Debatt

Kvinnovåld är inte en fråga om kultur

En manifestation på centralen i Stockholm för att hedra Fadime Sahindal, på årsdagen av hennes död. Foto: Fredrik Persson/Scanpix

Det har passerat ett drygt decennium sedan Fadime Sahindal mördades av sin egen far. I samband med hennes död och ett par andra kända fall där hedern sägs ha varit motiv till mord och förtryck blossade det upp heta diskussioner som än i  dag är aktuella. Att förklara mord som begåtts av invandrare med någonting kulturellt blev snabbt till en bekvämlighetsåtgärd för polis, myndigheter och politiker, menar Sava Saber Said.

I  stället för att plocka billiga politiska poäng och vara opportunistiska som vissa partier valt att vara i denna fråga (läs SD) måste man sluta använda kvinnovåldet som ett politiskt slagträ för att framhäva egna politiska agendor som inte är baserade på utsatta kvinnors bästa. När man talar om hedersrelaterat våld tenderar man att använda kulturen allmänt och hedern specifikt som en förklaring till våldet mot kvinnorna, när det verkliga motivet är förankrat i patriarkala strukturer. Vi pratar om universella och gränsöverskridande strukturer, synsätt som existerar såväl i en småby i Kurdistan som i en femmiljonerslägenhet på Östermalm. Debattörer har oförsiktigt målat upp en bild av kvinnovåldet som något kulturellt, vilket i sin tur lett till stigmatisering av hela folkgrupper som tillhört just den kulturen. 

Med det sagt förnekar jag inte att det faktiskt existerar en hedersproblematik i Sverige, vad jag motsätter mig är hur man försöker förklara den som något exklusivt för vissa folkgrupper och deras sätt att vara.

Polisen har nyligen gått ut med en kampanj i form av affischer och en informationsvideo där ungdomar som ”drömmer om att få spela fotboll, inte får ta en fika, eller som vill slippa bli bortgifta” ska ringa 114 14. Kampanjer som denna är utan tvekan tillkomna av välvilja, men man försvårar snarare arbetet för utveckling än att hjälpa utsatta. Polisens kampanj och missvisande skildringar leder i detta fall till ökade generaliseringar. En utebliven fika för Aisha likställs med hedersförtryck, medan svenska föräldrars uppsikt av deras barn är lika med bra uppfostran.

Hedersvåld tillhör de sällsynta företeelserna, även bland de folkgrupper och i de länder där det är mer förekommande. Det mördas och våldtas dessutom fler kvinnor med svensk etnicitet än vad det hedersmördas invandrarflickor i Sverige, men inte ser man någon som målar upp den svenska kulturen som en avgörande faktor bakom kvinnovåldet.

I en statlig utredning från 2005 skrivs det att begreppet ”kultur” har övertagit ras­begreppets roll som indelningsprincip för föreställningar om olika folkgrupper. En kulturellt präglad rasism är därmed den allra vanligaste i Sverige. Bilden är att invandrarmäns våld mot kvinnor beror på en kvinno­förtryckande kultur, medan svenska mäns våld mot kvinnor förklaras på en individuell nivå. Detta bidrar till att dölja könsmaktsordningen i majoritetssamhället.

I ett misslyckat försök att särskilja heders­våld från vanligt kvinnovåld förklaras det att hedersvåld är ett fenomen som existerar där det finns ett kollektiv som hejar på och som hetsar till våldet. I rättssalar klappar an­höriga till de fäder och bröder som begått hedersbrott, i Sverige klappar man inte åt Lasse som slagit sin fru blågul. Det finns inget kollektiv som står bakom det våldet. 

Visserligen klappar man inte åt den svensketniske gärningsman som valt att våldföra sig på en kvinna, men man har under rättsprocesser otaliga gånger varit fräck och skamlös nog att fråga vad den våldtagne bar för kläder under kvällen och hur mycket denne hade druckit. Vad är det om inte ett klassiskt skuldbeläggande av kvinnan? Vad är det om inte samma typer av föreställningar om vad kvinnor bör göra och inte göra? Föreställningar som kanske inte har stöd av ett kollektiv som utgörs av familj och släkt i detta fall, men föreställningar som är väl förankrade bland polis, myndigheter och massmedier.

Kvinnan har helt enkelt en viss position och en viss roll i samhället, och när hon väl bryter mot de föreskrivna bestämmelserna så får hon stå sitt kast, oberoende av om det är en Fadime eller en Lisa vi talar om. Jag vänder mig till polis och myndigheter: Sluta generalisera, sluta öka motsättningar. Vi är många samhällsvetare som har betydligt bredare syn i denna fråga, om hedersfrågan för er är svårhanterlig tar vi mer än gärna över. 

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984