Hej och ursäkta radioskuggan från oss! Det har varit så fullt upp med resande och intervjuer att bloggen har hamnat lite efter. Men jag lovar att ni ska få följa med på allt. Bara med lite fördröjning!

Vi lämnade Gävle och tuffade vidare norrut. Halvvägs till Umeå rörde sig tågvärden Moe fram mot oss, eller ja, mot Greta. Han sken med hela ansiktet och nästan skuttade fram till våra platser.

– Äntligen får jag träffa henne, sa han till mig när han märkte att Greta satt upptagen i telefon.

– Jag kommer stå där borta, så bara säg till när hon har möjlighet.

Efter en stund kom han igen och Greta avbröt sitt telefonmöte. Moe satte sig på huk intill och började prata på engelska.

– Jag kan prata svenska, sa han. Men i sådana här stunder, när något är verkligen på allvar för mig, så föredrar jag engelska.

Sedan berättade han att han var från Västbanken. Han hade bott i Sverige i femton år och var innerligt tacksam för Gretas engagemang för Palestina. Han berättade om sin familj och att det dagliga livet var fruktansvärt svårt, ekonomiskt var det nästan omöjligt att överleva. Han berättade om hur israeliska bosättare bara några dagar tidigare hade förstört ett hus i hans hemby, och gjort en stor familj hemlös. Själv hade han varit engagerad under lång tid här i Sverige och varit med och bland annat startat upp organisationer för Palestina i Umeå.

– Ta mitt nummer om jag kan hjälpa er med någonting, vad som helst, sa han innan han gick och gjorde utropet i högtalarna:

“Mina damer och herrar, vi ankommer snart till Umeå och här har vi två stopp, Umeå Östra och Umeå Central. Se till att se efter så att ni inte glömmer något ombord.”

Vi sa hej då till Moe och gick av vid Umeå Central. Efter att ha sprungit i kapp bussen åkte vi fyra mil i nordvästlig riktning – till Västerbottens Venedig: Vännäs. Det finns varken kanaler eller gondoler där såvitt jag vet men en annan koppling. Återkommer till det.

I Vännas bjöds vi hem till de pensionerade grundskolelärarna Anders, 72, och Anita, 70, som bor i källaren i en treplansvilla, Anders barndomshem. De två övre planen bebos av barn och barnbarn och under vår intervju dök de upp en efter en. Till sist var det tre generationer representerade och mer eller mindre involverade i samtalet men här tänkte jag lägga fokus på Anders och Anita och det de hade att säga.

Jag har intervjuat Anders tidigare och det kändes naturligt att höra av sig när vi skulle till hans trakter. Det var senhöst 2022 och jag hörde honom tala i en rättssal strax utanför Stockholm. Han stod åtalad för sabotage efter en motorvägsblockad med organisationen Återställ våtmarker. Ett brott han satt häktad i fem veckor för men som han och de andra aktivisterna senare friades ifrån i en dom i Högsta domstolen.

Då berättade han hur han såg vidden av klimatkrisen i samband med Gretas första skolstrejker. Hur han därefter hade engagerat sig på många olika sätt utan att det hade fått någon som helst effekt. Nu var han ”bara en vimsig gubbe som ställde sin kropp till förfogande” och han gjorde det med sina barnbarn för ögonen:

– De där små, oskyldiga, snälla, fina små barna som inte kan bestämma någonting och göra någonting åt något. Det är deras framtid som vi förstör, sa han.

Nu bjöds vi på gröt, hemsyrad gyllenkål (med gurkmeja och ingefära), chokladhummus (!) och Anders hembakta fröbröd.

Hur ser ni på det politiska läget i Sverige idag?

