En förort mullrar till

Först ett stormöte, nittio arga Husbybor träffas och bildar en organisation, Husby Unite. Efter det, en demonstration: tvåhundra arga Husbybor går till Svenska Bostäders kontor med en kravlista.
En förort mullrar till och det etablerade samhället flackar ängsligt med blicken; erkänner att vissa misstag har begåtts – och vips lovar Husbys två stora bostadsbolag att de ska satsa hundra miljoner vardera på området.
Stockholmsförorten Husby har förändrats under våren 2005. Från anonym invandrarförort till stolt förort som reser sig och säger ifrån mot försämringarna.

Mumtaz Mayeem, bengalisk musiker och hårt influerad av Bob Marley, var den som tog initiativet till Husby Unite.
– Folk som bor i det här området har flytt från sina hemländer för att de varit odemokratiska, för att folk där inte har haft något att säga till om. Nu har de tröttnat på att inte ha något att säga till om i Sverige heller. Bostadsbolagen skiter i oss eftersom de tror att folk inte säger ifrån här.
Det märks att den nymornade föreningen är populär. När Mumtaz Mayeem och Monika Wennberg går genom området av loftgångshus ropar ett gäng tonårskillar efter dem:
– Ey, Husby Unite! Ni är bra!
– Yes, Husby Unite – Ready to fight, svarar Mumtaz Mayeem.

Dagen innan kommer grönsakshandlaren på torget på att Monika Wennberg är med i Husby Unite och tycker därför inte att hon ska behöva betala för grönsakerna. Men även om de är gratis måste hon packa in dem i kylen, samma sak med brödet. Även vattenkokaren måste in i kylen – lämnar hon den framme över natten är den full med termiter på morgonen.
– Faraomyror kallas de för, har jag fått lära mig. Min lägenhet är full av dem. Svenska Bostäder har satt upp termitfällor, men det hjälper inte. Hela huset skulle behöva saneras, fast det verkar aldrig bli av, säger Monika Wennberg, som ändå är lyckligt lottad: vissa har kackerlackor i lägenheten.
Chiheb Abdellaouis har mögel i sin. I hans badrum luktar det unket och sött av det svartgröna som klänger sig upp längs väggen bakom badkaret.
– Det var mögel här redan när jag flyttade in. Jag ringde direkt och anmälde, både till hyresvärden och till Hyresgästföreningen. Båda kom hit och besiktigade och värden lovade att fixa det inom ett år. Det har de inte gjort.
I köket är plastmattan lös och kan lyftas upp, också det har värden lovat att fixa.
– Jag har ringt tjugo gånger, men inget händer. De hör aldrig av sig, säger Chiheb Abdellaoui som trivdes bättre där han bodde tidigare, söder om Stockholm i Skarpnäck.
– Där fanns det parker att leka med barnen i, det fanns service och när man ringde och anmälde ett fel så kom de på en gång.

Nu hoppas Chiheb Abdellaoui på Husby Unite eftersom Hyresgästföreningen mest verkar lägga krutet på grillkvällar.
Hyresgästföreningen i Stockholms presstalesman PO Brogren konstaterar att de nog har misslyckats i Husby.
– Mögel är allvarliga grejer, det kan uppstå allergier som man får dras med resten av livet, säger han.
När Husby Unite demonstrerade var han där och kollade på, efteråt undersökte han området.
– Det är uppenbarligen ett eftersatt område och eftersom vi inte har varit tillräckligt allerta är det bra att någon annan är det. Husby Unite har gjort en strålande insats, nu måste vi skärpa till oss, säger PO Brogren.

