Jag vaknar på soffan och ser hur Bitterfittan ligger rosa på rygg inklämd mellan en trave böcker. Det är mest musikbiografier annars. Uppslagsverk och kvasipretentiös kvinnor-på-pedistal-litteratur. Det är mycket J som i Johan, tänker jag först nöjd där jag ligger och ögnar igenom rad för rad i den furumålade Billyhyllan. Och J som i Jack i Kerouac och Jack som hos Lundell och som i Hit the Road Jack. Mest, upptäcker jag, består bokhyllan tragiskt men lika faktiskt av böcker skrivna av män, ofta med mycket sprit, taskiga attityder och tusentals engångsknull på sjaskiga motorvägshotell i bagaget, så klart, och så Bitterfittan där med sitt skrikande omslag. Jag ser hur boken stirrar på mig där den ligger i det litterära patriarkat som är vårt vardagsrum. Och så tänker jag på Kerstin Thorvall och att jag pinsamt nog inte läst en enda bok, det står inte ens någon sådan i hyllan, av henne och att nu är hon död och kvar på soffan ligger jag läser Dagens Nyheters senaste recension av Ulf Lundell. Hon fick mycket skit, Kerstin Thorvall, det har jag ju förstått och kanske har jag också någon gång (utan att jag egentligen vill erkänna det) rynkat på näsan åt historierna om hennes unga älskare. Jag tänker på varför, och att det är fånigt av mig, och att hon fått så mycket skit för det hon skrivit om kvinnlig sexualitet, och så tänker jag på hur Ulf Lundell fortfarande tycks bli kär och galen så fort en klänning och ett par barbenta tjugofemåriga ben cyklar förbi den där villan på Österlen. Och hur han skriver om det, inte just det där med klänningen och de bara benen kanske, men om yngre älskarinnor och äventyr i Europa, och hur folk bara jublar. Gubbsjuk, kanske någon kallar honom, men ingen moralpanik. Thorvalls det mest förbjudna och Lundells Jack gavs båda ut 1976 men fick helt olika mottaganden.
Jag funderar vidare och närmar mig försiktigt Maria Svelands Bitterfittan, jag flyttar mig från soffan till fåtöljen, och i skydd av persiennerna läser jag och hoppas att grannarna inte ser min vånda.
Det kliar och jag känner hur hjärtat slår dubbla slag.
Ångest
Och det ska jag ha, det är jag plågsamt medveten om, där jag sitter och bläddrar. Jag och halva mänskligheten, och säkert i synnerhet jag, som ofta pratar om jämställdhet och frigörelse. Om kärnfamiljens bojor och nya sunda ideal.
Lika lön, knulla runt, men hålla tunt
Jorå, så här är det att vara den moderna mannen. Jag kallar mej det ibland, på skoj såklart. Dubbelmoral.
Vi snubbar med påstådda värderingar och småbarn. Men som obehagligt ofta drar täcket över huvudet och tycker att det är fantastiskt att barn ofta under sina första år tycks gilla morsan mer, det blir liksom bekvämare då, tänker vi och skäms. Men jag säger inget, inte då och där när klockan står på halv sex och lillkillen skriker, jag bara mumlar nått i stället, där under täcket, om att imorgon baby, så får du sova ut…
Och så tänker jag på alla förvånade miner och hur jag sträcker på mig, stolt som en tupp, när folk frågar om föräldraledigheten. Jorå vist, jag var hemma. Två gånger längre än Lisa faktiskt. Och jag tänker på att jag oftast lagar mat, och att jag såklart skriver om det efteråt- här, och hur jag diskar och donar. Hon, däremot, eller valfri mamma på hela förbannade planeten, gör väl aldrig nått väsen av sig efter en heldag på jobbet- och med, som grädde på det manliga moset, kvällstvätt och sagostund som de sista timmars fina final.
Och någonstans finns ju tanken där. Vad jämställd jag är!
