Posts filed under 'Minskning & Utjämning'
För fyra år sedan upptäckte jag klimatfrågan genom Mark Lynas bok Oväder. Det blev starten på en permanent klimatsatsning, inte bara för mig själv utan även för tidningen Arbetaren.
I dag jobbar jag min sista dag på Arbetaren och rensar därför i mina papperssamlingar. Jag hittar artiklar från 2005 då klimatdebatten ännu inte kommit igång och jag skrev mitt första klimatreportage i Arbetaren, om utsläppminskningsmodellen Minskning & Utjämning under rubriken ”En plan för planeten”. År 2006 myntade vi begreppet klimatförnekare och gjorde en granskning av dessa. Året därpå, 2007, kom FN:s klimatpanels rapport och jag upptäcker att jag sparat en hel bunt med rapporter och artiklar med rubriker som ”Det är värre än vi trott”. År 2008 präglades rätt mycket av klimataktivism i olika former.
För min egen del präglades 2008 av att jag då skrev den bok som släpps om en dryg månad. ”Vår beskärda del – En lösning på klimatkrisen” ges ut på Ordfront den 18 augusti. Redan nu kan faktiskt de första sidorna tjuvläsas hos Adlibris.
Från och med i morgon är jag frilansskribent på heltid. Jag kommer också ägna mycket av denna tid åt att Klimatmagasinet Effekt som jag är med och startar upp. Det första numret kommer i september, men redan nu kan du läsa dagliga kommentarer på Effektbloggen, www.effektmagasin.se.
Men sluta inte läsa här, jag kommer även i fortsättningen att skriva på Arbetarens klimatblogg.
Min sista text som Arbetaren-anställd är en ledare om G8-mötet i Italien och behovet av att överge BNP-fokuset och i stället finna nya välfärdsmått.
Media om G8-mötet och klimatet: DN1, DN2, SVD1, SVD2
juli 8th, 2009
Över hela världen faller börserna i takt med att oljepriset fortsätter rakt upp i stratosfären och rädslan för att vi på väg rakt in i en ekonomisk depression griper tag i världskapitalismen.
Nu riskerar de ansträngningar som hittills gjorts för att styra in planeten på ett mer hållbart spår gå om intet när valet uppges stå mellan att rädda ekonomin eller rädda planeten. Om detta skriver George Monbiot i en kommentar i The Guardian. Den är intressant så läs den gärna, men jag varnar dig: den håller en obehagligt uppgiven ton och sedan jag läste den vid frukosten har jag haft denna uppgivenheten hängande över mig utan att kunna skaka den av mig.
Risken är, menar Monbiot med flera, att den ekonomiska krisen leder till ett egoistiskt race där världens länder försöker stärka sin ekonomi i stället för att minska sina utsläpp (i ännu högre utsträckning än i dag). Det krävs därför att vi snabbt får ett globalt klimatavtal på plats som sätter ett tak för utsläppen.
Monbiot känner sig så uppgiven att han ger upp hoppet om Minskning & Utjämning som grund för ett klimatavtal. I stället hoppas han numer på Kyoto2, en modell som utvecklats av Oliver Tickell (som släpper boken Kyoto2 inom några veckor).
Kyoto2 innebär, liksom Minskning & Utjämning att ett tak sätts för utsläppen, men i stället för att fördela utsläppsrätter till varje land enligt en lika per capita-princip auktionerar man inom Kyoto2 ut utsläppsrätterna till de företag som producerar fossila bränslen. Vinsten används sedan för att hjälpa länder att anpassa sig till klimatförändringar, bygga ut förnyelsebara energisystem och så vidare.
Tyvärr tror jag att George Monbiot gör ett misstag när han så snabbt ställer sig bakom Kyoto2. Utan att vara så insatt i denna modell ser jag flera uppenbara brister.
1. Klimatomställningen kräver jämlikhet och rättvisa. Enskilda individer liksom stater måste känna att ansträngningen är kollektiv. Kyoto2 är dålig på skapa denna känsla eftersom den för de flesta bara kommer ses som en variant på en koldioxidskatt.
2. Det faktum att bensin-, gas- och elpriserna skulle bli extremt höga skulle drabba världens fattiga hårt. Energi skulle, förutom i länder som redan nu har mycket förnyelsebar energi, bli ett privilegium enbart för de rika.
