Jag skriver en roman, En hjältes död, och tänker mig att min hjälte, precis som jag, nog gillar Conan, Barbaren från 1982 med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen. Så jag letar rätt på filmen på Youtube.

”That which does not kill us makes us stronger.”

Friedrich Nietzsche.

Genom Nietzsches ord väljer regissören John Milius att inleda sin berättelse. Orden pekar ut Milius intention, den intention som i mångt och mycket blivit eftervärldens tolkning: en individualistisk, rent av fascistisk film, med ett starkt övermänniskoideal, och där övermänniskan är Conan.

I filmens inledning stormar krigare fram och angriper Conans stam. Den unge Conan håller sin moders hand och moderns huvud skiljs från hennes kropp med ett ensamt svärdshugg. Svärdet är själens spegel. Den lille brunögde pojken ser med stora ögon hur modern dör. Som tittare ser man hur modern faller ner i snön. Mördaren, Thulsa Doom, tar av hjälmen. Hans ansikte röjer inte några känslor, ingen svett blöter hans panna, det är en vanlig dag på jobbet för honom. Conan tillfångatas. Angriparna, modermördarna, är de civiliserade. 

Nietzsche-citatet är inte de första ord som når tittaren utan det är naturligtvis titeln, och den pekar mot en övergripande konflikt: Conan, Barbaren. Att Conan är barbar är bara nödvändigt att berätta i en värld där alla inte är barbarer. Och barbarernas historiska och filmiska motståndare är de civiliserade. Nomader mot bofasta. Jordbrukare mot jägare. Och i denna slakt har inte ett ord sagts. Stridens larm har överröstats av musik, och musiken fortsätter.

De överlevande, enbart barn, leds bort och sätts i arbete. De har fångats för att bli slavar. De drar och knuffar ett hjul runt, runt, kanske är det en enorm kvarn som mal säd till mjöl, kanske någon annan maskin, vi vet inte. Conan är bara en pojke och han är en av många.

I nästa scen är Conan vuxen. Nu ser vi Arnold Schwarzenegger och han är massiv, köttig och går framåtlutad. Han är ensam och ensam driver han det enorma hjulet runt. Den starkaste överlever och den starkaste är Conan. Hans fötter har skapat ett spår i jorden. Han är en slav, ett ting, en vara. Och vi vet fortfarande inte vad hjulet har för funktion: vilket gör arbetet till en utmärkt bild av alienation, Conan är inte bara en annan människas egendom, han är en maskinslav.

”Vet då, dyre prins, att mellan åren då oceanerna uppslukade Atlantis med dess glittrande städer, och åren då Aryas söner kom till makten, fanns det en tidsålder utan dess like, då skinande kungadömen låg utspridda över världen likt blå plymer under stjärnorna […] det stoltaste riket i hela världen var Aquilonien, oinskränkt härskare över den drömmande västern. Hit kom Conan, Cimmeriern, svarthårig, dysterögd, med svärd i hand, en tjuv, en rövare, en dråpare, med mycken svårmod och mycken upprymdhet, för att trampa världens juvelprydda troner under sina sandalklädda fötter.”

Orden är inte från filmen, utan från böckerna, från serierna. Serierna som var mitt första möte med Conan. De har bränt sig fast som scenen där Conan ensam skjuter hjulet runt. Här lägger författaren Robert E. Howard in en episkt berättande ton. Det är konflikten mellan fattig och rik, mellan barbari och civilisation, som han beskriver med orden om hur de juvelprydda tronerna trampas av sandalklädda fötter. Och det är barbarens seger, barbarens hämnd.

Det motsägelsefulla med Conans svårmod och upprymdhet förbryllade mig alltid. Conans dystra ögon i triumfens ögonblick. Det kan ses som att hämndens sötma var ganska sur, barbariets dödsryckning och tillfälliga seger när tekniken mal vidare, eller att Conan helt enkelt är bipolär: en svärdssvingande Ann Heberlein på anabola steroider.

I seriernas och böckernas Conan finns något melankoliskt. Han är på samma gång en naturkraft och helt maktlös. Han driver vind för våg och män dör där han går fram. Jag lockas att skriva att Arnold Schwarzenegger inte riktigt har lyckats fånga Conans motsägelsefulla karaktär, men Milius behöver ju inte vara ”sann” mot förlagan. Jag kan ändå inte tänka mig någon annan i rollen. Filmen som kom 2011 har jag inte sett, inte som en princip, men av ointresse. Desto roligare är det att Arnold gör comeback som Conan 2014.

