Rebecka rekommenderar

Kulturkrönika
Väggmålning av Giorgio Agamben i Frankrike.
Foto: Thierry Ehrmann/Wikimedia Commons

Lilla Malmöförlaget Eskaton har det senaste året gett ut tre kortare texter av den italienske filosofen Giorgio Agamben, översatta av Gustav Sjöberg. Vad är ett dispositiv? är den senaste och följer på Vad är det samtida? samt Kyrkan och riket. Agambens ambition är här att undersöka begreppet ”dispositiv” som det används hos teoretikern Michel Foucault, genom att spåra det bakåt från honom till Hegel och de antika kyrkofäderna.

Vad är då ett dispositiv? Vid första anblick kan det verka som ett icke-begrepp, särskilt när man läser Foucaults definition: ”en absolut heterogen helhet som inbegriper diskurser, institutioner, arkitektoniska strukturer, regulativa beslut, lagar, administrativa åtgärder, vetenskapliga utsagor, filosofiska, moraliska och filantropiska påståenden […]”. 

Jaha ja, tänker man kanske. Allting då, eller? Nej, menar Agamben – det finns något mer, och det är levande varelser. Dispositiv är det nät av maktrelationer som uppstår mellan de institutioner och regelverk, fysiska eller mer abstrakta, som griper in i de levande varelsernas liv och påverkar dem. Hit vill Agamben inte bara räkna storheter som kapitalismen, lagen eller fabriken, utan också mer harmlösa objekt som pennan, telefonen och litteraturen. 

Det är i mötet mellan den levande varelse och dispositivet som subjektet träder fram. Människan är nämligen vare sig subjekt eller människa innan hon underordnats en uppsättning konventioner, utsatts för vad Agamben kallar den subjektiveringsprocess som varje dispositiv bär med sig. Hon blir medborgare, kvinna, mobilanvändare, vad det nu må vara – i kapitalismens nuvarande utvecklingsfas är mängden tänkbara identiteter närmast oändlig.

Men subjektiveringsprocessen, menar Agamben, är också på sätt och vis en desubjektiveringsprocess. De möjligheter till handling som ett viss dispositiv erbjuder är ju också per definition ett uteslutande av andra handlingar. Det går alltså inte att undslippa dispositivet genom att bruka det på ”rätt” sätt. Den som till exempel läser Agamben på sin mobiltelefon är fortfarande underkastad det specifika dispositivets, alltså mobilens, sätt att ordna verkligheten. 

En fråga som infinner sig, vilket teologen Ola Sigurdson också påpekar i sitt efterord, är om detta över huvud taget är ett problem. Är dispositiven som sådana verkligen negativa? Måste erfarenheterna, som Agamben menar, ”profaneras” och återbördas till ”ett möjligt gemensamt bruk”, och vad skulle det i sådana fall innebära? Kan det gemensamma ens tänkas som något för- eller bortom-dispositivt?

På den punkten är Agamben vag. Och för all del, bara för att man kommer med en fråga måste man inte nödvändigtvis besvara den. Så är det också utmärkt att Eskaton ser till att ge oss andra möjligheten att försöka. Oavsett om du lyckas eller inte bör du läsa mer av Agamben – på svenska finns sedan tidigare de längre texterna Homo Sacer (Daidalos 2010) och Undantagstillståndet (Site Editions/Propexus 2005), båda översatta av Sven-Olov Wallenstein.