RUMMET
Det egna rummet är för de flesta barn och tonåringar en trygg plats där man kan vara i fred från stökiga småsyskon och föräldrars tjat. Men hur upplever man sitt rum om man sitter på ett ungdomshem?
Mitt rum. Längst bort i korridoren, sista rummet till vänster. När man öppnar dörren ser man skrivbordet och det stora pansarglaset med en vädringslucka på höger sida. Min säng är till höger, oftast bäddad. Den ser typ ut som en hylla med skydd, så madrassen inte åker runt. Det är brandsäkra lakan, madrass och två kuddar. Jag ser mig själv sitta i hörnet av sängen med gråten i halsen och lyssna på musik. Musiken påminner mig om familjen och friheten.
”Fan, hur länge ska jag sitta här?”.
Skrivbordet är fastskruvad i väggen under fönstret. Under skrivbordet står min tvättkorg, en korg jag inte vet hur många före mig använt.
Handtaget till badrumsdörren är en knopp, det är nog så för man inte ska kunna låsa in sig och hålla fast. Där inne är det väldigt litet. Toalett, handfat och dusch. Spegeln är inte riktig utan ser ut att vara av någon sorts plast. Det susar alltid från ventilationen där inne och det känns inte alls som hemma. Hemma har jag ett badrumsskåp med parfymer, vax och liknande, här har jag bara min tandborste, tandkräm, duschtvål, schampo och balsam.
Det är svagt ljus i mitt rum och det doftar inte som att det är jag som bor här, tror det är så för att många andra har bott här innan mig. Ibland känns det som man kan se andra vara i rummet, alla har de lämnat spår som ristningar och klotter som inte gått bort fast personalen flyttstädat. Jag kommer alltid finnas kvar i rummet, oavsett hur mycket de städar efter min flytt.
Linus
FÖRSTA TIDEN PÅ INTAGET
Galler över fönstren, galler kring rastgården. ”Jag känner mig som en slav som inte har tillåtelse att göra någonting”, skriver Flacko som här beskriver sin första tid på intaget på Bärby Ungdomshem.
Tv:n är inskruvad i väggen och fjärrkontrollen inlåst. Här finns inga TV-spel, bara schack och backgammon. Det sitter ett galler över fönstret som är av spegelglas, man kan se ut men den som är ute kan inte se in. Det finns inga blommor eller tavlor på väggarna. Det känns som en blandning mellan ett psykhem och ålderdomshem. Stället jag befinner mig på heter intaget och hit kommer man för att personalen ska se att man kan hantera rutiner och vistas med andra personer.
På intaget får man gå ut men rastgården, som har galler, är liten som en telefonkiosk. Jag känner mig som en slav som inte har tillåtelse att göra någonting. Köket är bara öppet under mattiderna 08:30, 12:00, 17:00 och 20:30. Och då äter man med plastbestick som en liten bebis. Köksfönstren har också galler och saknar gardiner. Av säkerhetsskäl går de inte heller att öppna dem.
Under min första tid på intaget ville jag inte lära känna någon och var arg på allt och alla. Men med tiden så blev jag mig själv, körde mitt eget race och då började folk acceptera mig. Jag lärde känna personalen och ungdomarna. Vissa började till och med ta efter mig och det jag gjorde. Till och med dom som spelade tuffa i början ville vara med mig och blev mjuka som små barn.
Under min utredning, där jag bland annat fick träffa en psykolog, fick jag veta att jag har ADD. Först tog jag beskedet på ett dåligt sätt och blev arg på mig själv. Men sen insåg jag att det var bra att det blev bekräftat så att jag kan få hjälp. Gud vet vad som kunde hända mig annars.
Prince Flacko (pseudonym)
DOFTEN AV UNGDOMSHEMMET
Han gråter på morgonen när han vaknar och förstår var han är. På kvällen gråter han sig till sömns. Daniel beskriver tillvaron på Bärby Ungdomshem.
Jag är inne i ett fyrkantigt rum med betongväggar och i mitten står ett bord. En lampa lyser på bordet. Jag gå ditt och ser en revolver. Den har en kula i sig. Jag plockar upp revolvern och drar tillbaka hanen. Siktar mot mitt huvud och trycker av.
När jag öppnar ögonen är rummet helt svart och mörkt. Jag märker att jag har gråtit. Klockan är 06:00 och jag kan inte somna om. Jag funderar på hur det kommer vara på avdelningen, om det kommer bli en bra eller dålig dag.
Jag har mått dåligt vissa dagar och då skadat mig själv. Innan jag kom hit hade jag inga sår alls men nu har jag gjort fyra eller fem sår på höger arm.
Jag försöker att inte skada mig mer. Fast det är svårt att låta bli.
Men sånt är livet, tänker jag denna morgon och går ut och sätter mig vid frukostbordet. Efter frukosten går jag ut å röker – dumt nog – för att sen gå till skolan.
Det sämsta med Bärby är att man måste man lära sig att sköta sitt eget boende, något jag inte har lust med.
