Elise Ottesen-Jensen (1886–1973), kallad Ottar, är mest känd för att 1933 ha grundat Riksförbundet för sexuell upplysning, RFSU. Men hon var även tongivande syndikalist, och var i flera år redaktör för Kvinnan och hemmet-sidan i Arbetaren.

Nedanstående text av Elise Ottesen-Jensen gavs ut som broschyr av Bokförlaget Brand 1928.

Könslagarnas offer

Interiörer från de dömdas och sjukas värld. Vad läkare, jurister och riksdagsmän säga. Vad säger det allmänna rättsmedvetandet?

 

Flera gifta sig, flera skilja sig och – färre födas berättar den svenska statistiken för år 1927, åtminstone vad huvudstaden beträffar. Nedan borgarna betänksamt skaka på sina huvuden, dra de väl flesta arbetare en lättnadens suck och tänka: här se vi ett resultat av det agitations- och upplysningsarbete, som nedlagts på födelsekontrollfrågan under många år, först och främst av ungsocialisterna, men också av andra arbetareorganisationer. Och detta är sant. Det är ett glädjande faktum.

Men erkännandet av detta faktum får icke leda till den falska tron, att födelsekontrollfrågan redan lösts. De lysande resultaten av den förda upplysningsverksamheten få icke invagga oss i dådlöshetens och likgiltighetens dvala. Tvärtom måste vi av de uppnådda resultaten sporras att fortsätta vårt arbete med fördubblad energi, förvissade om, att vi med upplysningens fackla en gång skola förmå bringa vetenskapens ljus in i den mörkaste vrå.

Det största hinder vi under detta arbete ha att kämpa emot är könslagarna, preventiv- och fosterfördrivningslagarna. I kampen mot dessa lagar måste all god vilja och kraft sättas in. Dessa lagar ha så oändligt mycket sorg, elände, sjukdom och annan olycka på sitt konto, att det är en skam, ja, ett brott, om en vaken och organiserad arbetarklass skulle fortsätta att slött finna sig i desamma.

Det tycks finnas många som tro, att dessa lagar icke äga någon synnerligen stor betydelse. Man resonerar som så, att när födelsesiffran ständigt sjunker, så spelar det väl ingen roll, om en preventivlag förbjuder offentligt utbjudande av och undervisning om användningen av förebyggande medel mot ovälkommen ökning av familjen. Ja, om saken vore så enkel, så skulle det ju nästan vara förspilld möda att kämpa emot denna lag. Men så enkelt är det nog icke i alla fall. Sant är, att preventivlagen – liksom så många andra lagar – har liten eller nära nog ingen verkan i den åsyftade riktningen. Åtminstone ha männen i stort sett lärt sig använda preventiva medel trots lagen. Men preventivlagen har så många andra verkningar än den åsyftade: att hålla arbetarklassen i okunnighet om de medel till födelsereglering, som överklassen själv vill ha privilegium på.

Men preventivlagen har så många andra verkningar än den åsyftade: att hålla arbetarklassen i okunnighet om de medel till födelsereglering, som överklassen själv vill ha privilegium på.

En av de allra sorgerligaste verkningarna av preventivlagen är, att den i stor utsträckning förnekat läkarna och eventuella andra sakkunniga, rätten att lära allmänheten skydda sig mot könssjukdomar. Följande är betecknande. När en upplysningsfilm i denna viktiga fråga nyligen visades på den vita duken på de flesta platser här i Sverge och man genom avskräckande bilder från tyska sjukhus demonstrerade, hur man kan ådraga sig de farliga bacillerna och hur de härja i kroppen, fick man dessutom i texten veta, att man genom desinfektion av könsorganen kan undvika smittan. Men vari denna viktiga desinfektion består fick man inte veta. Lagen förbjuder en sådan upplysning som att t. ex. apoteken – åtminstone an del av dem – sitta inne med mycket enkla, praktiska och billiga medel. Först när man redan blivit smittad, när olyckan således redan inträffat, går det bra att erhålla upplysningar – men icke förr!

Å ena sidan har man en lag med hot om straffarbete upptill två år för den, som överför könssjukdom på annan person. Så ohyggliga äro dessa sjukdomar, och så skadliga anser man dem vara både för den enskilde och samhället. Men å andra sidan har man en lag, som nekar allmänheten kunskap om hur den skall skydda sig mot smittan! Säg mig, skulle icke detta faktum vara nog att överbevisa oss om nödvändigheten att få en sådan lag avskaffad? Sedan ha vi, just vad könssjukdomarna beträffar, en rent av fasansfull okunnighet bland den stora allmänheten. En okunnighet, som djupast bottnar i könslagarna.

