XX-bloggen

Wille, jag och en obehaglig självinsikt

Måndag morgon och knappt hinner jag torka tröttheten ur ögonen innan blicken fastnar på en leende Wille Crafoord som ligger utbredd och halvt sönderriven på badrumsgolvet. Jag sopar undan lite smutstvätt och plockar upp artikeln ur tidningen Vi föräldrar och läser rubriken ”För mig är det naturligt att ta hand om barn”.
Så bra då tänker jag samtidigt som Emil spiller ut ett glas mjölk i vardagsrumssoffan. 25 minuter till dagis och tunnelbana och förutom en dusch för att vakna till ska vinterkläderna på och mjölken torkas upp. Men Wille tar sitt ansvar, och kvar på badrumsgolvet står jag och kliar mig i huvudet och tittar ut genom dörren på mjölken som sakta rinner ner över de beiga andrahandssofforna. Naturligt, naturligtvis, som man bäddar får man ligga. Oftast är det fantastiskt roligt med småbarn, en hel del jobb så klart, men mest just naturligt. Men det är något med hans leende, Willes, som får mig att må lite illa när jag minuten senare kryper runt under bordet för att torka upp de sista dropparna. Det är självgott, han delar vårdnaden och inte bara varannan helg. Barnen har eget rum och under pappaveckorna är det bara han och ungarna. Inget jobb, det sköter Wille när barnen bor hos mamman, då skriver han låtar och åker på turné. Men med barn i lägenheten stressar han inte, då är det Skansen och glass i stora lass. Sköna sovmorgnar och lek i parken.
Julen firas vartannat år, udda med barnen och jämt på…jag tror det var den västindiska ön Aruba tillsammans med flickvännen.
Så klart, det är toppen med pappor som tar sitt ansvar, tyvärr finns det gott om exempel där skilsmässa är synonymt med mamma, barn och fiskpinnar och pappa när det passar med McDonaldsbesök och hyrfilm. Men måste han skylta så förbannat med det, tänker jag. Om det är så naturligt för Wille att ta hand om sina egna ungar, måste han då le så jobbigt in i kameran och påpeka just det naturliga i att ta sitt förbannade ansvar. Delad vårdnad, hallå det är 2010-tal och inget borde vara mer…naturligt, så normalt att varken Wille eller jag skulle behöva klappa våra självgoda magar och skryta om det. För mig är det nämligen också naturligt, det här med att ta hand om Emil, tänker jag självbelåtet (men utan minsta självinsikt) och spiller lite kaffe på den nytvättade tröjan och då plötsligt slår det mej, att här sitter jag och skriver om det, precis som Wille, om det naturliga att jag tar hand om mitt eget barn. Hemska tanke, har vi inte kommit längre, varken jag eller han?
JOHAN APEL RÖSTLUND

mars 16th, 2010 Johan Apel Röstlund

Kategoriserad under: Barn i genusland, Genus i min vardag