Att det finns problem i förorten är knappast något nytt, men förklaringen till problemen har svängt: från att skyllas på dem som bor i förorten till en strukturell diskriminering. Den senare förklaringen ger Hyresgästföreningen i den nyutkomna rapporten Har vi råd med människor?. I förordet skriver Hyresgästföreningens ordförande Barbro Engman att resultatet av att välfärdssamhället dragit sig bort från de invandrartäta områdena i storstäderna ”har blivit en tilltagande social oro, utarmning och direkt misär av det slag som vi vanligen förknippar med förortsområden i USA:s storstäder. (…) Skolor och barnomsorg urholkas, vårdcentraler, mödravårdscentraler och barnavårdscentraler läggs ner eller skärs ner, kollektivtrafiken dras in, fritidsgårdarna och ungdomsverksamheten skärs ner, affärer, bankomat, badhus, föreningsliv… områdena utarmas till en nivå som det omkringliggande, övervägande välsituerade och ’svenska’ samhället, aldrig skulle acceptera.”

En närpolis i Rosengård i Malmö beskriver bostadsområdet Herrgården som att det har ”demografi som ett samhälle i ett u-land”. 5000 människor trängs i 1400 lägenheter. Arbetslösheten är 90 procent, socialbidragsberoendet nästan 100 procent.
Samtidigt ökar inkomsterna för dem som bor i innerstäderna och priset på deras bostadsrätter slår nya rekord. Utvecklingen i förorten är ofta den omvända. Framför allt gäller det satsningar på ungdomar som minskat kraftigt de senaste årtionderna. När förorterna Husby, Akalla och Kista byggdes i början av 70-talet fanns 13 ungdoms- och kvartersgårdar.
I dag finns bara fyra kvar.
Monika Wennberg tror att en viktig del av lösningen för Husby ligger i just ungdomssatningar:
– Skulle vi få ett ungdomshus skulle klottret, våldet och rånen minska och då skulle också hyresvärdarna vara mer motiverade att renovera.

I höstas ockuperade en grupp ungdomar ett gym i Husby i protest mot att det skulle läggas ned. Upplösningen blev dramatisk när en av ockupanterna hällde bensin över sig och hotade att tända eld på sig själv när polisen kom till gymmet. Fem personer greps och gymmet lades ned. I den Husbybaserade tidningen Opposition berättar en av ockupanterna om hur det är efter att gymmet stängts:
– Det finns inget för oss att göra, vi bara driver omkring ute på gatan. Efter det här känner vi ett ännu starkare hat. Hat mot polisen och politikerna som är svikare och inte står på vår sida. Vi är förlorare, maktlösa som inte kan göra något.

Tommy Hjertberg, som tidigt engagerade sig i Husby Unite och även är med i redaktionen för Opposition, menar att kriminaliteten har ökat sedan gymmet lades ned. Men i de stora sociala klyftorna ser han goda möjligheter att bedriva en framgångsrik förortskamp.
– Här finns representanter från nästan varje gerilla i världen. Kampandan är god. Problemet är bara att många inte känner till sina rättigheter och att folk har förlorat tron på att sin förmåga att agera. Det försöker vi ändra på genom att organisera oss.
Så långt är alla med – men hur det ska gå till, vilka som ska vara med och vad målen är råder det delade meningar om. Redan efter ett par möten kom konflikterna.

Rättvisepartiet Socialisterna, kända för att försöka göra spirande gräsrotsuppror till sina, skickade flera representanter på mötena men blev tillsagda att ligga lågt om de ska vara med i Husby Unite. Även moderaterna skickade dit representanter som fick nobben.
Drivande i organisationen nu är den grupp unga radikala aktivister som ger ut Opposition. I förra veckan uteslöts Mumtaz Mayeem och Monika Vennberg från Husby Unite efter att Arbetaren pratat med dem. De anklagades för att motarbeta Husby Unite, för att prata med medier utan mötets godkännande och för att driva en socialdemokratisk linje.
Mumtaz Mayeem anklagar i sin tur gänget kring Opposition för att ha en dold agenda.
– De är anonyma, de har för extrema åsikter och flera av dem bor inte ens här i Husby. Jag och många med mig är skeptiska till dem. Nu är det Opposition som vill ha stöd från Husbyborna i stället för tvärtom. Det är bra att de kämpar, men vi ska ha ett Husby Unite för dem som bor här och jag tror att vi måste gå mer försiktigt fram.