3. En modell som riskerar att drabba utvecklingsländerna hårt och som inte har en utformning som tydligt innebär en rättvis fördelning av ansträngningen kommer vara omöjligt att klubba igenom och leda till en fördjupad klyfta mellan Nord och Syd.
Dessutom, och kanske viktigast, problemet ligger inte i att vi saknar den mest perfekta utsläppsmodellen, utan att vi saknar det folkliga tryck som krävs för att få till ett bra klimatavtal över huvud taget.
För någon månad sedan gjorde Mark Lynas en liknande omsvängning till förmån för Cap & Dividend, något som skulle kunna beskrivas som en nationell variant av Kyoto2 (se Vad har hänt med Mark Lynas?).
Oliver Tickell dömer för övrigt ut ransonering i ett enskilt land med att folk är för ekonomiskt outbildade för att förstå ett sådant system. Även där tror jag han har fel. Bevisligen var folk redan för 65 år sedan tillräckligt utbildade för att förstå andra världskrigets ransoneringssystem. Att modern ransonering sker digitalt i stället för med kuponger lär inte ändra så mycket.
Media om den ekonomiska krisen: BBC, DN
Andra bloggar om: klimat, klimathotet, monbiot, kyoto2, ransonering, politik, samhälle
juli 1st, 2008
Det här gör mig så glad! Kristdemokraterna lanserar en ny fräsch klimatpolitik som inte räds att utmana det galna ekonomiska system vi i dag lever under:
– Perioden med tillväxt utan gränser är över! Klimatförändringen och krisen för våra viktigaste ekosystem, tropiska skogar, fisket och färskvatten, kommer att dominera den politiska agendan i många decennier framöver. I en värld som ökar med tio Sverige årligen och där efterfrågan på många naturresurser är större än återväxten är ”slit-och slängekonomin” inte längre möjlig.
KD:s nya klimatrapport som EU-parlamentarikern Anders Wijkman bland annat ligger finns tydliga influenser från den brittiska klimatdebatten och det rättvise- och klassperspektiv som normalt är helt frånvarande i svensk klimatdebatt.
KD uttalar sig positivt både för en global klimatpolitik där utsläppen fördelas jämlikt mellan världens medborgare, alltså samma princip som ligger bakom modellen Minskning & Utjämning vilken brukar förespråkas på denna blogg.
Rapporten framhåller att ”en invånare i Beijing, Calcutta eller Nairobi bör rimligtvis ha lika stor rätt till resurs- och miljöutrymmet som västvärldens invånare har. [...] På sikt måste målet vara att de ekologiska fotavtrycken – inklusive utsläppen av växthusgaser – minskar och hamnar på en nivå som är hållbar på ett globalt plan. Vad gäller utsläppen av växthusgaser, främst CO2, behöver de begränsas till mellan ett och två ton per person och år.”
På det nationella planet uttalar sig KD för ransonering, alltså handel med indivduella utsläppsrätter:
”Metodproblemen skall inte underskattas, men som en vision för hur individen kan engageras på ett mera aktivt sätt i klimatarbetet är förslaget klart intressant. Den brittiska regeringen utreder för närvarande hur personlig handel med utsläppsrätter skulle kunna fungera i praktiken. Den svenska regeringen bör ta aktiv del i arbetet och vara drivande för att sprida idén, i första hand inom EU. Ett alternativ är att den svenska regeringen tillsätter en egen utredning för att se över möjligheterna ur ett svenskt/europeiskt perspektiv.”
Över huvud taget präglas rapporten av det som borde prägla all klimatpolitik: vi har en krissituation, konventionella metoder är inte längre tillräckliga, samhället måste snabbt förändras i grunden, omställningen måste bygga på jämlikhet och en nollvision för utsläpp måste etableras.
Eftersom det verkar gå lite trögt för partierna på vänsterkanten att lägga fram en lika radikal politik blir jag lite orolig. Vad gör man om det enda partiet som driver ransonering i riksdagsvalet 2010 är kristdemokraterna?
