”Lurendrejare! Var rädd, var rädd, vi hittar dig!” ekar det mellan husen när facket Solidariska byggare blockerar byggarbetsplatsen.

Den utpekade arbetsköparen har hållit sig undan delgivning. Fallet gäller två medlemmar som inte fått betalt på flera månader. Hos samma underentreprenör har också en arbetsledare anklagats för att ha misshandlat en byggarbetare. Men vid blockaden tänds också ett nytt hopp när huvudentreprenören bestämmer sig för att hjälpa till med fallet.

Här kan du läsa bakgrunden till blockaden:

Lästips om Solidariska byggare:

Följ med rysktalande reportern Volodya Vagner på medlemsmöte med Solidariska byggare:

Så många fall vinner Solidariska byggare i Arbetsdomstolen:

Det är 8 mars, den Internationella kvinnodagen, och Edvin Alpros ger oss en satir över kvinnor och män, mansaktivister, genusaktivister och kvinnornas fiender.

Ahh, den åttonde mars. Den stora flickdagen. Rabattkodsfestivalen. Dagen då vi hyllar skillnaderna mellan könen, och en och annan pappa ställer upp som barnvakt utan att kräva något i gengäld.

Samtidigt som vi är upptagna med att fira kvinnans skönhet, omsorg och esoteriska matlagningstalang så försöker kvinnornas fiender luckra upp gränserna mellan män och kvinnor. Genom allt ifrån genusaktivister som klär ut barn i könsneutrala kläder eller kvinnliga labbassistenter som systematiskt suddar ut sina manliga kollegor från historieböckerna till mer förrädiska metoder såsom unisextoaletter och människor som byter kön hej vilt försöker dom plantera illusionen av att manlighet och kvinnlighet är något skapat i stället för något essentiellt.

När kvinnornas fiender flyttar fram sina positioner är det viktigt att vara redo för strid!

Förra året använde ett amerikanskt ölföretag en transsexuell kvinna i sin reklam. När den medelålders popsångaren Kid Rock (ja han väljer att definiera sig så, och det måste vi respektera) såg reklamen på TV så slet han fram sin automatkarbin, rusade ut på gatan i vredesmod och pepprade sönder den första back med öl han fick syn på.

Detta ställningstagande publicerade han sedan på youtube för att bevisa att män är rationella och kvinnor är känslostyrda, och om någon försöker tänja på dessa ramar så kommer dom att få ångra sig!

I Sverige har vi våra egna mansaktivister (Obs! Ej genusaktivister) som lär ut manlighet genom att till exempel utbilda sina söner i den ädla konsten av yxstrid i syfte att kunna hjälpa sin fader när han skyddar sin fru. Och, handen på hjärtat, säg en enda kvinna som känner sig tryggare än hon vars man sliter med sig deras omyndiga söner ut i natten för att driva omkring med yxa och leta efter potentiella inkräktare.

För att fortsatt kunna få gratulera kvinnorna på åttonde mars är det viktigt att förstå skillnaderna mellan könsbekräftande behandlingar (t.ex hårimplantat, bröstförstoring, anabola stereoider, lösögonfransar) och könsförnekande behandlingar (samma som ovan fast för dom med fel kön).

För trots att könens skillnader är naturliga, orubbliga och går tillbaka till historiens begynnelse är dom samtidigt så fragila att det kan räcka med att en enda kille byter namn till ett tjejnamn för att kasta allt över ända! Att hamna på en förskola som använder ordet ”hen” eller få se en man i kvinnokläder läsa en barnbok på ett bibliotek kan vara helt förödande för ett barns naturliga utveckling av sin könsidentitet. Tillåter man dylikt så finns snart inga kvinnor kvar att fira!

Så unna er något riktigt fint i dag tjejer! Baka er något riktigt gott och luta er tillbaks framför en romantisk komedi medans vi män håller vakt med yxan ute på farstun iförda kamouflagesmink, eller nej jag menar warrior paint!

“I stället för att vara ett Kulturhus för fördjupande samtal har Kulturhuset blivit en institution där det offentliga samtalet begränsas. Det är alarmerande.” Det skriver tidskriften Kontext Press efter att Kulturhuset i Stockholm ställt in dagens samtal om fred och feminism.

Kontext blev i höstas inbjudna för att hålla ett samtal i anslutning till internationella kvinnodagen. Vi fick själva välja vad det skulle handla om. Vi bestämde oss för att tala om fred och feminism, hur fred historiskt har varit en given feministisk fråga som en motkraft till den patriarkala militarismen. 

Vår tanke var att analysera hur feminismen och fredsrörelsen varit sammanlänkade i det förflutna, och hur vi kan förstå världen genom den linsen idag. Hur man säljer krig med feministiska budskap, hur Nato-medlemskapet blev en nästan odebatterad process och hur kritik mot Israels pågående folkmord i Gaza bemötts med “feministiska” motargument. Hur blev fred en laddad ståndpunkt i vår tid? Har feminismen övergett freden?

Intellektuella samtal kvävs

Några veckor före evenemanget ifrågasätter Kulturhuset vår punkt, och säger att vi behöver ha någon “från andra sidan” om vi ska få genomföra samtalet. De ger oss också möjligheten att byta ämne. I stället för fred, vill de nu att vi ska tala om någonting annat. Kanske något med hbtq-perspektiv, föreslår de. Vi informerar om att queersen demonstrerat för ett eldupphör i Palestina varje helg sedan oktober, sedan tackar vi för oss.

Det senaste decenniet har det fördjupade offentliga samtalet kvävts i samtalsaktivism och debattifiering. Den populära beskrivningen av samtiden som polariserad hanteras med att de uppställda motpolerna ska in i samtalsringen. Ofta är definitionen av de extrema polerna i klass med att en människa som utsätts för och inte gillar rasism, ska mötas i ett samtal med en rasist.

Det krymper det offentliga och demokratiska samtalet. Kulturinstitutioner måste kunna härbärgera intellektuella samtal. 

Kulturhuset visar sig tyvärr ha trampat in på stigen av ängslighet och cancelleringskultur. I stället för att vara ett Kulturhus för fördjupande samtal har Kulturhuset blivit en institution där det offentliga samtalet begränsas. Det är alarmerande.

Syftet med Kontext var att skapa en oberoende medieplattform med fördjupande journalistik och samtal om vår samtid, med perspektiv som saknas i offentligheten. Det var också detta samtals utgångspunkt. Kontext hoppades få fördjupa oss i frågan om varför fred blivit en laddad politisk fråga. I stället villkorades samtalet – vilket också bevisar vår tes om att något som tidigare var en relativt oladdad ståndpunkt, nu kommit att anses radikal. 