Tommy Hjertberg medger att det kan vara ett problem om Husby Unite till stor del består av ett gäng unga svenska aktivister, men han menar att det inte är så utan att de flesta har invandrarbakgrund och kommer från olika politiska håll: exilvänstergrupper, autonoma kretsar och Opposition, men många är tidigare oorganiserade.

Konflikterna till trots kommer arbetet att fortsätta med att tvinga bostadsbolagen att rusta upp området. Exempelvis de byggarbetsplatser där farligt skräp ligger huller om buller och där djupa hål i marken är avspärrade med en tunn lina, något som fått till följd att föräldrarna inte vågar låta sina barn leka på gården.
I förra veckan genomfördes en skräpaktion där Husby Unite samlade in byggsopor och dumpade dem utanför Svenska Bostäders kontor.
Näst på tur står flygbladsutdelningar och en gatuteater.
Från de närliggande förorterna Rinkeby och Hjulsta har folk hört av sig, intresserade av att starta upp liknande organisationer.

Och så var det de två hundra utlovade miljonerna.
– En liten seger, men de lär inte räcka särskilt långt, tror Tommy Hjertberg.
Rapporten Har vi råd med människor? menar att samhället har en gigantisk skuld till förortsområdena:
”Att skjuta till ett antal hundra miljoner under att antal år löser inte några problem i grunden. Det är en början, men långt ifrån tillräckligt för att kompensera för flera decenniers försummelser.”
Men kan några hundra Husbybor skrämma fram två hundra miljoner på några veckor är framtiden kanske ändå ljus för Sveriges miljonhövdade förortskropp.

Fakta / Invandrartätt och ungt
Det bor drygt 11500 personer i Husby norr om Stockholm. Omkring 60 procent i Husby är födda utomlands. De största invandrargrupperna är iranier, irakier och etipoier. Var tredje Husbybo är under 19 år.

Husby byggdes i början av 70-talet som en sen del av miljonprogrammet.
Tre av fyra lägenheter är hyresrätter, resten är bostadsrätter.

Fakta / Husby Unites krav
Husby Unites krav
Inga mer hyreshöjningar!
Hyran ska sänkas lika mycket som elkostnaderna ökat. Vi accepterar inte att hyran blir högre när service och standard hela tiden försämras!

Rusta upp bostadsområdena!
Allt som är trasigt och inte fungerar som det ska, dvs tvättstugor, hissar, lekplatser, belysning ska repareras och förbättras NU!
De mögelskadade husen ska saneras och de som blivit sjuka ska få ersättning NU!

Stopp för nya påbyggnationer!
Säkerheten brister, speciellt med tanke på barnen. Inga skyddsstaket finns. Det är bullrigt och dammigt, städningen sköts dåligt.
Ersättning till alla som drabbas av de pågående byggnationerna NU!

Makten till de som bor här!
De som äger och kontrollerar våra bostäder bor inte här och bryr sig inte om vår situation. Vi kräver att själva få bestämma över hur vi ska bo, vad som ska finnas och hur vårt bostadsområde ska se ut.
Vi vill ha fastighetsskötare som vi själva valt!

Publicerad Uppdaterad
6 hours sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Pontus Lundahl/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Tidens melodi

Land skall med lag byggas.
Fred skall med vapen tryggas.
Brott skall med skott förebyggas.

Folket från folkbildning skall renas.
Med hederlig är det svensk som menas.
Kvinnor i slöjor skall stenas.

Det är alltid dom, aldrig vi.
Så spelas den här tidens melodi.
Fängslade barn gör dig fri.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
”Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern.” Foto: Oscar Olsson / TT / Annie Hellquist / Montage: Arbetaren

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Det senaste året har ETC publicerat artiklar som skapat diskussion om både Palestinarörelsen och den utomparlamentariska vänstern, inte minst vad gäller informationssäkerhet. Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan menar att artiklarna baseras på tvivelaktiga grunder och undrar om sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap.

