Könslagarnas offer

Elise Ottesen-Jensen (1886–1973), kallad Ottar, är mest känd för att 1933 ha grundat Riksförbundet för sexuell upplysning, RFSU. Men hon var även tongivande syndikalist, och var i flera år redaktör för Kvinnan och hemmet-sidan i Arbetaren.

Nedanstående text av Elise Ottesen-Jensen gavs ut som broschyr av Bokförlaget Brand 1928.

 

Könslagarnas offer

Interiörer från de dömdas och sjukas värld. Vad läkare, jurister och riksdagsmän säga. Vad säger det allmänna rättsmedvetandet?

 

Flera gifta sig, flera skilja sig och – färre födas berättar den svenska statistiken för år 1927, åtminstone vad huvudstaden beträffar. Nedan borgarna betänksamt skaka på sina huvuden, dra de väl flesta arbetare en lättnadens suck och tänka: här se vi ett resultat av det agitations- och upplysningsarbete, som nedlagts på födelsekontrollfrågan under många år, först och främst av ungsocialisterna, men också av andra arbetareorganisationer. Och detta är sant. Det är ett glädjande faktum.

Men erkännandet av detta faktum får icke leda till den falska tron, att födelsekontrollfrågan redan lösts. De lysande resultaten av den förda upplysningsverksamheten få icke invagga oss i dådlöshetens och likgiltighetens dvala. Tvärtom måste vi av de uppnådda resultaten sporras att fortsätta vårt arbete med fördubblad energi, förvissade om, att vi med upplysningens fackla en gång skola förmå bringa vetenskapens ljus in i den mörkaste vrå.

Det största hinder vi under detta arbete ha att kämpa emot är könslagarna, preventiv- och fosterfördrivningslagarna. I kampen mot dessa lagar måste all god vilja och kraft sättas in. Dessa lagar ha så oändligt mycket sorg, elände, sjukdom och annan olycka på sitt konto, att det är en skam, ja, ett brott, om en vaken och organiserad arbetarklass skulle fortsätta att slött finna sig i desamma.

Det tycks finnas många som tro, att dessa lagar icke äga någon synnerligen stor betydelse. Man resonerar som så, att när födelsesiffran ständigt sjunker, så spelar det väl ingen roll, om en preventivlag förbjuder offentligt utbjudande av och undervisning om användningen av förebyggande medel mot ovälkommen ökning av familjen. Ja, om saken vore så enkel, så skulle det ju nästan vara förspilld möda att kämpa emot denna lag. Men så enkelt är det nog icke i alla fall. Sant är, att preventivlagen – liksom så många andra lagar – har liten eller nära nog ingen verkan i den åsyftade riktningen. Åtminstone ha männen i stort sett lärt sig använda preventiva medel trots lagen. Men preventivlagen har så många andra verkningar än den åsyftade: att hålla arbetarklassen i okunnighet om de medel till födelsereglering, som överklassen själv vill ha privilegium på.

Men preventivlagen har så många andra verkningar än den åsyftade: att hålla arbetarklassen i okunnighet om de medel till födelsereglering, som överklassen själv vill ha privilegium på.

En av de allra sorgerligaste verkningarna av preventivlagen är, att den i stor utsträckning förnekat läkarna och eventuella andra sakkunniga, rätten att lära allmänheten skydda sig mot könssjukdomar. Följande är betecknande. När en upplysningsfilm i denna viktiga fråga nyligen visades på den vita duken på de flesta platser här i Sverge och man genom avskräckande bilder från tyska sjukhus demonstrerade, hur man kan ådraga sig de farliga bacillerna och hur de härja i kroppen, fick man dessutom i texten veta, att man genom desinfektion av könsorganen kan undvika smittan. Men vari denna viktiga desinfektion består fick man inte veta. Lagen förbjuder en sådan upplysning som att t. ex. apoteken – åtminstone an del av dem – sitta inne med mycket enkla, praktiska och billiga medel. Först när man redan blivit smittad, när olyckan således redan inträffat, går det bra att erhålla upplysningar – men icke förr!

Å ena sidan har man en lag med hot om straffarbete upptill två år för den, som överför könssjukdom på annan person. Så ohyggliga äro dessa sjukdomar, och så skadliga anser man dem vara både för den enskilde och samhället. Men å andra sidan har man en lag, som nekar allmänheten kunskap om hur den skall skydda sig mot smittan! Säg mig, skulle icke detta faktum vara nog att överbevisa oss om nödvändigheten att få en sådan lag avskaffad? Sedan ha vi, just vad könssjukdomarna beträffar, en rent av fasansfull okunnighet bland den stora allmänheten. En okunnighet, som djupast bottnar i könslagarna.

Allt sedan år 1921 finns det ett förslag utarbetat till allmän folkskoleundervisning i frågan om könssjukdomarna. Förslaget går ut på, förutom att den sexuella hygienen skall ingå som ämne i folkskolornas läsplan, skall man också för offentliga medel anordna föreläsningar för vuxna i ämnet. Förslaget har utarbetats av särskilt sakkunniga , dels läkare, dels pedagoger. Det förelåg som sagt färdigt redan år 1921 och har sedan varit föremål för utredning av åtskilliga myndigheter och korporationer. Både medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen har i sak uttalat sig i överensstämmelse med de sakkunniga, vars förslag icke endast omfattar undervisning i könssjukdomar utan även upplysning om könslivets biologi och hygien över huvud taget. Och man väntar på läkarehåll, att man genom upplysningsverksamhet i denna riktning skall kunna förekomma mycken sjukdom och olycka och framför allt väcka ansvarskänslan hos människorna. Ja, en av de läkare, som varit med om att utarbeta denna undervisningsplan, d:r Alma Sundquist, framhöll till författaren av denna lilla broschyr, att genom denna upplysning skulle man en gång kunna nå dit, att könssjukdomarna blir lika sällsynta som exempelvis spetälskan är i våra dagar.

Men förslaget till undervisning har fått vila. Och det kommer att få vila, så länge vi icke sopa bort den skändliga preventivlagen, som kallar en sådan välsignelserik upplysningsverksamhet för brottslig och hotar den sakkunnige undervisaren ned straff. I skolorna fortsätter man att lära barnen sagor om att kvinnan skapats av mannens revben, att Jonas talade i valfiskens buk och Jesus förvandlade vatten till vin o. s. v. och sluter öronen för läkarevetenskapens krav om undervisning i sexuell hygien. Kunskap om den sexuella frågan överlåter man åt de unga att hämta i mörka trappuppgångar, ur smutslitteratur, hos ockrare och kvacksalvare av alla slag. Läkarnas undervisning erhålla de först – när de blivit smittade! Och ändå finnas de, som mena, att preventivlagen har ingen betydelse! Så stor är alltså okunnigheten – även bland dem, som mena sig vara mycket upplysta.

Könssjukdomarna i allmänhet ha under de senare åren sjunkit ganska mycket – ett glädjande förhållande, som dock tyvärr icke gäller 1927. Könssjukdomarnas tillbakagång ha skett tack vare dels den stigande upplysning som pressat sig fram trots lagen, dels den framåtskridande läkarevetenskapen. Men en av dessa sjukdomars ohyggligaste följdsjukdomar har tilltagit. Jag syftar här på paralysie générale. Detta är som bekant en viss sorts sinnessjukdom, vars grundsjukdom är syfilis. Enligt professor Bror Gadelius – överläkare sedan 25 år tillbaka vid Konradsberg – torde syfilisen ha ändrat karaktär och tar sig nu företrädesvis uttryck i sinnessjukdom. Men dessutom torde tidens eget väsen, de oroliga, rastlösa förhållandena, storstädernas surr, spänningen och brådskan överallt, den större hetsen o. s. v. , skapa särskilt gynnsamma förutsättningar för denna sinnesförlamning. Ty under vissa andra förhållanden åtföljes syfilis icke av paralysie générale i samma utsträckning som hos oss, säger professorn.

Enligt professor Bror Gadelius – överläkare sedan 25 år tillbaka vid Konradsberg – torde syfilisen ha ändrat karaktär och tar sig nu företrädesvis uttryck i sinnessjukdom.

Av denna sjukdom kunna vi således endast vänta oss en stegring med städernas tillväxt och det ständigt rastlösare stadslivet. Under dessa förhållanden är det icke att undra på att den österrikiske professor Wagner von Jaureggs experiment med inympning av malariabaciller som botemedel emot paralysie générale väckt ofantlig uppmärksamhet. Det har som bekant lyckats professor Wagner att med denna metod bota en ganska avsevärd procent av de sinnessjuka, som lider av paralysie générale. Metoden har med lovande resultat införts till andra länder, däribland även Sverge, och provas nu både i Uppsala och på Långbro. Och professor Wagner har erkänts som en sann mänsklighetens välgörare och som belöning erhållit året Nobelpris i medicin.

Men den sjukdom, som professor Wagners inympningsmetod tycks lova bot emot, skulle icke existera, och botemedlet, således även vara onödigt, om icke patienten först blivit nedsmittad med syfilis. Nedan man belönar den med nobelpriset, som lyckas bota en viss procent av dessa olyckliga, hotar man den läkare med straff, som vill lära friska människor att skydda sig mot att få denna sjukdom. Och de sakkunnigas förslag om allmän undervisning bland hela Sverges folk och då speciellt bland den uppväxande ungdomen till förebyggande av grundsjukdomen – syfilis – saboteras.