Media: Debattartikel i GP, Ledare: Det nya miljöpartiet i Norran, SVD
Andra bloggar om: klimat, kristdemokraterna, politik, klimathotet, ransonering, individuella utsläppsrätter
juni 11th, 2008
En ny EU-studie visar att det är svårt att säga vilken effekt den klimatpolitik som förs inom EU i dag har – om den har någon effekt alls. Många åtgärder för att minska utsläppen har inte lett till någon minskning alls, visar studien.
– Vi behöver nå 70-procentiga minskningar till 2050, men vi har egentligen ingen aning om vilken spak som är bäst att dra i, säger Johannes Stripple till SVD.
Syftet med EU-studien är att ta fram tydliga policystrategier till politikerna om vilka åtgärder som är bäst för att nå utsläppsminskningar. Problemet är bara att de alltså har så svårt att säga vad som funkar.
– I stället får vi ge exempel på klimatstrategier och säga om de är sannolika och politiska möjliga att genomföra.
Tänk så här: Det kommer att krävas enorma ansträngningar om vi ska lyckas bromsa klimatförändringarna, det är förmodligen inte helt omöjligt, men inte långt ifrån. Om vi utgår ifrån att vi lyckas med uppgiften, kan vi samtidigt med ganska stor säkerhet säga att det kommer att vara på håret. Några marginaler finns inte. Verkar det då vara en bra idé att fortsätta att dra i lite olika spakar, även om vi inte vet om det ger någon effekt? En miljöbilsbonus här, en flygavgift där?
Givetvis inte. Här krävs ett ramverk som garanterar utsläppsminskningar. Vilken sektor som står för dessa är mindre intressant. Det måste finnas ett tak, ett tak som sjunker varje år för att så snart som möjligt möta golvet.
På global nivå är detta inget som diskuteras i någon större omfattning av majoriteten av världens ledare. Däremot förs en spännande diskussion mellan mer framsynta politiker och progressiva organisationer och tankesmedjor kring minskningsmodeller som består av just ett ramverk och som dessutom bygger på en tydlig rättviseidé. Minskning och utjämning (M&U) är den mest kända, Greenhouse Development Rights (GDR) den nya uppstickaren. Spana in dessa om du inte redan har koll på dem samt inlägget Utsläppsmodeller – en genomgång.
På nationell nivå har man åtminstone i Storbritannien och på Irland insett behovet av att säkra utsläppsminskningarna. Där står koldioxidransonering (även kallat individuella utsläppsrätter) för dörren. Ett ramverk där utsläppen från respektive land bestäms till en begränsad mängd (som krymper årligen) vilken sedan fördelas rättvist mellan medborgarna.
Andra klimatbloggare: Koldioxidskatt, Björn Wadström
Andra bloggar om: klimat, ransonering, koldioxidransonering, mu, gdr, klimathotet, eu, politik, samhälle
mars 23rd, 2008
De skenande utsläppen i Kina kan mycket väl bli den lilla knuff som krävs för att få planeten att falla fritt ner över stupet till skenande klimatförändringar. Men rätt ska vara rätt: Innan någon kritiserar Kina bör pekfingret riktas mot länderna i Väst. USA likväl som Sverige släpper ut mer per person än vad Kina gör. Kinas utsläpp har ökat snabbt på senare år, men de som framför allt har bidragit till klimatkrisen är de samhällen som nådde hög välfärd och industralisering tidigt. Dessutom får Kina bära skulden för utsläpp som görs i alla de kinesiska fabriker som servar konsumtionsmarkanden i Väst.
Nu ryter Kina ifrån:
– Det är som om en person åt tre skivor bröd till frukost och tre personer bara äter en skiva var. Vem bör sättas på diet? sade utrikesminister Yang Jiechi på en presskonferens i Peking på onsdagen (DN).
Något att tänka på för Reinfeldt och andra som gärna framställer sig själva som goda klimatkämpar samtidigt som de bannar Kina.
Men givetvis måste Kinas accelererande utsläpp stoppas – för att sedan strypas helt. Liksom alla utsläpp som görs över jordklotet. Utifrån Kinas korrekta rättvisetänkande, att ingen har mer rätt att släppa ut än någon annan, borde modellen minskning och utjämning, M&U, ligga nära till hands. M&U innebär att alla världens medborgare ges just en lika stor utsläppsrätt, inga undantag. Därefter krymper antalet rätter för att bli i det närmaste noll, förhoppningsvis innan vi orsakat en klimatkollaps.
