Så var det tyvärr dags igen. Medelålders eller äldre man med mycket pengar och hög social status misstänks för våldtäkt.
Visserligen är inte den före detta polischefen Göran Lindberg dömd ännu, men han sitter häktad misstänkt för våldtäkt och förberedelse för grov våldtäkt på barn och ju fler dagar som går efter gripandet desto groteskare blir historierna som rullas upp i media. Många tycks förvånade, och det är väl i och för sig en sund reaktion, men att de förvånas av att det just är han, polischefen och den trevlige grannen, som utåt kämpade för jämställdhet inom poliskåren, det gör mig förvånad. I Arbetaren Zenit (3/2010) kunde vi läsa att sexköpare ofta är män med mycket pengar och hög social status.
– Lite generaliserande kanske man kan säga att de är vana att ta vad de vill ha, kommenterade en socialarbetare vid Stockholms prostitutionsenhet statistiken för mig då, när jag skrev artikeln.
Så jag funderar och tänker på i höstas då ett kommunalråd i Huddinge strax söder om Stockholm avgick efter att ha dömts för att köpt sex av en ung kvinna. Politikern hade ett stort ansvar för barn- och ungdomsfrågor i sin kommun och ingick i ett större nätverk med flera män i högt uppsatta positioner som regelbundet träffades och utnyttjade yngre kvinnor i förnedrande sexorgier. Det är svårt att inte tänka på Ebba Gröns punk-klassiker Pervers politiker och på vad basisten Fjodor kände när han skrev låten inför debutskivan 1979.
Mitt liv är att ljuga,
Dribbla med folk
Senare på kvällen
Så byter jag om
Då är jag en pervers politiker
Ebba Grön kunde naturligtvis lika gärna ha sjungit om perversa företagschefer, styrelseledamöter eller, just det, polischefer. För mönstret känns tyvärr igen. För de drabbade kvinnorna gör det nog vilket som vem som våldtagit och förnedrat dem, den psykiska smärtan är förmodligen lika stor ändå. För många av oss andra spär det på fördomarna mot samhällets toppar som känslokalla. Givetvis köper inte alla män med makt och pengar sex, lika lite som att våldtäkter inte begås av män med lägre social status.
Det är lätt att känna enorm ilska och frustration efter att ha läst om höstens alla sexbrottsfall och våldtäktsnätverk. Det minsta man kan göra då är att skriva på upproret som Arbetaren Zenit skriver om i veckans nummer, där åtta organisationer kräver att regeringen antar en särskild handlingsplan mot våldtäkt och sexuellt våld, och att kvalitén på förundersökningar i våldtäktsärenden måste höjas.
JOHAN APEL RÖSTLUND
Johan.apel.rostlund@arbetaren.se
Vad har vi gemensamt jag och amerikanska hiphopmegastjärnan 50 cent? Jo, vi har suttit i samma rum, på europas största bordell, och pratat med Angelina, en 18-årig rumänska som jobbar där. Jag intervjuade henne om sitt liv på bordellen. 50 cent, vad han gjorde där inne i rummet mer än att prata med henne, ja det vet vi inte. Men vi vet att han är en enorm förebild för miljoner män i världen. Och att vad han säger och gör, det påverkar folk.
Det är lätt att tappa hoppet efter en djupdykning i Statistiska Centralbyråns, SCB:s, hav av siffror och diagram. Statistiken visar samma sak år efter år. Vi är långt ifrån ekonomisk jämställdhet mellan kvinnor och män. På 14 år har kvinnors löner ökat från 81,3 procent till 83,6 procent av männens löner. Störst är klyftorna bland de välutbildade. Bland de som har en minst treårig eftergymnasial utbildning skiljer det drygt 9 000 kronor mellan en kvinnas och en mans genomsnittliga månadslön. Den mest extrema skillnaden finns bland värdepappersmäklare. En manlig värdepappersmäklare tjänade i snitt 91 900 kronor i månaden. Hans kvinnliga kollega fick nöja sig med 65 procent av den summan, alltså 59 800 kronor i månaden.
Män är även de som tjänar allra mest. 39 000 personer i åldrarna 20 till 64 år hade över en miljon kronor i inkomst 2008 enligt Statistiska Centralbyrån. Av dessa höginkomsttagare var 86 procent män.