Vårt samtal fortsätter. Kontext kommer fortsätta att analysera militarismen på andra plattformar. Men på Kulturhuset är samtalet om fred i dag inställt.

Redaktionen, Kontext Press

“Vi närmar oss den internationella kvinnodagen medan kvinnor och barn mördas på löpande band. Och de som inte mördas förvägras allt som behövs för att leva, att överhuvudtaget överleva”, skriver Frida Sandström och menar att det koloniala våld som den palestinska befolkningen utsätts för även måste förstås i ett sexualpolitiskt ljus.

Imorgon, den åttonde mars, infaller den internationella kvinnodagen. En dag då internationell solidaritet och kamp mot sexuellt våld och för fritt liv, oavsett kön, manifesteras världen över. Samtidigt kommer åttonde mars i år att ses i ett annat ljus än vad det brukar. Sedan i höstas har rätten att leva, rätten till vård, mödravård och barnomsorg satts ur spel i internationell juridik.

Den anonyma gruppen Palestinian Feminist Collective skriver att sexuella övergrepp är centrala verktyg i ett reproduktivt folkmord. Det vill säga, i en krigföring mot en etnisk grupp som utöver de tusentals mördade också omöjliggör livet och framtiden för de som ännu är vid liv. Det är helt enkelt fråga om en långsiktig utrotning av en folkgrupp och all dess historia.

IDF:s angrepp – en fortsättning på den koloniala traditionen

Vad vi ser idag är en omedelbar utveckling av bosättarkolonialismens mycket gamla logik, i ljuset av vilken Palestinian Feminist Collective beskriver det reproduktiva folkmordet. Trots den historielöshet som vi möter i svensk media och politik finns det alltså en lång historia bakom den ofattliga tortyr som återkommande dokumenteras med vittnesmål från tidigare fängslade palestinier som just lämnat ett israeliskt fängelse. Fängelser i vilka de enbart lyder under militär lag och inte betraktas som juridiska subjekt bortom krigets logiker. Det går inte att vara annat än en fiende.

IDF:s våldsamma angrepp mot befolkningen i Gaza och på Västbanken är med andra ord del av en kolonial tradition som västvärlden både satt i verket och nu vidhåller med både pengar och politik.

Den amerikanska litteraturprofessorn Hortense Spillers skrev för snart 20 år sedan en text om den transatlantiska slavhandelns sexualpolitiska konsekvenser. När en rasifierad människa låses in eller rent av stjäls som vara (i formen av slaveri), blir personens kropp till en spelplan för ”kulturella och politiska manövrer,” som vore hon bortom kön och sexualitet, skriver Spillers.

Och, inte minst, bortom alla de behov och nödvändigheter som det innebär att ha en viss kropp, med en särskild erfarenhet och könsidentitet. Trots att Spillers text berör en mycket specifik historisk kontext, påminner den oss om hur vi måste förstå det koloniala våld som den palestinska befolkningen utsätts för i ett sexualpolitiskt ljus. Barn blir till män, gravida blir till siffror och spädbarn blir i stort sett ofödda.

Medan den israeliska militären lyfter prideflaggan i samband med bombningen av ett Palestinskt kvarter reser sig internationella queera röster mot den liberala feminismens tystnad om folkmordet. Gränsen för hur mycket grymhet det går att utföra i den feministiska demokratin Israels namn tycks vara bottenlös.

Jewish Voice for Peace: ”This is what genocide looks like”

Tidig morgon den 29 februari utfördes en brödmassaker i norra Gaza. Hundratals personer som sprang mot en akut behövd hjälpkonvoj med mjöl besköts av israelisk militär. Svältande palestinier i väntan på mjöl till bröd mördades. Det palestinska hälsoministeriet rapporterade samma kväll att 120 av de beskjutna dog, medan 760 sårades, skriver Al Jazeera.

Mjölet, som skulle kunna rädda några av dem från galopperande svält, blandades med blod. Det är inte första gången som vi ser bilder på människor som lämnat sin familj för att hämta mat, och som inte kommit hem igen. Men det är första gången som konsekvensen är så storskalig att den når svenska och internationella medier som tidigare varit tysta.

Strax efter massakern skrev den gruppen Jewish Voice for Peace de fem orden ”This is what genocide looks like.”

Låt åttonde mars bli en dag att förstå det, fem månader för sent.

Förstörelse av infrastruktur och vårdinrättningar

Det brittiska Forskningskollektivet Forensic Architecture, baserat vid Goldsmith University i London, har i åratal använt konstnärliga och kriminaltekniska metoder för att analysera brottsscener i våld mot minoritetsgrupper, inte minst mot palestinier. Deras alster har både använts i internationell rätt och visats på stora konstinstitutioner som tyska Documenta och Moderna Museet.

Nu dedikerar Forensic Architecture till synes alla sina krafter till Palestina och konstaterar bland annat att ”effekten av detta systematiska och utbredda mönster av förstörelse av medicinsk infrastruktur och tvångsförflyttning av befolkningen har lett till att 28 sjukhus i Gaza inte längre fungerar”. Siffran inkluderar samtliga av de sjukhus som tidigare fanns i norra Gaza, där brödmassakern inträffade.

Forensic Architecture har tidigare tagit fram bevis mot IDF som år efter år nekar mot att ha utfört övergrepp mot civilbefolkningen i Gaza och på Västbanken. Huruvida konsten kan förgripa juridiken i ett raserat internationellt rättssystem får framtiden utvisa, men det inger hopp då konstutställningen ersätts med realpolitik.

Värre är det då realpolitiken blir till ett samlingsobjekt i ett kommersiellt galleri, vars ekonomi inte sällan baseras på investeringar i just vapenindustrin (som i den så kallade ”tårgasbiennalen” på Whitneymuseet 2018). Konstmarknaden och vapenhandeln är två riktigt gamla bundsförvanter.

Tvångsförflyttning till staden Rafah

Två tredjedelar av Gazas två miljoner invånare är nu på flykt i det fängelse som Gazararemsan har förvandlats till. Detta område är ungefär lika stort som Gotland och cirka en och en halv miljon av befolkningen har bokstavligen tvångsförflyttats till den lilla staden Rafah i söder.

Allt medan bomberna fortsätter falla flyger barn drakar och leker att de är själva är drönare i ökensanden (som vi ser i videor cirkulerade av den palestinska journalisten Bisan Owda med flera). Sedan bryter de ihop av rädsla när de hör ljudet av en motor som de tror är ett flygplan.