– Klimatet är den stora stora grejen för mig och jag tror inte att det är något av partierna som kan fixa det. Jag tror inte att vårt system är uppbyggt så. Jag tror att klimatfrågan är för stor och komplex för att den ska kunna lösas med att några kanske börjar så smått under fyra år och sedan blir det en annan regering… Och det blir bara mer och mer bråttom, dessutom. Så jag tycker att det är kört på det sättet, med politiken, sa Anita och fortsatte:

– Jag tror ju att vänsterblocket är snällare och bättre. De hittar inte på lika mycket hemskheter som de andra men det finns inte förutsättningar att fixa det för dem heller. Och de har också kopplingar till industrin och förväntningar på olika sätt, att tjäna pengar. Det känns bara som en gröt. Så nej, jag tror inte på dem när det gäller att lösa klimatfrågan – inte alls.

Och när du säger “dem”, då menar du hela det politiska spektrat?

– Ja, precis. Jag tror att det är folket… Det här med medborgarråd, i de här stora frågorna, som skulle kunna vara effektivt. Här i Sverige och i många andra länder. Vi hör ju samman allihopa, vi lever på samma planet och har samma dilemma.

En liten faktaavstickare: Medborgarråd för klimatet har testats i flera länder – även i liten skala nationellt i Sverige. I Gävle pågår just nu försök med ett lokalt medborgarråd specifikt för att samtala om utsläppen från trafiken.

Ett medborgarråd går ut på att slumpmässigt utvalda invånare får diskutera och gemensamt presentera förslag till klimatpolitiska åtgärder. Det kanske mest omskrivna är det franska från år 2020 där president Macron lovade att ta vidare samtliga 149 förslag i oförändrat skick till Nationalförsamlingen men där slutresultatet blev minst sagt urvattnat.

Ett av förslagen – att landet skulle förbjuda inrikesflyg på korta sträckor – blev en världsnyhet. Det handlade egentligen om ett förbud mot flyg på sträckor som kunde ersättas av en tågresa på fyra timmar eller mindre. Sammanlagt skulle det omfatta omkring 35 000 avgångar per år.

Efter att regeringen och lobbyister från Air France lagt sina händer vid lagförslaget blev slutresultatet att alla avgångar som kunde ersättas med en tågresa på 2,5 timme eller mindre förbjöds – men bara direktförbindelser. Även andra kryphål infördes. De 35 000 avgångarna som skulle ha ställts in årligen blev till sist till 5 000 avgångar, motsvarade 2,5 procent av de drygt 200 000 årliga franska inrikesflygningarna.

Tillbaka till Anita som fortsatte att berätta efter att ha lagt lite gyllenkål (i Önosburken ovan) på en bit av Anders fröbröd. De har ett växthus sedan ett par år tillbaka, berättade hon. Odlingarna och förstås de små barnbarnen mellan ett och sex år, står för den stora glädjen i livet.

Det är så olika hur länge man har tänkt på de här stora frågorna och sett vidden av klimatkrisen. Hur har det varit för dig?

– Anders och jag läste väl vår första klimatbok när Jon var liten, det är ju snart femtio år sedan. Och sedan har jag alltid haft obehagskänslor av allt som måste vara fel, har jag tänkt. Det här kan ju inte vara rätt, sa hon.

Men det var först omkring 2018 som engagemanget kom igång ordentligt.

– Vi satte igång med att förkovra oss mer och mer och började med den ena klimatrörelsen efter den andra, som vi tyckte var mest effektiv. Vi började här i Vännäs med Fridays for Future. Och 500 personer lyckades vi få ihop. Men då hade vi nyss varit lärare och hade mycket kontakter och det kom barn från skolorna.

Du säger att det inte känns som att något parti kan möta de här utmaningarna? Hur känns det att tänka på det? Man har ju vuxit upp ändå med att få lära sig i skolan om hur politiken fungerar och det demokratiska systemet… Och ni har undervisat om det säkert också. Hur känns det att tänka på, som du beskriver, att det inte erbjuds någonting för en – förutom att ta saken i egna händer på något sätt?

– Det känns ju lite som att världen är en jätte på lerfötter och man står längst upp och balanserar.

