Natten mellan den 29 februari och 1 mars 2020 inträffade en tragedi i Neapel. I samband med ett rånförsök sköts 15-årige Ugo Russo till döds av en polis, som inte var i tjänst, på öppen gata. Två år senare sörjer familjen och väntar fortfarande på att den rättsliga processen ska gå vidare. Arbetaren rapporterar från Neapel.

Neapel, natten mellan den 29 februari och 1 mars 2020. Två bästa vänner, Ugo, 15 år, och Nando, 17 år, åker tillsammans på en motorcykel genom centrum. Vid vägrenen i korsningen Santa Lucia står en blå mercedes med trafikljusen på. 

I förarsätet sitter en ung civilklädd polis tillsammans med sin flickvän. Polisen är inte tjänst, och har rest från norra Italien för att besöka Neapel över helgen. Han bär en silverfärgad Rolexklocka om armen. När Ugo går fram till bilen och riktar en leksakspistol mot föraren och kräver att få hans klocka, avlossas en verklig pistol. Polisen är beväpnad och avlossar sitt vapen.

Ett skott träffar Ugo i axeln. Ett annat skott genomborrar hjälmen och träffar honom i nacken. Enligt vittnesmål och videoupptagningar, avlossar polisen tre skott mot Ugo. Ytterligare skott riktas mot vännen Nando, som efter att Ugo varnat honom, lyckas fly och ta sig undan platsen. Detta enligt den granskande sajten Fanpage.it, som följt fallet noga.

Ambulans tillkallas och femtonåringen förs till sjukhus, men hans liv går inte att rädda. Föräldrarna tillåts inte besöka sin son inne i operationssalen.

Polisen tas senare samma natt in på förhör. Han hamnar genast i en utredning under brottsrubriceringen “mord”. 

Ugos kropp återfinns åtta meter från bilen. Det finns därmed en misstanke om att det dödliga skottet mot huvudet har avlossats i samband med att Ugo försökt fly.

Den 6 mars inleds förundersökningen och obduktionen, i syfte att rekonstruera händelseförloppet och den exakta dödsorsaken. Men utredningen, som i normala fall inte brukar ta mer än några veckor, dröjer. Efter två år är den ännu inte avslutad.

– Det är så svårt att leva utan Ugo. Smärtan växer för varje dag. Det finns dagar när jag inte orkar lämna sängen, säger Sara Mancini, mamma till Ugo. 

Vi möts i Spanska kvarteren, där Ugo växte upp tillsammans med sina tre syskon. De senaste fem åren har familjen behövt flytta runt mellan olika hus i kvarteret, eftersom hyrorna höjts i området. Ett tag bodde de i en ockuperad lägenhet. Spanska kvarteren har de senaste åren varit utsatt för gentrifiering dit turister söker sig när air bnb-lägenheter hyrs ut, trots att området bär rykte om sig att vara ett tillhåll för maffian. Nu har familjen äntligen kunnat flytta till en större lägenhet. Utanför porten finns ett altare med Ugos foto upplyst bakom glas.

Ugo Russo hoppade av skolan när han var 14 år gammal. I Neapel är ungdomsarbetslösheten utbredd. Innan pandemin låg den på närmare 50 procent, och sedan dess har situationen försämrats avsevärt. 

– Ugo jobbade i barer och som springpojke till frukthandlare. Han sprang med tomater mellan olika restauranger i Spanska kvarteren och alla tyckte att min son var så duktig. Arbetspassen varade mellan 8 till 17, sju dagar i veckan, och han fick endast en 50 euro-sedel svart i handen i slutet på veckan. Ett tag arbetade han som murare och tjänade 20 euro om dagen. Ugo ville arbeta, men var alltid helt färdig i kroppen när han kom hem, berättar Sara Mancini.

Vincenzo Russo och Sara Mancini har båda arbetat inom restaurangbranschen, men är sedan flera år arbetslösa. Dagarna innan den ödesdigra natten hade Ugo precis blivit antagen till en pizzabagarutbildning. Han drömde om att resa till London och jobba.

– Nu får jag frågan av hans sjuårige bror, “mamma varför kallar de Ugo kriminell?”, suckar Sara. 