Samma barn, för vilka krigets estetik och praktik koloniserar både deras lekar och drömmar, liknar Netanyahu och de flesta västliga stater och medier med Hamas. Spillers påminner oss om varför. Under folkmordet finns inga barn, inga kvinnor, inga människor. Och som Sydafrika tydliggjorde i sin anmälan av Israel till den internationella domstolen i Haag i december, har avhumaniseringen av palestinier varit explicit hos Netanyahus regering redan från början.

Om situationen i Rafah är fruktansvärd är det möjligtvis ännu värre i norra Gaza, där brödmassakern inträffade. Där pågår nu en pågår nu en akut svältkris, där barn i veckor demonstrerat för mat med skyltar och tomma tallrikar i händerna. De senaste dagarna har bilderna på världens kanske viktigaste demonstration avtagit. Al Jazeera skriver den 5 mars att femton barn har dött av törst och hunger på drygt en vecka. Antalet ökar för varje dag och hastigheten betraktas som rekord i den moderna svältens historia. Därtill är det den kanske mest väldokumenterade.

Siffran visar på hur den israeliska militära operationen har utvecklats sedan blockaden av Gaza infördes 2007. Med förespeglingen att hindra vapen från att smugglas in i regionen har blockaden begränsat importen av förnödenheter i snart två decennier. Vad vi ser nu är accelerationen av detta, vilket i sin tur måste förstås i ljuset av dryga hundra års kolonisering och sjuttio år av återkommande tvångsförflyttningar, tortyr och mord.

Vi närmar oss den internationella kvinnodagen medan kvinnor och barn mördas på löpande band. Och de som inte mördas förvägras allt som behövs för att leva, att överhuvudtaget överleva.

Art Not Genocide

Just nu cirkulerar en namnunderskriftskampanj mot Israels medverkan i den internationella konstutställningen Venedigbiennalen som öppnar i april. Israels planerade konstnärliga bidrag tar sin utgångspunkt i kvinnlig fruktbarhet. Det är den israeliska konstnären Ruth Patir som med filmprojektet Motherland planerar att transformera den israeliska paviljongen till en så kallad ”fertilitetspaviljong”.

I uppropet mot detta cyniska bidrag till samtidskonsten skriver den anonyma konstnärsgruppen Art Not Genocide (ANG) att Israels kulturpolitiska feministiska gest står i skarp kontrast till IDF:s närmast industriella barnmord, och den infrastruktur för barn- och mödravård som jämnats med marken. Konsekvens är, skriver ANG, att palestinska kvinnor tvingas att göra kejsarsnitt utan bedövning, och oftast föder mitt på gatan. Dödligheten är, för mödrar såväl som för spädbarn, enormt hög.

Det reproduktiva folkmordets faktorer

Med reproduktion menas ofta fortplantning, såsom de sätt på vilka ett barn kommer till världen, vilket i minst sagt är i kris i Gaza. Men reproduktion kan även förstås i bemärkelse av alla möjliga aktiviteter som håller redan födda personer vid liv: mat, husrum, god hälsa, och så vidare. Faktorer som för övrigt sällan kan separeras och som tillkomsten av ett nytt litet väsen sällan klarar sig utan.

Listan över de saker som orsakar det reproduktiva folkmordet som nu fortskrider i Gaza är lång. Palestinian Feminist Collective nämner både massmord av barn och deras föräldrar, livsfarliga födslar och ödeläggelse av bostäder och sjukvårdsfaciliteter.

Vidare skriver de att de som överlever bomberna förgiftas av den kemiska krigsföringen. Det kommer att dröja länge innan det kan odlas något på denna mark igen. Med andra ord: de som inte mördas förhindras att leva.

Feministisk kamp då och nu

Reproduktiv kamp har länge stått feminismen nära, sedan nittonhundratalets feminister vägrade köksbänken och gick ut på gatorna för lika arbetsförhållanden. Redan under första världskriget strejkade franska kvinnor mot att föda fler militärer till en skadeskjuten nationalstat och i Italien kämpade sjuttiotalets kvinnor för ett autonomt och självdrivet abortsystem, bortom den postfascistiska statens reglering och kontroll av deras kroppar.

I dagens nyfascism får den gamla kampen minst sagt nytt liv.

Redan under pandemin fick frågor om reproduktion och omsorg ett nytt uppsving, då tillgången till vård och förnödenheter begränsades när lock down bromsade den globala cirkulationen av varor.

Minns ni det stora fartyget som fastnade i Suez? Jag och mina vänner talade om alternativa produktionskedjor och autonoma former för omsorg, utanför ett alltmer privatiserat vårdsystem. En vän i Tyskland berättade hur tillgången till hormoner för den transperson som inte beaktades av sjukvården tog stopp efter den ryska invasionen av Ukraina. Det är nämligen inte bara vete som exporteras därifrån.

Kvinna, liv, frihet!

Bara förra året gick vi på gatorna med orden ”kvinna, liv, frihet!”, med stöd till den iranska kurdiska feministiska kampen, och kampen fortsätter. Samma rätt till liv och frihet behövs i Gaza, nu mer än någonsin. Den lokala solidaritet som världen påvisade i självorganiserade kretsar under pandemin och mot de alltmer reaktionära, anti-woke och klimatvidriga vändningar som vi såg i internationell politik därefter, ser vi nu i en global rörelse för Palestinas frigörelse. Och det är minst sagt en feministisk fråga.

I månadsvis har miljontals människor världen över samlats på gator och torg för ett omedelbart eldupphör och för ett stopp på ockupation och apartheid. I stad efter stad växer queera block som alternativ till partipolitiska flaggor i demonstrationstågen.

Det livesända folkmordet kommuniceras via lokalbefolkningens mobiltelefoner, uppkopplade kommunikationsblockaden till trots, och med hjälp av de e-sim som individer i omvärlden crowdsorcar.

Utan dem hade IDF kommit undan med de motstridiga förklaringar som de radade upp för att skylla ifrån sig efter brödmassakern förra veckan. Nu är Netanyahus vapenmakts lögner virala. Kommunikationen inifrån Gaza består alltså, den journalistiska krisen till trots, men att stå emot den materiella blockaden är svårare. Den är nämligen mycket äldre. Hur mycket vi än vill det kan vi inte skicka mat eller sjukvårdsmaterial till Gaza. Och som Läkare utan gränser återkommande rapporterar är det flera av den
internationellt inresande sjukvårdspersonal som aldrig återvänder.