Under de senaste månaderna har ETC – en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” – publicerat två artiklar som vi gärna vill kommentera. Artiklarna väcker flera frågor: Vem är det som ETC skriver för? Vad betyder det att vara en ”röd, grön och oberoende” tidning? Och vad är egentligen bra journalistik?

Den första artikeln publicerades den 10 mars 2026. Titeln är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör”. Enligt ingressen handlar artikeln om en person vars ”bakgrund skapar splittring och oro i rörelsen”. Problemet är att artikeln skapar betydligt mer oro i palestinarörelsen – och den oberoende vänstern – än den porträtterade personen eller dess bakgrund.

Det finns en väldigt enkel regel inom alla politiska rörelser när det gäller misstänkta infiltratörer: Antingen har en bevis på att de är infiltratörer, och då ska en gå ut med det så fort det bara går för att skydda rörelsen. Eller så har en inga bevis, bara misstankar, och då ska en efterforska diskret, just för att inte skapa oro inom rörelsen.

Artikeln undersöker inte, som ETC påstår, ”vad som är sant, vad som är rykten”, utan den bidrar bara till ännu mer ryktesspridning. Det finns inte ett enda bevis på eller ens ett övertygande argument för att den misstänkta personen är en infiltratör. Det som läsaren får veta är att personen har ändrat sina politiska åsikter under åren, att den har raderat tidigare innehåll på sina sociala medier, att artikelns författare inte förstår sig på personens ekonomi och att det tydligen finns anonyma röster inom rörelsen som säger saker som ”Om du frågar mig så är han en infiltratör”. Det kan anses vara anledningar att titta närmare på personen, men ingenting av detta är tillräckligt för att hänga ut den. Personen nämns visserligen inte vid namn i artikeln men är lätt att identifiera för alla som är aktiva inom palestinarörelsen.

Det som blir särskilt problematiskt är att vissa av de misstankar som riktas mot personen kan kopplas till dennes bakgrund. Det handlar om en person vars föräldrar kommer från utanför Europa, som är uppvuxen i en förort och som inte har fostrats i en vänstermiljö. Om en sådan bakgrund bidrar till att bli misstänkliggjord i en röd, grön och oberoende miljö, så borde denna miljö granska sina kriterier för att misstänkliggöra personer; annars reproducerar den mönster av politiska miljöer den påstår att rikta sig emot.

Den andra artikeln vi reagerade på publicerades den 2 juni 2026 med rubriken ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”.

Denna artikel blandar två saker som inte ska blandas. Om ETC vill publicera en berättelse om hur det går till när en blir Säpo-informatör, så är det en sak. Om ETC vill skriva om den autonoma vänstern utifrån vad som en Säpo-informatör berättar, så är det en annan sak. Men här görs både och i en och samma text. Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern. ETC väljer till och med att peka ut en organisation vid namn. Bortsett från att det kan anses som ansvarslöst verkar valet godtyckligt. Bara för att en SÄPO-informatörer haft kontakt med en viss grupp blir den inte till statens fiende nummer ett. Hela artikeln präglas av en klichéartad beskrivning av den autonoma miljön. ”Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet”, står det om en demonstration i Stockholm – en märklig tolkning av brutalitet.

Att ETC:s artiklar inte är bra för palestinarörelsen och den oberoende vänstern råder det inga tvivel om hos oss. Men ETC kan naturligtvis lätt säga att det inte är någonting de bryr sig om; att det där med ”röd, grön och oberoende” bara indikerar en viss värdegrund, att de inte alls är en rörelsetidning, och att de i stället vill ägna sig åt hederlig, objektiv journalistik. Fine. Men då får de också göra det. Att sudda gränserna mellan rykten och sanning, att blanda äpplen och päron och att använda sig av opålitliga källor för lite sensationalism och klickbete duger inte. Det blir fel, oavsett anspråk.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Ninïan Sassarinis-McGowan studerar lingvistik och journalistik. Gabriel Kuhn är skribent och översättare. Båda är medlemmar i SAC:s internationella kommitté.