Så helvete heller, hör jag Bitterfittan väsa och innerst inne är jag naturligtvis rädd att hon har så sjukt rätt.
Efter bara några sidor av Maria Svelands svidande uppgörelse, med mig själv (känns det som), sig och hela sin förbannade samtid, så förstår jag att det är kört. En framtid kommer och då ska tjejerna, tvärt emot vad Stefan Sundström (ännu en man) en gång skrev, fortplanta varandra och världen blir ett lesbiskt paradis. Jag och halva mänskligheten får lämna jorden med buller och bång och titta ner från månen på hur de fördelar arbetet mer rättvist och skrattar och super sig fulla på romocola och elefantöl. Själva kommer vi att ångra oss så jävla hårt, vi killar. Att vi inte diskade oftare, att vi inte tog den där tisdagssmorgonen, packade gympapåsen och att vi inte var först med att skriva in ungen på dagis. Vi var väl så upptagna, antar jag, med att prata jämställdhet och blåsa rökringar under köksfläkten. Men snart tar vi våra sista bloss och följer ringarna ut i intet. Mot månen och med svansen mellan benen.
Om några timmar slutar hon, Lisa, och här sitter jag i jeans och linne och tycker synd om mig själv. Och i hemlighet ler jag lite stolt över att både lämnat och hämtat på dagis när ni läser det här. Den moderna mannen, stolt som en tupp, snart nackad som en höna.
JOHAN APEL RÖSTLUND
Det är hundra år sedan den internationella kvinnodagen instiftades och jag tänker: är det männens dagar, de andra 364? Knappast. Det är förlorade dagar.
I tusentals år har kvinnor kämpat för rättigheter och handlingsutrymme och den kampen är långt från över. Kvinnornas fiender har alltid varit männen. Där en kvinna inte får frihet, är det en man som står i vägen, som snor pengarna och privilegierna. Det är männen som vinner tid och kraft i hem och familj, där kvinnor gör majoriteten av arbetet. Det är männen som får mer lön när kvinnorna får mindre och det är män som fysiskt förgriper sig på och förnedrar kvinnor för att bearbeta egna trauman.
Så att männen bör stå som måltavla för en feministisk rörelse är naturligt. Men feminismen frågar sig sällan varför män gör som de gör. Det är förståeligt. Det borde ju vara vi män som utforskar varför vi upprätthåller det orättvisa samhällssystem vi lever i.
Istället försvarar vi oss, slår ifrån oss när anklagelserna kommer: ”Det är inte jag som är dålig, det är han där”, eller ”det är männen från det där landet, inte vi”. Vi låter det inte bara ske, utan är alla bärande delar av systemet, i hemmen, på arbetsplatserna, överallt. Så oändligt många försuttna chanser att förändra.
Men, jag vill ändå framhärda, män föds inte med ideér om att exploatera kvinnor. Små pojkar vill bara älska och bli älskade, precis som alla människor. Det som sedan sker, som gör oss till agenter för det massiva kvinnoförtrycket, är en tragedi. Anledningen till att vi klarar av att behandla kvinnor, andra män och oss själva så dåligt, är den känslomässiga avtrubbning vi alla går igenom där vi förhärdas och lär oss agera istället för att känna efter.
Män och kvinnor ställs mot varandra, när vi borde vi stå sida vid sida som de bröder och systrar vi är. Vi exploateras av samma fiende, som gör allt för att splittra oss, för ett enda mål: mer makt och stålars i egen ficka. Det är ingen ”dålig man”som uppfunnit kapitalismen, det är resultatet av tusenåriga förtryckarstrukturer som föder sig själva, lockar några av oss med löfte om mer rikedomar.
Utan oss män skulle den globala kapitalismen falla. Jag menar inte att det finns något heligt i ”kvinnan” som står över normer och mönster, utan att det finns något i den rådande manligheten som är en förutsättning för att de förtryckande strukturena bibehålls. En annan manlighet skulle också betyda en annan värld.
