Det återkommande väderfenomen El Niño orsakas av hög vattentemperatur i Stilla havet och kan rubba vädermönster över hela världen när det uppträder med några års mellanrum. Den ovanligt kraftiga El Niño:n 1997-1998 orsakade bland annat enorma skogsbränder i Indonesien och gjorde 1998 till det varmaste året någonsin uppmätt.
I jämförelse med 1998 har följande år stått sig slätt, vilket fått så kallade klimatskeptiker att hävda att uppvärmningen minsann har avstannat. Det är naturligtvis oseriöst, för även om uppvärmningen är katastrofalt snabb kan man inte jämföra år för år på det sättet.
Förmodligen kommer skeptikerna hur som helst att överge det argumentet inom snar framtid. En ny och kraftfull El Niño är nu vara på väg, vilket kan göra 2010 till det näst varmaste året hittills – forskarna tror inte att rekordet från 1998 kommer att brytas.
Redan nu i höst kommer torkan att öka i Afrika, Indien och Australien, samtidigt som regnmängden ökar i Sydamerika. Biståndsorganisationer oroar sig för hungerkatastrofer och försäkringsbolag för att extrem väderlek ska orsaka stora ersättningskrav. Indonesien har avsatt 100 miljoner dollar till en fond, främst för att hålla nere priset på ris.
Det finns ingen anledning att välkomna El Niño, den lär orsaka många tusen människors död. En måhända cynisk förhoppning är dock att den tystar en och annan klimatskeptiker och ökar pressen på klimatförhandlarna i Köpenhamn i december. Men sannolikt kommer de värsta följderna av Niñon först nästa år, så inte ens det kan man räkna med.
För fyra år sedan upptäckte jag klimatfrågan genom Mark Lynas bok Oväder. Det blev starten på en permanent klimatsatsning, inte bara för mig själv utan även för tidningen Arbetaren.
I dag jobbar jag min sista dag på Arbetaren och rensar därför i mina papperssamlingar. Jag hittar artiklar från 2005 då klimatdebatten ännu inte kommit igång och jag skrev mitt första klimatreportage i Arbetaren, om utsläppminskningsmodellen Minskning & Utjämning under rubriken ”En plan för planeten”. År 2006 myntade vi begreppet klimatförnekare och gjorde en granskning av dessa. Året därpå, 2007, kom FN:s klimatpanels rapport och jag upptäcker att jag sparat en hel bunt med rapporter och artiklar med rubriker som ”Det är värre än vi trott”. År 2008 präglades rätt mycket av klimataktivism i olika former.
För min egen del präglades 2008 av att jag då skrev den bok som släpps om en dryg månad. ”Vår beskärda del – En lösning på klimatkrisen” ges ut på Ordfront den 18 augusti. Redan nu kan faktiskt de första sidorna tjuvläsas hos Adlibris.
Från och med i morgon är jag frilansskribent på heltid. Jag kommer också ägna mycket av denna tid åt att Klimatmagasinet Effekt som jag är med och startar upp. Det första numret kommer i september, men redan nu kan du läsa dagliga kommentarer på Effektbloggen, www.effektmagasin.se.
Men sluta inte läsa här, jag kommer även i fortsättningen att skriva på Arbetarens klimatblogg.
Min sista text som Arbetaren-anställd är en ledare om G8-mötet i Italien och behovet av att överge BNP-fokuset och i stället finna nya välfärdsmått.
SVT Aktuellt släpper in klimatförnekare i studion med den journalistiska utgångspunkten: ”Har vi råd med FN:s klimatpolitik?” (underförstått: ”Är det kanske bättre att bara strunta i det där med klimathotet?”). Här förklarar redaktör Anna Wästberg hur hon tänker:
Än så länge har vi i Sverige sluppit tv-reklam från klimatförnekarna, men det lär bara vara en tidsfråga. I USA har fossilindustrin kört flera kampanjer som syftar till så tvivel i klimatfrågan. Organisationen Avaaz har gjort en motfilm:
Andreas Malm skrev nyligen här nedan att de svenska klimatförnekarna i ett jämförande internationellt perspektiv är särskilt framgångsrika – hur fan nu det kommer sig. Nu även tillräckligt framgångsrika för att ha snärjt några riksdagsledamöter, vilket jag skriver om i veckans Arbetaren Zenit.
Är det inte lustigt hur klimatskepticism så gott som alltid sammanfaller med reaktionära politiska uppfattningar?
23 april 2009, kl 13.10-15-30
Klimatseminarium i riksdagen
Lars Bern och Germund Hesslow föreläser. Lars Bern och Maggie Thauersköld presenterar sin nya bok: “Chill-out – sanningen om klimatbubblan”. Seminariet är avsett för riksdagsledamöter. Ansvarig på riksdagen är Anne-Marie Pålsson.
Lars Bern och Maggie Thauersköld är båda medlemmar av det så kallade Stockhkolmsinitiativet som förnekar klimatförändringarna.