Att det är bråttom att enas om en radikal modell för utsläppsminskning visar en ny rapport om just Kinas utsläpp. De två rapportförfattarna från University of California har kommit fram till att Kinas utsläpp mellan 2004 och 2011 ökar med omkring 11 procent årligen. Det är två till fyra gånger så snabbt jämfört med vad FN:s klimatpanel IPCC har beräknat (2,5–5 procent årligen).
Med tanke på att IPCC även kalkylerat helt fel på flera andra områden (avsmältningen av Arktis till exempel) tyder det mesta på att de klimatmål som hittills föreslagits utifrån IPCC:s rapport är på tok för klena.
Andra bloggar om: klimat, klimathotet, ipcc, kina, mu, klimatförändringar, utsläpp
mars 12th, 2008
Resultatet av min och Rikards resa till klimatmötet på Bali publicerades i bilagan Till planetens försvar i Arbetaren innan jul. Nu finns det mesta av materialet att läsa på nätet. Närmare bestämt på temasidan Klimatet och rättvisan.
Man kan också ladda ner hela bilagan som PDF eller beställa den gratis genom att mejla till redaktionen@arbetaren.se (den är delfinansierad av Sida, därav generositeten).
januari 9th, 2008
För dig som är intresserad av olika modeller för att rädda världen genom ett globalt avtal har Mark Lynas för New Statesman satt ihop den mycket pedagogiska sammanställningen The Green Grid.
New Statesman initierar samtidigt en debatt om de olika modellerna och låter läsarna rösta. När detta skrivs leder minskning och utjämning (contraction and convergence) överlägset.
De modeller som jämförs är Kyoto-protokollet, minskning och utjämning, Kyoto2 och Greenhouse Development Rights (GDR).
december 14th, 2007
Om en vecka startar FN:s klimatmöte på Bali i Indonesien. Den 3–14 december ska världens ledare försöka enas om att göra något ordentligt åt klimathotet. Man bör inte ha för höga förhoppningar på resultatet, men jag räknar med att samlingen människor där kommer göra det väldigt spännande. Den 5 december åker jag och Rikard Warlenius på Arbetaren dit för att rapportera. Vi kommer droppa så många rapporter vi kan på bloggen, men vill du läsa våra reportage och intervjuer – fixa en prenumeration på Arbetaren redan nu.
Det finns mycket som gör att man inte är särskilt hoppfull inför mötet, men också annat. Här är tre goda nyheter inför Bali:
1. Australien blir grönare
I lördags vann arbetarpartiet parlamentsvalet i Australien. Troligtvis det första valet genom tiderna som avgjordes av klimatfrågan. Sittande premiärministern John Howard röstades bort mycket på grund av sin ignoranta hållning i klimatfrågan. Nu skriver nyvalda Kevin Rudd under Kyoto-protokollet – några veckor innan det börja gälla 2008. Ingen större förändring för klimatet, men viktigt symboliskt, nu får USA stå ensamma med dumstruten. (Läs mer i artikel i The Guardian)
2. Afrikanskt stöd för minskning och utjämning
Nätverket Climate Network Africa, med representanter från Kenya, Nigeria, Benin, Tchad, Centralafrikanska republiken, samlades förra veckan i Kameruns huvudstad Yaoundé för en klimatkonferens. I det uttalande inför Bali-mötet som konferensen utmynnade i tar nätverket tydlig ställning för den radikala utsläppsmodellen minskning och utjämning vars mål är att dels sätta ett absolut tak för utsläppen, dels ge alla människor på jorden, rik som fattig, en lika stor utsläppskvot.
3. Brown antar tuffare klimatmål
Det ökande trycket i klimatfrågan i Storbritannien har fått landets premiärminister Gordon Brown att skruva upp klimatmålen. Nu gäller 60-procentig minskning till 2050. Inte tillräckligt, men radikalast bland ledarna i Europa. Brown anlägger också en krigsstämning kring klimatfrågan, vilket känns väldigt positivt:
– Building a low carbon economy demands a worldwide commitment on a comparable financial scale to the postwar Marshall plan, requiring billions of pounds of new investment in clean energy. The climate change crisis is the product of many generations, but overcoming it must be the great project of this century, säger Brown till The Guardian.