Detta är en strålande bild på hyckleriet och dualismen i den sexuella frågan! Men det är också en kraftig appel till alla sunt tänkande ansvarskännande människor att gå till storms emot könslagarna, vilka hålla mänskligheten i en medeltida okunnighet i dessa för hela vårt framåtskridande och för mänsklig lycka så viktiga frågor. Också ekonomiskt sett har frågan en helt säkert för de flesta oanad räckvidd. Professor Wagner upplyser i en intervju, att 1/4 till 1/3 av de sjuka i storstädernas sinnessjukhus äro sådana som erhållit sin hemska sjukdom genom syfilis. Här i Sverige ha vi f. n. omkring 18.000 sinnessjuka (33.787 sinnessjuka och sinnesslöa) av vilka omkring 3.000 vårdas å kommunala eller enskilda sjukhus, under det att de övriga 15.000 enligt professor Gadelius borde inrymmas å statens hospital. Dessa förfoga emellertid över allenast 10.000 platser, vadan alltså i runt tal 5.000 sinnessjuka sakna möjligheter till effektiv och i modern mening lämplig vård. För att i någon mån råda bot på detta skall man nu bygga ett nytt sinnessjukhus, utanför Stockholm, som – tomtomkostnaderna oberäknade – kalkylerats komma att kosta 14 miljoner. En stor summa, under tider då friska, starka människor duka under av brist på möjligheter att få sälja sin arbetskraft, och då man ständigt utvidgar området för nödhjälpsarbete med svältlöner för dem, som lyckats skaffa sig arbete. Anstalten kommer dock att rymma endast 1.590 sängplatser, och kommer inte att bli tillräckligt. Till dessa 14 miljoner i anläggningskostnader kommer sedan år efter år driftsomkostnaderna för denna väldiga vårdanstalt.

Men enligt professor Wagner skulle alltså åtminstone 1/4 av de 18.000 sinnessjuka ha erhållit sjukdomen genom syfilis. Och enligt doktor Sundqvist skulle så gott som alla könssjukdomar kunna avskaffas genom den rationella och förebyggande upplysningsverksamhet, vari de sakkunnigas förslag om skolundervisning är ett led, men som lagen nu förbjuder. Om sakkunnig upplysning lämnats, skulle det vara onödigt att bygga denna miljonanstalt, ty c:a 5.000 av Sverges olyckliga sinnessjuka skulle då ännu varit friska. 5.000 människor kunde varit räddade till ett verksamt liv utan för sinnessjukhusets dystra murar. 5.000 familjer kunde varit sparade för all den sorg, ängslan och förtvivlan som först syfilisen och sedan den efterföljande sinnessjukdomen försatt dem i – och den arbetande allmänheten kunde undgås att pumpas på 14 miljoner i anläggningsomkostnader till ett nytt sinnessjukhus och sluppit att sedan varje år kännas vid omkostnaderna för 5.000 sinnessjukas vård.

Vad den ekonomiska sidan av saken beträffar, så gäller det för övrigt icke endast de sinnessjuka utan även de sinnesslöa, av vilka Sverge ha ungefär lika många som sinnessjuka. Nu lär man dessa på särskilda uppfostringsanstalter, hur de skola kunna livnära sig själva. Det offentliga har upprättat skolor för dem, där de få lära sig fläta stolar, korgar o. s. v. för att de icke under hela sitt liv skola falla allmänheten till last. Och detta är ju väl och bra. Men tack vare könslagarna underlåter man att hjälpa dem med det vida viktigare – både ur ekonomisk och social synpunkt – nämligen att skydda sig emot att bliva upphov till nya sinnesslöa och sinnessjuka varelser. Därför få vi också bevittna sådana ohyggligheter som det av professor Alfred Petrén i egenskap av sakkunnig rörande ordnandet av vården av vanartade sinnesslöa år 1927 avgivna betänkandet bjuder oss. Genom en rundfråga till statens fattigvårdskonsulenter konstaterades däri, att trots möjligast noggrann bevakning föda sinnesslöa kvinnor, vilka internerats på olika ålderdomshem i brist på sinnesslöanstalter, ofta sinnesslöa barn till världen, som måste interneras eller utackorderas av kommunen. Ännu värre ställer det sig med sinnesslöa utanför anstalterna. I en kommun t. ex., där ålderdomshem saknades, funnos två sinnesslöa män och två sinnesslöa kvinnor, vilka avlade 11 barn, alla idioter. Av dessa ha åtta plats på sinnesslöanstalter. På en anstalt i ett annat distrikt finns en sinnnesslö moder med tre barn, på en annan en liknande med sju barn o. s. v. I em och samma fattiggård funnos för några år sedan ej mindre än 23 barn födda av sinnessjuka, sinnesslöa eller på annat sätt ärftligt belastade personer. Nästan alla barnen voro fysiskt eller psykiskt undermåliga.

“Nog kommer det att behövas sinnesslöanstalter”, är den slutsats som en av konsulenterna drager av de av honom anförda nedslående fakta. Professor Petrén föreslår även ökat utrymme för anstaltsvård. Nu är man i full gång med utredning av hur man på billigast möjliga sätt skall kunna skaffa större anstalter. Man talar om att iordningställa trängkårskasernerna i Sala och Örebro för detta ändamål och utgifterna härför skulle tillsammans gå på över 3 miljoner kr. Vid vardera anstalten beräknas platsantalet till 323. Endast anläggningskostnaden per plats går således upp till närmare 5.000 kronor. Härtill kommer inventarie och driftskostnader. Var och en av dessa sinnesslöa komma att kosta det allmänna avsevärda summor. Dessa två nya anstalter komma hastigt att fyllas. Nya miljoner måste tagas i anspråk för en ny anstalt på Balgön och för utvidgning av Örebroanstalten. Och utrymmet kommer ändå icke att räcka till, enligt de sakkunnigas utlåtande. Och på detta sätt få de friska och arbetande ett ständigt ökat utlägg allt eftersom de sinnessjukas och sinnesslöas antal växa.

Det finns nämligen en hel del människor som tro, att allt ont kan avskaffas med lagparagrafer.

Man har försökt att genom lagstiftningen reducera födelsesiffran beträffande de ärftligt belastade. Det finns nämligen en hel del människor som tro, att allt ont kan avskaffas med lagparagrafer. I äktenskapslagen av 1920 fastslås, att sinnessjuk eller sinnesslö icke får ingå äktenskap. Likaså människor behäftade med fallandesjuka, som härrör från övervägande inre orsaker, och vars avkomma vanligtvis blir sinnesslö eller sinnessjuk. Men vad hjälper lagar, som avse att hindra dessa vanlottade varelser att ingå äktenskap! De ovan anförda rapporterna från fattigvårdskonsulenterna tala härvidlag sitt tydliga språk. Få de icke föda barn inom äktenskapet, så föda de dem utanför. Och barnen bli lika ärftligt belastade i vilket fall som helst.

Nej, det är icke nya lagar, som behövas, utan ett nytt system. Varför ska man exempelvis lägga sten på börda för en stackars fallandesjuk och neka honom rätten att gifta sig, om det är någon som vill dela hans olyckliga lott och han känner detta som en lycka? Icke skadar han väl någon med det! Nej, felet är icke, att han gifter sig, utan det ansvarslösa ligger i, att han sätter ärftligt belastade barn till världen, antingen dessa födas inom eller utom äktenskapet. Detta kan vara farligt för samhället och måste förhindras. Men det sker icke genom lagar. Det sker genom sexuell upplysning, genom att praktisera de äktenskapliga rön, som härvidlag stå oss till buds. Således, i de fall, där detta är tillräckligt, måste man ge sakkunnig vägledning i frågan om effektiva preventiva medel – antingen till den sjuke själv om man anser det nog, eller till den andra parten i äktenskapet, eller till båda. Och i fall, där man inte kan påräkna någon ansvarskänsla, har man ju den utvägen att företaga en sterilisering. Skulle den preventiva metoden – där man valt denna utväg – någon gång visa sig ineffektiv, bör läkaren få rätt att företaga fosterfördrivning. Ty ingen tänkande människa kan väl förneka, att det så väl socialt som ekonomiskt är oförsvarligt att i blind gudadyrkan inför könslagarna låta sinnesslöa, sinnessjuka, fallandesjuka av ovan nämnda kategorier fortplanta sig. För mänsklighetens välgång och lycka är det av ondo att ett farligt arvsstoff får degenerera och förgifta kommande släkten i den utsträckning som fallet nu är. Men för att vi skola kunna uppnå ett sunt och starkt släkte är det nödvändigt, att vi icke endast sopa bort preventiv- utan även fosterfördrivningslagen.

Denna lag är liksom preventivlagen en typisk klasslag. Ett talande exempel härpå är följande iakttagelse som gjorts av den kände Stockholmsläkaren W. Gårdlund: En barnmorska hade blivit inkallad till ett så kallat preliminärt förhör, därför att hon starkt misstänktes för fosterfördrivning. Hon infann sig också, och då hon ej kunde förneka handlingens utförande och hotades med anmälan hos myndigheterna, framtog hon en anteckningsbok, som hon överlämnade med begäran, att man måtte granska densamma och därefter meddela, om anmälningshotet vidhölls. Boken utgjorde en namnförteckning på de kvinnor, som låtit sig behandlas av henne. Där förekommo namn på kvinnor i de högst stående sociala samhällskretsar, sådana namn, att barnmorskan kunde triumferande avlägsna sig utan fara för anmälan. Under samma månad blev barnmorskan Ingrid Josefina Andersson i Mölndal, som hjälpt olyckliga kvinnor ur arbetarklassen i deras förtvivlan – kvinnor vilka i många fall icke vetat, hur de skulle kunna livnära och fostra ett barn på ett ansvarsfullt sätt – dömd till 3 års straffarbete med 2 års på följd. Reflexionerna göra sig själva! Men de förplikta också arbetarklassen att sätta stopp för ett fortsättande av de klassdomar, som denna lag åstadkommer. Och det sker bäst och säkrast genom att undanröja själva lagen.