Vi män har mycket att lära av kvinnornas långa kamp, ett storslaget och utdraget krig på alla nivåer av samhället samtidigt. Det är lätt att börja, gör det idag; ta dig tid, lyssna på en kvinna nära dig, låt henne berätta om sin kamp. Lyssna på en man nära dig, fråga om hans liv, hans problem. Berätta om dina egna, var ärlig. Våga stanna där, i det svåra, där det är på riktigt, det är där vi måste börja. Sen tar vi resten.
Vad har vi gemensamt jag och amerikanska hiphopmegastjärnan 50 cent? Jo, vi har suttit i samma rum, på europas största bordell, och pratat med Angelina, en 18-årig rumänska som jobbar där. Jag intervjuade henne om sitt liv på bordellen. 50 cent, vad han gjorde där inne i rummet mer än att prata med henne, ja det vet vi inte. Men vi vet att han är en enorm förebild för miljoner män i världen. Och att vad han säger och gör, det påverkar folk.
I morse tog jag som vanligt tunnelbanan till jobbet. Som vanligt när det sitter en man mitt emot placerar han sina knän så brett isär att han upptar ett och ett halvt säte. Och som vanligt sätter sig ingen annan man då på det sätet, utan en kvinna som tyst klämmer sig ner på det halva sätet och vrider benen ut mot mittgången.
Detta dagligen åter och åter upprepade mönster i tunnelbanan säger en hel del om synen på män och kvinnor och vad som förväntas av oss.
Han förväntas ta plats. Det är så självklart att han inte ens reflekterar över att han tar platsen på någon annans bekostnad, som i det här fallet får sitta mycket obekvämt. Eller välja det andra obekväma alternativet, att stå.
Hon förväntas samtidigt acceptera det lilla utrymme hon tilldelas, anpassa sin person till det utan att protestera.
Så trånga och samtidigt tydliga är genusburarna vi lever med. Och de är så ”normaliserade” att få ens ser detta hända när det händer.
Jag tänker på detta när diskussionen nu pågår om ett eventuellt firande av Strindberg 100 år nästa år ska bekostas med skattemedel eller inte.
Jag gillar Strindberg! Hans Fröken Julie synliggör till exempel just dessa trånga burar av genus och klass, som gör det omöjligt för människor att bryta sig loss. Den som gör det, gör det i hans drama rent av med livet som insats.
Men Strindberg lever. Han behöver inte bekostas med varken kommunala eller statliga medel. Jag har själv spelat Fröken Julie, jobbat med denna fantastiska text. När jag gick i gymnasiet var Tjänstekvinnans son en av de böcker som var självklar läsning. Det är inte fel. Den bokens klasspathos lämnar ingen oberörd.
Men om jag vill se skattepengar användas är det snarare för att lyfta fram de många andra brilljanta dramatiker och författare som oförtjänt hamnat i skuggan av Strindberg.
Låt mig i detta inlägg bara nämna en: Anne Charlotte Leffler, samtida med Strindberg. Hennes dramer spelades på sin tid för en större publik än hans.
Varför diskuterar vi inte ens ett firande av henne, varför läser inte gymnasieeleverna hennes noveller, dramer eller romaner?
Varför är det få som ens vet om att hon fanns?
Och hur står det i relation till det mönster som varje minut upprepas i Stockholms tunnelbana?