Portugal som nu är ordförande i EU backar Brown och uppmanar EU att anta samma mål.
Andra bloggar om: klimat, bali, klimathotet, fn, australien, politik, afrika, mu
november 27th, 2007
I morgon lördag (24/11) är det Socialistiskt forum på ABF-huset i Stockholm. Andreas Malm pratar om sin nya bok och klimathotet:
13.00-14.30, Z-salen 1tr
Klimatskred!
I sin banbrytande bok drar Andreas Malm åt skruvarna ytterligare ett varv i klimatdiskussionen. Hotet är reellt – och mycket värre än vi befarat. Jorden hotas inte bara av stigande temperaturer p g a koldioxidutsläpp. Enligt de senaste vetenskapliga rapporterna handlar det om en negativ spiral som i värsta fall på bara ett par år kan leda till klimatchocker som inte ens Hollywood kunnat drömma om.
Ett samtal om miljö och miljöpolitik med Andreas Malm (författare) och Karin Svensson Smith, riksdagsledamot (mp)
Arr: Atlas och Arena Program
Jag pratar senare på eftermiddagen om idéer på hur vi kan lösa klimatkrisen:
16.30-18.00, Hedénsalen 4tr
En plan för planeten
De globala utsläppen av växthusgaser måste minska snabbt och radikalt. Men hur görs detta rättvist, utan att fattiga länder berövas möjligheten till social och ekonomisk utveckling?
Med: David Jonstad, journalist på Arbetaren
Arr: Arbetaren
Hela programmet för forumet.
Program för temat Kampen för klimatet.
Andra bloggar om: klimat, klimatförändringar, klimathotet, mu, socialistiskt forum, abf
november 23rd, 2007
Jag var på Naturvårdsverkets klimatforum i går. Inte så mycket nytt, men det var kul att höra miljöminister Andreas Carlgren prata. Retoriken är det inget fel på, att den sen mest leder till nya motorvägar och miljöbilspremier är en annan sak. Hur som helst misstänker jag att Carlgren läst Andreas Malms senaste bok med den långa titeln, eller åtminstone en eller annan recension. Aldrig förr har jag hört Carlgren (eller någon annan svensk politiker) ta ordet skred i sin mun – ett ord som är centralt för Andreas bok (som för övrigt har bonustiteln Klimatskred).
Idéen med skred är i korthet att klimatet inte förändras linjärt utan abrupt genom snabba och plötsliga förändringar. Andreas Carlgren byggde hela sitt tal på just skred och jämförde med jordskred där energi byggs upp under lång tid och när det väl brister får det enorma konsekvenser. Samma läge är det i dag med klimatet, när som helst kan stora delar rasa i dessa skred.
Andreas Carlgren berättade också att Sverige ska bli fossilfritt. Inte när det ska ske eller hur, bara att vi ska bli helt oberoende av fossila bränslen, men ändå ha en hög och snabb tillväxt…
Avslutningen på talet var härligt dubbeltydigt. Skred kan ju som bekant även ske i samhället, genom små att händelser ger stora effekter.
Jag är övertygad om att världen kommer att lyckas [att rädda planeten], för att vi måste!
Senare kommer vi se tillbaka och säga: ”vi åstadkom ett jordskred”.
Talet innehöll för övrigt en del om utsläppshandel vilken Carlgren tänker sig blir global i framtiden. Det tänker jag mig också, inom ramen för modellen Minskning & Utjämning. Jag passade på att fråga Carlgren på den efterföljande pressträffen hur han ser på att den tyska och brittiska regeringen blir allt mer intresserade av den form av radikala politik som en lika för alla-princip skulle innebära (det vill säga att alla, fattig som rik, har rätt att göra lika stora utsläpp).
Efter lite svammelsvar sa Carlgren att han tycker att det är en intressant och viktig diskussion och att moraliskt är denna princip rätt. Politiskt däremot är han inte säker på att det är en framkomlig väg…
Andra bloggar om: klimat, klimathotet, klimatförändringar, klimatskred, andreas carlgren, naturvårdsverket
november 22nd, 2007
Previous Posts