Den rätt till vård och omsorg, ”reproduktiv rätt,” som Palestinian Feminist Collective kallar det, avgörs enbart av de krav vi ställer för att upphäva blockaden. För, som ni hör framstår det inte som självklart att alla nödvändiga hjälpkonvojer släpps in efter ett eldupphör heller. Situationen är absurd och folkmordet måste ta slut. Och så även ockupationen och apartheidsystemet.

Motstånd mot de stater som möjliggör katastrofen

I ljuset av förra veckans brödmassaker måste vi därför reproducera vårt motstånd mot de stater som möjliggör katastrofen så gott vi kan. Och för att göra det behöver vi inte leta länge. Det är Sverige, Danmark, ja, alla Nato-makter. Från Melodifestivalen till de flesta arbetsplatser.

Det gäller inte bara att samlas på gator och torg varje helg, utan även om att omfördela de ekonomiska och sociala förhållanden som avgör våra respektive möjligheter att vara politiskt aktiv på eller utanför jobbet. Det handlar om att psykiskt och materiellt stötta varandra i det arbete som det innebär att höja sin röst, dela erfarenheter och på alla vis motverka historiens gång.

I den kamp som det är att som exilpalestinier eller judisk diaspora erfara folkmordet genom generationer av förtryck. Om vi transformerar våra liv så att vi orkar fortsätta, står vi också sida vid sida med de som inte kan göra annat än att försöka överleva.

I solidaritet.

Från den tidigare namnlösa miliskvinnan på barrikaderna i Barcelona till hur klimat- och kvinnokamp förenas i den lilla fiskebyn Chelem i Mexiko. Kampen för jämlikhet pågår ständigt, världen runt. Arbetaren vill alltid fokusera på både klasskamp och kvinnokamp, men det blir extra tydligt runt den internationella kvinnodagen 8 mars.

En ung kvinna på en solig paradgata. Män omger henne. Först tittar de in i kameran, det är som om ingen just i den här stunden vet om det är lek eller allvar, varken betraktaren eller de betraktade. Men visst är det allvar. I magen bär hon ett barn, i handen sin fackförenings fana. Barnet är osynligt för betraktarna. Kamraternas gevär är desto mer iögonfallande. Det har gått en vecka av revolution. 

Det är juli 1936 och platsen är en barrikad i Barcelona. Snart tas ett foto som, i en något retuscherad version, kommer att bli en symbol för folkets motstånd mot fascismen, för kvinnors och arbetares frigörelse. Ingen kan ännu tro att allt ska sluta i blodigt nederlag. Fotot av kvinnan, namnlös, sprids över världen och hon ska komma att kallas den anarkistiska madonnan. 

Hon hette Anita Garbín Alonso

I dag vet vi att hon hette Anita Garbín Alonso, att hon överlevde kriget och hamnade i Frankrike.

Att hon får ett namn är viktigt. Historia skrivs hela tiden, i två betydelser: den gamla skrivs om, och historia skapas i detta nu. Kvinnor har ofta skrivits bort. Att lyfta fram dem förändrar även nutidens förståelse av vad en revolution kan vara, inte minst vad gäller Spanien och syndikalismen.

I den spanskspråkiga världen har den feministiska revolutionen förresten vaknat till liv igen de senaste decennierna. Samma sak gäller Iran, och många andra platser. Rörelserna är stora – liksom motståndet.

Samlad klass- och kvinnokamp

Arbetaren vill alltid fokusera på både klasskamp och kvinnokamp, året runt. Men det blir extra tydligt runt den internationella kvinnodagen 8 mars, och särskilt när vi samlar texterna i det månadsmagasin som alla prenumeranter får. Några andra exempel: en essä om vad som hände med Sveriges feministiska utrikespolitik, om hatet mot transpersoner som en del av kvinnohatet, ett reportage om Solidariska byggare och ett från den mexikanska fiskebyn Chelem där lokala kvinnor gått samman för att återplantera mangroveskog.

I webbtidningen kan du bland annat läsa om dagens syndikalistiska studentrörelse i krigets Ukraina, om förtryck och motstånd i boken Irans döttrar och, nu till helgen, om hur poeten Dan Andersson skildrade skambelagda kvinnor för över hundra år sedan.

Både kvinnors kamp och den frihetligt socialistiska rörelsen osynliggörs ofta, såväl förr som nu. Jag ser det som en av Arbetarens uppgifter att fortsätta lyfta dem, som vi gjort i över hundra år. Särskilt när samtiden är så mörk.

Kamp för jämlikhet pågår ständigt

Ja, världens historielöshet verkar bottenlös i dessa dagar av krigs- och Natohets och rop på starka ledare. Men det finns också andra historier. Vi måste komma ihåg att titta utanför parlamenten – det är alltid där det börjar, oavsett var det slutar. På gatorna och på arbetsplatserna. Som Anita Garbín Alonso, som valde att försvara sitt ofödda barns framtid, mot en fascistisk statskupp, med vapen i hand.

Kvinnors kamp för jämlikhet pågår ständigt, även om få rapporterar om den. De flesta har inget annat val än att kämpa: för att våldtäkter ska ses som de allvarliga brott de är, för att trygga sin försörjning, för att slippa tvångsgifte, för att föda barn säkert. Det gäller i Mexiko, i Sverige, i Gaza – där organisationen Aisha nu är den första utländska mottagaren av Arbetarens pris till minne av sexualupplysaren och syndikalisten Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen.

I fjorton år har en grupp mexikanska kvinnor, Las Chelemeras, återställt mangroveskogen i sitt närområde. Mangroven blir en koldioxidbindande barriär mot naturkatastrofer – och arbetet har även stärkt kvinnornas position i lokalsamhället. Efter att den statliga finansieringen försvann har de fortsatt på egen hand.

Med det grumliga träskvattnet upp till midjan vadar 64-åriga Maria Italia Lira Chi genom klibbig lera i utkanten av fiskebyn Chelem på Yucatanhalvön i Mexiko. Hon bär försiktigt ett mangroveskott mot plantodlingen, i hopp om att återuppliva ett viktigt ekosystem som förstörts genom omfattande stadsutveckling i området. 

På avstånd marscherar rosa flamingos som böjer sina huvuden i en synkroniserad dans. Deras närvaro betyder att miljön har återhämtat sig tillräckligt för att deras favoritföda, räkor och andra kräftdjur, ska kunna frodas. Samtidigt leder den livligt trafikerade motorvägen bakom Maria Italia Lira Chi till lyxhotell och bostäder. Man har byggt bort stora delar av mangroveskogen som omger hennes fiskeby.