Efter att föräldrarna lämnat sjukhuset dröjde det åtta dagar innan de fick återse Ugos kropp. Natten innan begravningen skulle hållas utlystes undantagstillstånd och lockdown i Italien på grund av pandemin. En improviserad begravning fick istället hållas i kvarteret, och familjen tvingades vänta instängda med sorgen i lägenheten på att utredningen skulle inledas.

Men utredningen dröjde. De kallades till möten som ständigt ställdes in eller flyttades fram i tiden. När det gått ett helt år sedan dödsskjutningen och de fortfarande inte visste någonting om utredningen, kedjade föräldrarna fast sig själva utanför domstolen i Neapel, i protest mot de långa svarstiderna. 

– Vi har övergivits av alla institutioner och rättsväsendet. De måste låta oss veta vad som hände. Det kommer hela tiden nya hinder. De ger oss ett datum, men när det väl är dags så skjuter de fram det. Det innebär en dubbel smärta för oss, säger Sara Mancini.

Ugo Russos död har uppmärksammats genom en muralmålning i Spanska kvarteren, som skapat stor debatt i Neapel. Under målningen som föreställer Ugo står det “sanning och rättvisa” med stora röda bokstäver. 

– Trots att jag går förbi nästan varje dag klarar jag knappt av att se på den. Min son finns inte längre. Han blev avporträtterad, inte för att han blev skådespelare, utan för att han oskyldigt fick betala med sitt liv, säger Sara Mancini. 

I Neapel har gatukonst och graffiti alltid spelat en viktig roll i stadsmiljön. Fasaderna är täckta av muralmålningar, tags och politiska budskap. Kommunen har sällan sanerat väggarna. Ända tills för ett år sedan.

I samband med att muralmålningen på Ugo uppfördes, blossade en debatt upp i italiensk media huruvida porträttet var moraliskt godtagbart. Särskilt var journalister som skrev för den stora napolitanska dagstidningen “Il mattino” (morgonen) flitiga med att fördöma muralmålningen och associera den till den napolitanska camorran.

I februari 2021 beslutade kommunen att två muralmålningar föreställande ungdomar som skjutits till döds av italiensk polis skulle målas över. Men muralmålningen av Ugo Russo var målad på en privat byggnad, och genom ett tillstånd från byggherren lyckades familjen tillfälligt stoppa beslutet i rätten. Den andra muralmålningen föreställde 17-årige Luigi Caiafa, som också blev ihjälskjuten av en polis i Neapel i samband med ett rån den 4 oktober 2020. 

Polisvåldet i Italien är ett samhällsproblem. De senaste åren har flera liknande händelser inträffat, där ungdomar skjutits till döds av polis utan att någon ställs till svars. Filmen om Stefano Cucchi (“På min hud”) rönte stor uppmärksamhet internationellt när den visades på Netflix 2018. Under ledning av hans syster Ilaria har familjen Cucchi tagit upp kampen mot det italienska rättssystemet för att bevisa att Stefano Cucchi misshandlades till döds i fängelset. Människorättsorganisationen Amnesty International har även återkommande larmat i rapporter om anklagelser om rasistiskt våld och tortyr inom polisen, riktat mot migranter.

Alfonso de Vito är granne med familjen Russo. När redovisningen av obduktionsprotokollet dröjde, bildade han tillsammans med andra grannar i kvarteret föreningen “sanning och rättvisa för Ugo Russo”. Sedan sommaren 2020 har de regelbundet kallat till demonstrationer i kvarteret. 

– Det finns en stor solidaritet med familjen här i Spanska kvarteren. Ugo växte upp på de här gatorna och de flesta ser honom som en pojke som gjorde ett misstag, som han absolut inte hade behövt betala med sitt liv. 

När debatten om muralmålningen tog fart i italiensk press tog föreningen initiativ till en namninsamling. De lyckades samla in tusentals underskrifter från invånare runt om Neapel för att bevara målningen. Detta samtidigt som banderoller hängdes ut från balkongerna med skriften “sanning och rättvisa för Ugo”.  