Jag vill bara avtjäna mitt straff, gå i terapi och sen åka hem. Jag är yngst på avdelningen, fyllde 15 i november och jag tänker att det där med att sköta ett boende kommer längre fram i mitt liv.
11:30 äter vi lunch i matsalen. Sedan röker jag uppe på avdelningen och sen är det skola till 14–15. När skolan är slut går jag upp på avdelningen igen.
Eftermiddagen ser ut som vanligt, det är trist och tråkigt.
Jag umgås typ inte med nån. Är mest ensam om jag inte kollar på serier med de andra.
Det enda bra här är att jag får terapi som hjälper mig, men resten är skit. Om jag hade en vass sak att skära mig med så hade jag gjort det. Den personal som jag har trivts med har slutat. Jag mår för jävligt. Jag vill bara hem!
Klockan 22:15 röker jag dagens sista cigarett, sen är det dags att gå och lägga sig. Varje kväll när jag ska sova drömmer jag om mitt hem, hur det luktar, hur trevligt vi skulle ha det. Jag ser mitt rum där hemma med olika bilder på djur på väggarna. Jag ser min nybäddade säng, det gammalmodiga trätaket, mitt plastgolv och mina gosedjur. Det känns som att min mormor är här, där jag är. Jag hör jag mitt hjärta dunka hela tiden. När jag känner doften av ungdomshemmet börjar jag gråta.
Allt är så jobbigt att jag somnar av det, jag hoppas att jag inte vaknar igen.
Daniel
EXAKT ALLT FÖR HENNE
Jakob sitter inlåst på Bärby ungdomshem utanför Uppsala. Här beskriver han kärleken till den som står honom närmast, som betyder allra mest: hans mamma.
Nåt som får mig att må bra är min mamma, utan henne mår jag piss. Jag kan inte somna om jag inte får säga godnatt till henne och svarar hon inte i telefon blir jag paranoid och målar upp det värsta i huvudet. Får jag inte höra min mammas röst minst en gång om dagen känner jag mig som en vinglös fågel. Jag mår dåligt, blir arg, ledsen, sårbar.
Men att få höra hennes röst får mig att känna mig som en lottovinnare som vunnit en miljon!
Det finns inte någon som kan få mig så glad, men inte heller så förbannad och ledsen som min mamma. Hon är min bästa vän men ibland även min värsta. (Hoppas inte hon får läsa detta).
Jag kommer alltid vara min mammas pojke, även när jag är 50 år gammal, det är ju hon som har uppfostrat mig. Men när jag sitter inlåst 40 mil ifrån henne känns det som att hon är ljusår ifrån mig. Bara tanken på att jag ska vara utan henne ett tag till får mig att känna mig ledsen.
Men snart kommer jag få vara med min mamma igen. Vilken lycka det ska bli, för jag vill bo hos henne resten av mitt liv. Hellre det än att bo själv, utan henne, utan hennes närhet, och utan hennes mat!
Jag ger exakt allt för henne! Mitt liv! Mina organ! Vad som helst, allt för min mamma.
Jakob
EN VANLIG DAG
Tillvaron på ett ungdomshem är ganska inrutad. Här beskriver Mahad hur en vanlig dag på institution ser ut och vilka fördelarna respektive nackdelarna är.
Det jobbigaste med att sitta på Bärby är att man är så långt ifrån familjen och vännerna. Reglerna och rutinerna är också jobbiga då folk säger till en när man ska äta, sova, dricka eller vakna på morgonen. Innan jag hamnade på institution så gjorde jag lite som jag ville, så i början var jag inte alls van att bli tillsagd om vad jag skulle göra.
Jag brukar blir väckt halv nio på vardagar och strax innan tolv på helgerna. På vardagar går jag upp strax innan nio, tar en snabb frukost och därefter går jag ut och röker en cigg. Efter det har vi ett morgonmöte och går igenom planeringen för dagen.
Stämningen på avdelningen varierar, ibland så är alla glada och hoppfulla och ibland är det kaotiskt. Det kan bero på flera olika saker, som att ciggen är slut, dålig mat, personal som inte gör vad de ska eller folk som bara är allmänt sura eller arga.
Det som är bra med Bärby är att jag kommer ifrån mitt missbruk. Andra saker som får mig att må bra är besök av min familj eller telefonsamtal med en nära vän eller en familjemedlem.
Oftast har jag skola hela förmiddagen fram till lunch. Efter lunchen brukar jag ha terapi med psykologen eller gå igenom min utredning med en utredningssekreterare. Det brukar vara klart vid 14-tiden. Därefter slår jag på en film eller spelar tv-spel fram till halv fem. Vardagsrummet är en plats vi ungdomar tillbringar mest tid i. Rummet är tomt på tavlor och känns lite ut som ett sjukhus med sina vita väggar och svartrandiga gardiner.
Vid kvart över åtta på kvällen är det kvällsfika. Efter fikat brukar jag slå på en film och när den är slut röker jag en sista cigg, säger godnatt och går in på mitt rum. Där tar jag oftast en dusch och borstar tänderna. Luftkonditioneringen funkar lite som den vill och när den inte funkar så luktar rummet avlopp.
Mahad