SCB:s årsbok 2010 kom ut i onsdags. Den 713 sidor tjocka pappersbunten ger en dyster bild av svensk jämställdhet. I veckans pappersupplaga av Arbetaren kan du läsa mer om den nya statistiken. Tidningen kommer ut på torsdag.
En fråga som ofta återkommer när man jobbar i en tjejjour är: Varför jobbar ni inte med killar också? Och jag blir lika provocerad varje gång och tänker att när den frågan inte ställs längre lever vi i en annan tid – men hur långt bort är den?
I det feministiska projektet ingår det att problematisera män och maskulinitet, att flytta fokus från kvinnor som ”problem” till andra problem och handlande aktörer som just män. Självklart har många unga killar det tufft. De får sämre betyg, kommer inte in på högskolan och begår självmord i högre utsträckning än de jämnåriga tjejerna. Och ska vi uppnå ett jämställt samhälle måste vi självklart jobba på så många fronter som möjligt samtidigt. Men färska fakta om unga tjejers situation visar att var tredje tjej som besökte en ungdomsmottagning 2007, hade utsatts för upprepade kränkningar och hot. 14 procent hade under det senaste året varit utsatta för någon typ av sexuellt övergrepp. Tjejerna utsätts också för psykiskt och sexuellt våld i mycket större utsträckning än de jämnåriga killarna enligt statistik från Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK. Sverige har också länge kritiserats av FN för att göra för lite för att förhindra och förebygga mäns våld mot kvinnor. Enligt siffror från Socialstyrelsen kostar mäns våld mot kvinnor samhället cirka tre miljarder kronor varje år. Och visst satsas det på kvinnor. Och jag kan fortsätta att rabbla statistik, men frågan kvarstår: Är det kvinnor och tjejerna i tjejjouren som ska ta ansvar för att arbeta med killarna också? Nej, så klart inte. Det är bara ännu ett sätt att roffa åt sig omsorg av kvinnor. Om makten ligger i ekonomin är det självklart att de som dominerar ekonomin även tillskansar sig andra fördelar, som omsorg. Så ‘nuff with that shit! Ett inspirerande projekt startat av killar för killar som lyser upp och behöver bli fler är Killfrågor.se. You go boy!
Om någon mot förmodan fortfarande tror på könsrelaterade begåvningsskillnader av typen ”killar är bättre på matte och tjejer är bättre på språk och litteratur” så är det nu hög tid att överge den villfarelsen. En ny studie som omfattar matematikresultat från 500 000 elever mellan 14 och 16 år i 69 länder visar nämligen att kapaciteten för ämnet är lika stor mellan flickor och pojkar. Forskarna från Villanova University i Philadelphia har också funnit att själva stereotypen att matte främst är en manlig syssla håller flickor tillbaka för att de tror att de inte är tillräckligt bra. Följden av detta blir att de mer sällan än pojkar väljer ingenjörsyrken eller jobb inom it eller naturvetenskap.
Inget av detta innebär troligen någon nyhet för läsare av denna blogg, men nu finns alltså en gigantisk vetenskaplig studie att stoppa i argumentationsfickan för framtida diskussioner med tröttsamma biologister…
I morse tog jag som vanligt tunnelbanan till jobbet. Som vanligt när det sitter en man mitt emot placerar han sina knän så brett isär att han upptar ett och ett halvt säte. Och som vanligt sätter sig ingen annan man då på det sätet, utan en kvinna som tyst klämmer sig ner på det halva sätet och vrider benen ut mot mittgången.
Detta dagligen åter och åter upprepade mönster i tunnelbanan säger en hel del om synen på män och kvinnor och vad som förväntas av oss.
Han förväntas ta plats. Det är så självklart att han inte ens reflekterar över att han tar platsen på någon annans bekostnad, som i det här fallet får sitta mycket obekvämt. Eller välja det andra obekväma alternativet, att stå.
Hon förväntas samtidigt acceptera det lilla utrymme hon tilldelas, anpassa sin person till det utan att protestera.
Så trånga och samtidigt tydliga är genusburarna vi lever med. Och de är så ”normaliserade” att få ens ser detta hända när det händer.
Jag tänker på detta när diskussionen nu pågår om ett eventuellt firande av Strindberg 100 år nästa år ska bekostas med skattemedel eller inte.
Jag gillar Strindberg! Hans Fröken Julie synliggör till exempel just dessa trånga burar av genus och klass, som gör det omöjligt för människor att bryta sig loss. Den som gör det, gör det i hans drama rent av med livet som insats.