Att Dagens Nyheter vinklar en artikel där Nobelprisutdelningen bevakas på nyhetssidorna på reporterns besvikelse över de kvinnliga nobelpristagarnas kläder, är ju rätt deppigt i sig. Reportern, Mikael Bondesson, har bäddat för det hela när han kommenterar de kvinnliga pristagarnas utseende och kläder men inte de manliga. Kanske är det någon annan i redigeringen som förstärkt det hela med att inleda ingressen:
”Herta Müller gav glans åt prisutdelningen. Den späda litteraturpristagaren kom klädd i svartvitt…”
Detta i kombination med att det i ingressen inte fick plats med något om vad hon sade i sitt tacktal eller varför hon fick priset. Ingresser är korta: Det gäller att vinkla på det mest intressanta…
Ännu deppigare tycker jag att det är när DN Kultur följer upp nobelprisutdelningen med en notis i dag, av Sanna Torén Björling, om att Herta Müller ger sitt uttryckliga stöd till den fängslade svenske journalisten Dawit Isaak. Den notisen inleds nämligen med en sammanfattning av det intryck hon gjorde på prisutdelningen: ”När Herta Müller nu lämnat Stockholm finns minnet av hennes späda figur kvar, den raka pagen och dito hållning.”
Först därefter följer en mening om att även det hon sade i sitt tal är värt att minnas.
Vi är ju rätt vana, som kvinnor, att reduceras till vårt utseende. Vi är så illa tvungna att hela tiden förhålla oss till det och de flesta reagerar nog inte ens över att kvinnors kläder och utseende hela tiden kommenteras, privat och i media, medan män företrädesvis uppmärksammas för vad de gör och säger, sällan hur och i vilka kläder eller frisyrer. Det har blivit så ”normalt” att få orkar uppröras.
Men jag måste säga att jag reagerar starkare än vanligt när nobelpristagarna – världens intellektuella elit, eller vad ska vi kalla dem? – utsätts för denna typ av förminskning, av härskarteknik om man så vill.
Inte ens när en kvinna fått världens mest prestigefyllda pris är hennes ord och gärning värd att komma först.
Jag tycker att det är magstarkt och faktiskt också förvånande att det sker 2009.
Lars von Triers ”Antichrist” var vidrig. Men jag gick från biografen med en känsla av underlig lycka. Filmen blottlade något som sällan lyckas fångas: hur våra könsroller ger oss vitt skilda sätt att hantera kriser.
Jag ser den inte alls som ett uttryck för kvinnohat. Jag ser en film om en man som agerar utifrån det vi lärt oss som män: med avstängda känslor använder han all sin kraft för att rationellt hjälpa sin livskamrat ur en kris. Jag ser en kvinna som går in i sin sorg med hela sin själ, hennes könsroll ger henne utrymme att göra det. Men någonstans på vägen tappar hon kontrollen över sig själv – vilket på sätt och vis är helt normalt med tanke på den situation hon befinner sig i.
Krissituationer är intressanta då de visar oss människor blottade utan det där lagret av medvetande vi alltid skyddar oss med i vanliga fall. Här börjar von Triers film, och jag kan inte se att han visar kvinnan på ett icke fördelaktigt sätt. Hon sörjer sitt barn. Hon gör det med hela sitt väsen.
Mannen å andra sidan, saknar verktyg att hantera situationen. Han lever genom sin partners sorg. Han ser en möjlighet att fly sina egna känslor, och han tar sin uppgift på allvar, jag tolkar det som att han gör det på grund av sin kärlek. Gör han det på ett bra sätt? Nja, att ta med en kvinna i chock till ett ångestfyllt ruckel i djupaste mörkerskogen för att hjälpa henne göra upp med sina demoner kan väl knappast kallas smart.
Men frågan är om von Trier menar att kvinnan är djävulen – antikrist? Jag kan inte se det i filmen. Han visar en kvinna som bejakar sin sexualitet. Som är feminist och undersöker kvinnoförtrycket genom tiderna. Är det kvinnohat att göra så? Det tycker jag inte.
Jag ser en kvinna som går in i en psykos – hennes sorg ger henne vanföreställningar om sin egen skuld för hennes barns död. Det tror jag är normalt. Hon använder sex för att fly och bearbeta sin sorg, det tror jag också är normalt. Han försöker värja sig men kan inte. Även det tror jag är normalt.
