Första maj har spelat ut sin roll menar vissa. Andra håller på traditionerna och tycker att dagen är viktigare än någonsin. Samtidigt ser olika intressegrupper möjligheter att kapa dagen och locka folk till sina tåg och torgmöten.
Det sedan de röda fanorna, på vissa håll, dyker upp med allt glesare mellanrum i leden. Men vad är det vi firar egentligen? Och varför?

När dammet lagt sig och rökmolnen från polisernas pistoler lättat ligger döda kroppar utspridda i en klunga av förtvivlade och panikslagna människor. Torget Haymarket i Chicago ser ut som ett slagfält. Luften, som för en gångs skull är relativt klar och fri från fabriksskorstenarnas smogg då tusentals arbetare strejkat sedan några dagar tillbaka, luktar istället av krut. Den senaste tiden har demonstrationerna avlöst varandra längs de större gatorna i centrum. Chicagoarbetarna, varav många organiserade anarkister, har under en längre tid krävt åtta timmars arbetsdag. Året är 1886 och den amerikanska arbetarrörelsen är på många sätt mer organiserad och samlad än den europeiska.

Nyheterna om polisens brutalitet och de dödade arbetarna spreds sedan snabbt över världen. Den efterföljande rättegången mot dem som ansågs skyldiga till att ha kastat en bomb mot poliserna, som bevakade demonstrationen strax innan massakern, kom att bli väldigt uppmärksammad. Först några år efter att de åtalade dömts till döden och avrättats kom det fram flera trovärdiga uppgifter som stärkte misstankarna om att det rörde sig om ett uttänkt justitiemord. Företagsledare och flera högt uppsatta politiker gjorde allt för att stoppa fortsatta arbetarprotester.

I Chicago hade staten visserligen, efter påtryckningar och demonstrationer, på sina håll redan infört åttatimmarsdagen. Men för de allra flesta som arbetade var dagarna på fabriksgolven och bakom symaskinerna betydligt längre än så. Tre år efter Haymarketmassakern, till den andra socialistiska arbetarinternationalen i Paris, kom en delegation av fackligt aktiva arbetare från USA med förslaget att första maj hädanefter skulle vara arbetarnas internationella kampdag. En dag då de tillsammans skulle ta strid för åttatimmarsdagen och andra rättigheter. Och den sten som då sattes i rullning gick knappast att stoppa. Runt om i hela världen firas första maj fortfarande som en påminnelse om vad som hände i Chicago för 124 år sedan, men också som en gemensam dag för arbetarnas befrielse och internationell solidaritet.

I Sverige anordnades den första stora första majdemonstrationen 1890 i Stockholm. Omkring 30 000 arbetare marscherade genom huvudstaden, bort mot Gärdet för att lyssna på tal av bland andra Hinke Bergegren och August Palm. De gemensamma parollerna innehöll liknande krav på förändringar som i Chicago fyra år tidigare: åtta timmars arbetsdag, åtta timmars fritid och åtta timmars vila. Genom åren har sedan allt från antimilitarisering till kravet på fem veckors lagstadgad semester lyfts fram i de svenska demonstrationstågen.

Det har naturligtvis hänt en hel del och flutit enorma mängder vatten under Chicagos många broar sedan Haymarketmassakern 1886. I Sverige har arbetarrörelsen starkt förankrat första maj i almanackan och dagen är för många i det närmaste synonymt med socialdemokraternas röda rosor och fladdrande fanor utanför Folkets hus. Men hur många känner egentligen till bakgrunden till firandet, som enligt Lars Ilshammar, institutionschef och historiker på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm, mer utvecklats till något av ett allmänt familjejippo än en dag för kamp och strid.

– Jag tror faktiskt väldigt få vet vad som hände i Chicago, många tror nog att det är en ledig dag som sammanfaller lagom till att det är vår, säger han.

I sitt jobb får han ofta frågan om varför arbetarrörelsen firar första maj.

– Naturligtvis går det inte att jämföra med hur det var förr, för 100 år sedan, men i dag är det nog vanligt att man åtminstone inom sossarna mer pliktskyldigt sluter upp, medan anarkisterna och syndikalisternas tåg fortfarande består av folk som manar till kamp och förändring.

På många håll i landet blir demonstranterna allt färre. I Socialdemokraternas demonstrationståg i mellanstora svenska städer sluter sällan fler än ett hundratal personer upp. Socialdemokratiska partiledare lovar ofta – hand i hand med LO-basen – nya reformer  om bara väljarna lägger sina röster rätt och sjunger stolt den självrefuserade Internationalen framför tv–kamerorna. Men under de senaste åren har flera andra politiska grupper använt dagen för att synas och nå ut med sina budskap.

”Vi är också arbetare”, stammade ett gäng uniformerade nazister under SAC:s och Vänsterpartiets gemensamma Första majtåg i Gävle för några år sedan, strax innan de jagades bort från torget av ilskna demonstranter.

I Uppsala var Kristdemokraterna bara för något år sedan den största politiska grupperingen med sina 1 200 sympatisörer, större än vänsterns alla tåg tillsammans. De demonstrerade då för rättvisa inom barnomsorgen.

– Jag tror att KD anser att här finns det en ledig nationell helgdag som det bara är att ta för sig av utan att de egentligen vet varför man firar, säger Lars Ilshammar.

Vissa menar att dagen har spelat ut sin roll, och passar på att ta en extra ledig dag i solen och struntar i tal och demonstrationer. Andra vill att vänstern går på offensiven.

En av dem är Göran Greider, den socialdemokratiske debattören, chefredaktören och författaren, som menar att dagen måste utvecklas.

