Jag vaknar på soffan och ser hur Bitterfittan ligger rosa på rygg inklämd mellan en trave böcker. Det är mest musikbiografier annars. Uppslagsverk och kvasipretentiös kvinnor-på-pedistal-litteratur. Det är mycket J som i Johan, tänker jag först nöjd där jag ligger och ögnar igenom rad för rad i den furumålade Billyhyllan. Och J som i Jack i Kerouac och Jack som hos Lundell och som i Hit the Road Jack. Mest, upptäcker jag, består bokhyllan tragiskt men lika faktiskt av böcker skrivna av män, ofta med mycket sprit, taskiga attityder och tusentals engångsknull på sjaskiga motorvägshotell i bagaget, så klart, och så Bitterfittan där med sitt skrikande omslag. Jag ser hur boken stirrar på mig där den ligger i det litterära patriarkat som är vårt vardagsrum. Och så tänker jag på Kerstin Thorvall och att jag pinsamt nog inte läst en enda bok, det står inte ens någon sådan i hyllan, av henne och att nu är hon död och kvar på soffan ligger jag läser Dagens Nyheters senaste recension av Ulf Lundell. Hon fick mycket skit, Kerstin Thorvall, det har jag ju förstått och kanske har jag också någon gång (utan att jag egentligen vill erkänna det) rynkat på näsan åt historierna om hennes unga älskare. Jag tänker på varför, och att det är fånigt av mig, och att hon fått så mycket skit för det hon skrivit om kvinnlig sexualitet, och så tänker jag på hur Ulf Lundell fortfarande tycks bli kär och galen så fort en klänning och ett par barbenta tjugofemåriga ben cyklar förbi den där villan på Österlen. Och hur han skriver om det, inte just det där med klänningen och de bara benen kanske, men om yngre älskarinnor och äventyr i Europa, och hur folk bara jublar. Gubbsjuk, kanske någon kallar honom, men ingen moralpanik. Thorvalls det mest förbjudna och Lundells Jack gavs båda ut 1976 men fick helt olika mottaganden.
Jag funderar vidare och närmar mig försiktigt Maria Svelands Bitterfittan, jag flyttar mig från soffan till fåtöljen, och i skydd av persiennerna läser jag och hoppas att grannarna inte ser min vånda.
Det kliar och jag känner hur hjärtat slår dubbla slag.
Ångest
Och det ska jag ha, det är jag plågsamt medveten om, där jag sitter och bläddrar. Jag och halva mänskligheten, och säkert i synnerhet jag, som ofta pratar om jämställdhet och frigörelse. Om kärnfamiljens bojor och nya sunda ideal.
Lika lön, knulla runt, men hålla tunt
Jorå, så här är det att vara den moderna mannen. Jag kallar mej det ibland, på skoj såklart. Dubbelmoral.
Vi snubbar med påstådda värderingar och småbarn. Men som obehagligt ofta drar täcket över huvudet och tycker att det är fantastiskt att barn ofta under sina första år tycks gilla morsan mer, det blir liksom bekvämare då, tänker vi och skäms. Men jag säger inget, inte då och där när klockan står på halv sex och lillkillen skriker, jag bara mumlar nått i stället, där under täcket, om att imorgon baby, så får du sova ut…
Och så tänker jag på alla förvånade miner och hur jag sträcker på mig, stolt som en tupp, när folk frågar om föräldraledigheten. Jorå vist, jag var hemma. Två gånger längre än Lisa faktiskt. Och jag tänker på att jag oftast lagar mat, och att jag såklart skriver om det efteråt- här, och hur jag diskar och donar. Hon, däremot, eller valfri mamma på hela förbannade planeten, gör väl aldrig nått väsen av sig efter en heldag på jobbet- och med, som grädde på det manliga moset, kvällstvätt och sagostund som de sista timmars fina final.
Och någonstans finns ju tanken där. Vad jämställd jag är!
Så helvete heller, hör jag Bitterfittan väsa och innerst inne är jag naturligtvis rädd att hon har så sjukt rätt.
