitt). Slagits av den poetiska rättvisan i att Östtyskland i sitt enda VM-slutspel någonsin slog sin stöddiga storebror med 1–0 inför en chockad västtysk hemmapublik 1974.
VM–boken är dessutom full av spännande kuriosa, som att tyskarna alltid varit som bäst när de varit som mest osams. Bakom den kallsinniga lagmaskinen har spelare åkt hem i vredesmod, slagits, mer eller mindre avsatt sina tränare och rensat luften med hårda fylleslag.
Även amerikanen Franklin Foer strösslar med detaljer i sin Fotboll förklarar världen – en (osannolik) teori om globaliseringen, även om han inte når upp till Högströms klass. Foer förklarar fenomen som gangsterväldet – fotbollslaget Röda stjärnans hårdföra huliganer som under ledning av Arkan var Slobodan Milosevics mest fruktade fronttrupper – och sekterism – hur hatet mellan katoliker och protestanter är en lönsam affär för Glasgow-klubbarna Rangers och Celtic – med hjälp av olika klubbars och landslags historia.
I ett i övrigt ganska skakigt kapitel om hur ”Fotboll förklarar hoppet för islam”, finns en mäktig skildring av hur flera tusen kvinnor trotsar mullornas förbud och pressar sig förbi polisen för att få fira de iranska kvalhjältarna 1997. Före det, och efter, tvingades de linda sina bröst och klä sig i manskläder för att få en skymt av det vackra spelet.
Häromdagen hände det igen: I skydd av ett internationellt pressuppbåd tvingades polisen ge vika för kvinnornas längtan efter fotboll och – i förlängningen – krav på åtminstone en början till medborgerliga rättigheter.
Men frågan är om inte The Thinking Fan’s Guide To The World Cup, som distribueras till Sverige direkt på engelska av pigga förlaget Pocky, är den allra finaste boken. 32 författare skriver varsin text om de 32 lag som kvalificerat sig till årets mästerskap. Varje land presenteras med karta, förväntad livslängd, BNP och varje annan upptänklig länder-i-fickformat-fakta.
Här finns inte bara spelprogram och matchtider utan även ett massivt statistikavsnitt där allt från antal avrättningar till internetanvändare till arbetslöshetssiffror och barnadödlighet jämförs mellan länderna.
Framför allt finns det fantastiska texter om fotboll. Vissa, som Eric Schlossers stenhårda uppgörelse med det rasistiska Sverige utifrån vilka som sitter inspärrade i våra ack så humana fängelser, snuddar bara vid fotbollskopplingen – här i form av Zlatan Ibrahimovic’ fängelseinspirerade tatuering ”Only God Can Judge Me”. Andra, som John Lanchester, uppehåller sig kring hur det kommer sig att man faller för spelet och varför Brasilien är det lag som oftast lyckats spela den fotboll som andra bara drömmer om. Nick Hornby skriver förtjusande om lojaliteter och självförakt och Jacob Silverstein om Ecuadors vedermödor under den tokige populisten och presidenten Bucaram, även kallad ”Galningen”.
Visst måste man kunna engelska och visst är det en bunt intellektuella män som har skrivit de flesta avsnitten, men det är en bok att hålla i och läsa om långt efter att slutsignalen ljudit på Olympiastadion i sommar.
I kapitlet om turneringens sista land, USA, skriver författaren Dave Eggers om hur mycket hat fotboll väcker i en nation där riktiga idrotter utövas med hjälp av händerna. Han berättar om sin gymnastiklärare som får ett vredesutbrott när den unge Dave frågar varför de aldrig spelar fotboll på någon av lektionerna. Om hur fotboll alltid förknippats med kommunister och annat slödder.
Eggers slår fast att om USA bara vill är det inte helt omöjligt att de inom en snar framtid kommer att kunna ro hem VM-bucklan: trots allt har de ju väldigt mycket pengar.
Avslutningen är så virtous att Maradona skulle damma av Guds gamla hand om han läste den:
”Om du var fotboll, kungen av sporter, skulle du verkligen vilja beundras av ett folk som röstade fram Bush och Cheney, inte bara en utan två gånger?
Det skulle du inte. Du skulle hellre vända åter till dina rötter, kommunistiska eller ej, och bekämpa fascismen med dina fötter.”