– Det roligaste är väl egentligen att första maj fortfarande överlever år efter år, det ska man inte underskatta. Jag tror att dagen fortfarande betyder väldigt mycket för många människor.

Samtidigt, menar han, måste vänstern bli bättre på att marknadsföra första maj, bli bredare och samlas under gemensamma banderoller. Han ser framför sig hur alla med vänstervärderingar går i ett och samma tåg, och målar upp bilden om en dag fri från den socialdemokratiska partistämpeln, en dag för visioner.

Ida Gabrielsson, förbundsordförande i Ung Vänster, tror inte heller hon att Första maj har tappat i betydelse utan menar att det här är dagen för att ställa vänsterpolitiska krav. Att första majdemonstrerande kristdemokrater har fått mycket uppmärksamhet i media, tycker hon inte att man ska fästa för stor vikt vid.

– Första maj är ju vår dag, vänsterns, och vi ska fira och vara glada. Även om det är svårt att sätta medias dagordning – de tycker såklart det är roligt att rapportera om hur KD demonstrerar – så måste man komma ihåg att det är tusentals fler som demonstrerar med krav från vänster den dagen.

Men Lars Ilshammar tror att de allt glesare socialistiska tågen de senaste åren beror på att hela partipolitiken mer och mer utspelar sig i en allt smalare mittfåra där partierna i dag står närmare varandra än förr. Och då är det svårt att mana till kamp, menar han.

– Dagen kom ju till av ett skäl och i ett skede när det fanns en tydlig politisk strid mellan höger och vänster.

I USA, där det alltså startade för över 100 år sedan, var dock regeringen med presidenten Grover Cleveland i spetsen snabba med att i stället för att införa första maj som nationell helgdag instifta den så kallade Labour Day, första måndagen i september varje år. Allt för att inte riskera några oroligheter i samband med att Haymarketmassakerns offer skulle hedras. De senaste åren har dock flera fackförbund och sociala rörelser börjat fira första maj även där, och flera större demonstrationer har ägt rum. Labour Day anses väldigt avpolitiserad och är, precis som Första maj för många i Sverige, en dag för picknick och familjeaktiviteter.

Avpolitisering eller ej – fortfarande samlas tiotusentals människor i Sverige, och miljontals demonstranter över hela världen för att kräva bättre villkor i vardagen, för att visa sin solidaritet med de mest utsatta, för klassamhällets avskaffande och med gemensamma drömmar om att en bättre, mer rättvis värld, är möjlig.

I Uppsala kommer ett tusental kristdemokrater att samlas för en stor familjemanifestation. Frågan är om de känner till innebörden och bakgrunden till det som länge var Sveriges enda nationella helgdag som inte haft något med Svenska Kyrkan och religion att göra.

Fyra röster om första maj

Miriam Eriksson. Ombudsman för Kristdemokraterna Uppsala.

Vad kräver du på första maj?

– Vi är ute och demonstrerar för familjen, för att valfriheten för familjerna ska bli större. Vårdnadsbidraget är ju vår hjärtefråga och vi tycker det är viktigt att vi går ut och visar det. Vi skulle vilja ha det som för 100 år sedan då man samlade familjen och gick ut med sina picknickkorgar på första maj och umgicks tillsammans.

Vet du varför dagen firas?

– Inte exakt faktiskt, jag vet att det är familjens dag, då man har sjungit in våren på Valborg och samlas dagen efter och är ledig. Det har väl också något med Skansen att göra.

Haymarket då?

– Ingen aning faktiskt, vad det är, men man kan ju inte veta allt.

Veronica Svärd. Pressansvarig för Feministiskt Initiativ, Östersund.

Vad tänker du kräva på första maj?

– Jag tänker kräva jämställda löner, men det system vi har i dag verkar inte kunna göra det möjligt, därför lägger vi fram vårt förslag om en jämställdhetsfond. Tanken är att den ska finansieras till hälften av staten och till andra hälften av arbetsgivarna och gå till de mest underbetalda yrkesgrupperna.

Har du koll på dagens historia?

– Det är ju arbetarrörelsens dag, men jag kan inte exakt hela historien mer än att det är då arbetarrörelsen går ut och kräver förbättrade villkor och högre löner.

Karin Salmson. Medlem i Klimataktion, Billeberga.

Vad går du ut med för krav på första maj?

– På mitt plakat ska det stå, vad är välfärd? Jag tycker att det i dag finns en ganska egocentrisk bild av vad välfärd är. Det har reducerats till att man ska kunna konsumera så mycket som möjligt och flyga långt på semestern. Jag tycker att västvärlden har ett globalt ansvar för att jobba fram en mer rättvis klimatpolitik.

Varför firar vi första maj?

– Det var väl andra internationalen som bestämde att första maj skulle vara arbetarnas dag. Och så är det något med ett torg, jag minns inte vad det heter. Men det var ju längesedan. Men jag tycker det är viktigast vad det betyder i dag: en dag för vänstern.

Christer Forsberg. Ordförande för Joe Hill-sällskapet, Gävle.

Vad kräver du på första maj?

– De är så många saker, men mest tänker jag just nu på en ansvarsfull klimatpolitik som tar ett radikalt grepp. Men också så klart, som jag blir otroligt less på, att man försöker avskaffa arbetsrätten. Fast främst är det nog klimatet i år.

Vet du varför dagen firas?

– Japp, det vet jag. Det är för att minnas upproret och Haymarketmartyrerna i Chicago 1886.

Denna artikel publicerades ursprungligen i Arbetaren Zenit nr 17 2010.