Den typiska nidbilden av svarta män – i Afrika eller i diasporan – baseras på deras antagna hypersexualitet och oförmåga att kontrollera sina kroppsliga begär. Djurliknande, naturligt eller kulturellt skapade till våldtäktsmän och mördare med enorma könsorgan ska dessa män dra genom världen för att skapa kaos och slita sönder varje kvinna de stöter på i ett försök att underminera civilisationen.
Den här stereotypen har aktualiserats de senaste åren i och med att rapporter om det sexuella våldet i östra Kongo började nå mainstreamtidningar i Europa, och när våldtäkterna mot svarta lesbiska kvinnor i Sydafrika uppmärksammades. Att lyfta fram sexuell terror mot kvinnor, barn och även andra män är ett måste för att skapa opinion och tvinga fram en förändring. Samtidigt lever vi i en värld som fortfarande till stor del lyder under en kolonialt färgad ideologi, vilket gör att denna rapportering måste vara nyanserad för att inte spä på den existerande rasismen.
Svarta feminister har under många år försökt knyta frågan om svart manligt våld till sociala och politiska frågor. Den svarta amerikanska feministen bell hooks skriver med empati och känslighet att ”…särskilt så älskar svarta män inte sig själva. Hur ska de göra det, hur kan de förväntas att älska omringade av så mycket avundsjuka, begär, hat?” Enligt bell hooks har svarta män inte haft någon chans att själva välja hur de ska representeras, och hemsöks av stereotypen av deras person som otämjd, ociviliserad, brutal och naturligt sexuellt våldsam. Den svarta sydafrikanska feministen och prisade författaren Mmatshilo Motsei påpekar att i Sydafrika går det inte att tala om manlig överhet eller en ny sorts manlighet utan att samtidigt diskutera den brutalitet apartheid vräkte över svarta människor, och den fattigdom och höga arbetslöshet svarta sydafrikanska män lever under i dag.
Många är de svarta feminister och kvinnorättsaktivister som också pekat på den spänning som existerar mellan svarta och vita kvinnor både utanför och inom kvinnorörelser och organisationer. På grund av rasism har svarta kvinnor ofta känt större gemenskap med svarta män än med sina vita feministiska allierade. Angela Davis, aktivist för mänskliga rättigheter och känd feminist och kommunist från USA, har till exempel kritiserat vita feminister som amerikanska Susan Brownmiller för att ha framfört rasistiska argument i sina texter, och menar att stereotyper om svarta män oundvikligen leder till motsvarande omdömen om svarta kvinnor och får svåra konsekvenser: ”Betraktade som ’lösa’ kvinnor och horor saknar svarta kvinnors skri om våldtäkt all legitimitet”, skriver hon. Den amerikanska svarta feministen och professorn Patricia Hill Collins fullföljer tanken att idén om svarta hypersexuella män åtföljs av opålitliga och promiskuösa svarta kvinnor, ”Jezebels”. I en eurocentrisk ideologi, skriver hon, har så en avvikande och onormal sexualitet skapats: den svarta, av afrikansk härkomst. Denna kontrasteras mot den vita, normala sexualiteten på samma sätt som homosexualitet sätts i motsatsställning till heterosexualitet, och formar ett system av kontroll och förtryck.
Dagens hbtq-rörelse i Sydafrika brottas också med problem om hur hatbrott ska framställas. Under några år har både inhemska och internationella medier lyft fram frågan om hur svarta lesbiska kvinnor våldtas och mördas i landets svarta kåkstäder i fruktansvärda hatbrott.
– Bland homosexuella män och kvinnor finns en känsla av att svarta lesbiska behöver skydd från sina egna, de människor de lever och bor bland. Och i många fall är det så. Vi har haft att göra med gräsliga fall där till exempel en kvinnas familj har bett en grupp män att våldta henne för att göra henne hetero, säger Emily Craven som sitter i styrelsen för organisationen Forum for the Empowerment of Women i Johannesburg.
– Så vi har hanterat sådana händelser. Men om man antyder att detta representerar en majoritet av fallen, då försöker man egentligen få fram en annan politisk poäng, som i grund och botten handlar om svarta människors barbarism.