5 days sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad
1 week sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT

Veckovers: Sagan om SAP

Det var en gång en socialdemokrati,
det var en gång en arbetarklass.
Den ene moppade toan,
den andre skurade dass.

Den ene stred för den andre,
och tvärtom, och på detta sätt
så blev de den starkaste kraften.
De var inte två, de var ett.

De byggde upp fackföreningar,
de byggde ett Folkets Hus.
De började bygga ett folkhem.
De följde ett rättvisans ljus.

Den ene var duktig på att tala,
den andre på att röra sig. 
Den ena var smart och sa: 
”Nu tar jag betalt för att tala för dig”

De slog sig in i det innersta,
ända till maktens bord.
”Rör du dig hotfullt därute”, sa den ene,
”så ska jag säga dem ett sanningens ord!”

1900-talet började.
Hundra år gick. Det tog slut.
Den ene satt kvar därinne
och har inte än kommit ut.

Ett och annat hände och den ene
skruvade sig rätt så nervöst. 
De andra vid bordet hånflinade
och sa att: ”Nu sitter du löst!”

Från fönstret skrek den ene: ”Var är du?
Det är valår – jag behöver dig!
För utan dig och din rörelse
– varför ska nån lyssna på mig?”

Den talande tystnaden svarade:
”Ledsen, du hade din chans.”
Arbetarklassen och rörelsen 
hade gått någon annanstans.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Klimatforskare som annars brukar uttrycka sig återhållsamt erkänner sig nu vara i chock. Samtidigt befinner sig det offentliga samtalet långt ifrån den katastrofala verklighet vi lever i, skriver Alexandra Urisman Otto.

Europa kokar och brinner på samma gång. Hettan har stängt Eiffeltornet och lågorna står höga strax utanför den franska huvudstaden. Hundratals människor har dött i drunkningsolyckor och den senaste värmeböljan (vi går redan in i sommarens tredje) kopplas till tiotusentals för tidiga dödsfall.

Har du också panik i hettan? Känns det som en mardröm? Bra, allt annat vore fullständigt orimligt. 

Klimatforskaren Zeke Hausfather skrev på måndagen att han brukar vara ganska återhållsam när han diskuterar klimatdata. Bara en enda gång – i september 2023, när de globala temperaturerna för månaden visade sig vara hela 0,5 °C varmare än någon tidigare septembermånad – har han blivit chockad. 

”Fram till i dag”, skriver han. 

Årets El Niño kan bli den starkaste som uppmätts

Zeke Hausfather är chockad igen efter att ha analyserat hur de olika klimatmodellerna bedömer läget för hur den begynnande El Niño-händelsen ska utveckla sig. El Niño är ett återkommande väderfenomen som uppstår när havsvattnet i delar av Stilla havet blir ovanligt varmt. Det påverkar vädret över stora delar av världen och under våren har forskare allt oftare varnat för att den här El Niñon kommer att bli extrem. 

Det verkar vara en underdrift, menar nu Zeke Hausfather.

”Det ser ut som att årets El Niño inte bara med stor sannolikhet kommer att bli den starkaste sedan tillförlitliga mätningar inleddes – den kan till och med bli den starkaste med en verkligt häpnadsväckande marginal”, skriver han.

Styrkan i El Niño går att förutspå genom att mäta avvikelser i havsytans temperatur i ett specifikt område i den tropiska delen av Stilla havet. När alla klimatmodeller nu har analyserats ligger medianvärdet på 3,6 grader Celsius, omkring 0,8 grader högre än det tidigare rekordet från 2015-16. 

”För att sätta detta i sitt sammanhang”, skriver Zeke Hausfather och sedan förklarar han: Skillnaden mellan den starkaste och den femte starkaste El Niño-händelsen under de senaste 150 åren är endast omkring 0,5 grader. 

Han avslutar:

”Modellerna förutspår något som ligger utanför ramen för allt vi någonsin har observerat.”