Nu förhåller det sig så med fosterfördrivningslagen på samma sätt som jag tidigare påpekat beträffande preventivlagen, att lagens egentliga syftemål: att omöjliggöra fosterfördrivning, icke alls uppnåtts. Ur den synpunkten har lagen ingen betydelse. Men därför få vi inte tro att det icke spelar någon roll, om lagen existerar. Långt därifrån. Särskilt för arbetarklassens kvinnor har denna lag så ödesdigra följder, att det vore en skam, ja en cynism utan dess like, om icke de organiserade arbetarna av båda könen reste sig till harmfull protest, när de blevo klara över, vilka lidanden denna lag åsamkar arbetarklassens kvinnor och mödrar.

Och vad blir resultatet: Att vi på B.B. ha massor av svåra infektionssjukdomar, som bryta ned kvinnornas hälsa för månader och i en avsevärd procent beröva dem livet…

Låt oss höra vad professor Forssner på Sverges största barnbördshus säger om denna sak: “Det beklagliga och farliga är, att fosterfördrivningslagen icke avhålla kvinnorna från att låta avbryta sina havandeskap. Men genom att läkarna f. n. icke kunna befatta sig med denna fråga, gå nödlidande mödrar till p området fullständigt inkompetenta fuskare, som ockrar ibland rent upprörande på de stackars kvinnornas nödläge. Och vad blir resultatet: Att vi på B.B. ha massor av svåra infektionssjukdomar, som bryta ned kvinnornas hälsa för månader och i en avsevärd procent beröva dem livet… Nog ligger det något upprörande i, att en utsläpad moder, som söker slippa föda ännu ett barn för att kunna sköta om dem, hon redan har, en moder, som således har en avsikt, som de flesta erkänna vara legitim, genom lagstiftningen drives hän att söka förverkliga denna sin avsikt på ett sätt, som rycker henne bort från barnen och hemmet… Den som har sett en massa utpinade kvinnor, som släpar till det yttersta för att hålla ihop hemmet och sörja för en ganska stor barnskara, ej sällan icke blott utan hjälp av mannen, utan t. o. m. trots mannen – nästan alltid är det frågan om hans superi– den kan icke undgå att erkänna, att ett nytt havandeskap med åtföljande förlossning och en nytillkommen baby i hemmet blir den droppe, som kommer bägaren att rinna över och förstöra hela det årslånga arbete för vilket hon slitit och strävat. Ingen skall tro, att jag här framhåller ett undantagsfall, säger professorn, tvärtom förekommer sådana fall jämt och ständigt. För oss på B.B. berättar kvinnorna mycket ofta öppenhjärtligt både sina levnadsomständigheter och de åtgärder de vidtagit, och dessa historier stämmer en icke till att sätta sig till doms med några stränga, allmängiltiga rättskrav…”

Så långt den erfarne, människovänlige läkaren. Men ni mina läsare – ni dömer kanske, eller hur? Eller skola också ni förstå att det är nöden och förtvivlan, som binda de flesta kvinnor att begå fosterfördrivning, trots alla de hemska följder som denna operation kan få, när den företages av en icke sakkunnig – trots straffhotet och trots smärtorna och risken för upptäckt! Fosterfördrivning är en operation. Och den borde icke få företagas av någon annan än den sakkunnige läkaren. Utförd av honom under samma hygieniska förhållanden som varje annan operation utföres, är den så gott som riskfri. Den kände tyske gynekologen, professor H. Hirschberg, skrev nyligen i en tysk tidsskrift följande om denna fråga: “Läkekonsten har för länge sedan nått så långt, att de tekniska ingrepp som äro nödvändiga för en fosterfördrivning kunna utföras på ett sätt, så att det inte behöver medföra någon fara för sundhet eller liv hos patienten, när dessa ingrepp företagas av tillräckligt skolade läkare – bäst av specialister och under betryggande hygieniska förhållanden. Givetvis kan även minsta kirurgiska operation någon gång få olyckliga följder. En viss fara för kvinnan innebär ju också varje havandeskap och barnafödelse. Risken vid en barnsäng kan ju aldrig helt upphävas. I jämförelse med de olycksfall, vilka förekomma vid havandeskapets naturliga förlopp, står faran vid konstlad avbrytning av havandeskapet dock långt tillbaka, Avbrytningen av havandeskapet har i praxis visat de gynsammaste resultaten i tredje månaden”.

Så liten risk skulle således en fosterfördrivning medföra, när den blev företagen så som den borde företagas: av den sakkunnige läkaren. Fosterfördrivningslagen nekar emellertid arbetarkvinnorna denna sakkunniga hjälp. Men de ekonomiska och sociala förhållandena tvingar i massor av fall kvinnan till att ta vilken risk som helst för att slippa sätta barn till världen, vilka hon ser sig ur stånd att fostra och livnära. Och när läkaren av lagen hotas med straff, om han hjälper henne, så försöker hon hjälpa sig själv eller få hjälp hos den icke sakkunnige. Liksom preventivlagen nekar läkaren att upplysa om medel mot att bli smittad av könssjukdomar, förrän det är för sent, förrän man är smittad, så tillåter fosterfördrivningslagen läkaren att hjälpa en kvinna med fosterfördrivning, först när hon fuskat sig fram på egen hand eller med icke sakkunnigas hjälp. När hon måhända redan genom sin okunnighet och särskilt sin bristande förståelse av hygienens (renlighetens) ofantliga betydelse vid en operation, fört bakterien direkt in i sitt eget blod och i många fall med döden för ögonen – då får läkaren lov att hjälpa. När olyckan redan skett således. När en tärande febersjukdom rasar i hennes kropp! När läkaren i vissa fall står fullständigt hjälplös! Då, men icke förr kan hon få den sakkunniga hjälpen.

På allmänna barnbördshuset i Stockholm har vi i genomsnitt de senaste åren 20 procent av patienterna (således 20 av varje hundratal patienter) blivit ditförda på grund av “missfall”. Och alla ha haft feber. Under tiden september 1920–april 1921 tillfrågades alla kvinnor som intogs för missfall på professor Ahlströms avdelning, och som vid ankomsten hade över 38 grader, om de låtit framkalla missfallet. Man lovade dem skydd av läkarens tystnadsplikt, och de erkände alla, att ha framkallat eller låtit framkalla missfallet. Av de 107 kvinnor det gäller, voro 57 ogifta och 50 gifta. Dessa siffror tala sitt tydliga språk. Lagen kan inte hindra fosterfördrivning.

Dessa siffror tala sitt tydliga språk. Lagen kan inte hindra fosterfördrivning.

Statistiken har också något att berätta om följderna av fosterfördrivningar, vilka företagas av icke sakkunniga. En tabell i Allmänna Barnbördshusets årsberättelse för 1913–1924, utgiven av professor Forssner och Per Wetterdahl, talar om “den betydande stegringen av de vid ankomsten infekterade fallen: 20 procent 1913 mot 48 procent 1924. Av de 1.709 infekterade aborterna fick 175 svåra septiska komplikationer och 52 kvinnor avledo”. Ser man detta mot bakgrunden av den tyske professor Hirschbergs uttalande om hur liten risk det finns för komplikationer, när en sakkunnig får denna operation om hand, måste man uppröras över det elände fosterfördrivningslagen åstadkommit och åstadkommer så gott som varje dag. Fosterfördrivningslagen har således drivit 52 av 1.709 förtvivlade kvinnor direkt i döden, medan 175 ha fått svåra underlivslidanden och alla de 1.700 kvinnorna legat med feberns hektiska rosor på kinderna, badande i ångestens svett, lidande, kämpande, ett rov för en outsägbar förtvivlan.

Och dock ger Allmänna Barnbördshusets statistik endast mycket ofullständiga uppgifter över alla de kvinnor, som sett sig nödsakade att sätta livet på spel genom att företaga en operation på sig själva. Ja, om vi hade statistik från varje barnbördshus i landet, skulle den endast berätta om en bråkdel av de s. k. kriminella aborterna. Ty det är ju endast de fall, som medföra den ödesdigra febern, som komma till läkarnas kännedom – och icke ens alla dessa. Alla de fall, som “gå bra” få ju offentligheten ingen kännedom om, och icke läkaren heller. Men alla, alla dessa tiotusentals kvinnor ha dock genomgått alla helvetets kval, innan de vågade sig på operationen. Alla ha de haft sina ångestfulla nätter, innan de vetat om de “lyckats”. De ha farit upp ur sängen i vild förfäran, när de i sin nervositet trott sig ha fått feber, och formligen känt dödens andedräkt vid huvudkudden. Vilka uppskakande dagar ha de inte fått genomgå, när de fått veta, att den som hjälpt dem kommit i förhör, och att turen måhända kommer till dem i morgon… Många av dem ha också släpats fram inför domstolarna. Vid en sådan rättegång svimmade flera av de stackars arbetarkvinnorna och måste ha nervstärkande medel för att kunna stå ut med rättegångsförhandlingarna…

Ack, ja fosterfördrivningslagens spår äro fyllda av nöd, förtvivlan, sorg och bittra, ack så bittra tårar! Och nog tro vi advokat Branting , när han framhåller, att han icke haft något sådant fall inom sin praktik, som icke varit upprörande. Men – ja förlåt – vi tro också advokat von Melsted när han under den pressdiskussion som pågick vid könslagarnas behandling i riksdagen våren 1927 framhöll, att “om av naturens ordning männen kunnat föda barn, hade vi redan långt före detta som en självklar sak hävdat, att vi naturligtvis ville själva bestämma om vi skulle vara med om saken”. Könslagarna äro icke endast typiska klasslagar, de äro också typiska könslagar, lagar stiftade av överklassens män mot underklassens kvinnor! Må nu arbetarklassens män rycka upp sig att samman med dess kvinnor resa en storm av protester mot dessa barbariska lagar!