Allt sedan år 1921 finns det ett förslag utarbetat till allmän folkskoleundervisning i frågan om könssjukdomarna. Förslaget går ut på, förutom att den sexuella hygienen skall ingå som ämne i folkskolornas läsplan, skall man också för offentliga medel anordna föreläsningar för vuxna i ämnet. Förslaget har utarbetats av särskilt sakkunniga , dels läkare, dels pedagoger. Det förelåg som sagt färdigt redan år 1921 och har sedan varit föremål för utredning av åtskilliga myndigheter och korporationer. Både medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen har i sak uttalat sig i överensstämmelse med de sakkunniga, vars förslag icke endast omfattar undervisning i könssjukdomar utan även upplysning om könslivets biologi och hygien över huvud taget. Och man väntar på läkarehåll, att man genom upplysningsverksamhet i denna riktning skall kunna förekomma mycken sjukdom och olycka och framför allt väcka ansvarskänslan hos människorna. Ja, en av de läkare, som varit med om att utarbeta denna undervisningsplan, d:r Alma Sundquist, framhöll till författaren av denna lilla broschyr, att genom denna upplysning skulle man en gång kunna nå dit, att könssjukdomarna blir lika sällsynta som exempelvis spetälskan är i våra dagar.

Men förslaget till undervisning har fått vila. Och det kommer att få vila, så länge vi icke sopa bort den skändliga preventivlagen, som kallar en sådan välsignelserik upplysningsverksamhet för brottslig och hotar den sakkunnige undervisaren ned straff. I skolorna fortsätter man att lära barnen sagor om att kvinnan skapats av mannens revben, att Jonas talade i valfiskens buk och Jesus förvandlade vatten till vin o. s. v. och sluter öronen för läkarevetenskapens krav om undervisning i sexuell hygien. Kunskap om den sexuella frågan överlåter man åt de unga att hämta i mörka trappuppgångar, ur smutslitteratur, hos ockrare och kvacksalvare av alla slag. Läkarnas undervisning erhålla de först – när de blivit smittade! Och ändå finnas de, som mena, att preventivlagen har ingen betydelse! Så stor är alltså okunnigheten – även bland dem, som mena sig vara mycket upplysta.

Könssjukdomarna i allmänhet ha under de senare åren sjunkit ganska mycket – ett glädjande förhållande, som dock tyvärr icke gäller 1927. Könssjukdomarnas tillbakagång ha skett tack vare dels den stigande upplysning som pressat sig fram trots lagen, dels den framåtskridande läkarevetenskapen. Men en av dessa sjukdomars ohyggligaste följdsjukdomar har tilltagit. Jag syftar här på paralysie générale. Detta är som bekant en viss sorts sinnessjukdom, vars grundsjukdom är syfilis. Enligt professor Bror Gadelius – överläkare sedan 25 år tillbaka vid Konradsberg – torde syfilisen ha ändrat karaktär och tar sig nu företrädesvis uttryck i sinnessjukdom. Men dessutom torde tidens eget väsen, de oroliga, rastlösa förhållandena, storstädernas surr, spänningen och brådskan överallt, den större hetsen o. s. v. , skapa särskilt gynnsamma förutsättningar för denna sinnesförlamning. Ty under vissa andra förhållanden åtföljes syfilis icke av paralysie générale i samma utsträckning som hos oss, säger professorn.

Enligt professor Bror Gadelius – överläkare sedan 25 år tillbaka vid Konradsberg – torde syfilisen ha ändrat karaktär och tar sig nu företrädesvis uttryck i sinnessjukdom.

Av denna sjukdom kunna vi således endast vänta oss en stegring med städernas tillväxt och det ständigt rastlösare stadslivet. Under dessa förhållanden är det icke att undra på att den österrikiske professor Wagner von Jaureggs experiment med inympning av malariabaciller som botemedel emot paralysie générale väckt ofantlig uppmärksamhet. Det har som bekant lyckats professor Wagner att med denna metod bota en ganska avsevärd procent av de sinnessjuka, som lider av paralysie générale. Metoden har med lovande resultat införts till andra länder, däribland även Sverge, och provas nu både i Uppsala och på Långbro. Och professor Wagner har erkänts som en sann mänsklighetens välgörare och som belöning erhållit året Nobelpris i medicin.

Men den sjukdom, som professor Wagners inympningsmetod tycks lova bot emot, skulle icke existera, och botemedlet, således även vara onödigt, om icke patienten först blivit nedsmittad med syfilis. Nedan man belönar den med nobelpriset, som lyckas bota en viss procent av dessa olyckliga, hotar man den läkare med straff, som vill lära friska människor att skydda sig mot att få denna sjukdom. Och de sakkunnigas förslag om allmän undervisning bland hela Sverges folk och då speciellt bland den uppväxande ungdomen till förebyggande av grundsjukdomen – syfilis – saboteras.