År 2009 skrev den brittiska tidningen The Guardian om en sydafrikansk studie där hela 25 procent av de tillfrågade männen hävdade att de någon gång våldtagit någon – kvinna, man eller barn – och nästan hälften sade att de våldtagit fler än en person. Utan att gå in på vilken hudfärg eller kulturell/etnisk bakgrund de tillfrågade männen hade kommenterade professor Rachel Jewkes från Medical Research Council, den institution som utförde undersökningen: ”Vi har en väldigt, väldigt hög frekvens av våldtäkter i Sydafrika. Jag tror att det handlar om idéer om maskulinitet som baseras på en genushierarki och mäns sexuella berättigande. Det har sina rötter i ett afrikanskt manlighetsideal.”
Med detta uttalande står det klart att professorn anser att problemen ligger i den afrikanska kulturen. Samtidigt har Mmatshilo Motsei talat bland annat om hur vanligt sexuella trakasserier, våldtäkt och annat fysiskt våld mot svarta hembiträden, utövat av deras manliga arbetsgivare, var så sent som 1990, alldeles i slutet av apartheid. Hon förklarar också att våldtäkt var en initieringsrit för de unga nybyggare från framför allt Holland som slog sig ned i Kapkolonin på Sydafrikas södra udde på 1600- och 1700-talen. Men i stället för att nyansera bilden av mekanismerna bakom Sydafrikas våg av sexuellt våld – vilket inbegriper en struktur där otaliga vita arbetsgivare agerat i total straffrihet baserad på deras vithet och ekonomiska makt, och en kolonial historia som bygger på sexuell terror från nybyggarnas sida – reproduceras i en av Europas mest kända tidningar helt okritiskt myten om våldtäkt som härstammar ur svart, afrikansk kultur.
Angela Davis slår fast att myten om den svarte våldtäktsmannen är ett ”distinkt politiskt påfund”. För, skriver hon i sin välkända bok Women, Race and Class (1981), myten om den svarte våldtäktsmannen uppstod inte förrän många år efter det amerikanska inbördeskriget och avskaffandet av slaveriet. Som ett led i att genom terror hålla den svarta befolkningen i södern under kontroll institutionaliserades lynchningen – och för att rättfärdiga det brutala våldet skisserades medvetet föreställningen av den svarte mannen som ett ständigt hot mot vita kvinnor och spreds bland annat via organisationer som Ku Klux Klan. Som ett andra led i att sätta skräck i den svarta befolkningen fortsatte vita mobbar att våldta svarta kvinnor i en fortsättning på det sexuella våld som understödde slaveriet.
För de här nämnda feministerna finns det ett solklart samband mellan rasism och exploatering av svarta/afrikanska människor samt den nidbild av svarta män som fortfarande i allra högsta grad åtnjuter bred acceptans. Angela Davis hävdar att det fortsatta framhävandet av svarta män som de främsta förövarna av sexuellt våld i bästa fall är teoretiskt oansvarigt: ”I värsta fall är det en aggression mot alla svarta människor, eftersom den mytiske våldtäktsmannen går hand i hand med den mytiska horan.”
Att den här idén får verkliga konsekvenser är lätt att hitta belägg för. Mellan 1930 och 1967 avrättades 455 amerikanska män efter att ha fällts för våldtäkt – av dessa var 405 svarta. Enligt en beräkning lynchades över 10 000 svarta män i den amerikanska södern mellan 1865 och 1895. Och när Patricia Hill Collins talar om den tystnad som omger svarta amerikanska kvinnors sexualitet menar hon att tystnaden delvis beror på det reella hot från vita män som svarta kvinnor och män stod inför och som ledde till självcensur. Men den extrema rasismen har också lett till att svarta kvinnor undvikit att tala om sexuellt våld inom den svarta befolkningen, för att visa lojalitet och solidaritet med sina män och ta ställning mot rasismen de själva utsätts för och som binder även kvinnorna vid en sexuell stereotyp. Detta betyder att det finns ett tabu mot att prata om övergrepp mellan svarta människor, menar Patricia Hill Collins. Emily Craven säger att det är svårt att tala om hatbrotten mot lesbiska i Sydafrika där en majoritet av både överlevare och förövare är svarta – men att det är nödvändigt att tala om anledningarna till detta.
Och där sitter vi i dag – i ett sammanhang som gör det svårt att konstruktivt tala om sexuellt våld och rasism. Alltmedan den svarte mannen om och om igen återuppväcks som det allra största hotet mot civilisationen.