Som bekant var såväl preventiv. som fosterfördrivningslagen uppe till behandling vid 1927 års riksdag. De två arbetarpartierna i riksdagen framlade var sin motion i saken, gående ut på dels att slopa, dels ändra preventivlagen och dels krav på utredning om, under vilka villkor i företagande av abort må vara tillåtet samt föreläggande för riksdagen av förslag till sådan lagstiftning och sådan ändringar i strafflagen som detta skulle nödvändiggöra. Resultatet blev, att andra kammaren biföll, men första kammaren avslog båda motionerna. Hycklarna talade som vanligt om att bifall till förslagen skulle leda till ökad ansvarslöshet, och att vi icke få förgripa oss på naturen. Ja, man drog sig icke för att tala om, att med en sådan barnbegränsning skulle vår plats komma att fyllas av folk, som icke ha samma möjligheter till att bära upp västerlandets kultur. Men det mest vägande argumentet från de samhällsbevarandes sida var detta: att motionernas godtagande och då framför allt straffrihet vid fosterfördrivning utöver när det gäller att rädda kvinnans liv, var stridande emot det allmänna rättsmedvetandet. Man ville således icke ens med giva, att en kvinna, som våldtagits skulle ha rätt att få läkares hjälp till fosterfördrivning, eller att fosterfördrivning borde få vidtagas, när man kan antaga att det blivande barnet skulle bliva abnormt o. s. v. Nej, det är sedligare och mera ansvarsfullt att fylla sinnessjukhus och sinnesslöanstalter i hur stor utsträckning som helst!

Ett lysande undantag i kälkborgarnas förvirrade moralbetraktelser utgjorde läkarnas inlägg. Redan förra gången när preventivlagen behandlades i riksdagen, petionerade 80 svenska läkare om ändringar i denna lag. Och under de senaste riksdagsdebatten slungade professor Israel Holmgren i första kammaren följande sanning i ansiktet på motståndarna: Numera är det en mycket vanlig uppfattnings hos kvinnor, icke minst hos de moraliskt och intellektuellt högst stående, att det är deras ensak, om de vilja avbryta ett havandeskap. Förr betraktade man detta som mord under särskilt vidriga omständigheter. Men detta betraktelsesätt kan icke tillerkännas riktighet, när det gäller något, som sker på ett tidigt stadium, innan det ännu kan vara tal om, att någon mänsklig varelse existerar. Och doktor H. Petrén konstaterade än en gång att preventivlagen lägger hinder för läkarnas upplysningsverksamhet beträffande könssjukdomarna. Han upplyste om, att specialisterna på könssjukdomarnas område för något år sedan beslutat utgiva en flygskrift angående dessa sjukdomar. I detta flygblad ämnade man också hänvisa till preventivmedel såsom ett skydd mot könssjukdomar. Flygbladet insändes till medicinalstyrelsen, men dess juridiska expert framhöll att denna passus icke kunde medtagas i flygbladet. Det var straffbart! Men sakkunnigheten talade i riksdagen för döva öron. Man ville icke förstå, alltså kunde man icke förstå. Och man gömde sig bakom det “allmänna rättsmedvetandet” breda rygg och åberopade detta som skydd för sitt fällande beslut.

Mina läsare! Det allmänna rättsmedvetandet, det är du och jag. Och vi ha därför ett stort ansvar. Må vi lära sedlighetshycklarna i riksdagen, att det svenska rättsmedvetandet icke är så genomruttet, som de tro. Må vi lära dem, att grunden för en verklig sedlighet måste byggas på frihet, upplysning och självansvar och icke på barbariska medeltida lagparagrafer. I dag , medan du läser detta, ligger massor av tärda arbetarkvinnor med feberrosor på kinderna runt om p Sverges barnbördshus som offer för dessa lagar. När de flyttats till kyrkogården eller, med livet i behåll men trötta till döds, återvända tillbaka till sina försummade hem och en utsliten, förtvivlad kanske arbetslös make, är det endast för att ge plats åt sina olyckssystrar – åt din mor, din syster, din fästmö, din dotter kanske, som nu skall kämpa samma förtvivlande kamp med döde, som de själva utkämpat…

På könssjukhusen ligga ungdomar av båda könen, brutna hjälplösa, berövade kraft, glädje och lyckomöjligheten för åratal, ja ibland för livet.

På könssjukhusen ligga ungdomar av båda könen, brutna hjälplösa, berövade kraft, glädje och lyckomöjligheten för åratal, ja ibland för livet. Det ligger också småbarn där. Kvidande små varelser, som fått könssjukdom i gåva av sina föräldrar. Barn, som förlorat synen på grund av föräldrarnas okunnighet och därav följande vårdslöshet…

Där sitter människor i fängelset, i djupa, grå, tröstlösa celler, människor som du och jag, med känslor som du och jag, med livshunger som vi, med längtan efter sol och lycka som vi. Nu försmäkta de i detta evigt gråa, glädjelösa, själsmarterande, kvävande, isande famntag. Det är kvinnor och män ur arbetarklassen, som försökt hjälpa sina förtvivlade medmänniskor. det är unga flickor, som icke vågat hjälpa sig själva och icke kunnat få någon annans hjälp – och så togo dr det lilla barnets liv, när de icke kunde göra sig av med en nagelstor slemklump. Att förebygga olyckan hade de aldrig lärt – varken de, eller de män, som voro med om att taga ut livets rätt, att leva så efter naturen, som riksdagshycklarna predika att människorna skola leva, men utan att ge anvisning på, varifrån människorna skola få mat och existensmöjligheter och ett litet bo att mottaga det nyfödda människobarnet…

Runt om i våra sinnessjukhus och ålderdomshem, på fattiggårdar och på privata vårdanstalter sitta tusentals olyckliga människor, mot vilka det varit ett brott att ge livet. de äro själsligt och fysiskt defekta, helt eller halvt idioter. De flesta av dem äro också belastade med ett abnormt starkt driftsliv, som driver dem att trots alla hinder och givetvis fullständigt utan ansvarskänsla sätta det ena olyckliga barnet efter det andra till världen, barn, vilka sedan återigen i sin tur skola befolka sinnessjukhus, vårdanstalter eller fängelser…

Läkarevetenskapen lär oss, att massor av dessa olyckliga äro könslagarnas offer. Ja, att de allra flesta av dem skulle varit antingen ofödda eller sunda och fria människor, om icke könslagarna undanhållit människorna den sakkunniga hjälpen i deras sexuella liv. Säg – skola vi fortsätta att i slöhet och resignation finna oss i dessa lagar? Skola vi fortsätta att låta de maktägande handskas på detta sätt med människoliv och människolycka? Eller skola vi resa oss och i moralens och den verkliga sedlighetens namn kräva lagarnas ersättande med sakkunnig upplysning och hjälp i sexuella frågor? Må arbetarklassen äntligen vakna, lära känna sitt ansvar härvidlag! Må vi samfällt inom alla arbetarorganisationer höja det allmänna rättsmedvetandets tordönsröst till en målmedveten, seg, ihållande hela klassen omfattande protest emot könslagarna – en protest, som framtvingar en ändring. Här hjälper det icke att endast känna medömkan med lagens olyckliga offer, med de utpinade arbetarhustrurna, med de undernärda barnen, med de ärftligt belastade, med lidande könssjuka , med dem som tack vare könslagarna fötts utan själens ljus eller förlorat synens underbara gåva. Här hjälper det icke att sucka och i stillhet gråta en tår. Det hjälper icke heller att förbanna lagarna och lagmakarna och knyta händerna i byxfickorna. Här måste handlas! Fram till en proteststorm, en utomparlamentarisk aktion emot dessa torterande lagar. Väck frågan på nästa möte i din organisation. Antag protester! Säg ifrån hur det allmänna rättsmedvetandet ser på denna fråga. Sätt himmel och jord i uppror för att få sopat bort de omänskliga paragraferna. Det är din energi och din direkta aktion det hänger på. Nu vet du, vad dessa lagar åstadkomma. Då har du också ett ansvar.

