Samtliga inlägg av Daniel Andreasson:
Det är med skräckblandad förtjusning jag brukar spana in klippen på Gudrun Schymans danssteg i Let’s dance. Själva programmet brukar jag bespara mig, men jag är alltid nyfiken på de utlovade ombytta könsrollerna i en av de mest traditionella av sfärer, pardansen. Det har varit skimrande kvinnosymboler, tangoposer och prov på att det inte alltid är mannen som måste bestämma riktning. Valkampanjen för Feministiskt initiativ började där, bland glitter och glamour på TV4:s dansgolv. Det är payback time för häxjakten av FI som ägde rum under förra valkampanjen. Gudrun Schyman låter sig inte nedslås utan ger sig in i spelet under samma mediecirkuspremisser som de andra. Kanske lyckas hon göra sig ett namn när hon blir en av stjärnorna på den dansanta himmeln, kanske kan hon valsa ända in i riksdagen. Kanske kan hennes ”kupper” under programmet nyfrälsta en och annan feminist i tv-soffan. Jag tycker det är smart. Vem skulle inte sagt ja till den chansen?
Samtidigt är det något som vrider sig inom mig. Gudrun Schyman har sagt i flera intervjuer att feminister inte behöver vara bitterfittor som kniper ihop benen. Att det är viktigt att visa att feminister också kan vara glamorösa och välrakade. Jaha, är det det som krävs? Nästa tanke dras mot Berlusconis Italien och ger en sur eftersmak. Ska riksdagsvalet avgöras av vem som svänger sina lurviga bäst på dansgolvet? Kommer det inför nästa mandatperiod vimla av riksdagskandidater i Let’s dance?
Inte min revolution, och jag tror ärligt talat att det inte hade varit Emma Goldmans heller.
Av Anna Nilsson
redaktionen@arbetaren.se
februari 16th, 2010
Caster Semenya, som vann guld på 800 meter i friidrotts-VM, har sprungit sitt sista lopp, enligt Aftonbladet. Hon har knäckts av häxjakten som kom efter hennes överlägsna seger. Världen har kliat sig i huvudet: är hon verkligen en hon?
Det är väl inte så överraskande att frågan om Semenya är man eller kvinna har väckt sådan uppmärksamhet. Få föreställningar har en så djupgående inverkan på hur vi ser på världen som uppdelningen av människor i kvinnor och män och inget annat. Det spelar mindre roll att det inte vetenskapligt går att fastställa en tydlig gräns mellan könen. I djungeln av kromosomer, genitalier, testosteroner och östrogen och hår och muskler finns helt enkelt så många varationer att en rak gräns inte går att dra. Men några regler måste man väl ändå gå efter? Kanske det, men det internationella friidrottsförbundet har inte fastslagit riktlinjerna för hur kön ska bedömas på löparbanorna.
Nigerianska The Daily Times föreslår att det internationella friidrottsförbundet pausar sina tester av Caster Semenya och först undersöker Usain Bolt. Precis som Semenya var han överlägsen sina konkurrenter, ja faktiskt nästan övermänskligt överlägsen. Har någon undersökt om han verkligen är en man? ”Om du tittar väldigt noga på Bolt, påmminer han inte om en häst?” skriver The Daily Times,
”Varför har de inte testat honom för att se om han är mer häst än man?”
Av Christopher Holmbäck
september 29th, 2009
Gamla och nya uppsättningen.
Framtiden på film penslas ofta i svarta färger. Krig, naturkatastrofer, korruption och allmänt elände är vanliga ingredienser. I Star Treks många inkarnationer i tv-rutan och på bioduken ser det annorlunda ut. Människor lever på jorden och i universum som jämlikar, pengar existerar inte och drivkraften är upptäckarlusta och något slags brett rättvisepatos. Det verkar rätt så trevligt, helt enkelt. Serien startade på 1960-talet och har naturligtvis förändrats med åren, men den optimistiska tanken om en ljus framtid har varit konstant.
Så när nu den 11:e filmen i ordningen, kort och gott betitlad Star Trek, går tillbaka till ursprunget – med karaktärerna från 1960-talsserien, och marknadsförs som en ”nystart” är det inte utan att viss skepsis väcks. Och visst är många saker annorlunda, men de ligger mest på ett ytligt plan – blankare rymdskepp, större explosioner och mer skit under naglarna. Karaktärerna känns dock igen – på gott och ont.
Kirk är fortfarande en karlakarl, Spock ett under av logik och Uhura, den enda kvinnan på kommandobryggan, går fortfarande runt i sin minikjol… Om något skulle behövas uppdateras så är det hennes rollkaraktär. Originalseriens Uhura hade verkligen inte någon framskjuten roll, men bara det faktum att hon var en svart kvinna i en ledande position var tillräckligt för att Martin Luther King skulle övertala Nichelle Nichols att fortsätta spela karaktären, enligt Fredrik Strage i DN.
