Vi reser i etapper som ni säkert märker. Här i bloggen kommer allt att berättas men det blir lite i omgångar, utportionerat. Idag blir det en paus från norr-etappen med en throwback (heter det så?) till en av våra Stockholmsintervjuer som vi gjorde längs röda tunnelbanelinjen för några veckor sedan – just den här utanför köpcentret Fältöversten, vid Karlaplan på Östermalm.
Vi hade just sagt hej då till jag vet inte vilken i ordningen av ungdomar som kommit fram för att ta en bild med Greta, den nya tidens autograf. Hon hade – som vanligt – motfrågat den som tog bild om personen kunde tänka sig att ställa upp på att bli intervjuad av oss.
– Nej, jag vill inte prata om politik, tyvärr. Fortsätt med det du gör, du är grym, var svaret.
Det är fascinerande, sa vi till varandra. Detta återkommande fenomen att en person berömmer Greta och andra aktivister för det de gör och står för – för att i nästa andetag koppla bort sig själva från hela det politiska samtalet.
– Det verkar som att politik är så avlägset för många. Att man inte kan se hur man själv skulle kunna vara en del av den. Jag tänker att vi har misslyckats här, kollektivt, med att få människor att förstå att det jag och andra aktivister gör, rör alla. Vi gör det här för att politiken påverkar oss och dig, och vi och du kan påverka politiken. Alla kan vara en del av det och alla behövs, sa Greta.
Vi hade gjort ganska många intervjuer inne i köpcentret, flera väldigt intressanta och roliga som vi kommer berätta mer om längre fram (bland annat med en vrålkänd skådespelare som varken Greta eller jag kände igen förrän vi kollade på videoklippen i efterhand, så pinsamt). Nu skulle vi just gå ner i tunnelbanan för att åka till någon annan station längs linjen. Men vi blev avbrutna av… Tada! En ung kille som kom fram och ville ta en bild. Hans kompisar stod intill.
– Okej, sa Greta.
Bilden togs, killen sa “tack så mycket” och Greta högg direkt:
– Får jag intervjua er?
Viss tvekan uppstod men efter en stund ställde fyra killar upp sig i en halvcirkelliknande form mitt framför uppgången till Karlaplans tunnelbana. Det visade sig snart att alla fyra gick i Östra Real – min (Alexandras) gamla gymnasieskola. De var 16 eller 17 år allihop och en av dem bad att få vara anonym, så för enkelhetens skull låter vi alla stå utan namn.
– Vi pratar med folk inför valrörelsen, sa Greta. Frågar vad de tänker kring svensk politik just nu.
– Nej, men det är för hett ämne för mig, sa killen som tog selfien med Greta.
– För hett ämne? svarade hon.
– Jag kan för lite för att prata, sa han och hans kompisar höll med, det var samma för dem.
– Jag har inte bestämt mig för mitt val och vi kommer inte bli 18 till valet, sa selfiekillen.
Greta, som var 15 år när hon började skolstrejka, sa:
– Det betyder ju inte att ni inte har viktiga saker att säga. Jag har inte heller bestämt mig för vad jag ska rösta på, jag har ingen aning. Har ni varit engagerade i politik? Gått på någon demonstration eller någonting?
– Nej, sa alla killarna i mun på varandra.
– Varför då? undrade Greta.
– Vi har inte varit så intresserade kanske, sa en av de andra killarna som bar sin svarta dunjacka öppen trots ett antal minusgrader.
– Jag känner att det är lite för långt ifrån oss nu när vi inte kan påverka ändå.
– Men ni påverkas, sa Greta.
– Jo. Men det har inte varit så relevant… Eller det har varit relevant men det har inte varit så populärt i vårt umgänge kanske, sa selfiekillen.
En tredje kille, iklädd endast fleecetröja, sa till selfiekillen:
– Du är med i elevrådet, så du vet ju ändå hur man kan påverka.
Selfiekillen svarade:
– I skolmiljö har jag ju varit det. Men inte i politik-politik.