Till slut kommer hon fram till att det var deras sexlust som orsakade sonens död. På ett något okvinnligt sätt försöker hon ursinnig kastrera sin man. För att gottgöra sin egen skuld klipper hon av sig sin klitoris. Det är vidriga scener, men jag tycker inte dom sticker ut.
Däremot finns det några saker jag inte förstår i filmen. von Trier antyder att kvinnan kanske medvetet skadade sin son. Är detta bevis för hennes ondska? Vill Lars få oss att fundera över om hon är djävulen för att hon satte fel sko på fel fot, kanske? Det finns också en scen – oklart om det är en av kvinnans vanföreställningar – där det insinueras att kvinnan kanske medvetet valde sin sexuella njutning före att rädda sin son från döden. Jag vet inte vad jag ska göra av informationen i dessa två sekvenser.
I Antichrist ser jag en film om en känslomässigt dysfunktionell man och en kvinna, utsatt för kvinnoförtryck som alla andra kvinnor i världen, som i sin enorma sorg gör fruktansvärda saker. Men kvinnan gör det med avstamp från sin forskning om historiens samlade kvinnohat. Jag kan återigen inte se hur man kan kalla von Trier antifeministisk.
Mannen däremot dödar, återigen med avstängda känslor, sin livskamrat på slutet. Och bränner henne på bål. Han överlever men filmens sista scen visar tusentals ansiktslösa kvinnor som dödats av män genom tiderna, de kommer från dödsriket och marscherar förbi honom, utan att kunna skada honom där han sitter som ett barn och mumsar bär. Han överlever, men filmen säger mig: se alla kvinnor som dödats, se mannen som just dödat den han älskade, se vår gemensamma tragedi. Patriarkatets tragedi.
Det är sommartider, och jag har varit på rockabillyfestival i ödemarkerna. På sådana platser frodas en ogenerad manlighet, ibland väldigt tillåtande – fåfängan är enorm bland rockabillyfolket. Men man kan ju inte sticka under stol med att idealen som hyllas är samma som födde drömmen om den lyckliga hemmfrun, bomberna över Hiroshima och Nixon. För att bara nämna några sandkorn i den öken av förfall amerikansk manlighet nerbringat oss alla.
Men rockabilly är brett och sköj, och på landet tätt omslingrat med raggarkulturen, som om man ska vara helt ärlig gått några steg längre bort från den där härligt politiskt korrekta feminismen vi sysslar med på denna blogg, ya know.
Vad sägs om en t-shirt med det invecklade trycket: ”Vem vill ha kondomer med jordgubbsmak när alla vet att musen gillar ost?”. Eller bildekalen som helt utan tveksamheter säger det vi alla manliga feminister går och funderar över när vi biter oss i insidan av munnen: MACHO HAVE MORE LATTJO.
Nej, nu är det dags att ägna sig åt mer väsentliga sommarsysslor. Som att lyssna på Heliga Familjen som är tillbaka i P1, eller läsa den strålande boken Skriet från Kärnfamiljen som jag hittade på biblioteket. Och just ja, sen var det familjen som ville ha lite uppmärksamhet också. Puh.
Det skulle vara så härligt att bara fokusera på att Marit Paulsen än en gång visade sig vara ett verkligt dragplåster för FP i EU-valet, och därmed konstatera att kvinnligt kön inte är en belastning för framgång i politiken.
Men när åldersmannen Alf Svensson är i färd med (vi vet bestämt först i morgon) att från sin niondeplats kryssa sig förbi KD:s förstanamn, en ung och engagerad Ella Bohlin, kan jag inte låta bli att fundera ett varv till över betydelsen av kön.
Vilken roll spelar det att Paulsen bjuder på sig själv på ett ovanligt sätt och gör kontroversiella/närmas crazy utspel? Är hon mest en ”kul tant” att skicka till Bryssel? Och vilken roll spelar det att hon inte alls engagerat sig i jämställdhetsfrågor i debatten?