Uhuras nya inkarnation är expert på lingvistik, kan 83% av språken inom federationen och är en av toppstudenterna på akademin. Av det syns inte mycket. I stället reduceras karaktären till en kärlekstrofé för männen att slåss om.
En uppdaterad kvinnlig karaktärsbeskrivning är tydligen en specialeffekt för dyr för Hollywood.
juni 16th, 2009
Cecilia Milocco i De ofrivilliga
Så var alla guldbaggar utdelade för den här gången. Och som Arbetarens Josephine Askegård tidigare påpekat så är avsaknaden av kvinnor det mest bestående intrycket. Bland såväl pristagare som nominerade. Detta är givetvis inte bara juryns fel – problemet är snarare att galan är en avspegling av branschklimatet i stort. Med tanke på att problemet är allt annat än nytt så verkar könsobalansen vara en ofantligt svår nöt att knäcka för Svenska filminstitutet.
Lättare då, kan man tänka, att göra direkta förändringar i själva galans utformning. Varför inte slopa könsuppdelningen bland skådespelarna? För det kan väl knappast vara så att Mikael Persbrandts yrkesutövning i grunden skiljer sig från Maria Heiskanens? Men det är klart – då blir det färre priser att dela ut och förmodligen, om man får lov att vara lite cynisk, ännu färre kvinnor som får gå upp på scen.
Hur som helst, ni som inte sett den av guldbaggejuryn utmobbade De ofrivilliga och har turen att bo på en ort som visar den på bio – passa på att gå! Absolut guldbaggevärdiga Cecilia Milocco har en nyckelroll som läraren som vägrar blunda för övergrepp och därefter utstå kollegornas tysta förakt. Det är vemodig vardag och väldigt, väldigt vackert.
Trailer
januari 14th, 2009
Don LaFontaine, mannen som haft närmast monopolställning på berättarröstjobbet i amerikanska filmtrailers, gick bort i september. På tidningen Varietys hemsida avslöjas att LaFontaine själv önskat att hans efterträdare skulle vara en kvinna:
”I think women are vastly underrepresented in this area. You’d think that for films directly aimed at women, chick flicks, the logical choice would be for a woman to narrate the trailer. But studios hold focus groups and the people in them, women included, seem to prefer the male voice.”
Enligt tidningen finns det fyra kvinnor som kontinuerligt anlitas för röstpåläggning av trailers, att jämföra med 33 män. Orsaken till detta är, enligt marknadsföringschefen på 20th Century Fox, att ”Publiken, inklusive den kvinnliga delen, är så van att höra en manlig röst att när den hör en kvinnlig tror den att något är fel.”
Och visst, den mörka rösten är väldigt tätt förknippad med dramatiska Hollywood-trailers. Men amerikanska filmbolag är väl inte direkt de mest radikala, särskilt inte när det gäller en eventuellt förvirrad kundgrupp… Är det inte på tiden att publiken vänjer sig av med barytonrösten? Se (lyssna) själv på nedanstående adrenalinstinna klipp – är den kvinnliga rösten verkligen så besvärande?
Gone in Sixty Seconds, kvinnlig berättarröst
The Fast and the Furious, manlig berättarröst
november 24th, 2008
Att komma ut som lastgammal tv-spelare är inte utan vissa bekymmer. Att döma av mainstream-mediernas bevakning så verkar det visserligen finnas en ansenlig del spelare som vägrat lägga handkontrollen på hyllan, trots att mogen-strecket är passerat med råge. Men i vissa sammanhang ses det fortfarande som en subkultur endast åtnjuten finniga, glasögonprydda pojkar i tidiga tonåren. Den typen av generell kritik är dock relativt enkel att slå hål på eller leva med. Desto värre är det med den väl grundade, och befogade, kritiken av många av spelens faktiska innehåll – klichéspäckade manus, våldsfokuseringen och, framför allt, kvinnobilden.
Som spelare har jag skjutit ihjäl tusentals nazister i likartade franska landskap, räddat tjogvis med hjälplöst våpiga prinsessor undan monster och sett enorma bröst på pinnsmala kroppar fler gånger än jag egentligen vill erkänna. Det är svårt (och dumt) att bortse från att spelvärlden har varit, och förvånansvärt ofta fortfarande är, en reaktionär och patriarkal arena. Men ändå. Jag sitter fortfarande där och försöker ta mig till nästa level, trots irritationen över att min kvinnliga äventyrarkompanjon tvingas bära en betydligt mer avslöjande rustning än jag själv. Det finns något som fångar, trots dessa uppenbara övertramp.
