En taxi stannar till i Tegucigalpas historiska centrum i Honduras och Alexis Palencia, musiker och politisk aktivist, stiger ut med en gitarr under armen. 

– Vi hamnade i korselden mellan soldater och ungdomsgäng, säger han, blek och tydligt uppskärrad.

– Kulorna flög bara några meter från taxin, tillägger han medan han lastar ur förstärkare och högtalare från bilen. 

Under tiden jag väntat har flera fordon passerat. Först den kommunala polisen i en pickup, därefter en buss med soldater och slutligen president Juan Orlando Hernández militära polisstyrkor. De är som tagna ur en Robocopfilm. 

Från centrum tjuter sirenerna. Tegucigalpa, ”världens farligaste huvudstad”, verkar leva upp till sitt öknamn.

Alexis Palencia samlar sig och vi sätter oss med en kopp kaffe på terrassen med utsikt över staden. Härifrån har Palencia otaliga gånger bevittnat sammandrabbningar mellan demonstranter och regeringens styrkor. Skott har smällt i luften medan tårgasmoln och rök från brinnande däck lagt sig över centrum.

Sedan statskuppen 2009 har folk outtröttligt gått ut på gatorna med krav på demokrati och rättvisa, på hälsa och utbildning, på slut på våld och förtryck och rätt till mat för dagen. Men alla protester slås brutalt ned av regeringens styrkor. 

– Det liknar ofta inbördeskrig, säger Alexis Palencia.

Fram till för ett par år sedan var Honduras världens farligaste land, om man bortser från länder som befinner sig i krig. Varje dag flyr hundratals honduraner från fattigdom, som sju av tio honduraner lever i, och från våldet. 
Detta är vårt Honduras i dag, tio år efter statskuppen: Våld, fattigdom, mig­ration och en enda lång politisk konvulsion.
Alexis Palencia, musiker och politisk aktivist
Dessutom hör Honduras till de svagaste länderna i hela världen vad gäller demokratiska institutioner, korruption, kriminalitet och respekt för de mänskliga rättigheterna, enligt World Justice Pro­ject.

– Detta är vårt Honduras i dag, tio år efter statskuppen: Våld, fattigdom, mig­ration och en enda lång politisk konvulsion, sammanfattar Alexis Palencia.

Han minns den 28 juni 2009 som om det vore i går. Då bröt sig militären in i dåvarande president Manuel Zelayas, i folkmun kallad Mel, hem tidigt på morgonen. I pyjamas och under pistolhot tvingades presidenten upp i ett plan som förde honom till Costa Rica.

– Jag steg upp klockan sex och satte på tv:n. Jag förstod genast att det handlade om en statskupp, säger Alexis Palencia.

När Alexis Palencia gick ut på gatan var allt uppror och kaos. Inom några få dagar etablerades en motståndsrörelse mot kup­­pen bland fackföreningar, sociala rörelser och studenter. Även tusentals enskilda per­­soner, som Palencia, gick spontant med. 

Alexis Palencia hade inte varit politiskt aktiv sedan studentrörelsen på 1980-talet, då man motarbetade USA:s inblandning i grannlandet Nicaragua. 

– Jag trodde inte på de traditionella partierna och röstade inte ens, säger han.

Han hänvisar till de båda partier, Libe­rala partiet, som Zelaya representerade, och Nationalistpartiet, som i 135 år har delat makten mellan sig. Han kallar systemet ”cachurisismo” och beskriver det som ett oligarkiskt, kolonialt arv baserat på ett konservativt och religiöst tvåpartisystem som bara skenbart är demo­kra­tiskt. 

Alexis Palencia tillägger att USA traditionellt har närmat sig de mest ”konservativa och bakåtsträvande krafterna” i regionen.

– Mel gjorde upp med detta. Han började tala om en deltagande i stället för en representativ demokrati.

Dessutom fick Manuel Zelaya Honduras att gå med i ALBA, Allianza Bolivariana para las Américas 2008 (ett alternativt handelssamarbete som Venezuelas Hugo Chávez tog initiativ till, red. anm.) och riktade sig därmed mot söder, inte mot USA, Honduras traditionella bundsförvant.

Manuel Zelaya genomförde också flera ekonomiska och sociala reformer.

– Året innan statskuppen blomstrade ekonomin som aldrig förr och det gick bra för min musikstudio, säger Alexis Palencia. 

I och med statskuppen 2009 kollapsade allt. Kuppmakarna hade som förevändning att Manuel Zelaya försökte genomföra en folk­omröstning där honduranerna skulle avgöra om en grund­­lagsförsamling skulle tillsättas eller inte. Syftet var att ändra grundlagen så att en president kunde ställa upp till omval.

Men kongressen godkände inte folkomröstningsplanerna, så Manuel Zelaya mobiliserade anhängare för att hjälpa honom att genomföra folkomröstningen den 28 juni. Samma dag störtades han.