Men Strindberg lever. Han behöver inte bekostas med varken kommunala eller statliga medel. Jag har själv spelat Fröken Julie, jobbat med denna fantastiska text. När jag gick i gymnasiet var Tjänstekvinnans son en av de böcker som var självklar läsning. Det är inte fel. Den bokens klasspathos lämnar ingen oberörd.
Men om jag vill se skattepengar användas är det snarare för att lyfta fram de många andra brilljanta dramatiker och författare som oförtjänt hamnat i skuggan av Strindberg.
Låt mig i detta inlägg bara nämna en: Anne Charlotte Leffler, samtida med Strindberg. Hennes dramer spelades på sin tid för en större publik än hans.
Varför diskuterar vi inte ens ett firande av henne, varför läser inte gymnasieeleverna hennes noveller, dramer eller romaner?
Varför är det få som ens vet om att hon fanns?
Och hur står det i relation till det mönster som varje minut upprepas i Stockholms tunnelbana?
Att Dagens Nyheter vinklar en artikel där Nobelprisutdelningen bevakas på nyhetssidorna på reporterns besvikelse över de kvinnliga nobelpristagarnas kläder, är ju rätt deppigt i sig. Reportern, Mikael Bondesson, har bäddat för det hela när han kommenterar de kvinnliga pristagarnas utseende och kläder men inte de manliga. Kanske är det någon annan i redigeringen som förstärkt det hela med att inleda ingressen:
”Herta Müller gav glans åt prisutdelningen. Den späda litteraturpristagaren kom klädd i svartvitt…”
Detta i kombination med att det i ingressen inte fick plats med något om vad hon sade i sitt tacktal eller varför hon fick priset. Ingresser är korta: Det gäller att vinkla på det mest intressanta…
Ännu deppigare tycker jag att det är när DN Kultur följer upp nobelprisutdelningen med en notis i dag, av Sanna Torén Björling, om att Herta Müller ger sitt uttryckliga stöd till den fängslade svenske journalisten Dawit Isaak. Den notisen inleds nämligen med en sammanfattning av det intryck hon gjorde på prisutdelningen: ”När Herta Müller nu lämnat Stockholm finns minnet av hennes späda figur kvar, den raka pagen och dito hållning.”
Först därefter följer en mening om att även det hon sade i sitt tal är värt att minnas.
Vi är ju rätt vana, som kvinnor, att reduceras till vårt utseende. Vi är så illa tvungna att hela tiden förhålla oss till det och de flesta reagerar nog inte ens över att kvinnors kläder och utseende hela tiden kommenteras, privat och i media, medan män företrädesvis uppmärksammas för vad de gör och säger, sällan hur och i vilka kläder eller frisyrer. Det har blivit så ”normalt” att få orkar uppröras.
Men jag måste säga att jag reagerar starkare än vanligt när nobelpristagarna – världens intellektuella elit, eller vad ska vi kalla dem? – utsätts för denna typ av förminskning, av härskarteknik om man så vill.
Inte ens när en kvinna fått världens mest prestigefyllda pris är hennes ord och gärning värd att komma först.
Jag tycker att det är magstarkt och faktiskt också förvånande att det sker 2009.
Jag tror inte att jag är ensam om att känna av ett dilemma när det kommer till kritik av sexistiska/patriarkala/genussterotypa förväntningar som handlar om sex. Det kan handla om analyser av film, inklusive porr, litteratur, konst, vaduvill… Å ena sidan finns en berättigad feministisk kritik av till hur en allmänt sexliberal syn så ofta handlar om sex på företrädesvis mäns villkor, å andra finns motviljan mot att buntas ihop med den moralkonservativ sexfientliga falangen i samhällsdebatten.
Antagligen bidrar detta till att det över lag, tyvärr, är påfrestande tyst från många feminister i frågor som har kopplingar till just sex.
Ett aktuellt undantag var Mark Levengoods kåseri i Godmorgon Världen i P1 i söndags. Jag har sällan hört en så varm och humorisktisk men samtidigt skarp kritik av både puritanism och sexism samtidigt, när han berättar om hur han går sin mors ärende för att köpa en ”njutningsstav” i en butik hon inte vill gå in i med tanke på sitt rykte.
Om du missade, passa på att lyssna ur arkivet så länge länken ligger kvar på sr.se!