I underhållningsfilmen – det närmaste mediet att jämföra – kan vi uppleva fantastiska världar, vara med om spännande skeenden och träffa intressanta människor, men hur mycket vi än lever sig in i fiktionen så är det alltid genom någon annan. Det är filmskaparen, och inte åskådaren, som håller i ”spelkontrollen”. Själva grundförutsättningen för tv-spelande det motsatta: åskådaren är även den som har förmågan att aktivt styra berättelsen och det är däri lockelsen ligger. Till mångt och mycket handlar det förstås om att skapa en illusion av frihet – spelföretagen har en armada av manusförfattare och en spelares eventuella val har föregåtts av otalet överläggningar och mötesbeslut. Begränsningarna är tydliga i många spel där spelaren är hårt hållen i en väldigt linjär berättelse.
På senare år tycks dock en positiv utveckling skett på många håll i branschen. Känslan av frihet har blivit central. En större mängd möjligheter presenteras och problem kan lösas på många olika sätt. Berättelsens utveckling präglas tydligare av spelarens val och inte ens slutet är satt i sten. Valen spelarens ställs inför kan till exempel vara av moralisk karaktär och påverkar hur spelkaraktären senare blir bemött i spelvärlden. Detta gör också att spelarens identifikation med spelkaraktären blir på en helt annan nivå än i film och övrig fiktion. Frågan ”vem vill jag vara?” blir lika viktig som ”vad ska jag göra?”.
Att skapa en spelkaraktär har därför givit spelaren spännande möjligheter. Kläder, utrustning och färdigheter kan vara valbart, men också – och mest intressant – hudfärg och kön. I ett slag kan själva spelandet därmed bli både normbrytande och könsöverskridande. I science fiction-spelet Mass Effect ledde jag min plågade krigsveteran Victoria Shepherd till hjältemodiga stordåd och ett romantiskt förhållande med en kollega, i Rainbow Six 2 fick min kvinnliga SWAT-ledare stor uppskattning av sina underordnade och min alv med asiatiskt utseende skördade stora framgångar som tjuv i fantasyspelet Oblivion. Givetvis påverkar inte alla val i karaktärsskapandet berättelsen, mycket är mest ytligt, men oavsett det så gör det att huvudrollen inte nödvändigtvis innehas av en vit man, vilket annars är brukligt.
Detta är förhoppningsvis bara inledningen till än större friheter i spelvärlden och en möjlighet för fler människor att känna sig välkomna in. Jag, för min del, ser fram emot att kunna föda barn i nyss utkomna äventyrsspelet Fable 2.
oktober 28th, 2008
I veckans Arbetaren skriver Jonas Fogelqvist mycket träffande i kulturkrönikan om folks beteende på nätet. Han räknar upp exempel på en del återkommande åsikter han stött på i läsarkommentarerna till Aftonbladets och Expressens webbartiklar: ”Den globala uppvärmningen är en myt”, ”Invandrarpolitiken är vansinnig” och ”Feminister är avundsjuka surkärringar”.
Just det sistnämnda stötte jag själv på så sent som i går när jag läste igenom inläggen på ett nätforum om film. Diskussionen kretsade kring feministisk film och mer specifikt om huruvida filmer ur den lätt obskyra genren Rape and revenge kunde klassas som feministiska. Som så ofta är fallet på nätforum blev samtalet fort infekterat och när rediga argument av typen ”Feminism är manshat” och ”Så säger du bara för att du är tjej” började regna in så slutade jag läsa.
Precis som Jonas Fogelqvist skriver, så känns det som om sådant händer lite för ofta för att man bara ska kunna vifta bort det.
Nåväl, jag fick i alla fall tips på ett rätt kul nätfenomen som jag lyckats missa. Många av er är säkert redan bekanta med det, men för er som är lika långsamma som mig måste jag tipsa om The Mo Movie Measure eller Bechdel’s Law. Det kommer ursprungligen från en episod ur den tecknade serien Dykes To Watch Out For där en karaktär säger att hon bara ser film som uppfyller samtliga av följande tre kriterier:
a) Det måste finnas med minst två kvinnor
b) Som pratar med varandra
c) Om något annat än män
Det låter fånigt, men det är förödande många filmer som bommar. Det finns mängder med sidor (främst bloggar) som tillämpar och diskuterar den här regeln, vilket har lett till en hel del bra texter om film. Kolla själva!
Här är den aktuella sidan från Dykes To Watch Out For.
april 10th, 2008
Nordamerikansk filmpolitik borde kanske inte vara något att bry sig om för oss i Sverige. Men när vår bio- och videorepertoar, med några få undantag, är identisk med den i USA blir situationen en annan. För när filmlobbyorganisationen Motion Picture Association of America, MPAA, med hjälp av branschens självcensurprogram bestämmer vad som är lämpligt innehåll för amerikaner drabbar det så klart även tittare i andra länder som importerar film från USA.