Efter bara några sidor av Maria Svelands svidande uppgörelse, med mig själv (känns det som), sig och hela sin förbannade samtid, så förstår jag att det är kört. En framtid kommer och då ska tjejerna, tvärt emot vad Stefan Sundström (ännu en man) en gång skrev, fortplanta varandra och världen blir ett lesbiskt paradis. Jag och halva mänskligheten får lämna jorden med buller och bång och titta ner från månen på hur de fördelar arbetet mer rättvist och skrattar och super sig fulla på romocola och elefantöl. Själva kommer vi att ångra oss så jävla hårt, vi killar. Att vi inte diskade oftare, att vi inte tog den där tisdagssmorgonen, packade gympapåsen och att vi inte var först med att skriva in ungen på dagis. Vi var väl så upptagna, antar jag, med att prata jämställdhet och blåsa rökringar under köksfläkten. Men snart tar vi våra sista bloss och följer ringarna ut i intet. Mot månen och med svansen mellan benen.
Om några timmar slutar hon, Lisa, och här sitter jag i jeans och linne och tycker synd om mig själv. Och i hemlighet ler jag lite stolt över att både lämnat och hämtat på dagis när ni läser det här. Den moderna mannen, stolt som en tupp, snart nackad som en höna.
JOHAN APEL RÖSTLUND
april 13th, 2010
Johan Apel Röstlund
Minns ni lågstadiets långraster?
Jag kommer ihåg hur jag sprang runt bland buskarna som täckte den ena av de två långsidorna på den tegelbyggda skolfasaden och viftade med en träpinne i jakt efter någon kompis att fäktas med. Jag var väl Zorro, typ, och hade mjölkmustasch och magen full av lappskojs och så fruktansvärt svårt för matte. Men jag var rätt snabb och smög försiktigt fram mot dörren till kapprummet och inväntade någon att utmana. En kille, förstås. Tjejerna fäktades vi inte med, tjejer fäktades vi inför. Att få snärta bänkgrannen på kinden med ett rejält kvistrapp imponerade, jag trodde det i alla fall, på tjejerna som trötta stod och betraktade eländet. Tillbaka i skolbänken öppnade vi våra böcker och läste lokalhistoria. En utflykt till Falu koppargruva och Carl Larssons ateljé i Dalarna. Män i djupa gruvhål och med klingande järnspätt på varje sida i alla böcker och broschyrer, överallt män med hattar och mustascher– förutom på vissa målningar som ansågs speciellt viktiga i den svenska historieundervisningen. Där satt tjejerna tysta under något blomstrande äppelträd i en lummig trädgård och drack saft, med mjuka penseldrag gestaltades deras historia. Klänningarna hela och nästan obehagligt rena medan pojkarna på målningarna var aktiva, svettades och samlade skit på sina hårt arbetande händer. De fångade kräftor och slogs om en smutsig gammal grindslant. En gråtande flicka står bredvid långt från tavlans centrum i det högra hörnet närmast ramen.
Nu har historikern Ann-Sofie Ohlander och litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström, för delegationen för jämställdhet i skolan, granskat läroböcker i historia. Skrämmande siffror visar att i fyra böcker nämns 930 män och endast 62 kvinnor.
Några prinsessor, naturligtvis, och såklart Anna Lindh och mordet på NK. Tydligen mest om mordet, och inget om hennes tid som utrikesminister i den socialdemokratiska regeringen. Den allmänna rösträtten nämns, men inte mycket om vägen dit och om kampen för daghem några årtionden senare. Det är männens historia, en värld av krig och hjältedåd. Inget om vilka som skötte jobbet på hemmaplan när killarna krigade– precis som på skolgården, knappt någonting om Elsie Ottesen-Jensen och preventivmedel, Grupp 8 eller Feministiskt initiativ.
Själva tänkte vi väl inte särskilt mycket på det, vi sprang ju runt där med våra träpinnar och viftade hysteriskt för att imponera tillräckligt inför lördagens tryckartävling på fritidsgården. Tjejerna stod med sina gummistövlar och trampade otåligt i vattenpölarna i väntan på att det skulle ringa in. In till nästa historielektion där männen fightades och kvinnorna pacificerades, då de över huvud taget nämndes.