Hur kommer det sig att du är med i elevrådet? (Det här är jag, Alexandra, som frågar.)
– Det är kul att vara med och bestämma. Och få vara med och påverka.
Vad har du varit med i för beslut?
– I min förra skola ändrade jag på lite saker… Men nu har jag mest suttit med och lyssnat.
Greta:
– Det är en bra början, ett sätt att börja engagera sig, sa Greta och fortsatte:
– Känner ni er hoppfulla inför framtiden?
Den fjärde killen, i gråsilvrig dunjacka och keps, kom med in i samtalet:
– Mycket.
Greta:
– Mycket?
Kepskillen:
– Ja.
Selfiekillen:
– Både ja och nej. Det känns som att det är många förändringar som kommer och man är lite orolig för det. Men man tänker också att det är så långt fram så… Jag är inte rädd för framtiden. Men lite orolig.
Greta vände sig till kepskillen:
– Vad är det som känns hoppfullt?
Han svarade:
– Nej, men jag tycker att det ska bli kul i framtiden. Vad ska man vara rädd för, liksom? Eller, det känns inte som att det finns så mycket att vara rädd för.
Killen med öppen jacka fyllde i:
– Vi är trygga i styret som är just nu. Och vi tror på våra politiker.
Greta:
– Bra att höra att ni är hoppfulla.
Jag vände mig till selfiekillen:
Du sa lite både och. Vad tänker du på?
– Det är mycket nytt som händer.
Killen i silverjacka bröt in och frågade sin kompis:
– Som vadå?
Selfiekillen:
– Typ, det är mycket med AI. Även fast det är väldigt intressant. Och sen är det ju hela klimatfrågan. Så det är ju lite ångest kring det.
Silverkillen skrattade till:
– Har du klimatångest?
Selfiekillen:
– Nej, haha. Men alltså…
Han såg på sina kompisar.
Silverkillen:
– Det är inget fel med det.
Selfiekillen:
– Man påverkas ju kanske inte så jättemycket här i Sverige. För det är inte så mycket naturkatastrofer. Men… Om man tänker… Till exempel, om man är och åker skidor så märker man ju direkt att det är mindre snö. Och glaciärerna smälter och…
Greta:
– Klimatångest är en intressant term, tycker jag. För ångest är ju att man överreagerar på någonting och oroar sig i onödan. Men klimatångest är ju snarare att man förstår det som forskningen säger…
Selfiekillen:
– Du menar att det inte riktigt är ångest? För jag överreagerar inte, eller?
Greta:
– Alltså, ångest kan det ju vara. Men det är ett intressant begrepp. Att vi fokuserar på brandlarmet snarare än att kolla på att huset faktiskt brinner.
Selfiekillen:
– Intressant perspektiv.
Silverkillen:
– Det var djupt.
Killarna började röra sig lite otåligt, sannolikt kalla och redo att gå vidare. Greta ställde en sista fråga:
– Vad krävs för att ni ska engagera er och till exempel gå på en demonstration?
Killen i silverjacka svarade:
– Jag skulle nog behöva att någon tog med mig dit, tror jag. Det är liksom att jag inte riktigt vet hur man går med i en demonstration.
Selfiekillen fyllde i:
– Alltså jag tror att om personer i min närhet skulle göra det, så skulle jag följa med. Det tror jag.
Nu dök det upp några vänner eller bekanta till våra intervjupersoner och vi tackade dem och sa hej då. Just innan vi hann fram till rulltrappan kom det ett nytt gäng grabbar från Östra Real:
– Är det Greta!? Kan vi få ta en bild?
Det togs en bild och de började gå, samtidigt som en av dem sa:
– Vi stöttar dig!
– Toppen, sa Greta och ropade efter dem:
– Hoppas jag får se er på en demonstration någon gång snart!
Det var allt från Karlaplan för denna gång. Nästa gång vi hörs blir det sannolikt mer från vår resa i norra Sverige. Hej så länge!