Att en av de två EU-toppjobben som följde på Lissabonfördragets godkännande går till en kvinna är ett närmast chockerande genombrott.
Över lag har reaktionerna på valet av brittiskan Catherine Ashton som EU:s kommande ”höga representant i utrikes- och säkerhetsfrågor”, det som i media har kommit att kallas EU:s nya utrikesminister, varit negativa: ”En grå mus”, ”för okänd”, ”för politiskt oerfaren”… Detta trots att de som faktiskt verkar ha en inblick i hur hon skött sig som EU-kommissionär med ansvar för handelsfrågor verkar vara överens om att hon gjort det mycket bra, åstadkommit betydligt mer än sin företrädare på kortare tid, dock utan att få så mycket uppmärksamhet som han.
Sydsvenskans ledarskribent Heidi Avellan använder sig rent av av en förminskande härskarteknik när hon kallar Ashton duktig ”flicka” i söndagens Godmorgon Världen.
Ja, särskilt vana vid kompetenta kvinnor på uppsatta positioner inom EU är vi inte. Kvinnorna i EU-kommissionen har alltid varit få och ännu färre de som fått tunga positioner.
Det har fått en grupp EU-parlamentariker att lacka ur. De säger sig nu vara beredda att fälla den nya EU-kommissonen enbart på grund av bristande könsbalans, eftersom den till och med ser ut att få färre kvinnor än den nuvarande. Hittills står det klart att fyra av 27 kommissionärer blir kvinnor. Expressen intervjuar bland andra parlamentarikern Eva-Britt Svensson:
På tok för dåligt, anser en grupp kvinnliga EU-parlamentariker som iklädda slips och kostym kom för att lämna in sina jobbansökningar till ministerrådet i Bryssel, där EU-ländernas regeringar möts.
- Ja, nu har jag i alla fall rätt kläder för jobbet, konstaterade EU-parlamentarikern Eva-Britt Svensson (V), som också är ordförande i parlamentets kvinnoutskott.
Protesten ser ut att mötas av viss uppslutning:
Hittills har processen för att nominera kandidater varit utan insyn och den visar de värsta sidorna av ett gammalt och orepresentativt EU, säger EU-parlamentets vice ordförande, den brittiska liberalen Diana Wallis som leder kvinnoprotesten.
Det största problemet när EU-byråkrater och politikers makt centraliseras genom det nya fördraget, är naturligtvis inte könsbalansen. Men den är är – som i alla sammanhang – ändå alltid värd att ta strid för.
Så: Heja Svensson, Wallis & co!
Som ni säkert vet har Barack Obamas sjukvårdsreform klarat sitt första formella hinder genom att representanthuset häromveckan antog förslaget med röstsiffrorna 240–194. Det hade dock sitt pris att få med republikaner och konservativa demokrater på vårdtåget, och vem som ska betala var så självklart att det knappt behöver nämnas: Inga statliga pengar får gå till aborter. Lite får man väl offra för det ”gemensamma” målet? Eller? Det är precis detta som glimrande krönikören Katha Pollitt frågar i tidningen The Nation i ett utbrott mot manliga trosfränder som tycker att hon måste ”take one for the team” och inte tjata om ”kulturella frågor” som abort. Inte helt olikt den splittring som svenska vänsterfeminister anklagats för gång efter annan, för att de vågat knysta om att baaaaara klasskamp kanske inte räcker för att avskaffa patriarkatet. Pollitt har svar på tal:
Hey, Peter, Representative Stupak and your sixty-four Democratic supporters, Jim Wallis and other antichoice ”progressive” Christians, men: why don’t you take one for the team for a change and see how you like it? For example, budget hawks in Congress say they’ll vote against the bill because it’s too expensive. Maybe you could win them over if you volunteered to cut out funding for male-exclusive stuff, like prostate cancer, Viagra, male infertility, vasectomies, growth-hormone shots for short little boys, long-term care for macho guys who won’t wear motorcycle helmets and, I dunno, psychotherapy for pedophile priests.
Ja, Demokraterna är ett högerparti och ja, USA:s politiska skala är fullständigt vriden. Men när krönikörerna skriver som Pollitt, då rasar alla förbehåll. Då vill man klä på sig lobbyistkostymen från Feminist Majority, prata sjukt fort och hänga i korridorerna med Josh, Donna, CJ och Toby.