Det är kanske inte så konstigt, tänker jag nu, att det tittade så där trött på mig, där jag hoppade runt bland de halvvissna buskarna och försökte fäkta till mig en tryckare
JOHAN APEL RÖSTLUND
mars 29th, 2010
Johan Apel Röstlund
Det regnar och Stockholm är så där grått som Sverige är när det är som allra fulast. I en vattenpöl på väg mot tunnelbanan ligger gårdagens löpsedlar och kämpar för överlevnad. ”The news of today will be the history tomorrow”, sjunger psykedeliska rockgruppen Love i mina hörlurar när jag kliver ner på perrongen, fortfarande med rubrikerna om Tiger Woods första intervju sedan otrohetsskandalen mot frun Elin Nordegren på näthinnan.
Jag skiter väl i det där, egentligen. Men rubrikerna, okej, jag förstår att tidningarna skriver. Det säljer, och vi vanliga döda frossar i hur de har det där borta i lyxvillan i utkanterna av Orlando, Florida.
Men så kommer den tillbaka till mig, Expressens rubrik från i februari i år:
”Hemma – då var Tiger barnvakt när Elin gick på tjejmiddag” gick det då att läsa.
Ok. Vi tar det igen. Barnvakt när Elin var på tjejmiddag.
Expressen. Sverige. År 2010.
Jag vet inte hur Tiger och Elin har (eller hade) det i sin relation till barnen. Familjeliv är en svår historia, och inte alltid konfliktfri. Det blir bråk ibland, om tider och blöjbyten. Även för världskändisar, antar jag.
Naturligtvis skiljer sig säkert deras verklighet mot de allra flestas. Mångmiljardär och superstjärna med ständiga resor jorden runt. Handen på hjärtat, hade min sambo varit golfstjärna, hade jag antagligen också varit hemma med barnen. Men jag köper inte att en av Sveriges största tidningar använder ”barnvakt” om Tiger. Vem är han barnvakt åt? Hemma med sina egna barn, umgås, han ger dem förhoppningsvis mat och läser en saga. Oavsett otrohetsaffären så tar jag för givet att han utan större problem lyckas slänga ihop en tallrik makaroner. Fylla glasen med vatten och värma välling någon timme senare. Barnvakt?
Nej. Han är ju pappa. Det är så tröttsamt att Expressen använder ordet b-a-r-n-v-a-k-t för att beskriva hur ett ungt tvåbarnspar sköter fördelningen i hemmet.
När läste du senast rubriken om en mamma som suttit hemma och varit barnvakt åt sina ungar medan pappan går på fest?
Förmodligen aldrig. Åtminstone inte i Expressen.
Johan Apel Röstlund
mars 23rd, 2010
Johan Apel Röstlund
Måndag morgon och knappt hinner jag torka tröttheten ur ögonen innan blicken fastnar på en leende Wille Crafoord som ligger utbredd och halvt sönderriven på badrumsgolvet. Jag sopar undan lite smutstvätt och plockar upp artikeln ur tidningen Vi föräldrar och läser rubriken ”För mig är det naturligt att ta hand om barn”.
Så bra då tänker jag samtidigt som Emil spiller ut ett glas mjölk i vardagsrumssoffan. 25 minuter till dagis och tunnelbana och förutom en dusch för att vakna till ska vinterkläderna på och mjölken torkas upp. Men Wille tar sitt ansvar, och kvar på badrumsgolvet står jag och kliar mig i huvudet och tittar ut genom dörren på mjölken som sakta rinner ner över de beiga andrahandssofforna. Naturligt, naturligtvis, som man bäddar får man ligga. Oftast är det fantastiskt roligt med småbarn, en hel del jobb så klart, men mest just naturligt. Men det är något med hans leende, Willes, som får mig att må lite illa när jag minuten senare kryper runt under bordet för att torka upp de sista dropparna. Det är självgott, han delar vårdnaden och inte bara varannan helg. Barnen har eget rum och under pappaveckorna är det bara han och ungarna. Inget jobb, det sköter Wille när barnen bor hos mamman, då skriver han låtar och åker på turné. Men med barn i lägenheten stressar han inte, då är det Skansen och glass i stora lass. Sköna sovmorgnar och lek i parken.
Julen firas vartannat år, udda med barnen och jämt på…jag tror det var den västindiska ön Aruba tillsammans med flickvännen.
Så klart, det är toppen med pappor som tar sitt ansvar, tyvärr finns det gott om exempel där skilsmässa är synonymt med mamma, barn och fiskpinnar och pappa när det passar med McDonaldsbesök och hyrfilm. Men måste han skylta så förbannat med det, tänker jag. Om det är så naturligt för Wille att ta hand om sina egna ungar, måste han då le så jobbigt in i kameran och påpeka just det naturliga i att ta sitt förbannade ansvar. Delad vårdnad, hallå det är 2010-tal och inget borde vara mer…naturligt, så normalt att varken Wille eller jag skulle behöva klappa våra självgoda magar och skryta om det. För mig är det nämligen också naturligt, det här med att ta hand om Emil, tänker jag självbelåtet (men utan minsta självinsikt) och spiller lite kaffe på den nytvättade tröjan och då plötsligt slår det mej, att här sitter jag och skriver om det, precis som Wille, om det naturliga att jag tar hand om mitt eget barn. Hemska tanke, har vi inte kommit längre, varken jag eller han?
JOHAN APEL RÖSTLUND
mars 16th, 2010
Johan Apel Röstlund
Almega, Sveriges största arbetsgivar- och branschorganisation för tjänsteföretag, skriver i en nyutgiven rapport Hemservice- Attityder och fakta kring hushållsnära tjänster, att branschen nu sysselsätter 11.379 medarbetare, vilket gör att Almega drar slutsatserna att RUT-avdraget gett 11 000 nya jobb. Enligt rapporten köps ”hushållsnära tjänster” för 200 miljoner kronor per månad, vilket är mer än någonsin tidigare. ”Förstår man bakgrunden till branschens fantastiska uppsving är det uppenbart” skriver Ulf Lindberg i en debattartikel på Newsmill den tredje mars. Enligt Almega skulle avskaffandet av RUT-avdraget innebära att cirka 5 600 jobb skulle försvinna.
Höginkomsttagare har på detta sätt lyckats komma åt offentliga medel för att subventionera sig själva, det är RUT-avdraget liksom utförsäljning och privatiseringar av det gemensamma tydliga exempel på. Att överklassen inte velat ta hand om sin egen skit är ingen nyhet, de har under alla tider anställt billiga arbetskraft till oanständiga löner.
Det är inget fel på att ha städjobb men vad ska skattepengarna egentligen användas till? Det är inte heller jämlikt då städerskan inte har någon som städar åt henne, och denna typ av ”kvinnofrigörelse” där övre medelklass och överklass kan ägna sig åt ”bättre” saker än att städa på sin fritid har varken har förändrat mansbilden eller klassamhället. Tvärtom spär det på skillnaderna i samhället. Istället löser man det hela genom att ta in en tredje part – en andra klassens kvinna.
Varför inte dra ner på arbetstiderna för samtliga, att ha mer tid för fritid (däribland städning) att ägna sig åt andra nöjen än att konsumera och exploatera andra människor? Pigavdragen är ett bevis på den ökade ojämlikheten och klasskillnaderna i Sverige. En tillbakagång till ett gammalt samhällsystem där personer blir beroende av privata anställningar från de som är rika. Istället kan skattepengarna användas för att höja kvinnors löner inom offentlig sektor som även kommer att pressa upp lönerna inom den privata sektorn. Skattepengarna från den gemensamma sektorn behövs på andra ställen än att städa bort överklassens damm.
Anna Nilsson
mars 8th, 2010
annan
Publicerad i Arbetaren Zenit nr 9/2010
Det är hundra år sedan den internationella kvinnodagen instiftades och jag tänker: är det männens dagar, de andra 364? Knappast. Det är förlorade dagar.
I tusentals år har kvinnor kämpat för rättigheter och handlingsutrymme och den kampen är långt från över. Kvinnornas fiender har alltid varit männen. Där en kvinna inte får frihet, är det en man som står i vägen, som snor pengarna och privilegierna. Det är männen som vinner tid och kraft i hem och familj, där kvinnor gör majoriteten av arbetet. Det är männen som får mer lön när kvinnorna får mindre och det är män som fysiskt förgriper sig på och förnedrar kvinnor för att bearbeta egna trauman.
Så att männen bör stå som måltavla för en feministisk rörelse är naturligt. Men feminismen frågar sig sällan varför män gör som de gör. Det är förståeligt. Det borde ju vara vi män som utforskar varför vi upprätthåller det orättvisa samhällssystem vi lever i.
Istället försvarar vi oss, slår ifrån oss när anklagelserna kommer: ”Det är inte jag som är dålig, det är han där”, eller ”det är männen från det där landet, inte vi”. Vi låter det inte bara ske, utan är alla bärande delar av systemet, i hemmen, på arbetsplatserna, överallt. Så oändligt många försuttna chanser att förändra.
Men, jag vill ändå framhärda, män föds inte med ideér om att exploatera kvinnor. Små pojkar vill bara älska och bli älskade, precis som alla människor. Det som sedan sker, som gör oss till agenter för det massiva kvinnoförtrycket, är en tragedi. Anledningen till att vi klarar av att behandla kvinnor, andra män och oss själva så dåligt, är den känslomässiga avtrubbning vi alla går igenom där vi förhärdas och lär oss agera istället för att känna efter.
Män och kvinnor ställs mot varandra, när vi borde vi stå sida vid sida som de bröder och systrar vi är. Vi exploateras av samma fiende, som gör allt för att splittra oss, för ett enda mål: mer makt och stålars i egen ficka. Det är ingen ”dålig man”som uppfunnit kapitalismen, det är resultatet av tusenåriga förtryckarstrukturer som föder sig själva, lockar några av oss med löfte om mer rikedomar.
Utan oss män skulle den globala kapitalismen falla. Jag menar inte att det finns något heligt i ”kvinnan” som står över normer och mönster, utan att det finns något i den rådande manligheten som är en förutsättning för att de förtryckande strukturena bibehålls. En annan manlighet skulle också betyda en annan värld.
Vi män har mycket att lära av kvinnornas långa kamp, ett storslaget och utdraget krig på alla nivåer av samhället samtidigt. Det är lätt att börja, gör det idag; ta dig tid, lyssna på en kvinna nära dig, låt henne berätta om sin kamp. Lyssna på en man nära dig, fråga om hans liv, hans problem. Berätta om dina egna, var ärlig. Våga stanna där, i det svåra, där det är på riktigt, det är där vi måste börja. Sen tar vi resten.
mars 7th, 2010
Svante Tidholm
I Bangladesh har 21 sömmerskor dött vid en brand i en fabrik som ägs av en underleverantör till H&M. 19 av dem befann sig på sjunde våningen, där en av utgångarna var låst och de fångades att dö i den giftiga röken. Viveca Risberg från SwedWatch, säger till TT att det har tidigare förekommit att dörrar har varit låsta på samma fabrik. För så sent som ett halvår sedan ska en arbetare ha dödats i en brand. Så här är det i Bangladesh. Organisationen Rena kläder skriver att landet har en ”extrem historia av fabriksolyckor”. Sedan 1990 har över 240 människor dödats i fabriksbränder.
Det verkar som om de många dödsfallen i förra veckans brand hade kunnat undvikas. Kanske hade många människor varit i livet i dag om man bara hade låtit dörren vara olåst. Det är svårt att veta nu, men med tanke på den här fabrikens historia, är det lätt att föreställa sig att dörren var låst för att hålla arbetarna inne. För att de inte skulle kunna ta raster. För att arbetet skulle gå effektivare. För att tjäna lite extra pengar. Så grymma konsekvenser kan jakten på vinstmarginalen få.
Omkring 4 500 personer, framförallt kvinnor, arbetar i textilindustrin i Bangladesh. De står för två tredjedelar av landets exportintäkter. Enligt FN:s utvecklingsfond för kvinnor har deras situation sakta blivit bättre, från de förhållanden som rådde på 1980-talet då de fick mycket mindre betalt än män med liknande yrkeskunskaper. 2006 fick Bangladesh ny arbetsrätt, med lagtexter som var särskilt inriktade på de kvinnliga textilarbetarna. Minimilönerna höjdes, betald föräldraledighet infördes och det skapades efterlängtade lagar mot sexuella trakasserier
Men fortfarande återstår mycket att göra för textilarbetarna i Bangladesh. Det är tydligt att arbetsmiljöfrågor måste upp på agendan.
– Det här var ingen olycka. De dog därför att arbetarskyddet åsidosattes i fabriken, sade Amurul Islam Amin, ordförande i ett textilarbetarförbund till nyhetsbyrån AFP efter branden.
H&M skyller ifrån sig, säger att de har gjort tillräckliga kontroller för att veta att det var en okej fabrik. De kan ju inte vara där och övervaka allt som händer varje dag, se till så att allting alltid går rätt till. Och det är väl just det som är problemet, att ingen kan förvänta sig att H&M längst upp i kedjan mer än på en ytlig nivå ska kunna ta ansvar för vad kvinnorna på en fabrik i Bangladesh råkar ut för. Systemet är ju inrättat så, att de som säljer kläderna här i det rika Nord ska kunna förskjuta arbetet och allt det krångliga som hör till att hålla sig med anställda, till det fattiga Syd.
Det som hänt i Bangladesh är en tragisk olycka som hade kunnat förhindras. Men det är viktigt att komma ihåg att H&M har stora vinstmarginaler här hemma därför att vinstmarginalerna blir mindre och mindre ju längre ner man kommer i ledet, när man närmar sig själva produktionen av varan är den liten. Den här ständiga ansvarsförskjutningen är logisk i ett globaliserat kapitalistiskt system och drabbar ytterst sömmerskorna i Bangladesh.
mars 4th, 2010
Erik Wiklund
Strax efter att den svenska skidskytten Helena Jonsson kommit i mål efter ännu ett misslyckat OS-lopp så formligen väller det fram tips och råd om hur hon ska agera inför kommande tävlingar från flera svenska manliga sportjournalister.
Ett av felen, skriver en av Aftonbladets främste krönikörer, är att den svenska olympiska kommittén inte har låtit Helena Jonssons man vara med på plats. Gärna som massör, fortsätter han några rader längre ner.
Där har vi alltså felet, menar han och några till (läs medelålders män). En vuxen kvinna med världscupsegrar, VM-guld och fler medaljer än vad Aftonbladet har reportrar på plats i Vancouver pallade alltså inte OS-trycket för att mannen inte fanns vid hennes sida. Därför, menar man, floppar hon och experterna på Aftonbladets rosa sidor får sitta med långa näsor och skruva på sig framför sina uppfällda datorer. Stackars lilla flicka alldeles ensam där ute i de hemska kanadensiska skidspåren. Om du bara haft mannen, vem han nu är, vid din sida hade skotten på skidskyttevallarna suttit som trycksvärtan i kvällstidningarnas katastrofrubriker.
Naturligtvis kan det, även om jag aldrig deltagit i något OS, säkert vara skönt med sällskap på hotellrummet inför ens livs viktigaste tävling. Men, och det är det här som är det tråkiga i hela kråksången – och som gör mig så fruktansvärt irriterad. Inte var det någon kvick krönikör som funderade om Sverige förlorade den omtalade ishockeymatchen mot Vitryssland för åtta år sedan för att spelarnas fruar och flickvänner inte var på plats. De var sopor, urusla och pinsamma, stod helt enkelt för en riktigt dålig insats enligt reportrarna. Och visst, jag kan inte påstå att jag är imponerad över Helena Jonssons prestationer i OS så här långt, men att det skulle bero på att killen inte finns med längs spåret är så patetiskt gubbsjukt det bara går att bli.
Inför var och vartannat fotbolls-VM (för herrar) brukar det diskuteras om spelarna ska få ta med sina flickvänner eller inte. Vissa lag kör med sexförbud dagen innan match, hej 1800-tal, och de flesta verkar rörande överens om att killarna spelar bättre om tjejerna, de som följer med, bor med varandra. Låt alltså fotbollsgrabbarna lira i fred så kan tjejerna köpa märkesväskor och flamsa på stan, långt från träningsanläggningar och spelarhotell.
Men det gäller tydligen bara killar, när tjejer tävlar ska mannen stå bredvid, eller agera amatörmassör. Först då blir det ordning på skidskyttevallen och guldmedaljerna kan hängas runt de svenska tjejernas frusna halsar.
Jag föreslår att Aftonbladet så fort det bara går ringer krönikörens fru, om han har någon, och sätter henne på första bästa plan mot Kanada. Först då kanske vi kan få seriösa analyser av varför världsmästaren och tidigare suveräna skidskytten Helena Jonsson misslyckats så kapitalt i de två första tävlingarna.
JOHAN APEL RÖSTLUND
johan.apel.rostlund@arbetaren.se
februari 22nd, 2010
Johan Apel Röstlund
Det är med skräckblandad förtjusning jag brukar spana in klippen på Gudrun Schymans danssteg i Let’s dance. Själva programmet brukar jag bespara mig, men jag är alltid nyfiken på de utlovade ombytta könsrollerna i en av de mest traditionella av sfärer, pardansen. Det har varit skimrande kvinnosymboler, tangoposer och prov på att det inte alltid är mannen som måste bestämma riktning. Valkampanjen för Feministiskt initiativ började där, bland glitter och glamour på TV4:s dansgolv. Det är payback time för häxjakten av FI som ägde rum under förra valkampanjen. Gudrun Schyman låter sig inte nedslås utan ger sig in i spelet under samma mediecirkuspremisser som de andra. Kanske lyckas hon göra sig ett namn när hon blir en av stjärnorna på den dansanta himmeln, kanske kan hon valsa ända in i riksdagen. Kanske kan hennes ”kupper” under programmet nyfrälsta en och annan feminist i tv-soffan. Jag tycker det är smart. Vem skulle inte sagt ja till den chansen?
Samtidigt är det något som vrider sig inom mig. Gudrun Schyman har sagt i flera intervjuer att feminister inte behöver vara bitterfittor som kniper ihop benen. Att det är viktigt att visa att feminister också kan vara glamorösa och välrakade. Jaha, är det det som krävs? Nästa tanke dras mot Berlusconis Italien och ger en sur eftersmak. Ska riksdagsvalet avgöras av vem som svänger sina lurviga bäst på dansgolvet? Kommer det inför nästa mandatperiod vimla av riksdagskandidater i Let’s dance?
Inte min revolution, och jag tror ärligt talat att det inte hade varit Emma Goldmans heller.
Av Anna Nilsson
redaktionen@arbetaren.se
februari 16th, 2010
Daniel Andreasson
Hur har ni det med jämställdheten här på avdelningen då?” Frågan kom upp pliktskyldigt från chefen på varje arbetsplatsträff. Vi svarade alltid ”det är bra, nästa fråga”. Kollade åt ett annat håll. Inte för att det saknades könsbaserade konflikter i ett arbetslag med hälften män och hälften kvinnor. Majoriteten kallade sig feminister och satt vi själva vid fikabordet diskuterade vi gärna djupare.
Men chefens fråga var en kontrollfråga. Ett management-grepp för att få insyn i personalgruppen. Spela ut män mot kvinnor, hitta rationaliseringsmöjligheter och vid behov sätta in repressiva metoder. Därför såg vi till att inte ge någon information.
Många debattörer med feministisk beteckning är nu oroliga för att skandalen där polischefen Göran Lindberg, som gjorde karriär som jämställdhetskämpe, anklagas för våldtäkt och sexköp ”ska göra det svårare för företag att verka för jämställdhet”. Det är inget att oroa sig för. Alla management-metoder handlar om mer utsugning, oavsett vilka fina floskler dem säljs in med. För drabade arbetare är det samma plåga med en jämställdhetskonsult och en Lean Production-konsult, eller för den delen de konsulter som predikar unken biologism.
För feminismen som socialistisk ideologi betyder anklagelserna mot Göran Lindberg ingenting. För feminismen som management-industri och karriärsväg kan det förhoppningsvis bli dödsstöten.
Continue Reading februari 9th, 2010
mattiasp
Tidigare inlägg