I dokumentärfilmen This Film is Not Yet Rated (2006) intervjuar regissören Kirby Dick en rad filmarbetare om hur censursystemet drabbat dem. De vanligaste fördomarna cementeras förstås: att våldsscener har lättare att komma undan censursaxen än sexskildringar. Men i intervjuerna framläggs än mer konservativa värderingar: Kvinnors sexualitet bedöms hårdare än mäns.
Av de exempel som tas upp är två av de mest slående en scen från dramat Coming Home (1978) respektive ett klipp från tonårskomedin But I’m A Cheerleader (1999). I Coming Home finns en sexscen som avslutas med orgasm. Inget konstigt med det, det är ju så att säga ”den vanliga ordningen”, men i det här fallet så är det kvinnans orgasm som det fokuseras på. Och den är lång. Scenen är inte explicit på något sätt, kameran filmar bara ansiktet, men ändå tyckte MPAA att scenen skulle kortas.
I But I’m A Cheerleader skickas en tonårstjej till ”avprogrammeringsläger” av sina föräldrar för att få bot på hennes homosexuella tendenser. I en scen onanerar tjejen (inte heller här är det speciellt explicit, bara en hand i en trosa) och hon njuter uppenbarligen, vilket verkar varit tillräckligt för att MPAA skulle protestera. Det mest intressanta är att samma år kom American Pie, också det en tonårskomedi med inslag av sex. I den finns en scen där en tonåring masturberar med hjälp av en paj. Den stora skillnaden är förstås att huvudpersonen är en kille.
This Film Is Not Yet Rateds största behållning är de här intervjuerna och exemplen, men sedan försöker filmskaparna tyvärr göra ”det stora avslöjandet” genom att hyra en detektiv att få fram namnen på de få personer som sitter i MPAA:s anonyma jury och står bakom alla beslut. Det är inte lika intressant, men det tar inte kraften ur den inledande delen. Se den och förundras! Då det ännu inte finns någon svensk distributör kan man beställa den över nätet eller se den här i låg kvalitet.
I veckans Arbetaren har kulturredaktionen samlat en mängd feministiska tips inför den internationella kvinnodagen. Tipsen finns även på hemsidan.
mars 7th, 2008
Ingen i Sverige kan undgå mediacirkusen kring primärvalen i USA. Verkligen ingen. Naturligtvis har jag, som svensk, ett visst intresse av att veta vem som i framtiden eventuellt kommer sitta i vita huset. På samma sätt som jag har ett visst intresse av att veta vilken sjukdom som är minst skadlig för mig. (Man skulle kunna tycka att det vore bättre att ha större bevakning på saker som mer direkt berör svenskarna, som tja… EU-förhandlingar, till exempel?)
Svensk mainstreammedia verkar hur som helst tycka att det är väldigt viktigt att jag, som läsare, har koll på hur det går där borta och det är ju hyggligt av dem. Men när man sätter på sig de lite mer kritiska glasögonen (som man väl egentligen alltid borde bära) finns anledning att bli orolig över denna utbredda bevakning. Demokraternas huvudkandidater Barack Obama och Hillary Clinton får, till synes, likvärdigt spaltutrymme. Lite beroende på vem som för tillfället rankas närmast segern. Problemet i det här fallet är inte texterna, utan bilderna.
I förra veckan; inför, under och efter omröstningen i New Hampshire blev det extra tydligt, men jag tycker mig reagerat på det tidigare under valbevakningen: Varför ser Hillary Clinton alltid så galen ut på bilderna?
I torsdags hade både DN, Expressen och gratistidningen City bilder på Clinton där hon porträtterades som antingen diktators-bindgalen, med uppspärrade ögon och halvt utsträckt tunga, eller hund-tacksam, med ett gråtfyllt, huvud-på-sned uttryck i ansiktet och med en märklig kroppshållning. Detta samtidigt som Obama på bilden bredvid, på sin höjd såg lite sammanbiten ut. Tyvärr har nätupplagorna inga bilder upplagda, men tro mig – det ser inte bra ut.
Som bildredaktör är det mycket sällan så att man bara har en enda bild att använda. Och när det gäller bilder från bildbyråer, vilka för mainstreammedia blivit standard att använda, finns det mängder av olika bildlösningar att välja mellan – särskilt när det gäller så stora mediala happenings som primärvalen faktiskt är. Fotograferna kan bara delvis beskyllas här. De är naturligtvis upphovsmän till bilderna, och vet vad som säljer, men det är bildredaktörerna som har möjligheten att välja och välja bort.
Det här är egentligen ingen nyhet. Och ibland är det till och med sunt att visa upp makthavare från deras sämre sidor och på så sätt kanske göra dem mer mänskliga. Men när det sker regelbundet och bara gäller den ena parten – kvinnan, så börjar man fundera…
januari 14th, 2008