Protester från organisationer, från enskilda eller offentliga möten kunna insändas till: Ungsocialistiska förbundet, Ölandsgatan 48, Stockholm 4, där de samlas för att vid lämpligt tillfälle överlämnas som ett uttryck för det allmänna rättsmedvetandet.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Jacqueline Castillo Pena Colombia
Frågorna är fortfarande många 18 år efter att Jacqueline Castillo Peñas bror och tusentals andra unga män kidnappades av militären och försvann. Foto: Emma Milder

Tusentals unga män försvann spårlöst

I snart två decennier har Jacqueline Castillo Peña kämpat mot den omfattande straffriheten i skuggan av de tusentals utomrättsliga avrättningar av oskyldiga unga män i Colombia. Nu prisas hon av Svenska kyrkan och biståndsorganisationen Diakonia för sitt outtröttliga arbete i ett land där människorättsförsvarare ständigt lever i fara. Arbetaren mötte henne under sitt första Sverigebesök.

– Min bror Jaime försvann den 10 augusti 2008. Två dagar senare hittades en kropp vi fortfarande tror är hans, utklädd till gerillasoldat långt hemifrån.

Jacqueline Castillo Peña sitter i ett mörkt mötesrum inne på den svenska biståndsorganisationen Diakonias huvudkontor i södra Stockholm. Det har snart gått 20 år sedan dagen som förändrade hennes liv för alltid och som kom att kasta in Colombia i en av landets största politiska skandaler någonsin. Det som i folkmun fortfarande kallas false positives, falska positiva resultat, och som skakade om en region redan full av våldsamma konflikter.

Nu är hon i Sverige för för att ta emot Svenska kyrkan och Diakonias prestigefyllda pris som årets försvarare av mänskliga rättigheter.

Jacqueline Castillo Pena från den colombianska organisationen MAFAPO

Jacqueline Castillo Peña. Foto: Johan Apel Röstlund

Tusentals unga män försvann spårlöst

Det är 2008 och den hårdföre högerpresidenten Álvaro Uribe har styrt Colombia i sex år. Sedan han vann valet valet 2002 som det konservativa partiets kandidat har han tillsammans med sin högerregering drivit en kompromisslös kamp mot vänstergerillan FARC. 

Det blodiga inbördeskriget har plågat civilbefolkningen i nästan 40 år. Hundratusentals människor har dödats och miljontals befinner sig på flykt. Byar har tömts på sina invånare. Kidnappningar och tortyr är vardagsmat. Korruptionen utbredd och våldet brutalt. Gerillagrupper, landets armé, mäktiga drogkarteller och högerstyrda paramilitära grupper med smutsiga kopplingar till regeringen begår alla fasansfulla övergrepp.

Plötsligt börjar tusentals unga män spårlöst försvinna från sina hem. Kropparna hittas kort senare. Skjutna och förklädda i gröna gerillauniformer. Jacqueline Castillo Peña bror var en av de som försvann.

– Jag såg på nyheterna om kropparna. Men det slog mig aldrig då att Jaime kunde vara en av dem. Han var ju ingen gerillaman.

Sakta börjar saker klarna och skandalen är ett faktum. Genom ett bonussystem sanktionerat av Uribe-regeringen visar det sig att militären belönats med extrapengar, befordringar och andra förmåner ju fler gerillasoldater som dödats.

Fler än 6000 unga män, ofta från fattiga och utsatta områden, har förts bort och avrättats. 

42-åriga Jaime Castillo Peña var alltså en av dem som försvann. Fortfarande idag, 18 år senare, utreder myndigheterna om en av de uppgrävda kropparna är hans.

– Min bror var inte med i någon gerilla. Och när det gick upp för mig att militären, som finns till för att skydda oss, så systematiskt dödat civila colombianer…

Jacqueline Castillo Peñas tystnar och skakar på huvudet. Tillsammans med andra anhöriga till de oskyldiga offren startade hon organisationen Fundación Madres de los false positives de Soacha y Bogotá, MAFAPO. 

False positives Colombia
Anhöriga till två av de tusentals oskyldiga unga män som fördes bort och avrättades av militären. Foto: Fernando Vergara/TT

De har sedan dess kämpat för att de skyldiga till avrättningarna skall ställas till svars. 

– Vi vill rentvå våra familjemedlemmar. Idag vet vi att det här var statens politik. Men vem gav militären order och var avrättningarna ett sätt för militären ett att visa upp positiva resultat i kamp mot gerillorna för att få fortsatta bidrag från USA?

”Det finns många högt uppsatta som vill tysta oss”

Fallet med false positives satte än en gång strålkastarljuset på Colombia som ett land med djup korruption och omfattande straffrihet. Men också ett samhälle där alla som ifrågasätter makten och kämpar för mänskliga rättigheter svävar i direkt livsfara. 

MAFAPOs kamp smutskastades av Álvaro Uribe och Jacqueline Castillo Peña beskriver hur hon upprepade gånger utsatts för allvarliga hot. Att vara ansiktet utåt för en organisation som kämpar mot militären är förenat med stora risker.

Alvaro Uribe Colombia
Álvaro Uribe förde en en kompromisslös och våldsam kamp mot Colombias vänstergerillor. Foto: William Fernando Martinez/TT

– Bara det enkla faktum att vår organisation syns och hörs, att vi uppmärksammar vad som hände, gör att vi hotas. Det finns många högt uppsatta som vill tysta oss.

Därför, förklarar hon, är priset hon nu tilldelats viktigt. Uppmärksamheten och omvärldens ögon kan innebära ökad trygghet.

– Vi måste fortsätta kämpa och trots att det gått tio år sedan fredsavtalet mellan staten och FARC är Colombia inte ett land som uppnått total fred. Vi vill att det som hände utreds och att de ansvariga ställs till svars och då behövs internationellt stöd.

False Positives Colombia
En av många minnesmanifestationer över de döda. Foto: Fernando Vergara/TT

På söndag den 21 juni avgörs presidentvalet i Colombia. I den första valomgången segrade högerpopulisten och den konservativa advokaten Abelardo de la Espriella. Men resultatet ifrågasattes snabbt av den sittande vänsterpresidenten Gustavo Petro.

Våldsam valrörelse i Colombia 2026
Årets valrörelse har varit våldsam och flera personer har dödats i det politiska våldet som återigen blossat upp. Foto: Santiago Saldarriaga/TT

Nu väntas alltså en sista omgång innan det står klart om landet övergår till högerstyre igen. Valrörelsen har skakats av våldsamheter och politiska mord och Jacqueline Castillo Peña hoppas att vänstersidans Iván Cepeda segrar.

Ivan Cepeda, presidentkandidat Colombia
Många unga colombianer hoppas att vänsterkandidaten Iván Cepeda segrar i valet. Foto: Fernando Vergara/TT

– Vi vill fortsätta förändringsarbetet som den här regeringen inlett. Och precis som oss kommer Cepeda från folket. Han känner till vår kamp och vår smärta. Vinner däremot Abelardo de la Espriella är oron stor att inga kommer ställas till svars för det som hände. Men även om de skulle dömas för sina brott kommer vi aldrig få våra döda tillbaka. Därför är det viktigaste att sanningen kommer fram och att vi tillsammans kan bygga en bättre framtid för landets ungdomar där det som hände aldrig upprepas. Det är faktiskt viktigare än att de som begick brotten straffas.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Arbetarens och Tidskriften Klass chefredaktörer Amalthea Frantz och Beata Hansson. Foto: Joel Kellgren

Mer plats för berättelser underifrån

Arbetarens prenumeranter kommer framöver få ta del av noveller från Tidskriften Klass, som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare.

– Det skönlitterära har i stort sett försvunnit från kultursidorna, Arbetaren inräknad. Går man längre tillbaka har vi en stolt historia av att publicera unga lovande arbetarförfattare, så för oss innebär det här samarbetet en möjlighet att återigen plocka upp just det, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren apropå det nya samarbetet med Tidskriften Klass. 

– Klass publicerar så många bra noveller, och att låta fler ta del av deras rika material känns otroligt viktigt, fortsätter hon.

Mer plats för berättelser underifrån – det är syftet med Arbetarens nya samarbete med Tidskriften Klass. Samtidigt som skönlitteraturen ges mindre utrymme i offentligheten är det fler som skriver, och behovet av arbetarperspektiv är stort.

Ömsesidig injektion med energi

– Två redaktioner når ut till fler än vad en gör, och tillsammans ska vi se till att fler kan ta del av samtida arbetarlitteratur. Det blir en ömsesidig injektion med energi, säger Beata Hansson, chefredaktör på Tidskriften Klass. 

Samarbetet innebär att Arbetaren kvartalsvis kommer att publicera noveller och dikter från Föreningen Arbetarskrivare, som ger ut Tidskriften Klass. Först ut är novellen Skyddsökande av Karim Taghana, lärare och översättare från svenska till kurdiska.

Den som tycker om novellen får hålla utkik, ryktet säger att Taghana i detta nu arbetar på sin debutroman. 

Publicerad
6 days sedan

Stefan, 70 i Örebro: ”Egoismen är farlig”

Här kommer en liten tillbakablick till tidigare i våras, när Greta och jag gick omkring i centrala Örebro för att träffa väljare. Det första som hände var att vi stötte på lokala representanter för Moderaterna, som stod och bjöd på kaffe på gågatan – och delade ut smörknivar som give aways. 

“Framtiden börjar vid frukostbordet”, stod det på dem.

Vi gick fram och pratade med dem en stund. Högsta prioritet för deras del inför valet var bland annat framkomlighetsfrågor i staden, berättade de. Det var viktigt med cykelvägar och bussar men “bilen har också sin plats” och därför behövdes fler parkeringsplatser.