Las Chelemeras kamp mot klimatklockan

Maria Italia Lira Chi är en av grundarna till Las Chelemeras, en kvinnlig inhemsk naturvårdsgrupp som ansvarar för återställandet av ett område som är ungefär lika stort som 120 fotbollsplaner. Vid en av frontlinjerna för klimatkampen tar de hand om dessa träd med hög koldioxidlagring – avgörande för kampen mot klimatförändringarna.

– Jag sätter den här babyplantan på upphöjd terräng så den har bättre chans att överleva, säger Chi och hänvisar till en röd mangroveplanta som hon försiktigt planterar i det mjuka sedimentet.

Mangroven odlas i en sexkantig inhägnad, som kallas tarquina. Inhägnaden släpper igenom vatten men hindrar plantorna från att sköljas bort. Sex pinnar hamras ner i marken mellan ett handvävt nät, sedan hälls leran på tills nivån är några centimeter över vattenlinjen.

Förutom att ta hand om mangroveplantorna ägnar Las Chelemeras hundratals timmars hårt arbete åt att gräva kanaler i ödemarken för att förbinda den växande mangroveskogen med sötvatten. 

– Mina armar värker efter att ha grävt i den hårda marken. Efter flera dagar av samma typ av arbete känns hela kroppen avdomnad och jag får svårt att sova på sidan, säger Chi. 

Naturlig barriär mot orkaner

I över ett decennium har Las Chelemeras arbetat ihärdigt för att återställa mangroveskogen, som fungerar som en naturlig barriär mot orkaner på Yucatáns norra kust. Arbetet har lett till att ekosystemet återhämtat sig helt, och flora och fauna har återgått till liknande nivåer som i bevarade områden. 

Allt började för 14 år sedan med ett statligt finansierat återplanteringsprojekt som skulle kompensera för den omfattande förstörelsen av mangroveskogen. Den mexikanska staten erbjöd inledningsvis lokala fiskare från Chelem lön för arbetet. 

Männen avvisade den låga lön som erbjöds – 60 pesos, motsvarande 36 kronor, per dag – men Maria Italia Lira Chi, som följde med sin man till mötet, frågade om kvinnor fick delta.

– Svaret var ja, men att arbetet var hårt, berättar Chi, som tillsammans med fyra andra lokala kvinnor valde att gå med i projektets inledande skede. 

– Vi kände att det åtminstone kunde vara ett sätt att ge våra familjer lite extra ekonomiskt stöd, säger hon. 

Snart började allt fler kvinnor från samma by delta. Några år senare formaliserade de en grupp med namnet Las Chelemeras. I dag har gruppen 14 medlemmar som är mellan 33 och 82 år gamla.

– När biologerna förklarade mangrovens effekter på orkaner förändrades vårt perspektiv. De berättade att den bidrog till att ge oss mer syre, skyddade oss från naturkatastrofer och förbättrade fiskeförhållandena, säger Chi. 

Las Chelemeras tog saken i egna händer för att skydda området mot orkanernas förstörelse: genom att återställa över 60 procent av det ursprungliga mangrovebeståndet runt sin by. 

– Tack och lov har vi inte haft någon orkan på ett tag, men när det blåser starka vindar märker vi nu hur starka mangroveträden är och hur de fångar upp det mesta av kraften. De böjer sig, men de går aldrig sönder, säger Chi.

Mexikanska staten har inte erkänt kvinnornas arbete

Den statliga kompensationen för förstörelsen av mangroveskog invid deras by blev kortvarig. Las Chelemeras hävdar att de bara fått finansiering under två av de fem år som utlovades i avtalet. Sedan dess har de inte sett en enda peso, vilket inneburit att de behövt förlita sig på privata donationer i över ett decennium, men finansieringen är sporadisk.

– Vissa sponsorer har lovat Las Chelemeras långsiktigt ekonomiskt stöd men har sedan avbrutit det på mindre än hälften av den tid de föreslagit, säger biologen Claudi Teutli, som är en av projektets grundare. 

Global Mangrove Alliance (GMA) uppskattar att omkring 80 procent av alla projekt för återställande av mangroveskog misslyckas på grund av bristande samhällsengagemang. 

Claudi Teutli säger att varje by är unik, med specifika resurser och krav på social integration som behövs för att lyckas med ett återställandeprojekt. Hon säger att akademiker och intressenter bör ha större förtroende för lokala samhällen om de vill se värdefulla resultat i fältarbetet.

– Las Chelemeras är ett lysande exempel på hur det går till. Jag betraktar dem som biologer. De vet exakt hur vattnet flödar, var arbetet behöver utföras, när plantor behöver särskild vård och de löser nya problem allt eftersom de dyker upp. Samtidigt förser de rapporterna med vetenskapliga data, säger Teutli. 

Hon medger att den största delen av finansieringen av Chelemeras-projektet kommer från utlandet, vilket hon menar går stick i stäv med Mexikos åtagande enligt Parisavtalet att minska utsläppen av växthusgaser.

– Las Chelemeras har aldrig fått något erkännande på nationell nivå. Vid det här laget borde de åtminstone ha fått en ordentlig förvaringsanläggning i stället för att behöva låna ett utrymme från en närliggande roddklubb, säger hon. 

Enligt en annan av projektets grundare, biologen Jorje Herrera, måste återställandeprojekt inledas på gräsrotsnivå. Las Chelemeras har tagit ansvar för återställandet och bestämmer när och var de ska arbeta. 

Kvinnors rättigheter har stärkts i lokalsamhället

Enligt Claudi Teutli utförs 90 procent av hemarbetet av kvinnor i många delar av Mexiko, särskilt i ursprungsbefolkningarnas samhällen. Detta inkluderar matlagning, barnomsorg och hushållssysslor.

– Det ger dem inte mycket tid att ha något lönearbete. Det är därför dessa kvinnor är så speciella och går emot den patriarkala uppdelningen som finns i många byar i Yucatán, säger hon.

Nu har många familjers sociala struktur vänts upp och ner. För många av Las Chelemeras är det deras män som hämtar barnen från skolan och tar sin beskärda del av ansvaret i hemmet. Vågskålen har tippat över på ett sådant sätt att det nu är männen som kommer för att arbeta med Las Chelemeras.

– Dessa förändringar är grundläggande för att få till framsteg när det gäller kvinnors rättigheter. Det återspeglas i deras barn och barnbarn också, som tar till sig mycket av det de ser. Detta skapar också sunda relationer inom familjen, vilket smittar av sig på resten av samhället, säger Claudi Teutli. 

