En midsommarnattsmardröm

Veckans inledare.

Inledning
Johan Apel Röstlund är reporter på Arbetaren.

”Fight the Power” avslutar han många av de hundratals breven inifrån den svenska psykcirkusen.

Han har suttit där i nio år och vård har för länge sedan bytts mot brutal förvaring utan någon som helst meningsfull sysselsättning eller mänsklig värme. Ett problem som sopats under mattan av ansvariga myndigheter med hjälp av tunga mediciner och fasta rutiner. 

I grå landstingskorridorer på ett hem någonstans i södra Norrland sitter han just nu och tittar ut genom de skitiga institutionsfönstren.
 

Jag sväljer hårt och öppnar ännu ett kuvert. Slarviga blyertsanteckningar och hastigt nedklottrade teckningar på blommor och en sol längst uppe i det högra hörnet. Drömmar om frihet som slås tillbaka av demoner och diagnoser. 

Gång på gång riktas kritik mot den svenska psykvården. Insynen är urusel men historierna från dem som tagit sig ut är hemska. Ändå tycks väldigt lite hända.

Han var en av de bästa men blev sjuk och ett snabbt besök på en psykakut i Stockholm banade vägen för nästan tio års helvete. 

Jag försöker svara på breven så ofta det går. Tittar ut genom mitt eget fönster och ser att solen lyser. Jag tar en glass i parken och kisar mot himlen. 

Han älskar den här tiden på året men kommer inte ut särskilt ofta, som det verkar. Om det är personalbrist eller om motivationen tagit slut vet jag inte riktigt och svaren varierar beroende på humör när jag frågar. 

Oavsett vilket tycks det vara ett jävla gökbo.

Under de korta besök jag gjort där han bott står jag ut knappt en timme. 
 

Det är midsommar och jag tänker på honom nu. Han hade älskat det. Suttit med fötterna i någon sjö, tittat på molnen och skålat med ett glas vin. I stället blir det landstingsbuffé och ett glas ljummen saft under lysrörsbelysningen. Läggdags vid 22 och morgonmedicin. Sopad under mattan av en havererad så kallad psykvård som inte liknar någonting annat än förvaring i, vad det tycks, de flesta fall.

Jag lyssnar på Monica Zetterlund i Olle Adolphsons låt Trubbel och repeterar för mig själv på tunnelbanan. ”Här är det risigt och förvuxet, fult och snårigt. Och lika hopplöst trist och grått som i mitt bröst. Därute doftar det av sommarns alla dofter. Där är det sommar men här inne är det höst”.

Glad sommar kompis, jag saknar dig.