Detta är en strålande bild på hyckleriet och dualismen i den sexuella frågan! Men det är också en kraftig appel till alla sunt tänkande ansvarskännande människor att gå till storms emot könslagarna, vilka hålla mänskligheten i en medeltida okunnighet i dessa för hela vårt framåtskridande och för mänsklig lycka så viktiga frågor. Också ekonomiskt sett har frågan en helt säkert för de flesta oanad räckvidd. Professor Wagner upplyser i en intervju, att 1/4 till 1/3 av de sjuka i storstädernas sinnessjukhus äro sådana som erhållit sin hemska sjukdom genom syfilis. Här i Sverige ha vi f. n. omkring 18.000 sinnessjuka (33.787 sinnessjuka och sinnesslöa) av vilka omkring 3.000 vårdas å kommunala eller enskilda sjukhus, under det att de övriga 15.000 enligt professor Gadelius borde inrymmas å statens hospital. Dessa förfoga emellertid över allenast 10.000 platser, vadan alltså i runt tal 5.000 sinnessjuka sakna möjligheter till effektiv och i modern mening lämplig vård. För att i någon mån råda bot på detta skall man nu bygga ett nytt sinnessjukhus, utanför Stockholm, som – tomtomkostnaderna oberäknade – kalkylerats komma att kosta 14 miljoner. En stor summa, under tider då friska, starka människor duka under av brist på möjligheter att få sälja sin arbetskraft, och då man ständigt utvidgar området för nödhjälpsarbete med svältlöner för dem, som lyckats skaffa sig arbete. Anstalten kommer dock att rymma endast 1.590 sängplatser, och kommer inte att bli tillräckligt. Till dessa 14 miljoner i anläggningskostnader kommer sedan år efter år driftsomkostnaderna för denna väldiga vårdanstalt.

Men enligt professor Wagner skulle alltså åtminstone 1/4 av de 18.000 sinnessjuka ha erhållit sjukdomen genom syfilis. Och enligt doktor Sundqvist skulle så gott som alla könssjukdomar kunna avskaffas genom den rationella och förebyggande upplysningsverksamhet, vari de sakkunnigas förslag om skolundervisning är ett led, men som lagen nu förbjuder. Om sakkunnig upplysning lämnats, skulle det vara onödigt att bygga denna miljonanstalt, ty c:a 5.000 av Sverges olyckliga sinnessjuka skulle då ännu varit friska. 5.000 människor kunde varit räddade till ett verksamt liv utan för sinnessjukhusets dystra murar. 5.000 familjer kunde varit sparade för all den sorg, ängslan och förtvivlan som först syfilisen och sedan den efterföljande sinnessjukdomen försatt dem i – och den arbetande allmänheten kunde undgås att pumpas på 14 miljoner i anläggningsomkostnader till ett nytt sinnessjukhus och sluppit att sedan varje år kännas vid omkostnaderna för 5.000 sinnessjukas vård.

Vad den ekonomiska sidan av saken beträffar, så gäller det för övrigt icke endast de sinnessjuka utan även de sinnesslöa, av vilka Sverge ha ungefär lika många som sinnessjuka. Nu lär man dessa på särskilda uppfostringsanstalter, hur de skola kunna livnära sig själva. Det offentliga har upprättat skolor för dem, där de få lära sig fläta stolar, korgar o. s. v. för att de icke under hela sitt liv skola falla allmänheten till last. Och detta är ju väl och bra. Men tack vare könslagarna underlåter man att hjälpa dem med det vida viktigare – både ur ekonomisk och social synpunkt – nämligen att skydda sig emot att bliva upphov till nya sinnesslöa och sinnessjuka varelser. Därför få vi också bevittna sådana ohyggligheter som det av professor Alfred Petrén i egenskap av sakkunnig rörande ordnandet av vården av vanartade sinnesslöa år 1927 avgivna betänkandet bjuder oss. Genom en rundfråga till statens fattigvårdskonsulenter konstaterades däri, att trots möjligast noggrann bevakning föda sinnesslöa kvinnor, vilka internerats på olika ålderdomshem i brist på sinnesslöanstalter, ofta sinnesslöa barn till världen, som måste interneras eller utackorderas av kommunen. Ännu värre ställer det sig med sinnesslöa utanför anstalterna. I en kommun t. ex., där ålderdomshem saknades, funnos två sinnesslöa män och två sinnesslöa kvinnor, vilka avlade 11 barn, alla idioter. Av dessa ha åtta plats på sinnesslöanstalter. På en anstalt i ett annat distrikt finns en sinnnesslö moder med tre barn, på en annan en liknande med sju barn o. s. v. I em och samma fattiggård funnos för några år sedan ej mindre än 23 barn födda av sinnessjuka, sinnesslöa eller på annat sätt ärftligt belastade personer. Nästan alla barnen voro fysiskt eller psykiskt undermåliga.