Tidningen Arbetarens ägare uttalar sig angående veckans nyhet att Kajsa Ekis Ekman lämnat in en ny stämningsansökan.

I höstas förhandlade tidningen Arbetaren med Kajsa Ekis Ekman angående hennes nya krav på en dryg halv miljon till utöver det hon redan vunnit i domstol under 2023. I stämningsansökan som Stockholms tingsrätt tagit emot står hon fast vid alla krav hon framfört under förhandlingen.

Kärnan i Ekmans stämning handlar om att hon inte anser att tidningen rättat sig efter tingsrättens dom att upphäva uppsägningen och menar på att hon inte fått arbeta som chefredaktör.

Tidningens styrelse är av motsatt uppfattning och står fast vid att hon tilldelats korrekta arbetsuppgifter inom tjänsten hon haft, passande för den korta tid på en arbetsvecka som hon hade på tidningen.

Josefin Jalhed, för ATAB, tidningen Arbetarens bolagsstyrelse

”Jag känner mig trött. Trött på att ännu en granskning av den svenska arbetsmarknaden landar i samma slutsats: Utvecklingen byggs på migrantarbetares ryggar”, skriver Emil Boss.

Leveransbranschen har genomgått en enastående utveckling. Äntligen kan vi beställa i princip vilka varor som helst från världens alla hörn och få dem hemlevererade med en osannolik hastighet. Nya tekniska lösningar och skickliga entreprenörer har skapat transportsystem som gör leveranserna globala och snabba. Ungefär så brukar det låta från näringslivshåll. Plus lite prat om algoritmer. Det låter nytt och unikt, nästan som ett språng i den mänskliga utvecklingen. Mindre nytt är att de fiffiga systemens grundförutsättning tycks vara gammaldags exploatering av utsatta grupper.

Över hela Europa har det bildats stora logistiknoder, enorma lagerbyggnader där varor paketeras om och skickas ut. På Zalandos logistiknod i Brunna tycks ledningen ligga i framkant när det gäller arbetsmiljödumpning. I söndags träffade jag arbetare som berättade att ambulans har kommit ut till lagret tre gånger bara i februari för att hämta arbetare som kollapsat på jobbet. Jag har nu träffat över ett hundra anställda på lagret som alla säger att de upplever denna högteknologiska och revolutionerande plats mer som ett fängelse än en arbetsplats. Den som vill ha uppehållstillstånd i Sverige måste som bekant kunna uppvisa en anställning och en inkomst och har svårt att klaga över en osund arbetsmiljö. Det arbetar få infödda svenskar på Zalandos lager.   

Från de stora lagren skickas varorna vidare, till lokala noder och den förgrening som kallas ”sista milen”, alltså till själva hemleveransen. Arbetarens granskning visar att den sista milen i Stockholm rymmer en grupp prekära migrantarbetare som hunsas runt på tunga lastcyklar). Utländska studenter från Indien, Pakistan eller Bangladesh saknar studiestöd, betalar dyra terminsavgifter och är i desperat behov av en flexibel inkomst. De måste ofta studera och arbeta heltid för att få ekonomin att gå ihop. Detta är inte svenska entreprenörer sena att utnyttja. Algoritmerna trampar dåligt själva.

När jag läser Arbetarens skildring av ”den sista gröna milen” och Velove i Stockholm kommer jag att tänka på Mikael Nybergs granskning av de självkörande taxibilarna. En förutsättning för detta tekniska mirakel är sweatshops av asiatiska arbetare som varje dag sitter och matar in data om Londons trafikläge och väderförhållanden. Vore det inte fantastiskt om ny teknik gjorde människor friare? Om den minskade stress och ekonomisk utsatthet? Tänk om den ständigt ökande produktiviteten kunde omsättas i livskvalité för andra än de med mycket pengar? Tänk om teknikutvecklingen kunde bygga på någonting annat än på exploatering av arbetare?

Velove marknadsför sig som ett grönt och hållbart företag. Buden är anställda på ett helt annat företag, nämligen Frilans Finans. Många av mina vänner i kulturbranschen använder sig av samma företag för att fakturera sina uppdrag. De vet inte att företaget samtidigt driver ett företag där leveransbuden på Wolt och Velove arbetar under svåra villkor för låga löner.

Hållbarhet och koldioxidminsking i all ära, men precis som en arbetare säger i reportaget: “vad är meningen med gröna mål om vi som levererar paketen lider?”. Amazons leveranser ligger också och skvalpar i dubbla containrar på ellastcykeln. Det är Airmee som levererar paketen åt Velove. Kedjan ser alltså ut såhär: Frilans finans – Velove – Airmee. Och i toppen ett anställningsavtal med fem garanterade arbetstimmar i veckan under svåra förhållanden. Är det såhär vi ska ha det?

Kapitalismen är en stark kraft för innovation och tillväxt. Den är också helt samvetslös. Att den starke förtrycker den svage är sällan något problem ur ekonomiskt perspektiv, problemet är mänskligt, moraliskt. Regleringar, lagreformer och facklig motmakt håller så att säga det kapitalistiska monstret stången. Kanske är det därför varje ny betydande teknisk innovation innebär en ökad risk för exploatering – kapitalismen sliter sig ur kopplet. Social dumpning slutar inte vid asylsökande eller internationella studenter. Den stiger uppåt i de sociala lagren ända till den dag då den motas tillbaka.

Låga löner, svåra arbetsvillkor och bristande säkerhet för budförarna på Velove Bikes. Sirin Celik, utredare på Transport, är starkt kritisk till de arbetsvillkor som råder på Velove.

Det här är del fyra av Arbetarens läsarfinansierade granskning Den sista gröna milen.

När Arbetaren ringer upp Sirin Celik, utredare på Transport, blir hon inte förvånad över att höra om de svåra arbetsvillkoren som råder på Velove Bikes. 

Hon menar att det är ett stort problem att leveransbuden på Frilans Finans systerbolag Invoicery Business AB saknar ett kollektivavtal.

– Frilans Finans har hand om många bud, på bland annat Velove och Wolt. Wolt vill till exempel inte anställa sina bud, och har tidigare hänvisat till egenanställningsföretaget Frilans Finans, som tecknat kollektivavtal med Säljarnas. Ett kollektivavtal där visstid tillämpas på livstid, och där man som anställd aldrig kan bli inlasad, säger hon.  

Men numera är leveransbuden inte egenanställda – utan anställda på Frilans Finans systerföretag Invoicery Business AB. Sirin Celik berättar att Transport påtalat för Frilans Finans vd Stephen Schad att Säljarnas kollektivavtal – där visstid tillämpas på livstid – inte bör omfatta just budbilsförare. 