Det här mötet ägde rum i mars, just efter att Iran hade svarat på Israels och USA:s folkrättsvidriga bombningar av landet genom att attackera andra länder i Mellanöstern. En av representanterna, som inte ville vara med på bild, berättade att “man förstås är medveten om alla krig och allting som händer i världen just nu” och förklarade sedan hur hen själv var berörd:

– Mina föräldrar är fast i Malaysia. De skulle flyga hem via Dubai men flygen går inte.

Vi talade om röda linjer. Har ni några sådana i ert politiska engagemang? Bara en av representanterna hade ett tydligt svar: Hon hade två pappor, berättade hon. Så HBTQI-frågorna var avgörande för henne.

Ingen tyckte att det egna partiet hade passerat några röda linjer dittills.

Vi tackade för samtalet och hann bara en kort bit innan vi passerade en ICA-butik och blev stoppade av en man som presenterade sig som Stefan. Han var 70 år och särskilt intresserad av miljö och klimat, berättade han. Han ställde upp på en intervju men ville inte vara med på bild.

Greta frågade:

 Vad är dina spontana tankar kring inför valrörelsen nu, det politiska läget i Sverige?

Ja, eftersom jag står med dig då… Jag är ju väldigt intresserad av det här med klimatet och sånt. Det är ju något som man ser ut att nedvärdera fullständigt på alla plan. Om man lyssnar på till exempel Johan Rockström eller andra så är det rätt uppenbart vad som sker, sa Stefan.

– Jag är inte jätteengagerad. Men för mig är det viktigt. Jag har barn… Vi kan göra vårt. Alla har ett ansvar. 

Egoismen är ett stort problem, både i politiken och i samhället i stort, menade Stefan.

– Alla tänker på sig, ingen tänker på mig… Det är lite oroande, tycker jag. Det är pengar och pengar och pengar och makt. 

Ser du några ljusglimtar, något hopp någonstans? 

– Ja, det är ju oss, det är vi människor som måste göra någonting. Det finns många som gör. Jag tror ju på människan generellt. Politiken, jag vet inte.

Har du varit engagerad politiskt?

– Nej, inte alls. 

Finns det någon särskild anledning till varför? 

– Nej, det har nog bara inte blivit så. Jag är intresserad, men jag har inte haft någon anledning att… Det har inte blivit av. 

Men om dina vänner sa: “Nu går vi på en demonstration”, så skulle du ha följt med…? 

– Det skulle jag kunna göra och det har jag gjort. Gått i demonstrationer. Men sen att engagera sig politiskt i en kommun eller något sånt där. Om det var så du tänkte… 

Att engagera sig politiskt behöver inte vara att man är i politiska partier eller direkt i politiken.

– Nej, det vet jag. Men jag trodde det var så du menade, sa Stefan.

– Men nog går jag ju och talar om vad jag tycker och skriver vad jag tycker, det gör jag. 

Ja, och det kanske på något sätt är mer värt… 

– Det är väl kanske det som jag jag menar med att människorna… Att man en och en kan påverka.

En reflektion från mig (det är Alexandra som skriver): 

Det här är något som har återkommit i våra intervjuer. Inställningen till politiskt engagemang. Vid sidan av den mycket frekventa kommentaren “jag kan inget om politik” eller “jag är inte insatt” så är det också många som spontant ser på politiskt engagemang som att det per definition innebär att vara partipolitiskt aktiv. På samma sätt verkar många se demokrati som något som man ägnar sig åt vart fjärde år, i samband med allmänna val.

Samtidigt vet vi ju från historien att i princip alla stora samhällsomvandlingar har krävt andra former av demokratiskt engagemang. Ofta i form av civil olydnad. 

För några år sedan stod jag på en motorväg tillsammans med aktivister från Återställ våtmarker. Jag gjorde ett större reportage om dem för Dagens Nyheters Lördagsmagasin och i artikeln intervjuade jag Stellan Vinthagen, professor i fredligt motstånd vid University of Massachusetts Amherst. Han kallade sig ”aktivistforskare” och var själv aktivist men inte i de rörelser han forskade på.

– Jag skulle vilja hävda att nästan varenda fri- och rättighet vi har i den svenska grundlagen är kopplad till historiska folkrörelsers arbete. Man har inte kallat det civil olydnad, men man har utmanat lagar och huvudsakligen fredligt och öppet brutit mot dem. Och sen har makten anpassat sig till detta efterhand – för att undvika någon form av social revolt eller revolution rentav, sa han till mig då.

En utmaning, trodde Stefan utanför ICA i Örebro, är att människor har så lite tid över i sin vardag. Det blir svårt att hinna med motståndet.

– Folk känns så upptagna med sitt. Det är mycket jobb, det ska tjänas pengar och man ska ha det ena och det andra. 

I valet kommer det bli något av partierna han röstat på tidigare, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet, sa han. Men ännu hade han inte bestämt sig. Och det är svårt att känna att det spelar så jättestor roll – det finns ju ingen riktig opposition, menade Stefan.

Den här diskussionen, att inget parti har en politik som svarar mot de massiva utmaningarna vi står inför, har för övrigt just lyfts av SVT, som berättar om Arbetarens satsning och den här bloggen i samband med en intervju med MP:s Amanda Lind.

Sista frågan från Greta till Stefan i Örebro:

Finns det något som skulle kunna få dig att bli mer engagerad?

– Jag har själv en allvarlig sjukdom. Så jag mår inte alltid så bra och har varken ork eller energi. Men övergripande tror jag att det som behövs är starka ledare som kan motivera andra att vara med i kampen, sa han.

Det var allt från Örebro för denna gång. En annan sak: 

Några som inte ger sig är alla människor som kämpar för att Bella Aksoy ska få stanna i Sverige. Efter demonstrationen på förvaret för ett par veckor sedan (som jag skrev om här) har det hållits en massa demonstrationer till stöd för henne och det har skrivits väldigt mycket om hennes fall – både i tidningar och på sociala medier. På savebella.org har över 8 600 personer skrivit på ett upprop.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Malin Sjöberg Högrell och Simona Mohamsson, Liberalerna
Partiprofilen Malin Sjöberg Högrell bildar ett nytt parti där hon hoppas ta besvikna liberala röster från Simona Mohamsson. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Magnus Lejhall/TT

Krisen i Liberalerna: Avhoppare bildar nytt


Krisen i Liberalerna fortsätter att växa. Under måndagen meddelade en tung avhoppare att hon bildar ett nytt parti för att locka Sveriges mittenväljare: Liberalt Initiativ – Folkpartisterna.

Med opinionssiffror under folkölsnivå och med rekordlågt förtroende för partiledare Simona Mohamsson kommer nu nästa smäll för Liberalerna. 

Malin Sjöberg Högrell, tidigare ordförande i Liberalernas kvinnoförbund och regionråd i Uppsala har bestämt sig för att starta ett nytt parti. Det här i spåren av att partiets kontroversiella beslut tidigare i våras där de bestämde sig för att släppa in Sverigedemokraterna i en kommande regering vid valseger för Tidöblocket.

– Vi startade det här partiet för att det finns ett vakuum i svensk politik. Det finns inte ett riktigt mittenalternativ, säger Malin Sjöberg Högrell i en intervju med Sveriges Radio.

Akut läge enligt experter

Simona Mohamsson och partiledningens svängning i SD-frågan gav inte det ökade väljarstöd som Liberalerna hoppats på. Åtminstone inte sett till opinionen. Partiet ligger gång på gång långt under riksdagsspärren i de opinionsmätningar som kommer och läget beskrivs av allt fler politiska experter som akut ju närmare valet i september vi kommer.

I Statistiska centralbyråns stora partisympatiundersökning för maj 2026 hamnade Liberalerna på katastrofsiffran 2,5 procent vilket innebär att de skulle åka ur riksdagen om det vore val i dag.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Svt satsning Nick Alinia Vera Oredsson invandrare för svenskar
Nyheter från TJ möter upp Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Television, för att prata om public service-företagets nyförvärv. Foto: Jessica Gow/TT, Christine Olsson/TT, Ulf Palm/TT

Vera Oredsson klar för SVT:s nya humor­satsning

SVT fortsätter sitt arbete med djärva nyförvärv. I den nya humorprogramserien Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, gör en pigg pensionär tillika invandrare premiär som tv-ankare: Vera Oredsson, 98 år, veterannazist.

– Jag skulle rensa i rabatten där hemma, det var ett sånt elände. Så frös jag plötsligt till och blev stående där på knä med skoffelhackan och utbrast: ”Men hur gjooooorde han? Ingen kunde rensa upp som doktor Goebbels, han fick hela Berlin rensat på bara ett par dagar, men hur gjorde han egentligen? Nu skulle man ha behövt hans nypor!”

De två panelisterna bredvid Vera Oredsson (oberoende nazist, 98 år) i studion kiknar av skratt och andfådda garv hörs från den castade publiken.

– Jag älskar dig, Vera! Jag älskar när en invandrare törs tänka utanför boxen och vara kritisk även mot icke-svenskar, hörs en av medpanelisterna frusta mellan skrattparoxysmerna.

SVT:s nya oberoende, nazisatsning: ”Nu vänder det”

Med det tar klippet slut. Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Televisions, SVT, nya humorprogramserie Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, klickar av mobilen och stoppar den belåtet i byxfickan. TJ och han har stämt träff på parkeringen utanför SVT:s högkvarter på Oxenstiernsgatan 34 i Stockholm.