“Nog kommer det att behövas sinnesslöanstalter”, är den slutsats som en av konsulenterna drager av de av honom anförda nedslående fakta. Professor Petrén föreslår även ökat utrymme för anstaltsvård. Nu är man i full gång med utredning av hur man på billigast möjliga sätt skall kunna skaffa större anstalter. Man talar om att iordningställa trängkårskasernerna i Sala och Örebro för detta ändamål och utgifterna härför skulle tillsammans gå på över 3 miljoner kr. Vid vardera anstalten beräknas platsantalet till 323. Endast anläggningskostnaden per plats går således upp till närmare 5.000 kronor. Härtill kommer inventarie och driftskostnader. Var och en av dessa sinnesslöa komma att kosta det allmänna avsevärda summor. Dessa två nya anstalter komma hastigt att fyllas. Nya miljoner måste tagas i anspråk för en ny anstalt på Balgön och för utvidgning av Örebroanstalten. Och utrymmet kommer ändå icke att räcka till, enligt de sakkunnigas utlåtande. Och på detta sätt få de friska och arbetande ett ständigt ökat utlägg allt eftersom de sinnessjukas och sinnesslöas antal växa.

Det finns nämligen en hel del människor som tro, att allt ont kan avskaffas med lagparagrafer.

Man har försökt att genom lagstiftningen reducera födelsesiffran beträffande de ärftligt belastade. Det finns nämligen en hel del människor som tro, att allt ont kan avskaffas med lagparagrafer. I äktenskapslagen av 1920 fastslås, att sinnessjuk eller sinnesslö icke får ingå äktenskap. Likaså människor behäftade med fallandesjuka, som härrör från övervägande inre orsaker, och vars avkomma vanligtvis blir sinnesslö eller sinnessjuk. Men vad hjälper lagar, som avse att hindra dessa vanlottade varelser att ingå äktenskap! De ovan anförda rapporterna från fattigvårdskonsulenterna tala härvidlag sitt tydliga språk. Få de icke föda barn inom äktenskapet, så föda de dem utanför. Och barnen bli lika ärftligt belastade i vilket fall som helst.

Nej, det är icke nya lagar, som behövas, utan ett nytt system. Varför ska man exempelvis lägga sten på börda för en stackars fallandesjuk och neka honom rätten att gifta sig, om det är någon som vill dela hans olyckliga lott och han känner detta som en lycka? Icke skadar han väl någon med det! Nej, felet är icke, att han gifter sig, utan det ansvarslösa ligger i, att han sätter ärftligt belastade barn till världen, antingen dessa födas inom eller utom äktenskapet. Detta kan vara farligt för samhället och måste förhindras. Men det sker icke genom lagar. Det sker genom sexuell upplysning, genom att praktisera de äktenskapliga rön, som härvidlag stå oss till buds. Således, i de fall, där detta är tillräckligt, måste man ge sakkunnig vägledning i frågan om effektiva preventiva medel – antingen till den sjuke själv om man anser det nog, eller till den andra parten i äktenskapet, eller till båda. Och i fall, där man inte kan påräkna någon ansvarskänsla, har man ju den utvägen att företaga en sterilisering. Skulle den preventiva metoden – där man valt denna utväg – någon gång visa sig ineffektiv, bör läkaren få rätt att företaga fosterfördrivning. Ty ingen tänkande människa kan väl förneka, att det så väl socialt som ekonomiskt är oförsvarligt att i blind gudadyrkan inför könslagarna låta sinnesslöa, sinnessjuka, fallandesjuka av ovan nämnda kategorier fortplanta sig. För mänsklighetens välgång och lycka är det av ondo att ett farligt arvsstoff får degenerera och förgifta kommande släkten i den utsträckning som fallet nu är. Men för att vi skola kunna uppnå ett sunt och starkt släkte är det nödvändigt, att vi icke endast sopa bort preventiv- utan även fosterfördrivningslagen.

Denna lag är liksom preventivlagen en typisk klasslag. Ett talande exempel härpå är följande iakttagelse som gjorts av den kände Stockholmsläkaren W. Gårdlund: En barnmorska hade blivit inkallad till ett så kallat preliminärt förhör, därför att hon starkt misstänktes för fosterfördrivning. Hon infann sig också, och då hon ej kunde förneka handlingens utförande och hotades med anmälan hos myndigheterna, framtog hon en anteckningsbok, som hon överlämnade med begäran, att man måtte granska densamma och därefter meddela, om anmälningshotet vidhölls. Boken utgjorde en namnförteckning på de kvinnor, som låtit sig behandlas av henne. Där förekommo namn på kvinnor i de högst stående sociala samhällskretsar, sådana namn, att barnmorskan kunde triumferande avlägsna sig utan fara för anmälan. Under samma månad blev barnmorskan Ingrid Josefina Andersson i Mölndal, som hjälpt olyckliga kvinnor ur arbetarklassen i deras förtvivlan – kvinnor vilka i många fall icke vetat, hur de skulle kunna livnära och fostra ett barn på ett ansvarsfullt sätt – dömd till 3 års straffarbete med 2 års på följd. Reflexionerna göra sig själva! Men de förplikta också arbetarklassen att sätta stopp för ett fortsättande av de klassdomar, som denna lag åstadkommer. Och det sker bäst och säkrast genom att undanröja själva lagen.