Medan kuppmakarna argumenterade för att de handlat på domstols order, hävdade Zelaya att han blivit avsatt i en mili­tärkupp.

Enligt Alexis Palencia handlade det om att Manuel Zelaya äventyrade oligarkins – ”cachurisisternas” – position. 

– Att fälla Zelaya på grund av brott mot grundlagen var ett svepskäl. Och i så fall hade det räckt med att ställa honom till svars inför myndigheterna. Det var en konspiration mellan den ekonomiska eliten och militären för att bromsa införandet av en mera deltagande demokrati och Zelayas kurs mot söder, säger Alexis Palencia .

Zelaya, som förklarats som persona non grata i Honduras, lyckades återvända till landet i september. Han dök upp på Brasiliens ambassad i huvud­staden Tegucigalpa, varifrån han förhandlade med kuppmakarna om att bli återinsatt.

Detta var dock förgäves, för under omstridda val två månader senare vann kuppmakarnas kandidat, Porfirio Lobo från Nationalistpartiet. Både USA och EU godkände valresultatet; många andra länder, liksom motståndsrörelsen, underkände hela processen.

I januari övertog Lobo ett land i djup politisk, ekonomisk och social kris. 

– Honduras paralyserades helt efter statskuppen och 2010 var det tuffaste året, minns Alexis Palencia, vars musikstudio tvingades pausa verksamheten. 

Våldet mot civilbefolkningen ökade dramatiskt. Medlemmar av motståndsrörelsen och självständiga journalister hotades, förföljdes och mördades. Inför parlaments- och borgmästarvalen 2012 mördades 39 kandidater, de flesta från partiet Libre, som Zelaya hade bildat efter ett par år i exil. 

Parlamentets talman Juan Orlando Hernández, ”Joh”, ställde upp vid presidentvalen 2014. Den starkaste motkandidaten var Manuel Zelayas hustru Xiomara. Hon förlorade med knapp marginal mot Juan Orlando Hernández, som hade lovat ta i med hårdhandskarna mot ungdomsgängen och narkotikakartellerna med hjälp av en ny militär polisstyrka. 

Att ta i med hårdhandskarna är ett gammalt recept som vinner röster i ett land där militären traditionellt sätts in för att få bukt med evigt eskalerande våld.

Efter att Juan Orlando Hernández, som Alexis Palencia kallar ”omättligt maktsjuk”, tillträtt, tog han snabbt kontroll över högsta domstolen, valmyndigheten och parlamentet.  

Politiska motståndare oskadliggjordes på löpande band. Det mest emblematiska fallet är mordet på feministen och miljö­aktivisten Berta Cáseres i mars 2016. Kort tid innan dådet trädde hon fram och sade att kommunala politiker och Juan Orlando Hernández nationalistiska parti hade hotat henne. För ett halvår sedan dömdes dock yrkesmördare, militärer och arbetare från vattenkraftverket, som Cáseres hade kämpat emot, för mordet. ”Vi fick domar men ingen rättvisa”, ansåg hennes familj. 

Juan Orlando Hernández ställde upp igen i valen 2017, trots att det strider mot grundlagen – vilket också var orsaken till att Zelaya kuppades bort.  Han såg ut att förlora mot Salvador Nasralla från mittenpartiet PAC, i koalition med bland annat Libre. För när lite över hälften av rösterna hade räknats ledde Nasralla med 5 pro­­­­­­­centenheter över Juan Orlando Hernández.

Valmyndigheten dröjde med att komma ut med de slutgiltiga resultaten. När de offentliggjordes utsågs Juan Orlando Hernández till vinnaren.

– Det var århundradets valfusk, säger Alexis Palencia.

Enligt Joaquin Mejía, forskare och poli­tisk analytiker från den katolska organisationen ERIC-SJ, handlade återvalet av Juan Orlando Hernández om en välorkestrerad plan som föddes redan då han, som en av de ivrigaste tillhängarna av kuppen, valdes till parlamentets talesman 2009:

– En av de centrala punkterna i planen var att Juan Orlando Hernández och hans understödjare skulle ta kontroll över alla institutioner och leda landet under en skenbar demokrati.

I själva verket har landet återmili­tariserats. Bortsett från en kort period 1957–1963 har Honduras under sin moderna historia i stort sett kontrollerats av militären. Försöket på 1990-talet att skilja militären från den civila makten miss­lyckades således med stats­kuppen. 

Alexis Palencia ser inte bara de rep­ressiva styrkorna utan våldet generellt som ett av det nuvarande styrets viktigaste instrument för att behålla den politiska och ekonomiska makten.
Vi är totalt skyddslösa och jag är rädd överallt. I mitt kvarter, på gatan, på universitetet. Jag är också rädd för polisen.
Fabiola, student
Alla jag träffar i Honduras är djupt berörda av våldet.