Det är någonting med klimatförnekarna som gör det svårt att ta dem på allvar. Det är inte bara att de är så läskigt homogena – alla är gubbar. Det är något speciellt med deras argumentationsteknik. Den påminner om hur det kan låta i kön till gatuköket klockan halv två på natten: ”Asså, allvarligt, varför inför vi inte dödsstraffet i Sverige igen?” eller ”Vi borde fanimej skänka bort Skåne till danskarna, höhö”.
Eller som det lät när Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin förra fredagen sänkte sitt varumärke genom att arrangera en debatt om klimatförändringar existerar eller ej:
”Koldioxid är en gåva till mänskligheten!”, menade huvudtalaren Gösta Wallin.
Här är hela arrangemanget (se några minuter från 00.40.00 där Gösta Wallin bland annat visar sin hemritade koldioxidkurva samt 00.59.00 som visar en del av debatten):
Stackars Erland Källén som stod för den enda nyktra delen av debattpanelen ångrade nog sig bittert över att han ställde upp. Han blev utbuad och utskrattad av den klimatförnekande delen av publiken när han försökte bemöta snurrigheterna från Gösta Wallin.
2008 ser ut att bli det kallaste året under 2000-talet och bara det tionde varmaste året sedan människan började mäta temperaturen. Vi kan tacka väderfenomenet La Niña för detta. Till skillnad mot sin motsats El Niño innebär La Niña kallare temperaturer i haven och därmed är den globala temperaturen något lägre jämfört med de senaste åren.
The Guardian skriver:
Prof Myles Allen at Oxford University who runs the climateprediction.net website, said he feared climate sceptics would overinterpret the figure. ”You can bet your life there will be a lot of fuss about what a cold year it is. Actually no, its not been that cold a year, but the human memory is not very long, we are used to warm years,” he said, ”Even in the 80s [this year] would have felt like a warm year.”
Alltså, klimatförändringar as usual. För den som ändå känner sig sugen på att bli klimatförnekare rekommenderas Uppsala Initiativets träffsäkra artikel Tips till en blivande förnekare. Den rekommenderas förresten åt alla.
Man undrar hur det låter på Förbundet Humanisternas styrelsemöten. Inte nog med att bitska liberaler ska samsas med snälla sossar (tänk Dilsa Demirbag Sten vs Morgan Johansson) – där finns också två av de ledande gestalterna i ”klimatskeptiska” Stockholmsinitiativet, Lars Bern och Åke Ortmark.
Hur de får ihop Stockholmsinitiativets pseudovetenskap och likgiltighet inför jordens överlevnad med förbundet Humanisternas idéprogram är svårt att förstå. Där står nämligen bland annat: ”Humanismen förespråkar vetenskap och demokratiska medel som de bästa tillgängliga verktygen för att lösa samhälleliga problem och möta mänsklighetens gemensamma utmaningar”. Samt att humanismen präglas av ”medvetenhet om människan som en integrerad del av den biologiska världen och hennes ansvar för miljö, djur och natur samt en strävan efter att minimera lidande hos både människor och djur.”
Samtidigt sitter en av Stockholmsinitiativets främsta kritiker, matematikprofessorn Olle Häggström, i Humanisternas styrelse. Han har skrivit den läsvärda uppsatsen ”Att skilja vetenskap från pseudovetenskap: exemplet Stockholmsinitiativet” där han efter en noggrann genomgång når slutsatsen att Stockholmsinitiativets artikar är ”ett klockrent exempel på pseudovetenskap”, ”sida upp och sida ner med trams och desinformation”.
Hur hanterar Bern och Ortmark en sådan sågning på Humanisternas följande styrelsemöte? Och vad säger Humanisternas nestor, vice-ordföranden Hans-Iwan Bratt, vars blogg numera upptas nästan helt av klimatskepticism?
Å andra sidan. Bloggen Uppsalainitiativet, som med humor och skärpa ”förföljer” Stockholmsinitiativet, drivs bland annat av Patrik Lindenfors som även skriver på Humanistbloggen och Anders Martinsson som är ordförande för Humanisterna i Uppsala.
De båda falangerna tycks överens om att förbundet inte ska ta ställning i klimatfrågan. Vilket borde vara tillräckligt för varje insatt person att vilja hålla Humanisterna på armlängds avstånd. För hur var det nu med ideprogrammets ”vetenskaplighet”? Är det även okej för styrelsemedlemmar att vara kreationister eller förneka sambandet mellan rökning och lungcancer? Eller tar förbundet inte ställning i dessa frågor?
För fyra år sedan upptäckte jag klimatfrågan genom Mark Lynas bok Oväder. Det blev starten på en permanent klimatsatsning, inte bara för mig själv utan även för tidningen Arbetaren.
För min egen del präglades 2008 av att jag då skrev den bok som släpps om en dryg månad. ”Vår beskärda del – En lösning på klimatkrisen” ges ut på 
