Efter att ha levt i skräck för att få sina identiteter röjda och därmed utsättas för regimens repressalier tog nyligen de ledande aktivisterna ett djärvt initiativ: med fler än 3000 namnunderskrifter riktade de ett öppet krav till regimen om att erkänna rätten till facklig organisering. Namnlistan är en sällan skådad demaskering i Iran, där arbetaraktivister […]
Efter att ha levt i skräck för att få sina identiteter röjda och därmed utsättas för regimens repressalier tog nyligen de ledande aktivisterna ett djärvt initiativ: med fler än 3000 namnunderskrifter riktade de ett öppet krav till regimen om att erkänna rätten till facklig organisering. Namnlistan är en sällan skådad demaskering i Iran, där arbetaraktivister sedan den islamiska regimen slog ner all opposition 1982 gjort allt för att hålla sig så hemliga som möjligt.
Uppropet sker i samordning med Fria fackföreningsinternationalen, Human Rights Watch och flera andra internationella människorättsorganisationer. Taktiken är att deras blick utifrån – särskilt i ett läge där Iran står under omvärldens tryck – i kombination med det stora antalet underskrifter begränsar regimens utrymme för repression. På så vis hoppas man etablera en för Iran helt ny verklighet: det går att högljutt förespråka arbetarorganisering, utan att dölja sig, utan att bli gripen. Om experimentet lyckas skulle det förändra villkoren för försöken att bilda oberoende fackföreningar i Iran.
Uppropet, som nu sprids till fackföreningar runt om i världen, manar till bildandet av ”arbetarorganisationer som står under arbetarnas kontroll”. För att förändra arbetarklassens svåra situation i Iran krävs, skriver man, ”att vi först av allt organiserar oss. Men vi behöver inte vädja till någon regering, minister eller offentlig institution för att organisera oss. Vi har rätt att göra det. (…) Regeringen i Iran måste garantera arbetaraktivisternas säkerhet”.
Sedan det tumultartade första maj-firandet i Teheran rapporteras fyra arbetaraktivister ha gripits.
Följ oss på Mastodon
Följ oss via rss