En antropolog jag intervjuar berättar att brodern, som är boskapsuppfödare, nyligen av­rät­­tats i en uppgörelse mellan narkotikakarteller och smugglare i ett gränsområde till Guatemala.

Studenten Fabiola, som jag träffar utanför det statliga universitetet UNAH, berättar att hon blivit överfallen många gånger, att hon konstant utsätts för sexu­ella trakasserier.

– Vi är totalt skyddslösa och jag är rädd överallt. I mitt kvarter, på gatan, på universitetet. Jag är också rädd för polisen, säger hon. 

Enligt Regina Fonseca, kvinnorättsaktivist vid centret för kvinnors rättigheter, CDM, ökar polisens och militärens närvaro på gatorna inte säkerheten.

– Den nuvarande säkerhetspolitiken gör speciellt kvinnor sårbara. Vi har många fall av polis och militär som har trakasserat eller våldtagit kvinnor och flickor, säger hon.

Medan regeringens hårda tag mot den organiserade kriminaliteten har minskat morden med nästan hälften de senaste åren är antalet kvinnomord konstant.

– Det handlar både om att kvinnor utsätts för andra former av våld än männen, bland annat inom hemmen, och om att det inte finns en integrerad politik för att skydda kvinnorna, säger Regina Fonseca och tillägger att flyktingkaravanerna visar att flickor och kvinnor i dag är i majoritet bland flyktingarna.

FAKTA Honduras:

Befolkningsmängd:9,2 miljoner.
Landet, det tredje fattigaste landet i Latinamerika, har en extremt ojämn inkomstfördel­ning och hög arbetslöshet.
2010–2017 ökade ekonomin med 3,1–4,0 procent, vilket inte var tillräckligt för att lindra fattigdomen för nästan 70 procent av befolkningen.
Ekonomin är starkt beroende av handel med och remittanser från USA.
Sedan slutet av 1800-talet har USA spelat en viktig roll i Honduras utveckling – ekonomiskt, politiskt och militärt.
90 procent av befolkningen anses vara mestiser och 7 procent hör till olika ursprungsfolk, av vilka den största gruppen är Lena. Cirka 50 000 personer är garifuna, ättlingar till svarta slavar.

Massflykten från Honduras är inte ett nytt fenomen; under årtionden har folk i hemlighet och i skydd av mörkret inlett en livsfarlig resa mot norr. Därför vet man inte heller med säkerhet hur många som flyr – uppskattningsvis handlar det om cirka 300 personer om dagen. Men i förhållande till antalet deporterade från Mexiko och USA har flyktingströmmarna ökat med 30 procent de senaste åren enligt FN:s flyktingorgan UNHCR.

Nyare undersökningar pekar också på att folk i allt högre grad flyr för att de befinner sig i livsfara, inte för att de inte har mat för dagen.

Alexis Palencia anser att massflykten främst är ett tecken på att landets ledning vägrar lösa landets historiska och strukturella problem i sin strävan att behålla den ekonomiska och politiska makten.

Detta i kombination med att alla institu­tioner har ”kuppats” gör att han definierar Honduras idag som en diktatur.

Alexis Palencia får medhåll av Joaquin Mejía, som säger att president Da­niel Ortega genomfört en liknande pro­cess i grannlandet Nicaragua.

– Diktatorerna är allierade och lånar av varandras metoder fastän de på ytan rep­resenterar antagonistiska ideologier, Ortega vänster och Juan Orlando Hernán­dez höger, säger Joaquin Mejía.

Alexis Palencia tillägger att de nya dik­taturerna inte nödvändigtvis, som tradi­tionellt i Latinamerika, uppstår genom militärkupper.

– De kommer till makten genom lögner, riggade val och pakter i militärens mörka salonger.

Varken Alexis Palencia eller Joa­quin Mejía ser en omedelbar lösning i Honduras. Mejía pekar dock på att mot­ståndsrörelsen inte har låtit sig kuvas av regeringen, men att den är splittrad och oorganiserad. Alexis Palencia anser att speciellt de unga utgör ett hopp:

– De unga tror överhuvudtaget inte på styret eller de traditionella partierna, de vill ha ett helt nytt system.

Det vill Alexis Palencia också, och hans viktigaste vapen är datorn. Sedan stats­kuppen 2009 har han blivit en aktiv skribent som publicerar sina sparkar mot regimen i fem digitala medier och 120 sociala mediegrupper. Alexis Palencias nästa artikel ska handla om de senaste massprotesterna som fortsatt sedan slutet av april, då folk gick ut på gatorna i protest mot privatisering av utbildning och hälsa. Från sin terrass har han sett hela centrum täckas in i moln av tårgas.

– Det var i mängder som går långt över internationellt godkända gränser, säger Alexis Palencia.

När jag lämnar honom vid datorn har mörkret sänkt sig över staden. Trafikbruset har minskat, likaså sirenerna. Då och då hörs skott. Mördades någon nu, kan jag inte låta bli att undra.

Erika Brenner