För ”tanten” med mer traditionell politikerframtoning och ett seriöst engagemang för feministisk kamp i parlamentet, Eva-Britt Svensson, plockade knappast några poäng på att vara kvinna och lite äldre.
Och när jag grubblar över det kan jag inte låta bli att tänka att FI spurtade de sista dagarna, inte tack vare de annonser som ABBA-Benny bekostade, eller den uppmärksamhet de gav. Det viktiga var i stället att han – en av Sveriges mest kända och omtyckta kompositörer – gav Gudrun Schyman legitimitet genom sin donation.
För innan Benny Anderssons donation blev hon ju allt mer marginaliserad i media om hon alls uppmärksammades. Expressen kritiserade henne till exempel på ett rätt osakligt sätt på sin ledarsida två gånger – med bild – veckan innan valet.
Sedan hjälper det förstås till att Schyman är en av landets mest erfarna och skickliga politiker och därmed kunde förvalta uppmärksamheten till sin fördel.
Men utan Benny i ryggen fick hon ju inte ens chansen.
Äntligen är det någon som gör något! Nu har de inkännande aktivisterna på feministsiten Newsmill bestämt sig för att söka svaret på en av de svåraste frågorna en modern människa ställt sig: Varför hatar män kvinnor? Egentligen?
Nej, allvarligt talat. Jag ska försöka svara. Faktiskt.
En del tror det handlar om kontroll – att män slår neråt för att känna sig starka. Men jag är ingen maktmänniska. De förklaringsmodellerna är alldeles för cyniska för mig.
Jag tror män hatar kvinnor för att män hatar sig själva. Jag tror det självhat vi män känner, på grund av vår oförmåga att ta hand om vår omgivning, våra vänner, våra barn, vår natur, ja hela vår planet – det självhatet riktar vi mot kvinnorna. Det är ju kvinnorna som kan avslöja våra brister. Det är dom som finns där för oss – som vi släpper så nära att det är på riktigt. Ja, för inte är det männen.
Det är till och med så att vi inte klarar oss utan kvinnor. Se bara hur mansseparatistiska miljöer som till exempel fängelser fungerar.
Det är tydligt att våldtäkter och andra former av sexualiserat våld ofta har med självförakt att göra. Det ligger inte för oss män att slå oss själva. Gärna andra däremot.
Vi män älskar våra liv, såklart, men som världen formar oss är det inte underligt att vi känner hat. Det är inte heller speciellt populärt att undergräva det manliga kollektivet (även om det på senare tid blivit lite inne). Kvinnoförtryck däremot, det är en folksport, något vi tränas in i från barnsben. Att ta steget över gränsen, till att att börja hata, är kort. Många av oss män gör det någon gång under våra liv. En del av oss tar till fysiskt våld.
Så varför hatar vi män kvinnor? För att vi inte klarar av att älska oss själva i den här världen. För att de som kommer nära skrämmer. För att det mänskliga som kvinnor mer ofta tillåts visa påminner oss om det som saknas oss.
Det är det här med alla dödade i Gaza. Att det är så många barn som dör. Och kvinnor. Det finns någon slags idé om att det skulle vara roligare att dö för att man är man. Jag tror inte på det. Jag tror att offret, det mänskliga, är lika stort. Att i dödsögonblicket, är vi alla lika.
Den här idén om att det inte gör nåt om män dör understödjer allt skitsnack om att män ska klara sig själva, att män inte kan skapa relationer. Jag tror den har sitt ursprung i någon gammal antik tanke om att kvinnorna och barnen representerar framtiden medan männen är utbytbara kroppar, spermadonatorer. En man är en människa, en levande varelse som vill leva, som vill älska. Inte döda. Eller dö.
Hur ska vi kunna kämpa för en ny manlighet när vi tillåter oss att dödas utan att någon bryr sig utan bara ser de döda kvinnorna och barnen?
