XX-bloggen

Vem är en large?

Satt ni också med måttbandet i högsta hugg när ni var elva? Det räckte ju inte med vågen så klart (”va, väger du 38 kilo?”). Man måste ju mäta på smalaste stället, på tjockaste stället, runt armarna och benen. Och sedan jämföra med tabellerna längst bak i postorderkatalogen för att se om man hade en kropp som hölls sig i rätt ruta. Nej, det gick inte åt pipan för just mig med maten, men för andra runt omkring försvann åratal bokstavligt talat ned i toaletten.

Som vuxen och välindoktrinerad feminist som slutligen lärt sig att inte få ständig fettpanik kan man ibland glömma vad kilon, mått, tillväxtkurvor och storlekar kan innebära för unga kvinnor och flickor. Sedan blir man påmind när man står och tjuvlyssnar i provrummet: ”Men jag är en size zero.” Eller när man, som normalviktig, i vissa butiker inte kan ha det som de kallar för storlek large. Vem ska då ha storlek large?   Eller, när man läser i Aftonbladet att en butik som Lindex inte ens tänker ta in större storlekar än medium. Visserligen finns ingen anledning att alls handla på den till döden trista klädkedjan, men signalen har ljudit klart och tydligt för alla de som är besatta av kalorier, kolhydater och kroppsideal.

Har man överhuvudtaget ingen självbevarelsedrift fortsätter man kanske att läsa de sedvanligt hätska kommentarerna till artikeln, som kan delas in i följande två fräscha kategorier: ”Tjocka tjejer är äckliga, banta så kan ni ha mindre kläder, höhö.” och ”Beniga tjejer är äckliga, man vill ju ha lite att ta i, höhö”. Men vem är inte sugen på lite skönt manligt tolkningsföreträde över kvinnors kroppar så här på tisdagseftermiddagen? (Tack till bloggaren Trollhare för tips)

november 10th, 2009 Kristina Lindquist

Kategoriserad under: Okategoriserade