Skäl till panik? Ja. 

Gaslightande debattklimat om klimatet

Men värst i denna mardröm är ändå hur långt ifrån den här verkligheten som vårt offentliga samtal befinner sig. Ingenstans säger någon som det är. Till och med det så kallade ”progressiva” Sverige fokuserar på att legitimera sina egna och andras flygresor, i stället för att bidra till – och kräva – den verkliga, genomgripande omställning som vi vet krävs. 

Ett exempel: Sverige har klimatmål som aldrig nås men som framför allt i sig är gravt otillräckliga. Bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp räknas med när klimatmålen utvärderas – ändå hörs inte ett enda parti i valrörelsen kräva att alla utsläpp ska omfattas av klimatmålen. Ingenstans, förutom från vissa aktivister, kommer krav på verklig, genomgripande systemförändring.

Vad fan ska man göra, då?

Det är inget fel med att ha panik vare sig över hettan eller det gaslightande debattklimatet. Tvärtom är det en fullt rimlig reaktion på det oerhörda hot som hänger över oss. Använd paniken och påminn dig om att det finns fler som känner som du. Lyssna på dem, läs vad de skriver. Organisera dig tillsammans med dem. 

För det här är ingen mardröm. Det är den nya verkligheten.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Sverige pekas ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT

Sverige diskriminerar när EU-migranter vägras vård

Europeiska kommittén för sociala rättigheter har fastslagit att Sverige kränkt EU-migranters rättigheter genom att neka till vård. Jonatan Michaneck tycker att det borde oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Kritiken är svidande från Europeiska kommittén för sociala rättigheter som enhälligt slår fast att Sverige begått allvarliga människorättskränkningar när staten och regioner nekat EU-migranter sjukvård, eller tagit betalt för nödvändig sjukvård.

 I uttalandet står det skrivet att Sverige anses ha kränkt personernas rättigheter genom nekande av vård och särbehandling på grund av deras status som sårbara EU-migranter. Därutöver pekas Sverige ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund.

Många tror nog att Sverige behandlar romer och EU-migranter bättre än andra europeiska länder där rasismen är mer uttalad. Kommitténs yttrande vänder på många sätt upp och ner på idén om den svenska givmildheten och blottlägger en stat som givit upp på sitt ansvar gentemot europeiska medborgare och de mänskliga rättigheterna.

Undviker vård av rädsla för kostnader

En kvinna från Bulgarien som gör akut kejsarsnitt i Gävle faktureras 179 251 kronor. Kostnaderna är förstås omöjliga för en person i marginaliserad tillvaro att betala. Även för en heltidsarbetande skulle summan vara överdådig. Personer har också blivit fakturerade för akutbesök i samband med stroke och hjärtproblem, samt efter rån, misshandel, och bilolycka. Barnafödande och mödravård är andra vårdbesök som lett till fakturor på 3000 kronor och uppåt och det finns fler exempel. Amnesty international nämner dessutom att många ur gruppen undviker att söka vård av rädsla att drabbas av höga utgifter.

Jonatan Michaneck är socialarbetare på räddningsmissionens härbärgen för EU-migranter. Foto: Privat.

EU-migranter är en särskilt utsatt grupp av många skäl. I sina hemländer nekas de ofta tillgång till det egna landets välfärdssystem på grund av utbredd och systematisk diskriminering som också har andra förödande konsekvenser. Fattigdomen hos gruppen är utbredd och nödställdheten stor. 

Sveriges hinder för vård riskerar liv, och förutom att det är landets plikt att leva upp till skrivelserna om rätten till vård borde det oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Sverige måste ta åt sig av kritiken och förutom att se till att ingen människa berövas rätten till vård anser jag att vi borde ersätta i fullo de personer som drabbats av kostnader i samband med vårdbesök. I framtiden hoppas jag att staten och regionerna prioriterar människorna, framför försöken att hitta kryphål.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nog får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
4 weeks sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad