Hur har ni det med jämställdheten här på avdelningen då?” Frågan kom upp pliktskyldigt från chefen på varje arbetsplatsträff. Vi svarade alltid ”det är bra, nästa fråga”. Kollade åt ett annat håll. Inte för att det saknades könsbaserade konflikter i ett arbetslag med hälften män och hälften kvinnor. Majoriteten kallade sig feminister och satt vi själva vid fikabordet diskuterade vi gärna djupare.
Men chefens fråga var en kontrollfråga. Ett management-grepp för att få insyn i personalgruppen. Spela ut män mot kvinnor, hitta rationaliseringsmöjligheter och vid behov sätta in repressiva metoder. Därför såg vi till att inte ge någon information.
Många debattörer med feministisk beteckning är nu oroliga för att skandalen där polischefen Göran Lindberg, som gjorde karriär som jämställdhetskämpe, anklagas för våldtäkt och sexköp ”ska göra det svårare för företag att verka för jämställdhet”. Det är inget att oroa sig för. Alla management-metoder handlar om mer utsugning, oavsett vilka fina floskler dem säljs in med. För drabade arbetare är det samma plåga med en jämställdhetskonsult och en Lean Production-konsult, eller för den delen de konsulter som predikar unken biologism.
För feminismen som socialistisk ideologi betyder anklagelserna mot Göran Lindberg ingenting. För feminismen som management-industri och karriärsväg kan det förhoppningsvis bli dödsstöten.
Förra året pågick en lång debatt om vad just ordet kvalitet stod för. Vanja Hermele, genusvetare och journalist, undersökte med hjälp av nämnda ord hur det stod till med jämställdheten i det svenska konstlivet. När jag sitter på en presskonferens i Rosenbad och lyssnar till regeringens utredare Anne-Marie Morheds tal om att man nu sätter ned foten i arbetet med de aktiva åtgärderna för att förebygga diskriminering då arbetet nu måste ske mer systematiskt, fastnar jag i ordet systematik.
Vad betyder det att systematiskt arbeta för att minska exempelvis könsdiskrimineringen då företagare med mindre än 25 anställda undantas från lagkravet att göra lönekartläggningar och upprätta jämställdhetsprogram (tidigare kallat jämställdhetsplaner)? Under 2008 förvärvsarbetade drygt 1,6 miljoner människor i sådan verksamhet enligt statistik från SCB. Att då slopa lagkraven för dem kommer enligt Diskrimineringsombudmannen Katri Linna att drabba kvinnor med utländsk bakgrund särskilt hårt. Detta eftersom de ofta har otrygga anställningar på en arbetsplats där den fackliga närvaron inte är särskilt hög.
Bakom ordet systematik gömmer sig alltså en viss diskriminering. Men var inte syftet med utredningen att bli bättre på att motverka diskriminering – eller?
Så var det tyvärr dags igen. Medelålders eller äldre man med mycket pengar och hög social status misstänks för våldtäkt.
Visserligen är inte den före detta polischefen Göran Lindberg dömd ännu, men han sitter häktad misstänkt för våldtäkt och förberedelse för grov våldtäkt på barn och ju fler dagar som går efter gripandet desto groteskare blir historierna som rullas upp i media. Många tycks förvånade, och det är väl i och för sig en sund reaktion, men att de förvånas av att det just är han, polischefen och den trevlige grannen, som utåt kämpade för jämställdhet inom poliskåren, det gör mig förvånad. I Arbetaren Zenit (3/2010) kunde vi läsa att sexköpare ofta är män med mycket pengar och hög social status.
– Lite generaliserande kanske man kan säga att de är vana att ta vad de vill ha, kommenterade en socialarbetare vid Stockholms prostitutionsenhet statistiken för mig då, när jag skrev artikeln.
Så jag funderar och tänker på i höstas då ett kommunalråd i Huddinge strax söder om Stockholm avgick efter att ha dömts för att köpt sex av en ung kvinna. Politikern hade ett stort ansvar för barn- och ungdomsfrågor i sin kommun och ingick i ett större nätverk med flera män i högt uppsatta positioner som regelbundet träffades och utnyttjade yngre kvinnor i förnedrande sexorgier. Det är svårt att inte tänka på Ebba Gröns punk-klassiker Pervers politiker och på vad basisten Fjodor kände när han skrev låten inför debutskivan 1979.
Mitt liv är att ljuga,
Dribbla med folk
Senare på kvällen
Så byter jag om
Då är jag en pervers politiker
Ebba Grön kunde naturligtvis lika gärna ha sjungit om perversa företagschefer, styrelseledamöter eller, just det, polischefer. För mönstret känns tyvärr igen. För de drabbade kvinnorna gör det nog vilket som vem som våldtagit och förnedrat dem, den psykiska smärtan är förmodligen lika stor ändå. För många av oss andra spär det på fördomarna mot samhällets toppar som känslokalla. Givetvis köper inte alla män med makt och pengar sex, lika lite som att våldtäkter inte begås av män med lägre social status.
Det är lätt att känna enorm ilska och frustration efter att ha läst om höstens alla sexbrottsfall och våldtäktsnätverk. Det minsta man kan göra då är att skriva på upproret som Arbetaren Zenit skriver om i veckans nummer, där åtta organisationer kräver att regeringen antar en särskild handlingsplan mot våldtäkt och sexuellt våld, och att kvalitén på förundersökningar i våldtäktsärenden måste höjas.
JOHAN APEL RÖSTLUND
Johan.apel.rostlund@arbetaren.se
Vad har vi gemensamt jag och amerikanska hiphopmegastjärnan 50 cent? Jo, vi har suttit i samma rum, på europas största bordell, och pratat med Angelina, en 18-årig rumänska som jobbar där. Jag intervjuade henne om sitt liv på bordellen. 50 cent, vad han gjorde där inne i rummet mer än att prata med henne, ja det vet vi inte. Men vi vet att han är en enorm förebild för miljoner män i världen. Och att vad han säger och gör, det påverkar folk.
Det är lätt att tappa hoppet efter en djupdykning i Statistiska Centralbyråns, SCB:s, hav av siffror och diagram. Statistiken visar samma sak år efter år. Vi är långt ifrån ekonomisk jämställdhet mellan kvinnor och män. På 14 år har kvinnors löner ökat från 81,3 procent till 83,6 procent av männens löner. Störst är klyftorna bland de välutbildade. Bland de som har en minst treårig eftergymnasial utbildning skiljer det drygt 9 000 kronor mellan en kvinnas och en mans genomsnittliga månadslön. Den mest extrema skillnaden finns bland värdepappersmäklare. En manlig värdepappersmäklare tjänade i snitt 91 900 kronor i månaden. Hans kvinnliga kollega fick nöja sig med 65 procent av den summan, alltså 59 800 kronor i månaden.
Män är även de som tjänar allra mest. 39 000 personer i åldrarna 20 till 64 år hade över en miljon kronor i inkomst 2008 enligt Statistiska Centralbyrån. Av dessa höginkomsttagare var 86 procent män.
SCB:s årsbok 2010 kom ut i onsdags. Den 713 sidor tjocka pappersbunten ger en dyster bild av svensk jämställdhet. I veckans pappersupplaga av Arbetaren kan du läsa mer om den nya statistiken. Tidningen kommer ut på torsdag.
En fråga som ofta återkommer när man jobbar i en tjejjour är: Varför jobbar ni inte med killar också? Och jag blir lika provocerad varje gång och tänker att när den frågan inte ställs längre lever vi i en annan tid – men hur långt bort är den?
I det feministiska projektet ingår det att problematisera män och maskulinitet, att flytta fokus från kvinnor som ”problem” till andra problem och handlande aktörer som just män. Självklart har många unga killar det tufft. De får sämre betyg, kommer inte in på högskolan och begår självmord i högre utsträckning än de jämnåriga tjejerna. Och ska vi uppnå ett jämställt samhälle måste vi självklart jobba på så många fronter som möjligt samtidigt. Men färska fakta om unga tjejers situation visar att var tredje tjej som besökte en ungdomsmottagning 2007, hade utsatts för upprepade kränkningar och hot. 14 procent hade under det senaste året varit utsatta för någon typ av sexuellt övergrepp. Tjejerna utsätts också för psykiskt och sexuellt våld i mycket större utsträckning än de jämnåriga killarna enligt statistik från Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK. Sverige har också länge kritiserats av FN för att göra för lite för att förhindra och förebygga mäns våld mot kvinnor. Enligt siffror från Socialstyrelsen kostar mäns våld mot kvinnor samhället cirka tre miljarder kronor varje år. Och visst satsas det på kvinnor. Och jag kan fortsätta att rabbla statistik, men frågan kvarstår: Är det kvinnor och tjejerna i tjejjouren som ska ta ansvar för att arbeta med killarna också? Nej, så klart inte. Det är bara ännu ett sätt att roffa åt sig omsorg av kvinnor. Om makten ligger i ekonomin är det självklart att de som dominerar ekonomin även tillskansar sig andra fördelar, som omsorg. Så ‘nuff with that shit! Ett inspirerande projekt startat av killar för killar som lyser upp och behöver bli fler är Killfrågor.se. You go boy!
Om någon mot förmodan fortfarande tror på könsrelaterade begåvningsskillnader av typen ”killar är bättre på matte och tjejer är bättre på språk och litteratur” så är det nu hög tid att överge den villfarelsen. En ny studie som omfattar matematikresultat från 500 000 elever mellan 14 och 16 år i 69 länder visar nämligen att kapaciteten för ämnet är lika stor mellan flickor och pojkar. Forskarna från Villanova University i Philadelphia har också funnit att själva stereotypen att matte främst är en manlig syssla håller flickor tillbaka för att de tror att de inte är tillräckligt bra. Följden av detta blir att de mer sällan än pojkar väljer ingenjörsyrken eller jobb inom it eller naturvetenskap.
Inget av detta innebär troligen någon nyhet för läsare av denna blogg, men nu finns alltså en gigantisk vetenskaplig studie att stoppa i argumentationsfickan för framtida diskussioner med tröttsamma biologister…
I morse tog jag som vanligt tunnelbanan till jobbet. Som vanligt när det sitter en man mitt emot placerar han sina knän så brett isär att han upptar ett och ett halvt säte. Och som vanligt sätter sig ingen annan man då på det sätet, utan en kvinna som tyst klämmer sig ner på det halva sätet och vrider benen ut mot mittgången.
Detta dagligen åter och åter upprepade mönster i tunnelbanan säger en hel del om synen på män och kvinnor och vad som förväntas av oss.
Han förväntas ta plats. Det är så självklart att han inte ens reflekterar över att han tar platsen på någon annans bekostnad, som i det här fallet får sitta mycket obekvämt. Eller välja det andra obekväma alternativet, att stå.
Hon förväntas samtidigt acceptera det lilla utrymme hon tilldelas, anpassa sin person till det utan att protestera.
Så trånga och samtidigt tydliga är genusburarna vi lever med. Och de är så ”normaliserade” att få ens ser detta hända när det händer.
Jag tänker på detta när diskussionen nu pågår om ett eventuellt firande av Strindberg 100 år nästa år ska bekostas med skattemedel eller inte.
Jag gillar Strindberg! Hans Fröken Julie synliggör till exempel just dessa trånga burar av genus och klass, som gör det omöjligt för människor att bryta sig loss. Den som gör det, gör det i hans drama rent av med livet som insats.
Men Strindberg lever. Han behöver inte bekostas med varken kommunala eller statliga medel. Jag har själv spelat Fröken Julie, jobbat med denna fantastiska text. När jag gick i gymnasiet var Tjänstekvinnans son en av de böcker som var självklar läsning. Det är inte fel. Den bokens klasspathos lämnar ingen oberörd.
Men om jag vill se skattepengar användas är det snarare för att lyfta fram de många andra brilljanta dramatiker och författare som oförtjänt hamnat i skuggan av Strindberg.
Låt mig i detta inlägg bara nämna en: Anne Charlotte Leffler, samtida med Strindberg. Hennes dramer spelades på sin tid för en större publik än hans.
Varför diskuterar vi inte ens ett firande av henne, varför läser inte gymnasieeleverna hennes noveller, dramer eller romaner?
Varför är det få som ens vet om att hon fanns?
Och hur står det i relation till det mönster som varje minut upprepas i Stockholms tunnelbana?
Att Dagens Nyheter vinklar en artikel där Nobelprisutdelningen bevakas på nyhetssidorna på reporterns besvikelse över de kvinnliga nobelpristagarnas kläder, är ju rätt deppigt i sig. Reportern, Mikael Bondesson, har bäddat för det hela när han kommenterar de kvinnliga pristagarnas utseende och kläder men inte de manliga. Kanske är det någon annan i redigeringen som förstärkt det hela med att inleda ingressen:
”Herta Müller gav glans åt prisutdelningen. Den späda litteraturpristagaren kom klädd i svartvitt…”
Detta i kombination med att det i ingressen inte fick plats med något om vad hon sade i sitt tacktal eller varför hon fick priset. Ingresser är korta: Det gäller att vinkla på det mest intressanta…
Ännu deppigare tycker jag att det är när DN Kultur följer upp nobelprisutdelningen med en notis i dag, av Sanna Torén Björling, om att Herta Müller ger sitt uttryckliga stöd till den fängslade svenske journalisten Dawit Isaak. Den notisen inleds nämligen med en sammanfattning av det intryck hon gjorde på prisutdelningen: ”När Herta Müller nu lämnat Stockholm finns minnet av hennes späda figur kvar, den raka pagen och dito hållning.”
Först därefter följer en mening om att även det hon sade i sitt tal är värt att minnas.
Vi är ju rätt vana, som kvinnor, att reduceras till vårt utseende. Vi är så illa tvungna att hela tiden förhålla oss till det och de flesta reagerar nog inte ens över att kvinnors kläder och utseende hela tiden kommenteras, privat och i media, medan män företrädesvis uppmärksammas för vad de gör och säger, sällan hur och i vilka kläder eller frisyrer. Det har blivit så ”normalt” att få orkar uppröras.
Men jag måste säga att jag reagerar starkare än vanligt när nobelpristagarna – världens intellektuella elit, eller vad ska vi kalla dem? – utsätts för denna typ av förminskning, av härskarteknik om man så vill.
Inte ens när en kvinna fått världens mest prestigefyllda pris är hennes ord och gärning värd att komma först.
Jag tycker att det är magstarkt och faktiskt också förvånande att det sker 2009.
Jag tror inte att jag är ensam om att känna av ett dilemma när det kommer till kritik av sexistiska/patriarkala/genussterotypa förväntningar som handlar om sex. Det kan handla om analyser av film, inklusive porr, litteratur, konst, vaduvill… Å ena sidan finns en berättigad feministisk kritik av till hur en allmänt sexliberal syn så ofta handlar om sex på företrädesvis mäns villkor, å andra finns motviljan mot att buntas ihop med den moralkonservativ sexfientliga falangen i samhällsdebatten.
Antagligen bidrar detta till att det över lag, tyvärr, är påfrestande tyst från många feminister i frågor som har kopplingar till just sex.
Ett aktuellt undantag var Mark Levengoods kåseri i Godmorgon Världen i P1 i söndags. Jag har sällan hört en så varm och humorisktisk men samtidigt skarp kritik av både puritanism och sexism samtidigt, när han berättar om hur han går sin mors ärende för att köpa en ”njutningsstav” i en butik hon inte vill gå in i med tanke på sitt rykte.
Om du missade, passa på att lyssna ur arkivet så länge länken ligger kvar på sr.se!