Jag vände mig mot hennes man, som hade suttit tyst under nästan hela samtalet hittills. Blicken var lite frånvarande, han trummade med fingrarna mot bordsskivan.

Vad tänker du, Anders?

– Det snurrar rätt mycket i huvudet, särskilt på morgonen brukar det drälla omkring.

Vad är det som dräller omkring då?

– Jag brukar bli lite deprimerad på morgonen. Har ingen lust att vakna, sa han och tog ett djupt andetag.

– Men ja, vad ska man säga… Jag tänkte lite på en grej jag såg, två killar som hade lyssnat igenom Magdalena Anderssons tal och hittat “k-ordet” en gång på nio tal eller vad det var. Pappa och mamma var socialdemokrater och det var aktiviteter överallt i landet, i byarna och man sa att “nu ska vi göra det bättre för dem som har det svårt”. Men vart har det tagit vägen? Hur ser det ut nu? Jag tycker att det känns som att Socialdemokraterna har ett rätt stort ansvar för att Sverigedemokraterna kunde växa så otroligt mycket. För de slutade ta ansvar för de människor som de borde ha tagit ansvar för. Så att de kände att någon stod upp för dem. Och då blev de istället lätta offer för dem som sprider löften omkring sig hejvilt – att de ska sänka bensinpriset och sånt.

Här vill jag bara sticka in igen. För att påminna om var det är vi befinner oss i det här som lite slentrianmässigt kallas för klimatkrisen. Det kan vara svårt att greppa de här temperaturmålen och 1,5 eller två graders uppvärmning – vad det egentligen handlar om. För det som kan tyckas vara små temperaturskillnader innebär i själva verket något oerhört eftersom det är fråga om att rucka medeltemperaturen på planetär nivå. Det har nämligen aldrig någonsin skett en snabbare ökning i global medeltemperatur under den tid som den moderna människan existerat. Trots enorma variationer – istider och varmare perioder – så har medeltemperaturen på jorden under de senaste tre miljoner åren i själva verket hållit sig i ett snävt spann kring 14 grader Celsius. Som lägst omkring minus fem från detta medel – då har det varit djup istid. Som högst, runt plus två. Utrymmet mellan minus fem och plus två – det kallar professor Johan Rockström för livets korridor. Den smala korridor där vi vet att mänskligheten kan leva. Utanför den, kan ingen veta. Nu är vi med stormsteg på väg ut ur den här korridoren.

Tillbaka till Anders vid köksbordet i Vännäs:

Hur har ditt engagemang sett ut i olika rörelser?

– Vi startade upp Miljöpartiet i Skövde, vi bodde där nere. Sen var det ju kärnkraftsomröstningen då, som blev ett kraftigt bakslag. För nej-linjen ledde ju så länge det fanns ja och nej som alternativ. Och sen kom det här “avveckla med förnuft” och då hade vi sex kärnkraftverk. Och när de vann så byggdes det sex till. Sen satt man ju nere på botten ett bra tag, sa Anders och fortsatte trumma på bordet.

– Efter att vi började med Fridays for future satte vi igång och hade möten med politikerna i Vännäs kommun. En gång i månaden i ett helt år. Vi visade dem filmer med klimatforskare och försökte få dem att fatta hur läget var och att de måste göra någonting… Det enda vi fick dem att göra var att sätta upp en skylt på ett gräsområde om att “här klipper vi inte – till förmån för humlor och bin”. Ett område stort som vårt vardagsrum.

Greta frågade:

Kändes de mottagliga överhuvudtaget för det ni sa?

– De var trevliga när vi träffades, men det blev ingen verkstad.

Anders engagemang har fortsatt, som han ser det utan framgång. I kommunerna, vidare genom Extinction Rebellion och in i Återställ våtmarker.

