XX-bloggen

På sidorna 1-100 bara män och på skolgården fäktades jag för en tryckare

Minns ni lågstadiets långraster?
Jag kommer ihåg hur jag sprang runt bland buskarna som täckte den ena av de två långsidorna på den tegelbyggda skolfasaden och viftade med en träpinne i jakt efter någon kompis att fäktas med. Jag var väl Zorro, typ, och hade mjölkmustasch och magen full av lappskojs och så fruktansvärt svårt för matte. Men jag var rätt snabb och smög försiktigt fram mot dörren till kapprummet och inväntade någon att utmana. En kille, förstås. Tjejerna fäktades vi inte med, tjejer fäktades vi inför. Att få snärta bänkgrannen på kinden med ett rejält kvistrapp imponerade, jag trodde det i alla fall, på tjejerna som trötta stod och betraktade eländet. Tillbaka i skolbänken öppnade vi våra böcker och läste lokalhistoria. En utflykt till Falu koppargruva och Carl Larssons ateljé i Dalarna. Män i djupa gruvhål och med klingande järnspätt på varje sida i alla böcker och broschyrer, överallt män med hattar och mustascher– förutom på vissa målningar som ansågs speciellt viktiga i den svenska historieundervisningen. Där satt tjejerna tysta under något blomstrande äppelträd i en lummig trädgård och drack saft, med mjuka penseldrag gestaltades deras historia. Klänningarna hela och nästan obehagligt rena medan pojkarna på målningarna var aktiva, svettades och samlade skit på sina hårt arbetande händer. De fångade kräftor och slogs om en smutsig gammal grindslant. En gråtande flicka står bredvid långt från tavlans centrum i det högra hörnet närmast ramen.
Nu har historikern Ann-Sofie Ohlander och litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström, för delegationen för jämställdhet i skolan, granskat läroböcker i historia. Skrämmande siffror visar att i fyra böcker nämns 930 män och endast 62 kvinnor.
Några prinsessor, naturligtvis, och såklart Anna Lindh och mordet på NK. Tydligen mest om mordet, och inget om hennes tid som utrikesminister i den socialdemokratiska regeringen. Den allmänna rösträtten nämns, men inte mycket om vägen dit och om kampen för daghem några årtionden senare. Det är männens historia, en värld av krig och hjältedåd. Inget om vilka som skötte jobbet på hemmaplan när killarna krigade– precis som på skolgården, knappt någonting om Elsie Ottesen-Jensen och preventivmedel, Grupp 8 eller Feministiskt initiativ.
Själva tänkte vi väl inte särskilt mycket på det, vi sprang ju runt där med våra träpinnar och viftade hysteriskt för att imponera tillräckligt inför lördagens tryckartävling på fritidsgården. Tjejerna stod med sina gummistövlar och trampade otåligt i vattenpölarna i väntan på att det skulle ringa in. In till nästa historielektion där männen fightades och kvinnorna pacificerades, då de över huvud taget nämndes.
Det är kanske inte så konstigt, tänker jag nu, att det tittade så där trött på mig, där jag hoppade runt bland de halvvissna buskarna och försökte fäkta till mig en tryckare
JOHAN APEL RÖSTLUND

mars 29th, 2010 Johan Apel Röstlund

Kategoriserad under: Barn i genusland, Genus i min vardag, Litteratur, Mediakritik