Nu förhåller det sig så med fosterfördrivningslagen på samma sätt som jag tidigare påpekat beträffande preventivlagen, att lagens egentliga syftemål: att omöjliggöra fosterfördrivning, icke alls uppnåtts. Ur den synpunkten har lagen ingen betydelse. Men därför få vi inte tro att det icke spelar någon roll, om lagen existerar. Långt därifrån. Särskilt för arbetarklassens kvinnor har denna lag så ödesdigra följder, att det vore en skam, ja en cynism utan dess like, om icke de organiserade arbetarna av båda könen reste sig till harmfull protest, när de blevo klara över, vilka lidanden denna lag åsamkar arbetarklassens kvinnor och mödrar.

Och vad blir resultatet: Att vi på B.B. ha massor av svåra infektionssjukdomar, som bryta ned kvinnornas hälsa för månader och i en avsevärd procent beröva dem livet…

Låt oss höra vad professor Forssner på Sverges största barnbördshus säger om denna sak: “Det beklagliga och farliga är, att fosterfördrivningslagen icke avhålla kvinnorna från att låta avbryta sina havandeskap. Men genom att läkarna f. n. icke kunna befatta sig med denna fråga, gå nödlidande mödrar till p området fullständigt inkompetenta fuskare, som ockrar ibland rent upprörande på de stackars kvinnornas nödläge. Och vad blir resultatet: Att vi på B.B. ha massor av svåra infektionssjukdomar, som bryta ned kvinnornas hälsa för månader och i en avsevärd procent beröva dem livet… Nog ligger det något upprörande i, att en utsläpad moder, som söker slippa föda ännu ett barn för att kunna sköta om dem, hon redan har, en moder, som således har en avsikt, som de flesta erkänna vara legitim, genom lagstiftningen drives hän att söka förverkliga denna sin avsikt på ett sätt, som rycker henne bort från barnen och hemmet… Den som har sett en massa utpinade kvinnor, som släpar till det yttersta för att hålla ihop hemmet och sörja för en ganska stor barnskara, ej sällan icke blott utan hjälp av mannen, utan t. o. m. trots mannen – nästan alltid är det frågan om hans superi– den kan icke undgå att erkänna, att ett nytt havandeskap med åtföljande förlossning och en nytillkommen baby i hemmet blir den droppe, som kommer bägaren att rinna över och förstöra hela det årslånga arbete för vilket hon slitit och strävat. Ingen skall tro, att jag här framhåller ett undantagsfall, säger professorn, tvärtom förekommer sådana fall jämt och ständigt. För oss på B.B. berättar kvinnorna mycket ofta öppenhjärtligt både sina levnadsomständigheter och de åtgärder de vidtagit, och dessa historier stämmer en icke till att sätta sig till doms med några stränga, allmängiltiga rättskrav…”

Så långt den erfarne, människovänlige läkaren. Men ni mina läsare – ni dömer kanske, eller hur? Eller skola också ni förstå att det är nöden och förtvivlan, som binda de flesta kvinnor att begå fosterfördrivning, trots alla de hemska följder som denna operation kan få, när den företages av en icke sakkunnig – trots straffhotet och trots smärtorna och risken för upptäckt! Fosterfördrivning är en operation. Och den borde icke få företagas av någon annan än den sakkunnige läkaren. Utförd av honom under samma hygieniska förhållanden som varje annan operation utföres, är den så gott som riskfri. Den kände tyske gynekologen, professor H. Hirschberg, skrev nyligen i en tysk tidsskrift följande om denna fråga: “Läkekonsten har för länge sedan nått så långt, att de tekniska ingrepp som äro nödvändiga för en fosterfördrivning kunna utföras på ett sätt, så att det inte behöver medföra någon fara för sundhet eller liv hos patienten, när dessa ingrepp företagas av tillräckligt skolade läkare – bäst av specialister och under betryggande hygieniska förhållanden. Givetvis kan även minsta kirurgiska operation någon gång få olyckliga följder. En viss fara för kvinnan innebär ju också varje havandeskap och barnafödelse. Risken vid en barnsäng kan ju aldrig helt upphävas. I jämförelse med de olycksfall, vilka förekomma vid havandeskapets naturliga förlopp, står faran vid konstlad avbrytning av havandeskapet dock långt tillbaka, Avbrytningen av havandeskapet har i praxis visat de gynsammaste resultaten i tredje månaden”.