– Det handlar om kontinuerligt arbete, där buden arbetar dag ut och dag in. De är inte egenanställda, de söker inte upp sina uppdrag, utan det är någon annan som leder och fördelar arbetet åt dem. När vi har påtalat detta för Frilans Finans har de tagit till sig av kritiken. Därför har man startat det här systerbolaget som bara har hand om leveransbud. Buden har inte lön i nivå med kollektivavtal och i vissa fall inte en garantilön.

Transportarbetareförbundet har nyligen tecknat kollektivavtal med budbolaget Instabee (en sammanslagning mellan Budbee och Instabox). I samband med detta krävde facket att Budbee respekterade kollektivavtalet i alla sina samarbetsled. Enligt uppgifter till Arbetaren avslutade Budbee nyligen sitt samarbete med Velove. 

Arbetaren mejlar Apotea och frågar om de tycker det är viktigt att deras samarbetspartners omfattas av kollektivavtal, vilket inte är fallet med Velove. Apotea svarar att de önskar och ställer krav på att deras entreprenader och konsulter omfattas av kollektivavtal.

“Det bör dessutom ligga i Apoteas intresse att anlita företag med avtalade schyssta villkor. I slutändan är det Transport som behöver ställa skarpa krav på kollektivavtal för transportbranschens förare”, skriver Apoteas pressekreterare Johanna Gréen.

Problematiskt att Velove saknar trafiktillstånd

Sirin Celik tycker att det är högst problematiskt att Transportstyrelsen inte kräver att ellastcyklar har yrkestrafiktillstånd.

– Fordonen de här leveransbuden kör är väldigt tunga och svårmanövrerade. Det handlar om yrkesmässig trafik, där man levererar varor från punkt A till B, och Velove borde ha ett yrkestrafiktillstånd enligt min uppfattning. Men eftersom det är en cykel som inte är motoriserad, menar Transportstyrelsen att detta inte är relevant. Men det är en motor som drivs på el trots allt, säger Sirin Celik.

Sirin Celik fortsätter att utreda arbetsvillkoren inom den nya gröna tekniken på budföretag som Velove. Hon säger att det blir motsägelsefullt när dåliga arbetsvillkor och trafikfarliga fordon döljs bakom paroller om grön teknik och minskade utsläpp.

– När man tänker på att det här företaget varken har yrkestrafiktillstånd eller kollektivavtal, så kan man fråga sig hur hållbart det här egentligen är? Även om det handlar om grön teknik bör förare ha schyssta arbetsvillkor och en säker arbetsmiljö.

Läs alla delar av Arbetarens läsarfinansierade granskning Den sista gröna milen:

Del ett: Den sista gröna milen: Ohållbart arbete på ”hållbara” leveransföretaget
Del två: ”Frilans finans avtal bryter mot lagen”
Del tre: Företagens vd:ar svarar på kritiken: ”Schyssta villkor”
Del fyra: ”Velove frågor all form av arbetsgivaransvar”

Invoicery Business vd Stephen Schad och Veloves vd Jonatan Schwamberg svarar på kritiken. De menar att leveransbuden på deras företag har hållbara arbetsvillkor.

Det här är del tre av Arbetarens läsarfinansierade gräv Den sista gröna milen.

När Arbetaren intervjuar Stephen Schad, vd för Frilans finans systerbolag Invoicery Business, över telefon menar han att leveransbuden på Velove har skäliga löner och att de får tillräcklig utbildning.

– Ja, men våra riders löner ligger i genomsnitt på 141 kronor. Och den lägsta lönen hos oss för riders är 114 kronor. Så vår bedömning är att lönen är skälig.

Han säger att Frilans Finans tycker att den svenska avtalsmodellen är bra och att de vill teckna kollektivavtal i framtiden.

– Men det måste i sådana fall vara ett avtal som sätter arbetstagarens villkor i fokus. Inte som i flera av dagens kollektivavtal som primärt syftar till att försvara ideologiska bastioner. Som till exempel att tillsvidareanställningar är den enda sanna tryggheten, säger Steven Schad.

Velove tillhandahåller inte arbetskläder som är lämpliga för arbetsmiljön. Leveransbud kan cykla i 15 minusgrader eller i ösregn och uppmuntras att ta med sig egna varma kläder. Buden använder också sina privata telefoner och uppmanas också att köpa externa laddare och värmepåsar. Hur ser du på att Velove inte bistår de anställda med kläder?

– Vi arbetar systematiskt med arbetsmiljöfrågor för att förhindra olyckor och tillbud. Om det finns det brister så kommer vi göra allt för att åtgärda dessa. Vi gjorde senast den 30 januari 2024 ett arbetsplatsbesök på Velove med riskbedömningar. Vid det arbetsplatsbesöket kommer inte de här bristerna fram. Men vi kommer titta närmare på frågan och se om de här bristerna verkligen finns.

När leveransbud har lyft sådana här frågor på sitt interna forum har kommentarerna raderats av ledningen. Hur ser du på det?

– Det känner jag inte till. Men kommer det fram till oss så kommer vi att agera på det. Helt klart.

Leveransbud säger att leveranserna de kör är väldigt tunga och fysiskt slitsamma för kroppen. Ofta används en så kallad “semi-cykel”, som innebär dubbla laster. Tycker du att det är hälsosamt för leveransbuden?

–  På arbetsplatsbesöket gick vi genom riskbedömning och upprättade en handlingsplan. Och det fanns en rad punkter som behandlade det här med vikt och tung last. Containerns vikt ska begränsas till max 25 kilo. Så det pågår ett arbete som har just fokus på det här med vikten. Och det är klart att får vi fram att det finns brister så kommer vi att åtgärda det.

Tycker du att Airmee är en hållbar samarbetspartner? Airmee har samarbetat med arbetskriminella bolag där leveransbud arbetat med slavliknande villkor och inte fått ut sina löner. Deras fordon har inte varit fossilfria utan drivits på diesel.

– Vi bedriver just nu ett arbete med anledning av EU:s nya direktiv som heter CSRD. Och där ska vi då göra ett arbete med att analysera var vår värdekedja slutar och börjar och var vårt ansvar ligger. Möjligen så kan analysen landa i att vi kommer att förändra våra krav på aktörer i värdekedjan. Och då kommer den här frågan om Airmee att bli aktuell.