Om kommunen sanerade den här väggen med hänvisning till lagen, skulle de samtidigt behöva sanera alla väggar i Neapels historiska centrum – paradoxalt nog också de som finansierats av kommunen.

Alfonso de Vito, aktivist

–  Muralmålningen dök inte upp direkt efter mordet, utan nio månader senare när familjen fortfarande väntade på utredningen. Den har fördömts i media som en väggmålning som hyllar brott och maffia, trots att innebörden är skriven med stora bokstäver under verket, “sanning och rättvisa”. Det har varit ett enormt tryck i media och från kommunens sida att sanera väggen. Men i slutändan är det här en fråga om yttrandefrihet, suckar han och fortsätter:

– Kommunen publicerade en lista på 200 muralmålningar som måste bort i staden, en lista som sedan bantades ned till 60 stycken på offentliga väggar. Om kommunen sanerade den här väggen med hänvisning till lagen, skulle de samtidigt behöva sanera alla väggar i Neapels historiska centrum – paradoxalt nog också de som finansierats av kommunen. Jag tror det handlar om att tysta historien, också inför det stundande kommunalvalet när retoriken från höger ligger på säkerhet och fler poliser i staden, säger Alfonso de Vito. 

Kommunen i Neapel har planer på att i framtiden få till en lagstiftning beträffande muralmålningarna. Antonio De Lesu är tidigare polischef och numera kommunalråd för polisiära- och ordningsfrågor i Neapels kommun. När Arbetaren intervjuar honom över telefon berättar han att en nytt möte om muralmålningen föreställande Ugo Russo ska äga rum den 27 oktober i höst. De Lesu menar att lagstiftningen gällande muralmålningarna i Neapel måste regleras.

– I andra italienska städer finns en förordning för muralmålningar på privata och offentliga byggnader, som är synliga från offentliga platser. I Neapel finns den ännu inte, vilket är ett problem, men vi förbereder oss för en liknande lagstiftning även här, som också ska behandla karaktäristiken på målningarna. Under denna period fokuserar vi bland annat på att få bort otillåtna “altare” från gatorna i Neapel, säger Antonio De Lesu och fortsätter:

– Lagen måste respekteras inom alla områden, inklusive inom det religiösa, och tillstånd krävs även för muralmålningar. Muralmålningar vars budskap dessutom kan ha en negativ inverkan på yngre generationer.

Tror du inte att muralmålningen kan ha ett viktigt värde för familjen och lokalbefolkningen?

– Jag arbetade som polis i 40 år innan jag blev kommunalråd. Att uppföra en tre gånger tre meter stor väggmålning tillägnad en pojke som begått ett rån är inget värde som ska upphöjas. Om domstolen kommer fram till att Ugo Russo inte är en rånare, så kanske det går att omvärdera beslutet, säger Antonio De Lesu till Arbetaren.

På två årsdagen efter Ugo Russos död kallade föreningen till ännu en stor demonstration i de Spanska kvarteren i Neapel. Hundratals personer deltog. Också många ungdomar från det lokala gymnasiet. Den välkände serietecknaren Zero Calcare publicerade en specialutgåva i den italienska tidskriften “Essenziale” om dödsskjutningen, som fick stor uppmärksamhet även i andra delar av landet. 

– När fingret pekar mot månen, tittar de som sprider fördomar på fingret. Det är ett ordspråk som vi använder här i Italien. Hyckleriet som används för att tysta kraven på rättvisa kommer inte att gå vägen. Efter 26 månader har mordutredningen ännu inte avslutats trots att viktiga bevis insamlats. Om rättegången inte inleds snart kommer vi åter gå ut på gatorna, säger Alfonso De Vito.

Fortfarande dröjer dock rättegången och nu när det gått över två år sedan Ugo miste livet fruktar familjen att fallet läggs ned. 

– Vi har lämnat alla sociala medier och Facebook, vi orkar inte längre med attackerna, som också media underbyggt genom att utmåla min son som kriminell. Jag skulle vilja veta hur de själva betedde sig när de var 15 år gamla, alla har vi gjort fel. Vi har redan förlorat, eftersom vi förlorade vår älskade son. Men vi kan i alla fall hoppas på att rättvisan kan vinna i rätten, säger Vincenzo Russo.