Så liten risk skulle således en fosterfördrivning medföra, när den blev företagen så som den borde företagas: av den sakkunnige läkaren. Fosterfördrivningslagen nekar emellertid arbetarkvinnorna denna sakkunniga hjälp. Men de ekonomiska och sociala förhållandena tvingar i massor av fall kvinnan till att ta vilken risk som helst för att slippa sätta barn till världen, vilka hon ser sig ur stånd att fostra och livnära. Och när läkaren av lagen hotas med straff, om han hjälper henne, så försöker hon hjälpa sig själv eller få hjälp hos den icke sakkunnige. Liksom preventivlagen nekar läkaren att upplysa om medel mot att bli smittad av könssjukdomar, förrän det är för sent, förrän man är smittad, så tillåter fosterfördrivningslagen läkaren att hjälpa en kvinna med fosterfördrivning, först när hon fuskat sig fram på egen hand eller med icke sakkunnigas hjälp. När hon måhända redan genom sin okunnighet och särskilt sin bristande förståelse av hygienens (renlighetens) ofantliga betydelse vid en operation, fört bakterien direkt in i sitt eget blod och i många fall med döden för ögonen – då får läkaren lov att hjälpa. När olyckan redan skett således. När en tärande febersjukdom rasar i hennes kropp! När läkaren i vissa fall står fullständigt hjälplös! Då, men icke förr kan hon få den sakkunniga hjälpen.

På allmänna barnbördshuset i Stockholm har vi i genomsnitt de senaste åren 20 procent av patienterna (således 20 av varje hundratal patienter) blivit ditförda på grund av “missfall”. Och alla ha haft feber. Under tiden september 1920–april 1921 tillfrågades alla kvinnor som intogs för missfall på professor Ahlströms avdelning, och som vid ankomsten hade över 38 grader, om de låtit framkalla missfallet. Man lovade dem skydd av läkarens tystnadsplikt, och de erkände alla, att ha framkallat eller låtit framkalla missfallet. Av de 107 kvinnor det gäller, voro 57 ogifta och 50 gifta. Dessa siffror tala sitt tydliga språk. Lagen kan inte hindra fosterfördrivning.

Dessa siffror tala sitt tydliga språk. Lagen kan inte hindra fosterfördrivning.

Statistiken har också något att berätta om följderna av fosterfördrivningar, vilka företagas av icke sakkunniga. En tabell i Allmänna Barnbördshusets årsberättelse för 1913–1924, utgiven av professor Forssner och Per Wetterdahl, talar om “den betydande stegringen av de vid ankomsten infekterade fallen: 20 procent 1913 mot 48 procent 1924. Av de 1.709 infekterade aborterna fick 175 svåra septiska komplikationer och 52 kvinnor avledo”. Ser man detta mot bakgrunden av den tyske professor Hirschbergs uttalande om hur liten risk det finns för komplikationer, när en sakkunnig får denna operation om hand, måste man uppröras över det elände fosterfördrivningslagen åstadkommit och åstadkommer så gott som varje dag. Fosterfördrivningslagen har således drivit 52 av 1.709 förtvivlade kvinnor direkt i döden, medan 175 ha fått svåra underlivslidanden och alla de 1.700 kvinnorna legat med feberns hektiska rosor på kinderna, badande i ångestens svett, lidande, kämpande, ett rov för en outsägbar förtvivlan.

Och dock ger Allmänna Barnbördshusets statistik endast mycket ofullständiga uppgifter över alla de kvinnor, som sett sig nödsakade att sätta livet på spel genom att företaga en operation på sig själva. Ja, om vi hade statistik från varje barnbördshus i landet, skulle den endast berätta om en bråkdel av de s. k. kriminella aborterna. Ty det är ju endast de fall, som medföra den ödesdigra febern, som komma till läkarnas kännedom – och icke ens alla dessa. Alla de fall, som “gå bra” få ju offentligheten ingen kännedom om, och icke läkaren heller. Men alla, alla dessa tiotusentals kvinnor ha dock genomgått alla helvetets kval, innan de vågade sig på operationen. Alla ha de haft sina ångestfulla nätter, innan de vetat om de “lyckats”. De ha farit upp ur sängen i vild förfäran, när de i sin nervositet trott sig ha fått feber, och formligen känt dödens andedräkt vid huvudkudden. Vilka uppskakande dagar ha de inte fått genomgå, när de fått veta, att den som hjälpt dem kommit i förhör, och att turen måhända kommer till dem i morgon… Många av dem ha också släpats fram inför domstolarna. Vid en sådan rättegång svimmade flera av de stackars arbetarkvinnorna och måste ha nervstärkande medel för att kunna stå ut med rättegångsförhandlingarna…