När jag intervjuar arbetsrättsjurister säger de att anställningsavtalet strider mot svensk lag på flera punkter. Till exempel mot semesterlagen. Avtalet garanterar inte framförhållning i planeringen av schemaläggning. Något som också kan vara väldigt viktigt för till exempel internationella studenter som måste kunna planera sitt liv. Vad tänker du om det?

– Vårt anställningsavtal har tagits fram av Sveriges främsta avtalsjurister. Det finns väldigt många arbetsrättsjurister och det här är en fråga för dem att träta helt enkelt. Vi är säkra och trygga i det avtal vi har.

Men det strider ju mot paragrafer i svensk lagstiftning, till exempel semesterlagen. Vad heter era arbetsjurister?

– Vi har en juristavdelning här hos oss på Invoicery Business och de har anlitat olika byråer. Jag ska fråga dem vilka jurister det är som har tagit fram det här avtalet.

De säger också att det uppenbart är ett avtal till arbetstagarens nackdel. Vad tänker du om det?

– Vi arbetar med att människor ska ha ett hållbart arbetsliv. Jag är övertygad om att vårt avtal svarar upp mot det. Det är de kraven vi har ställt när våra arbetsrättsjurister har arbetat fram det här avtalet. Jag tror att det går att ha en ideologisk dimension i det här, och att det är det som genomsyrar det. Om man då har det ideologiska filtret så kommer man att få lite olika svar. Även om det är juridik.

Men menar du att till exempel rätten till semester då är en ideologisk fråga och inte en rättighet som finns i arbetslagstiftningen i Sverige? Tycker du att avtalet är rättvist i förhållande till gruppen som arbetar på det här företaget, framförallt migrantarbetare och internationella studenter, och som ofta inte vet hur svensk lagstiftning ser ut innan de kommer till Sverige?

– Ja, som jag sa tidigare. Jag är helt övertygad och helt trygg med att det här anställningsavtalet är en del av de här arbetstagarnas hållbara arbetsliv.

Invoicery Business AB anställer leveransbud på Velove men också på Wolt. Vilka fler leveransföretag arbetar ni med?

– Invoicery Business bedriver ju en oerhört stor verksamhet. Och som vd så kan jag liksom inte enskilda kunder.

Veloves vd: ”Vi betalar inte för anställningsprocessen”

Arbetaren intervjuar även Veloves vd Jonatan Schwamberg. Han vill inte ställa upp på en telefonintervju, men svarar skriftligt på frågorna över mejl. Han säger att företaget tillhandahåller arbetskläder för sommar och vinter samt powerbanks och extratelefoner. Han menar att arbetsmiljön är viktig för företaget och att man “uppmuntrar en kollegial kultur”.

Arbetaren har intervjuat förare som haft problem med era så kallade “semi-cyklar”, som innebär att dubbelt så stor last lastas på ellastcyklarna. Hur garanterar ni att förare inte tvingas lyfta och köra alltför tung frakt, som kan bli skadlig för deras hälsa?

”Cykeln är konstruerad för att klara av lasten, med en kraft på 250 watt. Angående lyft ser vi till att medarbetaren aldrig behöver lyfta paket över 25 kilo. I det fallet det sker, använder vi oss av pirror. Vi utbildar också våra medarbetare i lyftteknik”, skriver Jonathan Schwamberg.

Arbetaren har intervjuat flera leveransbud som säger att de inte fått ordentlig utbildning och introduktion till jobbet. Ofta måste förare utbilda sig själva, obetalt, på sin fritid. Anser du att Velove bedriver tillräcklig utbildning för leveransbuden?

”Ja, vi anser att medarbetarna får tillräcklig utbildning och detta är också något vi förbättrar löpande. En del av anställningsprocessen är att utvärdera om kandidaten kan hantera säkerhetskrav, trafikregler, navigation etc, och vi betalar inte för anställningsprocessen innan man är anställd.”

Samarbetspartnern Airmee har granskats av media och kritiserats för att samarbeta med arbetskriminella bolag där förare inte fått ut sina löner och arbetat med slavliknande villkor. De har också visat sig att deras budbilar drivs på diesel. Tycker ni att Airmee är en hållbar samarbetspartner?

”Vi vill inte kommentera enskilda partners, men generellt kan sägas att samtliga av våra partners prioriterar hållbarhet. Således är det också vår tro att våra partners uppskattar att få veta om något blivit fel i strävan efter hållbarhet.”

Buden på Velove är formellt anställda av Frilans Finans systerbolag Invoicery Business, som saknar kollektivavtal. Tycker Velove att leveransbuden bör omfattas av kollektivavtal? 

”Kollektivavtal är en viktig del av svensk arbetsmarknad. Ibland växer branscher fram utan att avtalen hänger med riktigt och den dialogen vill vi gärna vara en del av.”

Velove samarbetar med olika partners, som har olika upplägg. Vad tänker du om att lönen för exempelvis Airmees körningar räknas efter provision? Finns det inte en diskriminerande aspekt, där vissa förare fysiskt orkar mer än andra?

”Vår erfarenheter är inte att fysisk styrka är den avgörande faktorn, utan snarare erfarenhet och senioritet.”

Leveransbud säger att obekväma klagomål och kommentarer tas bort av ledningen ur den öppna tråden på forumet Slack. Hur ser ni på detta?

”I Velove har vi en platt och inkluderande kultur där synpunkter och även kritik välkomnas. Vi har dock tagit bort ett inlägg de senaste 12 månaderna, pga att andra medarbetare kände sig otrygga och reagerade.”

Tycker du att det är korrekt att Velove inte omfattas av yrkestrafiktillstånd?

– Om ellastcyklar borde omfattas av trafiktillstånd är en stor fråga, vi hade behövt analysera närmre innan vi svarar. Vi litar dock på att lagstiftaren gjort ett bra arbete i den analysen.

Hur garanterar ni en trygg datasäkerhet på Velove, där de anställdas personuppgifter inte läcker ut till utomstående?

”Vi har en policy för hantering av personuppgifter som följer GDPR.”

Tycker ni att leveransbuden har skäliga löner och bra arbetsvillkor?

”Hade vi inte haft schyssta villkor, hade vi inte kunnat attrahera duktiga medarbetare.”

Läs alla delar av Arbetarens läsarfinansierade granskning Den sista gröna milen:

Del ett: Den sista gröna milen: Ohållbart arbete på ”hållbara” leveransföretaget
Del två: ”Frilans finans avtal bryter mot lagen”
Del tre: Företagens vd:ar svarar på kritiken: ”Schyssta villkor”
Del fyra: ”Velove frågor all form av arbetsgivaransvar”