Milius behöver inte vara sann, men förlagan bryter igenom. I filmen försöker Milius bygga Conan till en samuraj, komplett med övningar och bushido, ett strängt, disciplinerat krigarideal, men det är något i höftskynket som skriker ”Barbar!” där Milius försöker få fram ”Samuraj”. Eller så är det att stridsscenerna går så långsamt och är så klumpiga, om man är van vid Hong Kong-rullarna blixtrande vackra koreografi. Kanske är det bara att Arnold ser pantad ut, men Conan ger i filmen intrycket av att vara korkad, någon han inte gör i det skrivna. Tydligast, och roligast, är det i uppföljaren där Conan i en drömsekvens uppmanas att tänka och då ser ut som om han har svår migrän.

Conan är slav och görs till gladiator: hans värde växer. Han slår ihjäl alla han möter. Conan har vapen i hand, hans ägare har guld, guld byter ägare.

Så friges han, och vet inte vart han skall ta vägen. Slavens trygga förtryck och säkra mål mat finns inte längre: han blir jagad av vargar: en fri producent på en fri marknad. Men han är en naturkraft, en symbol, och överlever, den siste mördarmohikanen. I en symbolisk scen tar han sin tillflykt i en grotta där han finner ett skelett av en död konung, han tar konungens svärd och går ut. Han är en ny människa, återuppstånden från graven. Med svärdet hugger han av sina kedjor. I en våldsam värld hänger den individuella friheten ihop med svärdet, med vapenmakten.

Någonstans här är jag förbluffad över frånvaron av repliker. Conans första ord kommer först efter att alfabetet gjorts tillgänglighet för honom, efter att han lärt sig poesi: det är en berättelse om berättande, om historieskrivning. Segrarna, de civiliserade som äger skriftspråket, definierar historien, utan skriftspråket är man hjälplös, en slav. Hans första ord är lika klassiska som tragiska: ”Conan, vad är bäst i livet?”, frågar en general. Och Conan svarar: ”Att krossa sina fiender, driva dem framför sig, och höra deras kvinnors klagan!”.

Detta är herrens ord genom slavens mun.

Conans livstragik, slakten av hans folk, hans familj, formuleras som det bästa i livet av den ensamme överlevaren: sonen-slaven.

Frånvaron av repliker som förstärker filmen som metafiktion, den fantastiska musiken. Någonstans vid halva filmen går min entusiasm över till eftertanke: talade de verkligen så lite? När jag läser repliker på Imdb inser jag att de är längre än de jag lyssnat på. Jag läser beskrivningen på Youtube och fattar plötsligt: Jag ser inte originalet!

Guillermo St, som laddat upp filmen på Youtube, har skapat en instrumentell version. Där musiken varit i bakgrunden har Guillermo St lagt den i förgrunden, och han har tagit bort den överväldigande majoriteten av replikerna. Det är bra, för filmmusiken håller hög klass. Han har dessutom bytt ut den ursprungliga versionen av musiken till något annat, något mäktigare och vackrare: en inspelning från 2010 signerad Prags filharmoniska orkester.

Guillermo St:s förvandling är stor konst. Den redan fåordiga filmen har blivit än mer lakonisk. Replikerna säger bara det allra nödvändigaste, och resultatet är oerhört intressant: orden blir viktigare, det blir än mer en berättelse om språket, orden, berättandet: metafiktion.

De första talade orden var inte ”Sitt!” – vilket satte slav-herre-relationen i centrum, utan det var Conans far som talade om Stålets gåta. Att stålet är det enda man kan lita på i världen. Vilket i och för sig kan tolkas som att all offentlig, statlig, makt utgår från våldet. I den historiska konflikten mellan jägare och jordbrukare var det väl snarare plogen än svärdet som var avgörande. Och i erövringen av Amerika var väl smittkopporna viktigare än krutet: men med det sagt är det helt okej för mig att ärkeskurken Thulsa Doom inte är smittkoppsinfekterad bonde.

Jag börjar se de bägge filmerna parallellt och jämför scen för scen. Till en början är det frustrerande, mitt analysarbete kastas tillbaka, men det var ett genialt misstag. Utan den instrumentella versionen hade jag förlorat tolkningar och erfarenheter. 

Thulsa Doom, magiker-plundrar-mördar-ormskurken, spelas av James Earl Jones och spelas bra. Även om det, precis som med Conan, finns en fin linje mellan allvar och parodi. Där skurken och hjälten blir så överdrivna att man undrar om det är en drift med fiktionen, är Conan en hjälte eller är han en symbol för vår syn på hjälten? En drift med hjälten som arketyp? Thulsa Doom kallar Conan för ”Boy”. Den svarte skådisen kallar den vite för det anonyma slavnamnet ”Boy”. Utsökt ironi.

Conan beger sig till Thulsa Doom för att hämnas sitt folk, sin familj, och blir tillfångatagen. Det är första gången de möts sedan Conan tillfångatogs som barn och i striden mellan civilisation och barbari är det här den första gången som härskaren formulerar sig med egna ord. Han är förbannad. Bilbrännaren Conan ligger snörvlande och blödande och nedtryckt av två förvuxna tyska hårdrockare och tvingas lyssna på Thulsa Dooms Hanne Kjöller-inspirerade föreläsning om makt och ägande.