Ack, ja fosterfördrivningslagens spår äro fyllda av nöd, förtvivlan, sorg och bittra, ack så bittra tårar! Och nog tro vi advokat Branting , när han framhåller, att han icke haft något sådant fall inom sin praktik, som icke varit upprörande. Men – ja förlåt – vi tro också advokat von Melsted när han under den pressdiskussion som pågick vid könslagarnas behandling i riksdagen våren 1927 framhöll, att “om av naturens ordning männen kunnat föda barn, hade vi redan långt före detta som en självklar sak hävdat, att vi naturligtvis ville själva bestämma om vi skulle vara med om saken”. Könslagarna äro icke endast typiska klasslagar, de äro också typiska könslagar, lagar stiftade av överklassens män mot underklassens kvinnor! Må nu arbetarklassens män rycka upp sig att samman med dess kvinnor resa en storm av protester mot dessa barbariska lagar!

Som bekant var såväl preventiv. som fosterfördrivningslagen uppe till behandling vid 1927 års riksdag. De två arbetarpartierna i riksdagen framlade var sin motion i saken, gående ut på dels att slopa, dels ändra preventivlagen och dels krav på utredning om, under vilka villkor i företagande av abort må vara tillåtet samt föreläggande för riksdagen av förslag till sådan lagstiftning och sådan ändringar i strafflagen som detta skulle nödvändiggöra. Resultatet blev, att andra kammaren biföll, men första kammaren avslog båda motionerna. Hycklarna talade som vanligt om att bifall till förslagen skulle leda till ökad ansvarslöshet, och att vi icke få förgripa oss på naturen. Ja, man drog sig icke för att tala om, att med en sådan barnbegränsning skulle vår plats komma att fyllas av folk, som icke ha samma möjligheter till att bära upp västerlandets kultur. Men det mest vägande argumentet från de samhällsbevarandes sida var detta: att motionernas godtagande och då framför allt straffrihet vid fosterfördrivning utöver när det gäller att rädda kvinnans liv, var stridande emot det allmänna rättsmedvetandet. Man ville således icke ens med giva, att en kvinna, som våldtagits skulle ha rätt att få läkares hjälp till fosterfördrivning, eller att fosterfördrivning borde få vidtagas, när man kan antaga att det blivande barnet skulle bliva abnormt o. s. v. Nej, det är sedligare och mera ansvarsfullt att fylla sinnessjukhus och sinnesslöanstalter i hur stor utsträckning som helst!

Ett lysande undantag i kälkborgarnas förvirrade moralbetraktelser utgjorde läkarnas inlägg. Redan förra gången när preventivlagen behandlades i riksdagen, petionerade 80 svenska läkare om ändringar i denna lag. Och under de senaste riksdagsdebatten slungade professor Israel Holmgren i första kammaren följande sanning i ansiktet på motståndarna: Numera är det en mycket vanlig uppfattnings hos kvinnor, icke minst hos de moraliskt och intellektuellt högst stående, att det är deras ensak, om de vilja avbryta ett havandeskap. Förr betraktade man detta som mord under särskilt vidriga omständigheter. Men detta betraktelsesätt kan icke tillerkännas riktighet, när det gäller något, som sker på ett tidigt stadium, innan det ännu kan vara tal om, att någon mänsklig varelse existerar. Och doktor H. Petrén konstaterade än en gång att preventivlagen lägger hinder för läkarnas upplysningsverksamhet beträffande könssjukdomarna. Han upplyste om, att specialisterna på könssjukdomarnas område för något år sedan beslutat utgiva en flygskrift angående dessa sjukdomar. I detta flygblad ämnade man också hänvisa till preventivmedel såsom ett skydd mot könssjukdomar. Flygbladet insändes till medicinalstyrelsen, men dess juridiska expert framhöll att denna passus icke kunde medtagas i flygbladet. Det var straffbart! Men sakkunnigheten talade i riksdagen för döva öron. Man ville icke förstå, alltså kunde man icke förstå. Och man gömde sig bakom det “allmänna rättsmedvetandet” breda rygg och åberopade detta som skydd för sitt fällande beslut.