– Nu vänder det, säger Lind Mickegren, och fortsätter:

– Äntligen har vi hittat nyckeln till hur vi både kan tilltala pensionärerna, vår publikstomme, och nå ut med delbart content som vår nya ungdomsgeneration älskar, samtidigt som vi kan punktera anklagelserna om vänstervridning en gång för alla. Och äntligen en invandrare som kan gå hem i breda lager, låt vara att hon kom hit redan 1945!

SVT har varit under hård press under de senaste åren. Enorma summor måste sparas inom programproduktionen till följd av sviktande kostnadskompensation från Tidöpartierna – massor av tjänster måste bort. Samtidigt fortsätter debattörer som Aron Flams och Jens Gam-Man att elda på de högerradikala kadrerna i kraven att public service helt ska läggas ner. SVT har försökt ta sitt ansvar genom att ta in såväl Flams och Gam-Man som den härligt spjuveraktige högerpopulisten Ching Frack som medverkande i diverse program, men konstigt nog har det inte fungerat – hetsen från höger mot public service-företaget har fortsatt med oförminskad styrka.

Vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia till SVT

SVT såg sig till slut nödgade att överraska kritikerna med en så kallad brutalblidkning och plocka in vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia för att skoja och rasa i studion, men då blev det förargligt nog också tjafs.

Nu räknar man med att kritiken ebbat ut, men om det ändå skulle höras skeptiska röster har Lind Mickegren svar på tal:

– Det är en helt rimlig public service-hållning att vilja upprätthålla åsiktsmångfald. Det finns bevisligen invandrare som är nazister, det är Vera själv ett levande bevis på. Ska inte de få representeras? Varför skulle de inte kunna synas i public service? frågar Lind Mickegren retoriskt, med formuleringar som är närmast identiska med svaren till ETC när det stormade runt Al Nickinia som programmedverkande.

– Det finns inget som blir så älskat som när pensionärer kan bjuda på sig själva, säger Lind Mickegren.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Joe Hill, Gävle
Så här kan målningen av Gävles största kändis, enligt Svt, komma att se ut. Joe Hill emigrerade till USA i början av 1900-talet och blev där en mycket känd agitator för facket IWW, innan han avrättades. Foto: Skärmdump Svt och Johan Apel Röstlund

Joe Hill hyllas i Gävle med jättelik muralmålning

Joe Hills ikoniska ansikte som gigantisk muralmålning? Det kan snart bli verklighet i hans gamla hemstad Gävle. 

Det är Svt Gävleborg som nu rapporterar att Joe Hill Visitor Center i centrala Gävle kontaktat det kommunala bostadsbolaget Gavlegårdarna som gett sitt godkännande till en jättelik målning på en av sina fasader.

– Han var den första personen som använde musik, och nådde ut brett, för att förbättra samhället till det bättre. Och han fortsätter att inspirera människor än i dag – mer än hundra år senare. Jag tycker det är jäkligt häftigt.

Det säger Lasse Nivér på Joe Hill Visitor Center till Svt.

Drar turister till Gävle

Nu återstår endast att söka bygglov samt finansiering. Förhoppningen är att målningen kommer att uppföras på en av fasaderna intill det hus där Joe Hill, då Joel Hägglund, föddes uppe på Söder i Gävle 1879.

Varje år kommer många utländska turister till Gävle för att besöka Joe Hill-gården, som ägs och drivs av SAC Syndikalisterna och Joe Hill-sällskapet. Dessutom öppnades för bara två år sedan Joe Hill Visitor Center i det gamla fängelsemuseet i Gävle som ett komplement. Staden arrangerar även stadsvandringar i den världskända fackliga aktivistens och protestsångarens fotspår.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan

Protest utanför förvaret: ”Free Bella!”

I april träffade jag (Alexandra) Bella Demhat Aksoy, 35. Vi satt i soffan i lägenheten som hon gömde sig i, livrädd för att skickas till hemlandet Turkiet. Jag såg mig över axeln hela vägen dit och hem, precis som hon berättade att hon gjorde på kvällarna när hon och maken Emil ibland smög sig ut efter mörkrets inbrott för att ta en kort promenad. Få lite luft.

Demonstranter med skyltar samlades utanför Migrationsverkets förvar i Märsta utanför Stockholm.
Skyltarna sprayas på plats. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Bella kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet.

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

I torsdags gick Emil och Bella ut igen, en kort stund bara. När de var på väg in genom porten knackade en polis på Bellas axel. Nu sitter hon i Migrationsverkets förvar och ska utvisas. Hennes advokater kommer att lämna in en ansökan om verkställighetshinder men det behövs också människor som kräver att hon ska få stanna, säger Bellas man Emil Jämsén.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, sa han till mig på telefon igår.

Och idag arrangerades den första demonstrationen till stöd för Bella. Flera andra, i olika städer, är under planering.

Bella Aksoys man Emil Jämsén och hans mamma tittar mot fönstret där Bella står. Det går inte att se in, men ut. Foto: Alexandra Urisman Otto.

På sociala medier är det stor uppslutning för att Bella ska få stanna. I skrivande stund har 7188 personer skrivit på ett upprop.

Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara. Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara.

Greta och Alexandra: I dag skulle man vara i Vittangi!

“Välkommen att delta i en båtfärd längs Torneälven, genom ett ännu levande och orört älvlandskap. Syftet med färden är enkelt men viktigt, att låta våra gäster uppleva älven på plats, känna stillheten, se vattnet, dricka vattnet… Och förstå varför så många människor värnar detta område.”

Idag äger detta fina arrangemang rum just där Greta och jag var tidigare i våras. Livspusslet har satt stopp för ytterligare en resa till Vittangi men jag (Alexandra) tänkte dela med mig av vad vi fick höra när vi var där. Då låg snön fortfarande djup och vi pulsade oss fram mot Ulrik “Ulle” Lidströms hus intill älven.

Vi hade fått skjuts dit från Kiruna där vi hade varit i drygt ett dygn och träffat flera fina och intressanta personer. Det blir mer om det i ett annat inlägg men en sak som ringde i öronen när vi var på väg in genom dörren hemma hos Ulle, det var vad Karin Kvarfordt Niia hade sagt till oss i ett samtal dagen före. Hon sitter i styrelsen i Gabna sameby vars marker sträcker sig över Kiruna och Pajala kommun.

– Det är en ganska sorglig syn som jag, och många samer med mig tror jag, har på på det politiska läget. Det är en tydlig känsla av svek. Ett svek gentemot oss som i generationer har förvaltat och använt och levt på markerna här i norra Sverige. Och faktiskt förvaltar dem på ett sätt så att ekosystemen fortfarande fungerar, sa hon. 

– Och så ser man det politiska systemet och de olika partierna som helt faller för lobbyismen från industrin. När vi möter politiker eller när man hör politiker svara i debatter och i diskussioner. Då är det industrins argument som framförs.

För mig (det är Alexandra som skriver) är det här ett väldigt viktigt perspektiv som ofta hamnar i skymundan. Samiska rättigheter handlar just om det, förstås. Om mänskliga rättigheter för ett urfolk, en minoritetsgrupp. Men det handlar också om att samerna, liksom urfolk över hela världen, hjälper oss alla genom att vårda och skydda vår gemensamma natur i ett läge när den akut behöver allt tänkbart skydd den kan få. 

Hemma hos “Ulle” Lidström hade vi utsikt över Torneälven från köksfönstret. Vi drack kaffe ur termos och Ulle och Hanna Råman, som också bor i byn och engagerar sig i gruvmotståndet, fick berätta. 

– Skadorna blir oåterkalleliga, sa Hanna.

Det handlar om det planerade gruvprojektet där det australiensiska bolaget Talga vill utvinna grafit. Tidigare har huvudfokus varit att få fram råvaror till litiumbatterier för elbilar. Men man ser nu även över möjligheterna att kunna använda grafiten till bland annat “försvarsapplikationer”.

Gruvplanerna hotar livsmiljöer, kultur och framtid, menar motståndsnätverket, som Ulle och Hanna båda är en del av, tillsammans med flera samebyar, organisationer, politiker och privatpersoner.

En gruva i Nunasvaara skulle förstöra renarnas betesmarker, störa flyttvägarna, förorena vattnet, försvåra jakt, fiske och bärplockning, menar nätverket. Och det skulle bryta den unika tystnaden i skogarna med sprängningar och tung trafik. 

Vid bordet tillsammans med Ulle och Hanna satt också Mats Sidmalm, kommunalpolitiker för S i Kiruna kommun – som till hösten har bytt parti och kandiderar för V. Också han är en del av motståndet mot gruvan.

– De talar hela tiden om att det ska bli arbetstillfällen med en ny gruva. Men det är enorm brist på arbetskraft i kommunen. Hotell och caféer… De flyger upp personal från Stockholm, sa han.

– Jag var och besiktigade bilen nyligen. De jobbar 7/7-skift. Jobbar sju dagar och är lediga sju. Det är på väg att bli som att jobba på en oljeplattform att jobba i Kiruna. 

Ja, varför ska man bo i en liten by långt ifrån alla bekvämligheter – om naturen på platsen blir förstörd? Vem ska vilja flytta dit för dessa “arbetstillfällen”, frågade de sig kring Ulles köksbord.

I fallet Nunasvaara är inte ens kommunen – Kiruna kommun – för gruvan. Länge vägrade man att utforma en detaljplan för området, något som behövs för att komma vidare i processen. Då valde regeringen att köra över kommunen, genom att tillämpa en befintlig paragraf i lagen – som aldrig tidigare använts.