”You broke into my house, stole my property, murdered my servants, and my PETS! And that is what grieves me the most! You killed my snake.”

Ormen är inte vilken Chihuahua som helst. De har investerat en jävla massa arbete i att föda upp den där ormen. Dessutom är den en symbol för deras makt. De har trots allt en ormkult. Och Thulsa Doom visar sin makt, han säger till en ung kvinnlig anhängare att hoppa mot sin död, och hon lyder villigt sin religiösa ledare. Thulsa Doom är civiliserad. Hans makt är inte grundad i hur duktig han är på att hantera ett svärd utan i hans förmåga att få andra att, till synes frivilligt, göra som han vill. Makten sitter i kropparna, i att kunna beordra arbetskraften, det är en annan form av slaveri. Thulsa Doom har en organisation, det har inte Conan, en organisation som krävs för att genomföra civiliserade saker som byggnadsverk, institutionaliserad religion och strategisk krigföring. Thulsa Doom är inte kung, och vill inte vara det heller. Han är en religiös ledare. Kyrkan var föregångare till den moderna staten och företaget: den är inte uppbyggd på personlig makt och personligt ägande, celibatet och det kollektiva ägandet dödade arvsrätten och därmed det historiska gisslet som tronföljdsstriderna innebar. Latinet var det gemensamma språket som krävdes för en överstatlig organisation. Den konformism och lydnad som ormsekten kräver ligger betydligt närmare den medeltida kyrkan än feodalismen. Även om just Thulsa Dooms ormsekt snarare har hämtat de yttre dragen av assassinerna än jesuiterna. Ormkultens anhängare verkar för övrigt ovanligt vilseledda: fotfolket framstår närmast som hippies och genom droger luras de att tro på paradiset. De uppmanar Conan att lägga ned sitt svärd och ta upp blommor i stället. Yeah right…

Där Nietzsche hävdade att Gud är död hävdar Conan inte att Crom, hans folks gudom, är död, men att Crom inte bryr sig om ifall man ber till honom eller inte. Man har bara sig själv att lita till, och stålet. Hjältarna, samtliga är tjuvar, är troende, men det är för dem en privatsak och filmen avvisar organiserad, monoteistisk religion.

I klassiskt James Bond-anda får Conan höra ett tal av skurken, som inte helt enkelt slår ihjäl honom utan gör något både intressant och förebådande: Han korsfäster Conan på ett träd och lämnar honom sedan.

Här är ensam inte stark och Conan plockas ned av sina vänner, bland dem sin älskade Valeria. Han är i koma men återuppstår från de döda. Korsfästelse och återuppståndelse: ja, tydligare kan det inte sägas. Här är det inte Ann Heberlein på anabola utan en Jesus som inte vänder andra kinden till. Men Conan vill inte ha några tillbedjare. Thulsa Doom dör, dräpt av Conan, och hans anhängare släcker sina facklor, de överger tron.

Prinsessan bugar sig för Conan, men han erbjuder henne sin hand och de går därifrån som jämlikar, inte som herre och slav. En bit i alla fall … sedan bär han henne i sina armar.

Och likt Jesus kommer filmens hjältar från fattiga förhållanden. Kung Osric, prinsessans far, spelad av Max von Sydow, skålar och säger att de, tjuvarna, är de enda som vågat stå upp mot Thulsa Doom. Filmen innehåller många delar av det som utgör klassresan som den amerikanska drömmen: mannen från fattiga förhållanden som tar sig upp till toppen. Genom berättarrösten får vi veta att Conan en dag blir kung. Men anledningen till att de grips av kung Osric är att rikedomen korrumperar dem, de super ner sig och slösar bort sina pengar. Lätt fångat, lätt förgånget.

I den instrumentella versionen vet vi inte att Conan blir kung förrän i epilogen. Så filmen slutar innan han blir kung, han äger inte mer än han står och går i. Musiken tar bort historien runt omkring, orden, och låter handlingarna tala för sig själva.

Informationen som försvinner möjliggör, förstärker en annan hållning. Den amerikanska drömmen bleknar, klassresan försvinner till förmån för hämnden, det barbariska upproret.

När jag var liten var böcker om cowboys och indianer, krig och fantasy det jag läste mest. Och jag var en av dem som höll på indianerna. I böckerna har cimmerierna mörka ögon och rakt, svart hår. När jag tänker på att författaren, Robert E. Howard, bodde i Texas så undrar jag om han använde de indianer han såg runt omkring sig som förebilder. I vilket fall som helst är det möjligt att se och läsa Conan som barbarernas hämnd, som en alternativ möjlighet där de koloniserade vinner, och där slavägarna och de civiliserade bödlarna förlorar.