Mina läsare! Det allmänna rättsmedvetandet, det är du och jag. Och vi ha därför ett stort ansvar. Må vi lära sedlighetshycklarna i riksdagen, att det svenska rättsmedvetandet icke är så genomruttet, som de tro. Må vi lära dem, att grunden för en verklig sedlighet måste byggas på frihet, upplysning och självansvar och icke på barbariska medeltida lagparagrafer. I dag , medan du läser detta, ligger massor av tärda arbetarkvinnor med feberrosor på kinderna runt om p Sverges barnbördshus som offer för dessa lagar. När de flyttats till kyrkogården eller, med livet i behåll men trötta till döds, återvända tillbaka till sina försummade hem och en utsliten, förtvivlad kanske arbetslös make, är det endast för att ge plats åt sina olyckssystrar – åt din mor, din syster, din fästmö, din dotter kanske, som nu skall kämpa samma förtvivlande kamp med döde, som de själva utkämpat…

På könssjukhusen ligga ungdomar av båda könen, brutna hjälplösa, berövade kraft, glädje och lyckomöjligheten för åratal, ja ibland för livet.

På könssjukhusen ligga ungdomar av båda könen, brutna hjälplösa, berövade kraft, glädje och lyckomöjligheten för åratal, ja ibland för livet. Det ligger också småbarn där. Kvidande små varelser, som fått könssjukdom i gåva av sina föräldrar. Barn, som förlorat synen på grund av föräldrarnas okunnighet och därav följande vårdslöshet…

Där sitter människor i fängelset, i djupa, grå, tröstlösa celler, människor som du och jag, med känslor som du och jag, med livshunger som vi, med längtan efter sol och lycka som vi. Nu försmäkta de i detta evigt gråa, glädjelösa, själsmarterande, kvävande, isande famntag. Det är kvinnor och män ur arbetarklassen, som försökt hjälpa sina förtvivlade medmänniskor. det är unga flickor, som icke vågat hjälpa sig själva och icke kunnat få någon annans hjälp – och så togo dr det lilla barnets liv, när de icke kunde göra sig av med en nagelstor slemklump. Att förebygga olyckan hade de aldrig lärt – varken de, eller de män, som voro med om att taga ut livets rätt, att leva så efter naturen, som riksdagshycklarna predika att människorna skola leva, men utan att ge anvisning på, varifrån människorna skola få mat och existensmöjligheter och ett litet bo att mottaga det nyfödda människobarnet…

Runt om i våra sinnessjukhus och ålderdomshem, på fattiggårdar och på privata vårdanstalter sitta tusentals olyckliga människor, mot vilka det varit ett brott att ge livet. de äro själsligt och fysiskt defekta, helt eller halvt idioter. De flesta av dem äro också belastade med ett abnormt starkt driftsliv, som driver dem att trots alla hinder och givetvis fullständigt utan ansvarskänsla sätta det ena olyckliga barnet efter det andra till världen, barn, vilka sedan återigen i sin tur skola befolka sinnessjukhus, vårdanstalter eller fängelser…

Läkarevetenskapen lär oss, att massor av dessa olyckliga äro könslagarnas offer. Ja, att de allra flesta av dem skulle varit antingen ofödda eller sunda och fria människor, om icke könslagarna undanhållit människorna den sakkunniga hjälpen i deras sexuella liv. Säg – skola vi fortsätta att i slöhet och resignation finna oss i dessa lagar? Skola vi fortsätta att låta de maktägande handskas på detta sätt med människoliv och människolycka? Eller skola vi resa oss och i moralens och den verkliga sedlighetens namn kräva lagarnas ersättande med sakkunnig upplysning och hjälp i sexuella frågor? Må arbetarklassen äntligen vakna, lära känna sitt ansvar härvidlag! Må vi samfällt inom alla arbetarorganisationer höja det allmänna rättsmedvetandets tordönsröst till en målmedveten, seg, ihållande hela klassen omfattande protest emot könslagarna – en protest, som framtvingar en ändring. Här hjälper det icke att endast känna medömkan med lagens olyckliga offer, med de utpinade arbetarhustrurna, med de undernärda barnen, med de ärftligt belastade, med lidande könssjuka , med dem som tack vare könslagarna fötts utan själens ljus eller förlorat synens underbara gåva. Här hjälper det icke att sucka och i stillhet gråta en tår. Det hjälper icke heller att förbanna lagarna och lagmakarna och knyta händerna i byxfickorna. Här måste handlas! Fram till en proteststorm, en utomparlamentarisk aktion emot dessa torterande lagar. Väck frågan på nästa möte i din organisation. Antag protester! Säg ifrån hur det allmänna rättsmedvetandet ser på denna fråga. Sätt himmel och jord i uppror för att få sopat bort de omänskliga paragraferna. Det är din energi och din direkta aktion det hänger på. Nu vet du, vad dessa lagar åstadkomma. Då har du också ett ansvar.

Protester från organisationer, från enskilda eller offentliga möten kunna insändas till: Ungsocialistiska förbundet, Ölandsgatan 48, Stockholm 4, där de samlas för att vid lämpligt tillfälle överlämnas som ett uttryck för det allmänna rättsmedvetandet.