– Med dem har vi fått mycket uppmärksamhet för att vi varit jobbiga och läskiga, men utsläppen har inte minskat. Samtidigt: att ge upp det är ju inte något alternativ. Ska jag strunta i mina barns och barnbarns framtid? Och alla de fantastiska systemen som finns? Det går ju inte.

Greta:

– De flesta känner inte så, verkar det som. Utan att det är lättare att bara blunda eller att inte tänka på det. Eller att bara ge upp. Hur tror ni att klimatrörelsen kan få fler människor att komma till den insikten som ni har och också börja agera?

Anders:

– Det känns ju nästan som att det är frågan om att prata med en och en. Prata med folk. Sitta tillsammans med dem. Det är ju en stor och lång process förstås.

Ofta tycker jag att det verkar som att ens engagemang kan uppfattas som att man vill “tvinga” andra att agera, att läsa på eller på något sätt organisera sig. Hur tänker ni kring det?

Greta:

– Att bjuda in någon eller säga till någon att de borde bli aktiva i en rörelse för till exempel klimaträttvisa. Folk tror att det är en skambeläggning. Att man säger till någon “du bör intressera dig för mitt specialintresse” och “du gör fel”. Vilket det absolut inte är. Det är en ren kärlekshandling att bjuda in någon till den typen av gemenskap. Att säga till någon “jag vill att du ska engagera dig med mig för allting som faktiskt spelar roll”.

Anders:

– Jag brukar säga till andra att det enda sättet att hålla näsan ovanför vattenytan, det är att vara med folk som begriper och vill göra någonting.

Det här är något som ständigt återkommer i mina (Alexandras) samtal med aktivister, forskare men också journalister som jobbar specifikt med miljö- och klimatfrågor. Förra året skrev jag tillsammans med den fenomenala journalisten och författaren Lisa Röstlund en handbok i klimatjournalistik och vi intervjuade experter och journalistkollegor i hela världen. I princip alla pratade om det här: att man akut behöver varandra för att orka fortsätta göra sitt jobb på ett bra sätt.

Att motståndet finns på alla nivåer. Till och med i ett land som Sverige känner klimatjournalister att de blir “redaktionens dåliga samvete”. Att man hela tiden är den som “förstör festen” genom att påpeka vad forskningen säger om hur akut läget är. Och att viktiga artiklar och granskningar motarbetas om de rör känsliga frågor eller mäktiga industrier som exempelvis skogsindustrin. Utan att ha stöd i vänner och kollegor som har samma grundläggande förståelse, är det svårt att orka då.

Gyllenkålen plockades undan, chokladhummusen också. Innan vi lämnade Anita och Anders kom ett av barnbarnen hem, en av dem som Anders berättade i rättssalen att han kämpade för. Vi vinkades hej då av tre generationer Bäcklund och gick mot busstorget i Vännäs.

Där fick vi strosa runt en stund i väntan på bussen. Greta skulle ta ett samtal med organisationen Progressive international (som senare skulle generera en massa rubriker). Jag såg mig omkring lite och passade på att googla för att påminna mig om den gamla historien härifrån – den om hur Venice blev Vännäs. Ni kanske redan har hört den?

Det var över trettio år sedan det koreanska nygifta paret Houng Won Paik och Young Chin gick fram till biljettkassan på Stockholms central och bad om “two tickets to Venice, please”. De klev ombord på det nattåg de hade biljett till men när de vaknade på morgonen och tittade ut genom fönstret var det snö istället för kanaler.

– Vi älskade varenda minut av resan. Så mycket snö har vi aldrig sett, sade paret – enligt TT – till Västerbottens-Kuriren.

För Greta var det extra trevligt att få vistas i Västerbottens Venice, eftersom hon i slutet på förra året blev bannlyst från det riktiga Venedig efter en klimataktion…

Nåväl, vi avslutar med en kort information till den som undrar: Chokladhummus var otippat gott! Nu fortsätter vi norrut, rapporterna kommer allt eftersom. Stay tuned!