– Man betraktar oss som en koloni där man bara hämtar resurser utan att ge någonting tillbaka, sa kommunalrådet till Dagens Nyheter i januari förra året.

Efter ytterligare vändor har en detaljplan nu lagts fram – av länsstyrelsen istället för kommunen. Och planen har godkänts av regeringen. Men ännu är det flera steg kvar i processen och motståndet står starkt. 

För att nå framgång behövs många som engagerar sig, tror Hanna Råman. Människor som lever på andra platser som också hotas av liknande projekt, skulle kunna ansluta sig. Den solidariska organiseringen är viktig.

– Om man ska vinna något sånt här så måste man ha strategier där man får med mycket folk. Vi har i vår grupp tre samebyar, lokala grupper och andra. Men vi måste bli ännu fler. Och det kanske måste vara så att Puoltsa måste vara med, Jukkasjärvi måste vara med. Vi måste bli större och större och större och till slut kanske… Hela Norrbotten!

Greta fyller i:

– Ja, och nationellt. Vi behöver folk från hela landet som säger “Sluta exploatera” och vi behöver öka medvetenheten om vad som faktiskt händer. 

En liten reflektion: Det sägs ofta att det finns målkonflikter mellan att skydda miljö och klimat. Man kan få intrycket av att vi “måste” förstöra naturen för att kunna ställa om till ett “klimatsmart” samhälle. Men det här förutsätter att man accepterar en massa premisser som aldrig ens kommer upp i den politiska debatten. Är det till exempel en naturlag att vår konsumtion måste öka? Är det en naturlag att vi måste öka energiproduktionen, energiförbrukningen, resursuttaget? När FN:s klimatpanel IPCC redan år 2018 sa att det krävs “snabba, långtgående och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen” kanske det också var ett medskick till oss att se på samhällsutmaningarna på ett större och mer radikalt vis.

Med en sådan blick är det lätt att se att målkonflikten knappast finns mellan att “rädda miljön” och att “rädda klimatet”, utan mellan att vara redo för verklig transformation – inklusive att ta steg tillbaka, minska, avstå – och att inte vara det. (Här finns förresten en annan hyfsat färsk text om att själva utgångspunkten för det politiska samtalet är upp och ner…)

Hanna Råman pekar mot sitt yngsta barn som leker i rummet intill. Friheten att kunna leva nära naturen, utan de inskränkningar som stadslivet ger. Om hon inte kan ge sina barn det… Då vet hon inte var de ska bo.

– Mina barns pappa man är masai, från Tanzania. Och senast vi var där och hälsade på var det plötsligt jättebra uppkoppling på mobilen. Så har det aldrig varit tidigare, sa hon.

– Efter ett tag förstod jag att uppkopplingen hade kommit samtidigt som den nya grannen; en ny guldgruva som ett kinesiskt börjat anlägga just intill. Jag blev helt stum, var bokstavligen tyst i en hel dag. Tar det aldrig slut?

Läs gärna mer om Nunasvaara, motståndet mot gruvan och helgens manifestation här.

Det var allt för nu, vi hörs snart igen!

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet, säger Silas Aliki som företrätt Bella Demhat Aksoy. Foto: Alexandra Urisman Otto

Polisen har gripit utvisningshotade Bella – ”Alla behövs nu”

”I Turkiet kommer jag att sättas i fängelse av regeringen. Eller bli dödad av min familj”, sa Bella Aksoy till Arbetaren i april. På torsdagskvällen greps hon och sitter nu i förvar i väntan på utvisning.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, säger hennes man Emil Jämsén.

Arbetaren har tidigare berättat om Bella Demhat Aksoy, 35, som gömt sig för gränspolisen för att undvika utvisning. Hon kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet. 

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

Bellas man meddelar att hon gripits

På torsdagskvällen meddelande hennes make sedan sex år, Emil Jämsén, att Bella gripits. På Facebook skriver han

”För några minuter sedan så stoppade polisen mig och Bella när vi var på väg hem. De sa att gränspolisen ville tala med henne. De tog med sig min älskade till Märsta för förvar (…). Jag har ingen aning om vad som kommer att hända nu.

Jag är förkrossad.” 

Han beskriver också hur Bella visade tecken på panikångest vid gripandet och uppmanar människor att skriva under ett upprop för att Bella ska få stanna i Sverige – i skrivande stund har över 5 800 personer skrivit under. 

– Nu brinner det i knutarna och alla som vill hjälpa Bella behövs. Sprid information om hennes fall och andra liknande fall! Prata om det! Och dyk upp på demonstrationen utanför förvaret i Märsta på lördag, säger han när Arbetaren når honom på telefon.

”Jag vet inte vad som händer nu”

På fredagsförmiddagen får Arbetaren ett samtal med Bella, som i förvaret har tillgång till dator för att kunna skriva och ringa. Hon och Emil hade lämnat lägenheten de gömde sig i för en promenad före middagen, berättar hon. Då kom polisen fram och bad om hennes ID-kort. 

– Jag vet inte vad som händer nu. Jag försöker bara greppa allt som sker. Och jag försöker rensa hjärnan och vara stark. Jag är så trött på det… På att vara stark, säger hon genom gråten.

Under natten har hon bara sovit i några minuter. Allt känns overkligt och Arbetaren har svårt att genomföra intervjun, eftersom Bella gråter och har svårt att andas under samtalet.

– Det var så konstigt och obehagligt att vakna på en plats jag inte alls känner till. Personalen kan komma in när som helst i mitt rum. Jag känner ingen människa här.

Under Migrationsverkets långa process uppmärksammades Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot var först med att berätta.

– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj, sa Bella till Arbetaren i april.

Stora brister i hanteringen av Bellas ärende

Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling alls till PKK längre men enligt hennes advokater har intyget från Säpo sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd.

Silas Aliki. Foto: TT

Silas Aliki, som har företrätt Aksoy under processen, har tidigare understrukit att det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. En person som är kurd, transkvinna, medialt uppmärksammad aktivist, och som dessutom redan utsatts för övergrepp i hemlandet, bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet.

Nu kommer Sverige att försöka verkställa utvisningen, säger Silas Aliki till Arbetaren.

– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet.

Fotnot. savebella.org uppdateras det löpande om vad som händer i Bellas fall och vad den som vill engagera sig kan göra för att hjälpa henne. På lördag klockan 15.00 arrangeras en demonstration utanför förvaret i Märsta.

Publicerad
4 weeks sedan
Statsminister Ulf Kristersson (M) och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) besöker Charlottendal bussdepå i Gustavsberg.
Kristdemokraten Ebba Busch och moderaten Ulf Kristersson i samband med att Tidöregeringen meddelade att biljettpriserna för kollektivtrafiken kapas i ett halvår. Foto: Christine Olsson/ TT

Halva priset i kollektiv­trafiken – kör bara kör!

”Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.” Sara Vestberg och John Nordmark, före detta bussförare, om varför Ulf Kristersson och Ebba Busch måste göra en riktig satsning på kollektivtrafiken.

I 30 års tid har vi fått höra att det inte finns pengar till stora offentliga satsningar. Inga pengar till billigare kollektivtrafik. Inga pengar till bättre löner och arbetsvillkor för de som håller samhället rullande. Inga pengar till satsningar som omfördelar från de rikaste till vanligt folk.

Men plötsligt händer det. Staten har råd att halvera priset i kollektivtrafiken under ett halvår. Bra! Äntligen visar man att det faktiskt går.

Så fortsätt då. Gör satsningen permanent. Dubbla eller tredubbla investeringarna. Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.

Tuff arbetsmiljö för busschaufförer

När Ebba, Ulf och andra politiker får chansen att visa hur “folkliga” de är genom att provköra buss, romantiserar de samtidigt ett yrke vars villkor de själva varit med och försämrat. Politikerna poserar gärna i förarsätet för en dag. Men de som faktiskt kör bussarna varje dag är ofta utlandsfödda arbetare – samma människor som Uffe och Ebba vill utvisa.

Privatiserad kollektivtrafik, stress, osäkra scheman, försämrad strejkrätt och en arbetsmiljö som gör det svårt – särskilt för kvinnor och småbarnsföräldrar – att stanna kvar i yrket.

Vill ni visa respekt för ett samhällsviktigt arbete? Då krävs mer än ett kamerabesök i förarhytten.

En riktig satsning på kollektivtrafiken skulle ge fler resenärer, fler avgångar, fler jobb och bättre villkor för arbetarna. Fler unga skulle kunna söka sig till yrket. Fler skulle kunna kombinera arbete med familjeliv. Kollektivtrafiken är en avgörande del av människors vardag – och den måste fungera.

I klimatkrisen är detta helt nödvändigt.

Samhällsekonomiskt lönsamt att satsa på kollektivtrafiken

I ett Sverige där ojämlikheten är på samma nivå som i Saudiarabien, Sydafrika, Ryssland och Brasilien behövs investeringar som faktiskt förbättrar livet för vanligt folk.

Och i en tid av höjd beredskap behövs robusta offentliga system. Titta på Ukrainas järnväg under Rysslands anfallskrig – fungerande kollektivtrafik och järnväg är samhällsbärande.

Allt detta skulle göra människors liv bättre. Det skulle dessutom vara samhällsekonomiskt lönsamt.

Så vad finns det egentligen att invända mot?

Kör bara kör.

Sara Vestberg, fd bussförare och masterstudent på Försvarshögskolan
John Nordmark, fd bussförare och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad